Detta är en hjärtefråga för min del av stora mått, för det är här jag tror mycket gick fel och även går fel för många av våra små som dessvärre är i behov av sjukhusvård alltför ofta. Vi slår oss idag för bröstet och förfasar oss över hur man för inte alltför länge sedan ansåg att spädbarn inte hade någon känsel och därför utförde, i våra mått mätt, hemska ingrepp utan smärtstillande eller lugnande. Ska jag vara helt ärlig vet jag faktiskt inte om vi har kommit sådär jättelångt, för det utförs fortfarande övergrepp på barnen. Övergrepp som motiveras med "de är så små de kommer inte ihåg", "detta gör inte ont på dem, de tycker bara inte om att bli fasthållna" eller min absoluta hatmening "medicinen kommer att göra att hon inte kommer ihåg någonting alls". För er som följt bloggen ett tag så vet ni ju att det sista är ren b-s, iallafall för Prinsessan, dormicum gav henne inte alls de minnesluckor som man hävdade att det skulle göra. Men oavsett om barnet har medicin eller inte kroppen så anser jag att barnet ska bemötas med respekt, att man tillerkänner även det lilla barnet integritet.
En egen liten person som med säkerhet inte uppskattar all hantering, som redan från dag ett formar sin personlighet.
En egen liten person som egentligen borde få ligga i famnen hos sina föräldrar och inte separeras alltför långa stunder.
En egen liten person med en egen vilja, egna önskningar och behov som behöver uppfyllas.
I FN´s Barnkonvention går följande att läsa:
Artikel 9
1. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar
mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig
överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att
ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa.
1. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar
mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig
överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att
ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa.
Artikel 23
1. Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysiskt eller psykiskt handikapp bör
åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet,
främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället.
1. Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysiskt eller psykiskt handikapp bör
åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet,
främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället.
Något jag verkligen funderat över hur man, som man gör på 323:an i Göteborg, då kan motivera att föräldrarna inte har rätt att vara närvarande för sina barn en timme per dag. För då ska barnen vila från undersökningar heter det. Jag kan tycka att det då är ett gyllene tillfälle för föräldrarna att faktiskt få sitta med sina små i famnen, utan att känna stress eller vara oroade att någon kommer och sliter iväg barnen för någon undersökning.
Ibland finns inte möjligheter att vänta in barnen för att de ska "vilja" delta, men dessvärre så anser jag att man ofta är alldeles för snabb med att vräka sig över barnet, trycka till och hålla fast. Detta förhållningssätt ändras lite ju äldre barnen blir och man försöker att resonera mer med barnen ju äldre de blir, men för en del barn är då skadan redan skedd. Det finns inget förtroende för vården och erfarenheten säger att hur man än beter sig så kommer man att bli tilltryckt och fasthållen. För Prinsessans del har det ju räckt att vi har närmat oss ett sjukhus så har hon fått panik-och ångestattacker, vilket säger mycket om hennes upplevelser av vården.
Just fasthållningen är det jag kommer ihåg bäst, hur Prinsessan blev lila i ansiktet i sina ansträngningar att komma loss från dem som tryckte ner henne. Det pratas mycket om att etikutbildningar på sjukhus läggs ned, det är en ekonomisk fråga och annat måste prioriteras. Helt galet anser jag, för i ekvationen glömmer man några stora faktorer. Det ena är att vissa barn blir bemötta helt uppåt väggarna, bemötande som i det långa loppet ger trauman, trauman som måste åtgärdas, åtgärder som kostar resurser, resurser i form av monetära medel, tid och insatser. Den andra faktorn är förmågan hos sjukvårdspersonalen att ta på sig en mask eller att gå in i en roll. En överlevnadinstinkt hos människan, för man kan och bör inte ta med arbetet hem och att jobba med små sjuka barn gissar jag måste beröra sjukvårdspersonalen och någonstans måste man därför stänga av.
Man tar på sig sin mask eller går in i sin roll som sjukvårdare, men då är frågan hur mycket medmänsklighet hänger man av sig i omklädningsrummet? Var går gränsen innan sjukvården blir mekanisk och utan medkänsla? Var går gränsen mellan sjukvårdspersonalens behov av överlevnad och det sjuka barnets behov av integritet?
