Att kunna gunga alldeles själv, utan att vara beroende av någon. Kanske allraminst storasysters välvilja, som ganska snart visar sig vara ovilja då man vill gunga, gunga och gunga... Sedan hösten har dragit igång har LillMucklan ihärdigt varje dag på förskolan tränat att gunga och plötsligt släppte det bara.
Hade en mycket arg liten tjej igår, som plötsligt gluttade ut genom fönstret, såg att solen sken - pep ut i hallen. "Hejdå mamma jag går ut nu". Det gäller att vara snabb, diskret och tyst om man ska få gunga ifred, det har LillMucklan lärt sig. För dessvärre finns bara en gunga och gungar LillMucklan då är det givetvis den sysselsättningen Prinsessan också vill ägna sig åt. Prinsessan som trivs allra bäst ute egentligen, också hon filosoferandes i gungan.
Fast det är ju himla kul att de har lärt sig att gunga, det är det, men en gunga till hade gjort livet lite enklare emellanåt.
Lyckan för Prinsessan just nu är våtdräkten som pappan köpte. För det betyder att även Prinsessan kan bli ett litet skrumpet russin i badkaret och simskolan är faktiskt kul. Simskolelärarna trodde nog ett tag att hon var väldigt rädd för vatten, men om man fryser så man nästan skakar sönder då är det inte roligt alls. Andra gången på simskolan då hon faktiskt gick i vattnet fick jag upp en lilablå marmorerad tjej ur vattnet, med blåa tånaglar som skakade så hon inte kunde gå, såg ut som hon hade ett epileptiskt anfall fast stående. På kvällen fick hon feber bara pang sa det. 30 minuter i vatten klarade hon alltså inte, så snälla pappan köpte en våtdräkt, för att kunna simma är viktigt. Idag hoppade Prinsessan från kanten ner i vattnet och hela ungen var bara ett enda stort leende. För vatten det gillar Prinsessan skarpt och nu kan hon på sina egna villkor delta i vattenleken med de andra barnen.