Gissningsvis är det enklare att stänga av med de små barnen, för det är en så onaturlig situation, små mjuka nyfödda som ligger uppkopplad, med infarter och allsköns apparatur kring dem. Vidare kan dessa barn inte kommunicera sina önskemål, de kan visserligen skrika och gnälla - men då är det fortfarande en tolkningsfråga vad barnet egentligen vill. Större barn som gråter efter mamma eller pappa, efter nallen, efter kramar, efter mat eller vad det nu än är, det är svårare att bortse ifrån. Kanske är det därför som bemötandet skiljer sig?
Jag har några punkter som jag önskar att jag såg genomgående inom sjukvården i bemötande av barnet och dess integritet, från att barnet är nyfött tills långt upp i åldrarna. Jo jag har skrivit om dessa punkter tidigare, så kanske blir lite tjatigt, men jag anser nog att de är värda att upprepas. För det är inget konstigt utan jag anser att det bara är "common sense":
- Använd föräldrarna som resurs, försök att involvera dem i den dagliga vården. Hjälp föräldrarna att hitta sätt att beröra barnet, att prata med barnet och att hitta lugna stunder att sitta med barnet i famnen. Anknytningen mellan förälder och barn är viktig, livsviktig till och med i vissa fall. Föräldrarna kan vara en jättestor resurs, inte ett hinder i arbetet för att kunna komma åt barnet.
- Försök att sålla mellan alla undersökningar, alla kanske inte är viktiga just nu. Prioritera så att barnet får en chans att återhämta sig. Försök även jobba för att mattider inte ska bli störda, för ett hungrigt barn är inte det lättaste att avleda och som vuxen borde man själv veta hur mycket jobbigare allting blir om magen kurrar. Ibland kan man till och med samordna en massa undersökningar för att underlätta för barnet, vi fick möjlighet till detta i höstas, istället för två dagar av gatlopp sövdes Prinsessan och man gjorde allt på plats. Mycket lindrigare för Prinsessan och man fick gjort allt man tänkt sig på bara en timme.
- Prata, prata och prata med barnet. Det spelar ingen roll hur litet barnet är, men berätta att du är där, berätta vad du tänker göra och berätta om du ska hålla fast barnet. Så har barnet en chans att förbereda sig, för snart kommer det att koppla ihop ord med handling. I viss mån sker en betingning men det ger barnet en möjlighet iallafall, än att personal bara kommer och nästan lägger sig på barnet när det är dags.
- Jag skulle vilja att sjukvårdspersonalen som arbetar med barnen skulle ställa sig frågan hur de skulle bemött barnet om det istället vore en vuxen, hur hade man då värnat om den vuxnes integritet. Om det är så att man då får ett avvikande svar mot hur man behandlar barnet så bör man ta sig en funderare till på hur man kan göra för att anpassa bemötandet. Jo jag vet att barn inte alltid vill samarbeta, eller kanske väldigt sällan till och med, men per automatik kan man därför inte kränka dem, utan hur gör man bäst istället?
- Sist men inte minst så skulle jag önska att sjukvårdspersonal som arbetar med våra barn dagligen skulle ha möjlighet till lite etisk vägledning. Då det ibland är det så lätt att falla in i det vanliga lunket och glömma att reflektera över vad det är man egentligen gör. Kanske även möjlighet att få mera stöd från en barnpsykolog, som kan berätta om barnets känsliga första månader, hur trauman kan fastna i individens utveckling.
För er som är intresserade av vidare läsning så finns lite länkar nedan:
Om barn, integritet och sjukvård:
BarnBladet: 07/06 tidskriften för Sveriges Barnsjuksköterskor. Etik - vård av barn med hjärtsjukdom
Hjärtebarnet: En empirisk studie av sjuksköterskors bedömning av sövda hjärtopererade barns välbefinnande.
Hjärtebarnet: En empirisk studie av sjuksköterskors bedömning av sövda hjärtopererade barns välbefinnande.
Vem bestämmer över min kropp - om barns och ungdomars rätt att bestämma i vård och forskning.
Om spädbarn, anknytning och individen:
Anknytningsteori på allvar i Sverige. Läkartidningen 2009-01-27 nummer 5
I huvudet på ett litet barn - om hur tidiga upplevelser formar individen.
Spädbarns anknytning. Statens folkhälsoinstitut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar