Såhär i backspegeln

Våren har bara försvunnit och halva sommaren likaså, ja jobbat har vi väl men vi har kastats än hit och än dit och såhär i backspegeln så ja vi står på benen men det är nog inte så mycket mer än så just nu.

Efter att för vilken gång i ordningen ha åkt för att kontrollera Prinsessans huvudvärk i våras så skrevs en remiss. När vi sedan kom hem från vår resa till Rhodos låg en liten kallelse, till fel sjukhus, eller det var så vi såg det då. Blev många funderingar om och huruvida vi skulle kunna fixa att ta den tiden, tja för att inte säga enorm irritation att vi blev skickade till annat sjukhus. För som det stod på kallelsen för att garantin skulle uppfyllas, har ni läst bloggen tidigare så vet ni vad jag anser om den. Denna irritation hade lätt kunnat förebyggas om man istället hade skrivit det som står på hemsidan, nämligen:
"Till oss kommer barn och ungdomar upp till 18 år för specialistutredning av astma, eksem, allergi, fetma, huvudvärk, magbesvär, enures (sängvätning), urinvägsbesvär och mycket annat."

Det här med hur man formulerar och lägger fram saker gör ju att saker tas emot olika eller hur. Hade i vi istället fått detta då hade vi känt att man faktiskt hade lyssnat på oss. Nåja efter en hel del pussel med jobbet så tog vi tiden. Tror att det var en av de bättre saker vi hade gjort, läkaren lyssnade faktiskt på oss och uteslöt hjärntumör på plats - tja det hade jag ju eg inte ens vågat snuddat vid, men någonstans i bakhuvudet fanns ju en liten irriterande frågan om det inte kunde vara så ändå.

Läkaren vände och vred på saker, satte allt i sammanhang och så kom vi då in på Prinsessans icke existerande tillväxt och knasiga mage - varpå han allvarligt tittar på oss och säger att han vill nog att en remiss går iväg till svettest. Svettest som tydligen ska vara en indikator på cystisk fibros, här öppnade sig golvet för min del. Läkaren sa ju givetvis även att han sa inte att hon hade det men det behövde kollas - men man kontrollerar ju inte om det inte finns indikatorer. Det tog sedan tid innan vi kallades för detta test på USÖ och ja jag spenderade mycket tid på att googla cf och insåg ganska snart att kombo cf + hjärtfel hade varit allt annat än lyckad. Nå detta kan vi dock stryka från vår lista.

Det togs även ett helt batteri med blodprover på Prinsessan, det enda man upptäckte av det var D-vitaminbrist, men det åtgärdar vi just nu. För övrigt skickades även en remiss till ögon för att kontrollera så att det inte är något knas där, får se när vi får en kallelse för det besöket. Det största var dock att läkaren ansåg att ja astma mediciner skulle vi ha med oss hem. Det lades upp ett schema på en månad, sedan skulle vi sluta tvärt för att se om det hade hjälpt. Tre dagar tog det så började Prinsessan rossla igen, sanslöst egentligen för jag hade inte riktigt tänkt på hur hon lät innan ljudet faktiskt försvann. Så 10 dagars kur och sedan ta bort medicinen igen för att se om det fungerade, men läkaren var inte optimistisk att det skulle gå så lätt och nej det tog ett par dagar igen så rann både snor och hon rosslade. Tja så till hösten kommer vi att få försöka ställa in doserna rätt på medicinerna. I två års tid har jag ju liksom ifrågasatt detta med förkylningsastma... 2 år!!!!

Ultraljudet då hur blev det med det? Jodå det gjordes och en liten oro över hennes låga vilopuls under 60 och efter rekordsnabb konsulation med Gbg så återkom läkaren med att, ja hon har ju ett förstorat kärl, som man vetat om sedan 2010??? Och då är det ju inte ovanligt att man mår som Prinsessan gör...

Gråtfärdig, kräkfärdig och skottpengar på läkarna...

Vem kommer att kompensera oss för vår förlorade tid? För sveda och värk och allt annat?
För det är ju inte direkt som att tillståndet bara smugit sig på utan man har vetat om det och ändå har man gång på gång sagt att hon ska fungera till 100%

I augusti väntar en CT-röntgen för man vill inte söva henne igen... så ja den som väntar får se och jag avskyr verkligen att vänta, innerligt och hett... så ska man ju orka leva också, det var ju bara det.

Ett par läkarbesök eller provtagningar i veckan var det under en månads tid och det tär på kroppen och psyket, samtidigt så rullar det äntligen på och jag kan titta på saker i backspegeln istället för att veta att de ligger framför oss. Nu gäller det bara att resten av molnen skingras så sikten blir fri och att vi vet var vi är på väg och hur vi ska ta oss dit.

Alla (barn)hjärtans dag

Inför alla hjärtans dag hade man pratat med barnen på LillMucklans förskola om känslor. Vilket resulterade i att LillMucklan vid köksbordet sitter och deklarer att hon är kär i sin pappa och det har hon minsann sagt till sina fröknar. Prinsessan frågar om LillMucklan inte är kär i mamma också, varpå LillMucklan förvånat tittar på henne och med sin allramest pedagogiska röst förklarar att det går ju inte. Det faller alltså på Prinsessans lott att vara kär i mig. Jaha snyggt och fint uppdelat med andra ord.

Skulle traditionsenligt steka lite hjärtpannkakor till barnen, men hittade inte den stora hjärtpepparkaksformen. Samma som LillMucklan mycket kärvänligt hade beundrat i julas när vi bakade de sista pepparkakorna. Det finns fler skäl än ett till LillMucklans smeknamn och alla ni som läst Pettson och Findus vet hur mycket saker de små mucklorna snor ner sig ner till sina små bon. Samma är det med LillMucklan, saker som hon gillar försvinner plötsligt och kan sedan vid en storstädning magiskt dyka upp i hennes väskor eller lådor. Spännande tillvaro med andra ord som kryddas med lite skattjakter då vi verkligen saknar något. 

Igår fick det bli plättar med smör och en stor skål med färska bär på sidan, en lösning som barnen var mycket nöjda med ändå.

Februari är ju även alla barnhjärtans månad, något som i år i princip har gått mig förbi, kanske för att februari numer är vabruari eller så har det kanske mer med att göra att jag känner mig så oändligt besviken på sjukvård mm. Att även om det samlas in pengar till forskning så finns inte resurser att utföra vården. I Lund har ett stort antal sjuksköterskor på IVA sagt upp sig och i Gbg är vården på 323:an tydligen sämre än någonsin (hur det nu kan vara möjligt). Det samlas alltså in pengar till forskning för att rädda fler, men vården räcker inte till åt dem som redan finns.

Kanske skulle man nästa år i februari istället göra ett massupprop angående vården och försöka påverka att resursernas fördelas på ett bättre sätt. För jag är fortfarande fullständigt övertygad om att vården idag kostar mer pengar än vad den behöver göra om allt gjordes rätt.

En liten arme lila korkar

I veckan marscherade det in en liten arme av små vita flaskor med lila korkar.

Hepp två, tre, fyr...

Ett långt löpande band kom de ur den bruna pappkassen som jag hade varit och hämtat på Apoteket. De sorterades sedan och ställdes upp på köksbordet. Sist ur påsen kom de stora kanonerna med energipulver, att berika och förstärka.

Framåååååt maaaaaaaaaaaaaaarsch...

En mycket skrämmande syn, en arme på intåg för att förändra, att göra om, att slå ut fiender, att reformera - men kanske främst av allt för att hjälpa Prinsessan. Men ändock en fiendearme som kommit och belägrat oss, som gjort intrång bland falukorvsskivor, knäckemackor och spagetti. En arme av konstgjorda saker, förstärkta och effektiva för att nå högsta möjliga resultat.

Var på ultraljud förra veckan och vi visste ju att vikten inte var så mycket att hänga i julgranen. Kontaktsköterskan förklarade glatt att titta vilka fina kurvor, de följer varandra perfekt. Jodå det gjorde de ju visserligen, men de följde varandra rakt nedåt. För övrigt är det inte så viktigt att de följer varandra utan det viktiga är att barnet följer sina kurvor. Sedan om det är på -2 på vikt och +2 på längd eller vice versa är mindre viktigt, men de bör följa just sina personliga kurvor. Det som var  skrämmande var att Prinsessan som alltid följt mittenkanalen för längd sedan sista operation (okt/nov -10) tappat två kanaler. En nedåtgående dalande färd nedåt, visserligen växer hon men hon växer inte alls som hon borde. Det läkare har sagt till oss är att så länge de växer på längden så betyder det iallafall att de får i sig de näringsämnen som de ska, att vikten inte hänger med beror på bristen på fett och är inte så allvarligt. Men nu har alltså längden avstannat också och det tog lite tid innan jag fick kontaktsköterskan att se detta.

Ett par blodprover togs lite halvhjärtat och läkaren förklarade att om de inte visade något skulle han inte höra av sig. Tydligen var hans ansvar i och med detta slut och intresset för varför hon inte växer. Men nåja det kunde ju kanske vara bra om jag ringde dietisten. För övrigt att Prinsessan är hungrig och vill ha mat varannan timme viftade han bort som nonsens och förklarade att det ätmönstret inte var bra i längden. Vilket jag ju givetvis inser också men vad ska man göra då Prinsessan säger att hon är hungrig och sedan äter som en häst. För här kommer kruxet i kråksången, hon äter, hon äter och hon äter - vi har ju även nyligen fått lägga på ett nattmål igen och ändå så tappar hon alltså både i vikt och längd.

Ett samtal till dietisten och 10 minuter senare så har ett recept skrivits på en hel arme med tillskott, matdagbok ska skrivas och mailas till henne och försöka se om vi har gjort något tokigt. Men utifrån det jag berättade ansåg hon det inte, men hon behövde räkna på vad Prinsessan fick i sig. Vidare blev hon skitarg då hon hört vad läkaren sagt om att äta varannan timme - för tydligen räckte ju intaget ändå inte till. Suck...

Jag är nu rädd att om Prinsessan börjar lägga på sig och växa med hjälp av detta att man från läkarnas sida släpper det. Att man inte försöker ta reda på varför hon tappat eller om det finns andra bakomliggande orsaker. Mina tankar nu snurrar mycket kring mjölkallergi eller multiallergi, allergier som tydligen inte alltid synd med de vanliga blodproven utan man behöver ta till mer - något jag är nästintill 100%-igt säker på att man inte ens tänker fundera kring. Så var vi då tillbaka till det här med att sjukvården inte arbetar preventivt utan istället bara arbetar som brandsläckare. Man lappar och lagar och försöker smeta över de ställen där glasyren på tårtan har gått sönder, gång på gång trots att tårtan rasar ihop - istället för att titta var på kakfatet tårtan rinner över.

Nu gäller det alltså för oss att försöka få i Prinsessan detta, något som hon inte är så väldigt pigg på - för det smakar tydligen inte gott. Syntetiska smaker har aldrig varit hennes melodi - men vad har vi annars att välja på? Jag tror att pappan lyckades nå Prinsessan vid frukost idag, som beskrev henne som Bamse och att detta var hennes Dunderhonung för att hjärtat skulle orka arbeta på ordentligt. Annars måste jag försöka bli kreativ hur vi ska få i henne detta, men kreativiteten är lite bristvara och jag är så trött på att slita och släpa med allt som ska göras.

Så var det ju den där kommentaren som undslapp läkaren - "Kärlet till lungorna ser trängre ut" något som han sedan snabbt korrigerade till att han inte har sett det kärlet på ett par år via ultraljud och det kommer inte att bli lättare att se det heller. Så för säkerhets skull ska en lungröntgen göras, för är det så att det kärlet börjat bli trängre tja då kanske Prinsessan i princip bara kör på en lunga vilket skulle förklara en väldig massa. Men samtidigt är han så snabb att förklara att hjärtat ser fint ut och hjärtfunktionen god, så alla de problem vi har finns tydligen då inte? Vilket är ännu en sak som gör mig trött och frustrerad för dessa är vanliga problem som hjärtisar har, ont i benen, svårt att somna, längre återhämtningstid - varför kan man inte bara lyssna på detta och ta till sig?

Till historien hör ju att denna läkare ett par gånger redan har haft fel då han sagt att allt ser OK ut, så det där förtroendet som borde finnas är minst sagt naggat i kanterna.

Och i köket har de lila korkarna marscherat in och tagit över och vi som föräldrar behöver hitta en balans så Prinsessan inte dricker sig mätt på dem och gör det som är lättast utan bara har detta som tillägg.

Hepp
Hepp
Hepp, en två, tre ... fyr

Rom byggdes inte på en dag

Vi slutade ju med välling och att äta på nätterna i höstas, för att Prinsessan skulle kunna klara att hålla torrt och då vi bedömde att hon åt så bra. Det stora problemet har väl istället blivit hennes nattsömn, för hon sover om möjligt sämre nu, men det har vi fått höra att vi ska ge det tid och ha lite tålamod. Samma att hon oftast vaknar redan klockan 5 och då är hon sur, otrevlig och gråtig. 

I söndags gick jag upp klockan fem med henne, hon åt då två yoghurtar, fast inte blev humöret så mycket bättre över det. Ilska, tårar och frustration. Vid 7 åt hon en smörgås, men fortfarande ordentligt arg och ingenting fungerade riktigt. Ställde mig att steka pannkakor, äggröra, bacon och annat mumsigt till en brunch och då bröt Prinsessan ihop ordentligt, för att jag inte kunde ha henne på höften samtidigt som jag gjorde allt annat. Mycket mickel, lockande och pockande fick jag henne sen till matbordet. Sex plättar, en ansenlig hög äggröra, ett par skivor bacon, grönsaker och frukt slank ner i magen på henne till slut. Hon är hungrig hela tiden känns det som och missar man tiderna så bryter hon ihop, ovanpå detta misstänker vi nu att hon vaknar så tidigt för att hon är hungrig. Så är hon inte hungrig är hon trött för att hon gått upp för tidigt. 

En inte alltför rolig situation alls för någon i familjen, kanske minst för Prinsessan som inte orkar med sig själv. Men inte för oss andra heller som får lyssna på detta gråtande 24-7, det tär så in i bomben att ha ett barn som är ledset och uppenbarligen inte mår och att inte veta vad som är fel och hur man ska kunna hjälpa henne. Så nu måste vi testa något och det helst igår, för det är egentligen det enda vi kan göra, att testa våra hypoteser och teorier för att se om det är något som stämmer. 

Det som är så knepigt är ju att ungen äter, hon äter massor och mycket och ofta, men det verkar ändå inte räcka. På sju månader har Prinsessan gått upp 500g i vikt, visserligen ska de inte öka så mycket i vikt i den här åldern men 500g är nästan försumbart och gissningsvis betyder det att hon bränner mer än vad hon får i sig. I höstas fick hon en stor smoothie efter middagen, packad med kalorier och extra vitaminer. Det kanske är dags att ta tillbaka den igen, att vi tog bort den var också för att hon åt så bra och ville då att hon skulle äta mat. Fast å andra sidan kunde hon äta en stor portion mat och ändå klämma smoothien efteråt. Problemet blev med lillMucklan, den personen i familjen som helst av allt bara skulle leva på sötsaker och glass, för hon slutade att äta mat som hon borde när det vankades efterrätt. Överhuvudtaget kändes det bara fel när barnen började en måltid med att fråga vad de skulle få till efterrätt. Med efterrätt har heller avsetts glass eller annat kanske klassiskt efterrättsaktigt, utan frukt, en knäckemacka, smoothie osv.

Men det är nog dags att införa efterrätten igen, måste bara hitta en bra balans mellan mat och efterrätt och helst något som gör att Prinsessan sover gott på den igen. Utöver detta är det nog även dags att ta tillbaka nattätandet, att försöka hitta något bra att ge henne samtidigt som jag tar upp och kissar henne innan vi ska sova. Då kanske hon har en möjlighet att få sova någon timme till och att få sova färdigt, så att hon orkar och att vi orkar. För såhär kan vi inte ha det någon av oss. 

För övrigt en småsunkig måndag med snöglopp ute, LillMucklan på förskolan, Prinsessan med ett INR på 5,8!!!!!!!! i soffan bredvid mig spelandes Lego Batman. Lär inte bli förskola för Prinsessan denna veckan om inte något drastiskt händer med henne INR. Nåja hon får en möjlighet att vila ifred iallafall under ett par timmar. Sedan skulle jag helst rulla in henne i bubbelplast, ett lager bomull å sen wellpapp och hockeyhjälm på. Måste försöka hålla isär barnen idag sedan också så att det inte blir slagsmål för det är inte bra för Prinsessan alls. 

Håhåjaja - Rom byggdes inte på en dag, men jag misstänker att de iallafall hade tydliga detaljplaner, mål och tankar på hur det skulle byggas, vi famlar mest runt i mörkret på känsla och försöker orientera oss.

Mhm, mums - AJ

Det är så många hjärtisar som har ätproblematik och funderingarna på varför är många, givetvis finns det skillnader barnen emellan men dessvärre alltför många likheter. Det här är ju en fråga jag vänt och vridit på många gånger tidigare och jag har många teorier. Kanske är det en samverkan av alla hypoteserna sammanlagt som ger hjärtisarna det dåliga utgångsläget, för det är verkligen ett dåligt utgångsläge i en värld där vikten är a och o och läkarna ställer krav på hur mycket barnen måste gå upp. Alltför många hjärtisar hamnar i situationer med näringsdrycker och/ eller knapp på magen. För de måste få i sig tillräckligt med näring och energi. En del för att de inte orkar gå upp i vikt på det som de får i sig och en del andra för att de inte äter tillräckligt mycket.

Maten är en stor frustrationskälla för många och det är många liksom vi som kände oss helt värdelösa, för det är ju inte mycket man kan göra för sitt barn, men mata det - det kan man göra. Om nu bara barnet tillät det. Vi kämpade ju tills i somras med små eller obefintligt intag av mat och det var förödande för hela familjen. Så givetvis går ju tankarna till om det är något som man gör fel inom sjukvården som ger ätoviljan och kan man då göra något för att förhindra detta? Att vissa barn bränner mer energi än de får i sig, det är ju som det är. Men de barn som borde kunna äta och där kroppen borde kunna ta till sig den näring som den får i sig - vad kan göras för dem?

För många tror jag dessvärre att sondmatningen ställer till det, för de får inte jobba munmotoriskt och så länge de går på fasta matscheman hinner de aldrig heller lära sig att känna efter om de är hungriga eller inte. 

Men när jag i en konversation med andra mammor osökt kom in på detta med glukosen som petas till våra barn vid undersökningar så trillade några polletter till ned. Glukosen ska fungera smärtlindrande på spädbarn vid undersökningar och provtagningar och många var de gånger då Prinsessan fick så mycket glukos att hon var kräkfärdig, irritabel och illamående. Något som jag tror orsakade en aversion för söta saker hos Prinsessan. Men förutom detta, vad är det egentligen som händer när de får glukos? Först får barnet något sött och gott, något som är trevligt och kanske ger en mysig känsla i magen, välbefinnande. Mums, mums och sedan aj, något händer, något som inte är lika trevligt och som verkligen inte späder på känslan av välbefinnande. Det gör ont, det sticks och barnet hålls fast och tvingas utstå både det ena och det andra. Nu undrar jag hur många gånger barnet först får glukos och sedan utsätt för smärta och obehag som det tar innan barnet börjar para ihop dessa händelser? Och kanske framförallt hur lång tid efteråt tar det för barnet att få bort ihopparningen? För enligt behavioristisk teori så är det enkelt att betinga men svårare att få bort en betingning och det krävs bara att man förstärker varannan, var tredje gång eller än mer sällan för att betingningen ska hålla. 

Så tänk då om det lilla barnet som lärt sig att gott och sött är likställt med smärta och obehag ska sätta sig ned vid matbordet och äta. Jag tror ju ärligt talat att jag hade nog knipit ihop munnen ordentligt då. Detta är det första av två problem som jag ser, förutom en massa fysiologiska förklaringar.

Det andra svaret fick vi lite sådär i förbifarten när vi besökte BUP förra veckan och träffade en psykiatriker. För psykiatrikern, i motsats till läkare och annan personal på barnmottagningen så var det självklart att hjärtisar genomgått en massa stress och trauman och att man därför inte kan räkna med annat att de inte mår helt hundra. Enligt henne så skulle det finnas mer anledning till oro om barnen inte protesterar, inte uppvisar stress och ångest utan bara finner sig i situationen. För barn är reaktiva små varelser som svarar på situationen kring dem. Psykiatrikern diskuterade i termer av reaktiv depression, ett tillstånd som uppkommer efter stressade situationer, trauman och kanske längre perioder av orkeslöshet och en känsla av att kroppen sviker en. 

Så jag slår då upp tecknen på depression på 1177.se:

Symtom

Vanliga symtom på depression är

• nedstämdhet
• brist på glädje och minskat intresse för det man brukar tycka om att göra
• minskad aptit och vikt
• sömnstörningar
• aggressivitet och lättretlighet
• koncentrationssvårigheter och oförmåga att ta itu med vardagliga sysslor
• svårighet att känna känslor och avtagande sexuell lust
• hämmat tal, stel mimik och långsamma rörelser
• känslor av misslyckande och otillräcklighet
• minskad livslust och självmordstankar.

Man kan också få olika kroppsliga besvär som till exempel

• värk i lederna, musklerna och magen
• trötthet
• andnöd
• hjärtklappning.

 Tittar man på de kroppsliga besvären kan man ju även då fundera vad är hönan och vad är ägget ibland? Är det hjärtat som inte mår bra eller är det hjärtat som inte mår bra som ger depression som ger fysiska uttryck? Men om vi ser till de vanligaste symtomen, nedstämdhet, sömnstörningar, lättretlighet och minskad aptit. Hoppsan Kerstin känner jag - kan depression alltså vara en bidragande orsak till ätoviljan? Att vuxna kan bli deprimerade är ju ingen som ifrågasätter men om vi kan bli påverkade och deprimerade av situationen hur känns det då för våra barn? Barn som inte kan kommunicera ordentligt, barn som håller på att lära sig vad de gillar att göra och inte göra. Barn som utsatts för alldeles för mycket.

Här känner jag att jag blir arg för detta är något vi har pratat om och ifrågasatt sedan Prinsessan var liten, det skulle alltså ta fyra år innan någon erkände att vi hade rätt. Visst kan det kännas bra att få ett erkännande, men jag är bitter, bitter över de år som gick förlorade, bitter över barnmottagningens okunskap och att de även är den okunskapen de vidareförmedlar. Tänk om vi då för fyra år sedan hade bemötts med att detta är problem som kan uppkomma och det är inte ovanligt att barnen känner såhär och att vi samtidigt coachats och vägletts genom detta. Att folk runtomkring oss dessutom fått höra samma, att hjärtisarna är små barn som redan utsatts för väldigt mycket och att man därför behöver ha lite mer tålamod med dem. Kanske finns det i depressions hypotesen även ett svar till varför Prinsessan bara utan anledning började äta förra sommaren, för att hon äntligen såg en mening med livet? Att hon kommit över det värsta i sitt mående? Jag vet inte men det är en förklaring och den knyter i viss mån ihop det jag trott tidigare att hon fick smaksinnet tillbaka.

Kanske behöver rutiner funderas över och kanske måste vi börja bemöta barn som fullvärdiga individer med samma möjligheter att må dåligt och reagera över situationen som vuxna. För just nu är den förhärskande tanken att de glömmer så fort, de kommer över det eller barn har en sådan förmåga att läka. Kanske är svaret ja till allt, men med min lilla elefant som har ett enormt minne så är jag inte benägen att hålla med om detta och även om så vore så behöver barn och föräldrar då få redskap så att det verkligen blir så.

Mycket tankar och funderingar som snurrar, som vanligt och jag önskar att så mycket mer gjordes. För min Prinsessa är det för sent för vi har gjort lejonparten av arbetet, men alla små hjärtisar och deras föräldrar som föds varje dag så blöder mitt hjärta. Jag önskar att jag hade pengar, resurser, kontakter och möjligheter att lägga på att forska och upplysa mer om detta, för det behövs och det saknas som det ser ut just nu.

24:e december - julafton

Så kom då till slut självaste Tomtefar, köksbordet där alla julens godsaker skulle dukas upp tyckte han var ett bra ställe att lägga sina paket på. Ett litet paket vardera till alla i familjen så att morgonen innan jullunchen inte skulle bli alltför lång. 

Prinsessan hoppade snabbt i sin julklänning, LillMucklan var mer fundersam - hon tyckte att nya pyjamasen med rymdgubbar skulle fungera finfint. 

Kanske ska tilläggas att natten till jul var allt annat än fridfull och sovandes. Prinsessan med hög feber och rossel hade svårt att sova och feberyrade. Något som 2:30 väckte LillMucklan som sedan inte kunde somna om. Det var liksom inte riktigt så jag tänkt mig min julaftonsmorgon.

Fick till slut spel på barnen och förklarade att vi kan ställa in julen om det ändå inte finns några snälla barn i huset. LillMucklan petades ner i en åkpåse och vagn och sedan försvann pappan ut med henne så hon skulle sova och jag skulle hinna pyssla iordning det sista i köket. Prinsessan terroriserade glatt sin storasyster, vilket inte var lika ömsesidigt på den positiva sidan - men Stora insåg att detta kunde hon hjälpa till med - att neutralisera Prinsessan. Så alla nöjda och glada? 

Straxt innan tolv intogs julbordet och favoriten i år var nykomlingarna Kycklingleverpastej med konjak och Laxrulle med wasabi och cream cheese. Själv kände jag mig mest som tjuren Ferdinand, i mitt hörn med en skinksmörgås, men för mig behövs inte så mycket mer på julafton, tja kanske en julmust då.

Sedan tänk straxt efter ett så såg barnen något rött komma vandrandes ute i skogen och hade han inte en säck över axeln. Nu blev det en väldig fart på Prinsessan som insåg att Tomten faktiskt var på väg in och hon snurrade ut i hallen för att släppa in honom. Eller tja hon kom hela vägen till hallmattan sen kom hon på att det nog var lite otäckt med Tomten ändå så mamman fick släppa in och hälsa Tomten välkommen.

Tyckte att vi inte handlat så mycket klappar till barnen men det blev nästan för mycket för barnen ändå och Prinsessan gick in i hyperdrive ett tag, där presenter slets upp och öppnades och sedan bara lades åt sidan. Det där beteendet som jag verkligen så djupt avskyr jämte för stora högar med presenter. Men när presentpapper, snören och tejp skingrats så började barnen faktiskt andas och inspektera sina julklappshögar. En radiostyrd bil, en pyjamas, Sylvanian families, ett nytt spel, en ny bok och lite kläder fick barnen i år av Tomten. Inte så dålig utdelning och det var två mycket nöjda barn som sedan körde runt, runt i hallen med sina radiostyrda bilar i hallen resten av eftermiddagen.

LillMucklan avbröt endast en liten stund för att äta lite efterrätt och se på Kalle Anka på teven, en mycket trött liten tjej som helt fascinerad satt blick still i mammans knä. Prinsessan kom efter ett tag då hon hörde mössen i Askungen sjunga, men hon vågade inte riktigt sitta still för man vet ju aldrig vad som händer om man sitter still. Kanske går man faktiskt ner i varv då?

Två små trötta tjejer somnade inom 5 minuter sedan de stoppats i säng efter att ha ätit lite rester från julbordet. Det var väl bara det att den där otäcka febern återkom hos Prinsessan och tja det blev ju inte många timmars sömn den natten heller... Tycker det är himla lustigt för även förra året åkte Prinsessan på en brakinfektion till jul? Inte så snälla julklappar som delas alla gånger tydligen.

22:a december - pepparkakor

Självaste Tomtemor kommer på besök, med fina pärlor och mössan käckt på sned. Men inte heller Tomtemor hittar godbitar i familjens hus. Ingen skinka, ingen gröt och tänk pepparkakorna de är för länge sedan uppätna.

Uppdraget blir därför att baka lite nya pepparkakor och även att göra iordning fina placeringskort till julafton. Väldigt enkelt och väldigt gott, man gör bara ett stort pepparkakshjärta och trycker sedan ut ett hål på mitten med en annan form. Med lite glasyr kan man sedan skriva namnet. 

Skinka hade mor köpt hem och den griljerade under morgonen. Det var bara det att den ((fult ord) SCAN skinkan måste ha varit felmärkt för det var ingen julskinka utan kassler. Ilskt ordentligt blev det, men tack och lov var de på Coop väldigt serviceminded så fick åka och byta skinkan. Men där försvann dessvärre mycket av flytet den dagen och att börja om med något man tror man är färdig med, bläää....

För övrigt om vi ska prata pepparkakor så läste jag häromdagen en artikel i NA som fick mig att gå i taket: "Örebroforskare: man blir inte snäll av pepparkakor". En studie som ska ha bedrivits på barnkliniken på USÖ, till att börja med tänkte jag att detta måste vara ett väldigt mycket försenat aprilskämt. För var ligger det vetenskapliga i detta? 

Efter att ha läst artikeln och sett att kontrollgruppen bara bestod av 30 personer och att man sedan skulle bedöma "snäll" så blev jag än mer fundersam, för det är verkligen godtyckligt. Men vad som skrämmer mig enormt med denna studie är att NÅGON alltså har godkänt den och även om material mm kanske inte kostat mycket så har den tagit tid i anspråk. Då pratar vi alltså om barnkliniken där väntetider är alltför långa, att få kontakt med personal där är nästan ogörligt. Men att lägga pengar på en helt ointressant studie, som leder till (tja vad kan den nu skulle ha kunnat leda till??) det kan man göra.. Denna studie måste ju klassas i samma kategori som "Vad kan vi göra av navelludd?" eller "Varför får vi ludd mellan tårna?".

Jag undrar för övrigt över denna forskare, är det en fjäder att ha i hatten... tänk er följande scenario på ett party. Forskaren ska imponera på kvinnan i den tajta klänningen: "Ja alltså det var ju jag som fastslog att man blir inte snäll av pepparkakor"..Hmm och där dog det samtalsämnet, eller är det där samtalet börjar för det är så absurt alltihop?

Dessutom har jag stött på denna läkaren en gång, han hade nog inte läst Prinsessans journal så vidare värst bra. Lyssnar på henne och jag ser hur han blir alldeles kallsvettig, kugghjulen snurrar snabbt - hur ska han berätta för oss som bara kommit in för hjälp med bronkit att Prinsessan har hjärtfel. Det är iallafall vad jag läser in i hans alltmer svettiga hållning, för Prinsessans hjärta låter inte som andra hjärtan. Dock var det ett tillfälle då jag var så enormt trött på sjukvården, till skillnad mot nu då eller inte tänker ni, så jag sitter bara tyst och snällt och ler. Till slut kommer en liten försiktig kommentar, när han tagit mod till sig.. "Du vet kanske att hon har ett ganska så kraftigt blåsljud"

19:e december - var ska musen bo

När nätterna blir långa och kölden sätter in tar mamma mus och samlar hela barnaskaran sin... I vårt hus finns ingen råttfälla utan en stor katt - så var ska då mössen bo någonstans under julhelgen? I ett pepparkakshus såklart.... så får vi allesammans fira jul igen....

Pepparkakshus har jag inte gjort på flera år, av den enkla anledningen att jag tycker att smält socker är hemskt att handskas med och de färdiga hus som köpts oftast varit trasiga från början. Sedan i ärlighetens namn har barnen varit alltför små för att uppskatta ett pepparkakshus och vi har haft nolltolerans på godis. 

 

Fortfarande är det något jag känner sådär inför, men dessvärre är det svårt att inte ge barnen godis, för Prinsssan fick minsann skumtomte på dagis och i många andra situationer har någon redan petat åt barnen godis innan man hinner reagera. Jag förstår verkligen inte det, många som försvarar det med att barnen också måste få något gott, förstår den tanken - men det finns massor i världen som är gott och inte innehåller socker, färgämnen och annan skit.

Anser att finns inget behov så behöver man inte uppfinna det heller, med andra ord små barn frågar ju inte efter godis så varför petar man i dem det och på så sätt skapar ett behov? I ett pressmeddelande från Livsmedelsverket i januari i år anger man att svenska 4-åringar i snitt dricker 1,5 l läsk i veckan. Något jag anser ordentligt oroande och stötande, det innebär alltså en hel stor flaska själva?? 

 

När jag var liten och de få gånger vi fick dricka läsk så var det en 33cl flaska på lördagen, absolut inte mer. Godis, glass och läsk intag var väldigt sparsamma överlag och i största möjliga mån hölls de till lördagen. Finns säkert någon undersökning på hur den konsumtionen explosionsartat ökat från 80-talet till idag 30 år senare. Jag undrar varför? Visst tillgängligheten är säkert en stor faktor, att det är billigare än frukt en annan - kanske även den där stressen och känslan av otillräcklighet hos föräldrarna en annan och då man istället kompenserar barnen med lite extra mys.

För den enda ursäkt jag inte köper är okunskap, i dag så väller larmrapporter ut om barnens kosthållning och vi ser resultaten i en allt fetare befolkning med stora hälsoproblem. Så om man inte vet hur skadligt socker och tillsatser är så undrar jag under vilken sten man har gömt sig, för inte är det väl så att man på allvar vill ge sitt barn så dåliga möjligheter som man bara kan?

Kanske lite kontroversiellt det sista, men det är dessvärre ett faktum att barnen skadas av de allra bästa intentionerna ibland. För inte länge sedan så förbjöds slime på den svenska marknaden, då den innehåller hormonstörande och cancerframkallande medel. Men alla dess E-ämnen då? För nyttiga de är de ju inte det är ju konstaterat många gånger om, men dessvärre enormt billiga och enkla för livsmedelshandeln att framställa. 

För övrigt inte sagt att lite godis en gång i veckan i normala mängder är skadligt, men det är ju när det blir för mycket som det blir ett missbruk. Jag tror dock att vi som förälder behöver bli mycket mer aktiva i att fundera på varför vi gör vissa saker - som att ge barnen godis. Men även att nästa gång du handlar godis ta en titt på innehållet i ditt barns godispåse, se hur mycket du känner igen av ingredienserna... för det är ofta skrämmande läsning.

16:e december - mat

TjockisTomten kände hur det kurrade i magen och han hade ju hört den kända barnvisan om mat på bordet.

"Snälla folket låtit maten rara, maten rara,

stå på bordet åt en tomteskara, tomteskara.

Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp."

Upp på Prinsessans stol och vidare upp på bordet, men inte hittade tjockisTomten någon mat på bordet. Möjligtvis några små brödsmulor och lite vatten kvar i ett glas. Inget gott alls för en tomte, därför satte han sig besviket ner på Prinsessans stol och funderade. Han drog sitt vita lägg, tvinnade lite tofsen på luvan och sen insåg han vad han måste göra. Barnen behövde åka till biblioteket och bli lite utbildade i vad en tomte ska bjudas på.

Sagt och gjort, efter en seg morgon efter en rörig natt så åkte mamman och barnen till biblioteket. Tydligen, eller som vanligt, så hade de prickat tiden bra så alla åkte hem och åt lunch när de kom. Barnen fick därför möjlighet att pussla, leka i dockskåpet, rita och läsa böcker i lugn och ro, mycket uppskattat av båda barnen. Efter det ännu en glad överraskning och sedan blev det lunch på Kinamuren. Något Prinsessan brukar uppskatta att få välja i deras goda buffé och idag var inget undantag. Inte mindre än 15 friterade kycklingbollar och mycket annat slank ner i hennes mage.

Det är jättekul att hon äter men nu börjar oron väga över åt ett annat håll. För helst skulle Prinsessan äta varannan timme om hon bara fick och det är inte små portioner heller, utan hon moffar i sig stora mängder mat. Inget som syns på henne alls och vågen visar att hon på tre månader bara gått upp 100g i vikt, ok hon har gått upp i vikt men den vikten kunde lika gärna berott på att hon då inte gått på toaletten. Det känns verkligen sådär, för energin tar ju vägen någon annanstans, annars hade hon gått upp i vikt och detta känns oroligt - för vi har varit med om detta förut.

Sedan finns ju funderingarna på alla ilskeutbrott för givetvis tar de mycket energi i anspråk och efter dem är Prinsessan glupande hungrig. Humöret har ju dessutom försämrats tusenfalt under hösten och börjar vi fundera lite så blev det en klar försämring när Prinsessan slutade med vällingen. För mot slutet då hon drack välling så åt hon fullvärdiga måltider och måltiderna har inte direkt blivit större sedan hon slutade med vällingen. Så tänk om det är så att Prinsessan är hungrig och blodsockerdippar? Att det är det som skapar de värsta humörsvängningarna? Men hur ska jag kunna mata Prinsessan mer än vad jag gör idag? Det är ju inte rimligt.

Ja det är som sagt kul att hon äter för egen maskin, riktigt trevligt, men frågan är om det räcker till. Blir väl ett samtal till dietisten nästa vecka och se om hon har någon ide, för egen del är detta ett tillfälle då jag bara vill krypa in under en filt och hoppas på att det löser sig av sig självt.... vilket antagligen inte lär hända så är väl till att vara vuxen och göra det som måste göras...

En 3-åring in da House

En LillMuckla blev nog en ganska så stor tjej idag, hela 3 år gammal fyllde hon. Har i flera veckor frågat vad hon önskar och svaret har varit detsamma, ett äpple, lite tomater och fem tårtor. Just tårtorna har varit det allra viktigaste tydligen. Men fem tårtor på en och samma dag det ansåg iallafall jag var lite overkill, eller snarare det skulle inte finnas plats i lilla magen för så mycket annat än tårtor. Så tja paniken började lite infinna sig hos mig hur vi skulle få till det och jag är inte så himla bra på att baka, men nu var ju detta det enda liksom som LillMucklan önskade sig. För övrigt är det dåliga samvetet alltid närvarande när det gäller LillMucklan som så många gånger får stå tillbaka för Prinsessan, så nej fem tårtor skulle hon minsann få. 

Gjorde en latmask och ställde frågan på FB, och tja en halvtimme senare hade jag fått fem förslag på tårtor - mycket uppskattat kan jag säga, nu är det bara att se till att tårtorna blir till också. Men bara idag har vi lyckats med två tårtor, imorgon blir det en och på söndag två, jajjamen jag löste den logistiken också - bildbevis kommer senare...

Svårt att sova hade LillMucklan igår, var ju en stor dag idag, så mycket insåg hon, tårtor och även ett utlovat besök på Lek och Bus, något som mina barn inte är bortskämda med. Men som sagt det dåliga samvetet att LillMucklan kommer i kläm gjorde att efter för få timmar med sömn för mammans del (får ta ett eget blogginlägg om det senare) så satte mamman på sig bästa leendet och tog barnen + en kompis med barn i bilen och åkte iväg.

Men innan detta så väcktes LillMucklan av en skönsjungande pappa och Prinsessa och en tallrik full med småtårtor och några paket. Vilket blev för mycket för LillMucklan som nästan brast i tårar, så fick maka upp henne i knäet och mata henne med tårta en stund. Lillsnoffsan, då hade vi ändå pratat om hur morgonen skulle se ut. En stor fin dinosaurie och ny målarbok fick hon, det stora paketet med ett dockhus sparade vi till senare för LillMucklan var ändå ur balans.

Medans barnen värmde upp och stretchade och gjorde sig klara, det vill säga fnattade runt på nedervåningen och klättrade och klängde på allt, bakade mamman tårta nummer 2 och stekte lite nötfärs till tacosen vi skulle ha till lunch. Men sen så klistrade mamman på sig leende och vi åkte iväg.

2,5 timme senare vet jag inte vem av oss som var tröttast, mina barn som slogs med varandra, lillkompisen som såg blek ut, mammorna som bara ville sitta ner... men främst av allt en hungrig Prinsessa. Något jag trodde jag aldrig skulle skriva om man ser till hur hennes matutveckling har sett ut, men nu är hon hungrig och då ska hon ha mat på en gång, eller allra helst innan hon kommer på att hon är hungrig. Men hon känner hungerskänslor HURRA....

Hem äta lunch, sedan tre små hjälpredor i köket för att dekorera tårtan och göra lite kolapopcorn, för är det kalas så är det ju godispåsar, men tänkte att detta skulle vara lite roligare.

Sedan fanns inte så mycket kräm kvar i något av barnen utan de sjönk ner i soffan för att kolla på Musse Pigg som räddar jultomten - för snart är det ju jul enligt Prinsessan. Jag hoppas och tror att barnen somnar ovaggade ikväll, för det kommer säkerligen mamman att göra, efter att ha bakat tårta nummer 3 och förberett lunchpajerna till imorgon. Men fyller man 3 år då ska man väl firas i dagarna tre? Det blir ju lite svårare när man blir äldre att dra ut så på firandet.

Men Hurra Hurra Hurra för LillMuckan ida´

Ny hobby & en snabbtänkt och en ledsen tjej

Prinsessan upptäckte en alldeles ny och för henne underbar värld i helgen, jag vet inte hur pappan tänkte när han räckte henne handkontrollen till vår playstation. Men i Prinsessans lilla ansikte tändes ett stort lyckligt leende, från öra till öra. Prinsessan i synnerhet har gärna suttit hos oss i soffan när vi har spelat, mycket fascinerad men inte mer än så. Men så blev hon då alltså erbjuden en handkontroll, Prinsessan utan tålamod och där intressen skiftar snabbt. En Prinsessa vars mamma egentligen inte tycker om barn som tittar på TV och ännu värre barn som spelar dataspel hela dagarna.

Fast det blev fascinerande att se Prinsessan, jag har ju länge vetat hur snabblärda barn var, men det var ruskigt hur snabbt Prinsessan fixade handkontrollen - en kontroll som jag under lång tid slagits med. Knappar, spakar och triggers, många gånger har jag svurit över den och suckande saknat den hederliga Wii-moten med tillhörande nunchuck, något som fungerat bra för mig. Länge stod hon sedan och spelade, för tydligen sitter man inte ner och spelar, vilket ni se i filmen och i mångt och mycket påminner hon om  min mor första gången vi spelade Nintendos 8-bitars. Hela lilla Prinsessans kropp rör sig och hon snurrar fram och tillbaka framför teven och bordet, kroppen vrider sig åt det håll hon vill att Buzz eller Woody ska hoppa och hon lever sig verkligen in i spelet. På filmen nedan är hon ganska stillsam dock och jag hoppas att ni observerar den obligatoriska tomtemössan.

LillMucklan har varit ledsen i ett par dagar, jag vet inte riktigt varför men misstänker att det kanske är någon kindtand på gång. Sedan det faktum att hon varit krasslig ett tag är ju säkert inte till fördel, här tackar jag för att Prinsessan fick sin influensaspruta sent förra året och att hon även fick i år. För ta i trä och allt det där så är Prinsessan bara lite snorig och jag tror det beror på sprutan.

Hursomhelst vi kom hem från dagis och LillMucklan var tokledsen, Prinsessan som mest är irriterad på LillMucklan gick till och med fram och klappade om LillMucklan lite, så nja något är inte på topp. Det intressanta är dock vad som hände sedan och jag vet inte om barnen samarbetade eller Prinsessan bara såg sin chans, men det är grymt vad snabbtänkta de är. LillMucklan skulle nämligen inte äta, hon satt bara på golvet och grät, fick så småningom upp henne i knäet men hon fortsatte bara att gråta. Prinsessan däremot stjälpte snabbt i sig sin portion med köttbullar och makaroner, jag ställde ned LillMucklan på golvet för att börja städa undan. LillMucklan gråter fortfarande då Prinsessan beskyddande lägger sin arm om axlarna på henne, pussar henne på kinden. 

"Åh jag höööööör att du är ledsen lilla gumman" - mhm vad det är skönt att höra en minikopia av sig själv - inte. LillMucklan snyftar högt och ljudligt, snörvlar lite och svarar:

"Jag är så ledsen ..."

Prinsessan fortfarande med armen kring LillMucklans axlar börjar nu fösa henne mot vardagsrummet:

"Vet du vad om jag spelar kabåjsarna då kan du sitta och äta och titta på mig, det blir väl bra?"
Här slutar LillMucklan att snyfta och följer glatt med Prinsessan in i vardagsrummet, parkerar vid soffbordet:
"Mamma jag är hungrig, får jag min mat?"

Hmm så vad säger ni? Genomtänkt taktik? eller Prinsessan och kanske även LillMucklan som såg ett gyllene ögonblick? Det är dock väldigt intressant hur samspelta de kan vara när de har ett gemensamt mål.

Jag äcklas verkligen av masskonsumtionen

 På Coop där jag gör större delen av handlingen har de börjat med att samla ihop varor som går ut snart på ett ställe. De sänker sedan även priserna kraftigt. 

Jag tycker att detta är bra för det ger mig en chans att fynda men även för dem att få sakerna sålda istället för att slänga dem. Problemet jag har när jag kommer fram till denna välfyllda disk är att jag vill köpa allt. Bara tanken på att slänga ätlig mat får mig att vilja kräkas. 

Den här konsumtionen är inte hållbar, varför måste vi ha så mycket valmöjligheter att det i slutet innebär att vi kommer att slänga mängder av mat varje dag.

I våras gick denna artikel att läsa i NA, något som gör mig varm om hjärtat. Maten tas tillvara och ges till dem som ingen mat har. Det är väl så det borde vara? Istället för att slänga maten? Hur girig är man då, att hellre slänga än att ge till någon som verkligen behöver maten? Det tråkiga är väl att det blev en väldigt debatt.

På ena sidan de som ansåg att detta var en bra idé och på andra sidan åsikten om att detta var förnedrande, att ge dem "gammal" mat. Jag vet inte men om jag ingen mat hade skulle jag hellre äta så kallad "gammal mat" än att gå hungrig, för det första. För det andra så är maten inte gammal, ofta är inte maten heller gammal bara för att den passerat bäst-före-datum. Som bekant är ju detta bara en rekommendation och innebär att leverantören bara kan garantera hållbarheten fram tills detta datum.

Mycket mat är ätbar och god och inte ett dugg gammal ens efter det datumet. Vi människor måste bli bättre på att lära oss att lukta och känna efter på maten. En gammal limpa till exempel, rosta brödet och gör skorpsmulor av det, istället för att köpa skorpsmulor. 

Just nu är det många kampanjer som pågår för att rädda "gammal mat":

Lantmännen har haft en väldigt bra kampanj om hur man tar tillvara på rester och likaså Toppits "Save food" -intiativ. Men detta är bara den mat som kommit till våra bord. Mycket mat slängs alltså innan den ens kommer så långt och det gör mig äcklad, vi utarmar jordens resurser något enormt för att producera all denna mat och välstånd och sedan slänger vi den?

Jag vet att historien om unga rika i Sthlm som köpte mer mat än de kunde äta bara för att sedan slänga de inte ville ha, en markering om välstånd, upprörde många. Men sanningen att säga så är vi alla lika delaktiga i denna masskonsumtion, vi efterfrågar, vi kräver och vi förväntar oss stora valmöjligheter och finns inte den vara hemma i butiken som vi vill ha blir vi upprörda. Handlarna möter denna efterfrågan med att ta hem det vi vill ha, då man lyssnar på konsumenten och så byggs matbergen på.. Jag blir äcklad och jag blir provocerad. 

Nästan lika upprörd blir jag då jag går förbi tippen och ser alla de kilon äpplen, ätbara, som bara dumpas där för att människor inte orkar ta hand om dem. Jag undrar hur många av dem som istället åker till affären och köper dessa äpplen till vänster. Massproducerade och besprutade, yummy...

I ärlighetens namn, jag gillar att åka till en affär och hitta allt jag vill ha där - det gör jag. Men samtidigt funderar jag på om alla verkligen behöver ha allt. För det bäddar ju för att saker bli över och glöms bort, är det verkligen värt det? Kanske behöver vi inte välja mellan tio olika salamisorter eller ostmärken. För det finns ju iallafall mat att äta oss mätta på, så det räcker och blir över många gånger om.

Dagens rapport till Pappan

Pappan hinner knappt komma innanför dörren innan Prinsessan i sedvanlig ordning, mässande berättar om dagen. En nyhetsuppläsare i miniformat, men lika klar och koncis som ett proffsankare, även lika frånkopplad om de hemskheter som ibland rapporteras. Detta trots egen inblandning...

Sedan måste man nästan se Prinsessan när hon mässar och berättar, för det är små suckar, smack med tungan och händer som far ut åt sidan för att riktigt poängtera vikten av något.

Pappa idag har vi badat, jag simmade och hoppade från bassängkanten.

(här fyller LillMucklan i)

Jag simmade iiiiiiiiiiiiiiiiiii vattnet pappa (vilket betyder att LillMucklan hamnade under vattenytan men det vet ju inte pappan så han hummar på och svarar vad roligt). Varpå LillMucklan fnyser lite.

Prinsessan fortsätter, sen åkte vi till stora affären och köpte tomtesaker till jul pappa. Mamma hon, hon ville inte köpa pingvinerna. Men nu ska vi göra jul pappa, med tomtesakerna.

Ja för det är ju viktigt att vara ute i tid, nu är det ju bara två månader kvar, så får Prinsessan hålla på så har vi nog snart ett imponerande jullager.

Så följer en massa annat pladder om småsaker som skett under dagen, för det här är inte några få utvalda händelser utan det här är en full redogörelse över dagen. Inget är för litet för att inte omnämnas i minst en mening.

Till sist har dock Prinsessan sparat godbiten, eller så kanske man inte ska säga men det är så jag funderar, eller om hon tror att genom att ha pratat med pappa så länge så är han på gott humör? Eller så finns ingen taktik i det hela alls, fast känner jag Prinsessan rätt så är det taktik på hög nivå och av någon anledning hamnar alltid de dåliga nyheterna sist.

Å sen bet jag LillMucklan pappa, jag bet henne i fingret och sen slängde jag bort hennes leksaker. Pappa jag fick inte sitta i mammas knä sen heller, men efter en stund pussade jag på LillMucklan då blev hon glad igen. Fast i bilen pappa då slängde jag bort hennes mössa på flaket, för hon var bara dum då och sen sparkade jag på henne också.

När så dagens nyhetsbulletin á la Prinsessan avslutats då frågar hon artigt kring bordet vad alla andra har gjort under dagen. Är Stora hemma så börjar hon fråga henne vad hon gjort i skolan, Prinsessan nöjer sig heller inte med korta svar eller enligt henne otillräckliga svar. Med andra ord kommer Prinsessan att fråga tills hon är nöjd och fått de svar hon vill ha. Till sist vill hon veta allt om pappans dag, vad han har gjort och vad hans barn på jobbet har gjort och vad han har ätit. När intervjuerna sedan är slut så kan vi alla, kanske en liten stund iallafall få äta i tystnad...

Dagens LillMuckla

Efter en natt med alldeles för lite sömn, som visserligen dessvärre hör till vanligheterna här, så var det väl ingen av oss som egentligen ville göra någonting. Men vi hade igår pratat löst om att åka iväg och cacha. När barnen så började dra igång så ställde jag frågan om de istället vore intresserade av varm choklad och picknick. Inte för att någon av dem egentligen druckit varm choklad, men tydligen lät det väldigt spännande. Kaffe till pappa måste kokas och sedan skulle vi göra smörgåsar. 

Prinsessan paxade arbetet som första smörgåsbredare, LillMucklan övervakade i sin tur att inga köttbullar eller annat gott försvann iväg för långt ifrån hennes lilla mun.

Med en ryggsäck full med skink-ost-ägg och köttbullssmörgåsar, kaffe och varm choklad packade vi in oss i bilen. Det tog väl inte så länge innan Prinsessan började knorra och ansåg att det här med att åka bil kunde hon vara utan, så vi kom inte dit vi tänkt men poängen kanske var att vi överhuvudtaget kom någonstans. Sedan orkade Prinsessan inte gå någonstans och hon frös, det senare har jag lite svårt att tro då hon var riktigt påbyltad, men fingrarna var små isbitar så säker kan man väl aldrig vara. Med andra ord blev det en kort vandring på en 100 meter för där fanns plötsligt ett lämpligt vindskydd för oss att äta smörgåsar under.

Helt tyst blev det, bara LillMucklans hummande när hon förnöjt tuggade i sig sina smörgåsar. Än bet hon på den ena med skinka-ost-ägg än bet hon på den andra med köttbullar. Till slut låg två halvätna smörgåsar framför henne. Prinsessan däremot var mer metodisk och slök sin ost-skinka-ägg och sparade köttbullssmörgåsen till senare.

Efter lite hoppeliskutt, balansgång, slagsmål, små retsamma tungor och irritation så återvände barnen för att äta upp sina smörgåsar. Prinsessan var väl inte så intresserad av sin med köttbullar så LillMucklan såg snabbt till att förklara den som sin, vilket är det bästa sättet att få Prinsessan att börja äta något. Varpå LillMucklan givetvis blir jättearg och anser att jag ska plocka några köttbullar åt henne, för hennes är ju slut och hon gillar minsann köttbullar. Prinsessan vill inte alls dela med sig fö detta är hennes köttbullar. Så ställer jag då frågan till LillMucklan, efter mycket tjat från hennes sida:

"Men du LillMucklan om jag skulle ta dina köttbullar och ge till Prinsessan, då skulle du inte bli så glad eller hur?"

-stor suck- "Mina köttbullar är ju för sjutton slut"

En anteckning till mamman inför kommande utflykter:
- Att varm choklad nog var mest spännande som koncept, vatten är mycket godare.
- Att ha med sig både reservägg och köttbullar, för det är något som är svårt att skaffa fler av när man sitter långt borta från kylskåp och affärer.

Upp och hoppa

Måndag morgon och det är grått, dimmigt och det regnar, ingen vidare rolig start på veckan kan man tänka. Barnen studsar som vanligt upp någon gång efter klockan 6, Prinsessan muttrade något om att Bamse behövde mat och LillMucklan vaknade en stund senare och försökte mata mig med tårta. Jordgubbstårta var det tydligen också. Irriterad blev hon när mamman inte ville leka:

"Mamma du måste ju gapa också lite ibland"

Fast det ville mamman faktiskt inte, hon ville nog vakna lite först innan hon skulle vara full med fantasi och leka. LillMucklan muttrade nerför trappen, jordgubbstårtor, mammor och leka med Prinsessan istället.

Pappan åkte iväg till jobbet och mamman trodde nog att detta skulle bli en seg innedag. Fast så blev det inte riktigt, halv 9 ringer pappan och frågar om vi vill bada klockan 9 istället för vår onsdagstid. För på onsdag då ska Prinsessan nämligen för första gången gå till dagis och träffa fröknar och kompisar, så badtiden behövde bytas. På fem minuter lyckdes mamman sålunda med att få på barnen kläder, plocka ihop badkläder och stuva in allihop i bilen och sätta fart till badet. Snacka om kickstart på veckan..

Idag lyckades mamman även komma ihåg Prinsessans puffar så det var en vild Prinsessa i badet som hoppade från kanten, kavade runt, slängde bollar och plaskade efter. Väldigt aktiv för att vara Prinsessan, men det är det som är så skönt med badet, för det känns som att hon orkar och vill röra sig i vattnet. Kanske är det lättare i vattnet eller så är värmen skön för små blåa ben och armar, jag vet inte vilket, men jag vet dock att jag är tacksam att vi har möjlighet att låta henne bada en gång i veckan för det betyder mycket för henne. 

Jaha då hade man bara resten av dagen att försöka hitta på något att göra då, fast gissar att det löser sig - om inte annat med Prinsessans strikta matschema. Sedan hon slutade med vällingen så har det blivit en enorm matfixering, visst det är jättebra att hon äter och vill äta - men ibland funderar jag på om hon ens smakar på maten eller om hon bara skyfflar in. Frukost ätes senast 7, sedan runt 10 är Prinsessan hungrig igen och helst vill hon ha något lagat att äta då, lunch vid 13, mellis vid 15:30 och så middag 17:30. Det känns som ett heltidsjobb nästan bara detta med att försöka få i henne tillräckligt att äta och får Prinsessan inte att äta på en gång eller allra helst fem minuter innan hon bad om det - ja då bryter Prinsessan ihop och hela tillvaron är bara skit. En liten hungrig Prinsessa är en ilsk Prinsessa och det vill vi helst slippa undan, men jag funderar jag på hur detta ska fungera på dagis, för de kan ju inte ge henne mat lika ofta som vi gör hemma. Håhåjaja...

Jag är en stor tjej nu

Ibland funderar jag på om Prinsessan påverkats mer av sjukhuset än vad vi från början trott, att ketchupfenomenet verkligen har kletat av sig på henne. För med Prinsessan så är det allt eller inget och när hon väl bestämt sig för att göra något så fungerar det bra. Som när hon skulle lära sig gå, plötsligt en dag släppte hon bara taget och klev iväg en tio steg rakt ut på golvet, dagen efter ökades detta och sedan gick Prinsessan. 

Prinsessan har länge varit irriterad och tyckt att nattblöjan varit äcklig, den har hängt vid knävecken när hon vaknat, knappt så att den har hållt ihop - så visst den har verkligen inte varit trevlig. Jag förstår henne verkligen, så många gånger har vi då istället bytt blöja på henne på natten, även om Prinsessan helst velat vara utan. Men med drygt sex dl välling i magen så har Prinsessan inte haft en suck, särskilt inte som hon är så mycket vaken nattetid. Vi har försökt men det har ändå slutat med stor översvämning i Prinsessans säng, något som inte hjälpt upp nattsömnen alls. Men så kommer lilla kloka underbara Prinsessan med ett förslag, hon ska inte dricka så mycket välling alls, för hon vill verkligen inte ha en blöja. Vi delar upp nattvällingen på två med hälften av mängden och jag tror att vi springer och kissar Prinsessan tre, fyra gånger de första nätterna. Något som gör Prinsessan jättetrött, men ändå oerhört stolt för hon slipper nattblöjan, så som bara stora tjejer gör. Vi inser att vi måste dra ner ännu mer på vällingen och det går bra, sedan efter någon vecka väljer Prinsessan själv att sluta med vällingen och har nu på en månad, peppar, peppar, bara svämmat över sängen någon enstaka gång. 

Nackdelen med detta är att på en månad har Prinsessan tappat ett halvt kilo i vikt, mycket vikt på en redan liten mager kropp, så nu ser vi återigen revbenen på henne. Det är nästan så att jag blir gråtfärdig när jag ser henne utan tröja. Visserligen äter hon något bättre på dagarna, men oron finns ändå där, vad händer om hon börjar vägra mat på dagen igen? För Prinsessan är en periodare när det gäller mat, som allt med henne egentligen, allt eller inget. Samtidigt så har hon beslutat om att sluta med vällingen själv och det måste vi stötta och ja för hennes små tänder så är det nog bra att vi slutat med den. 

En annan positiv effekt med att vällingen försvann är att ungefär en vecka efter att hon slutat så började Prinsessan bajsa på toaletten. En del av det är att stora tjejer inte har blöja på sig, det andra som jag misstänkt länge är att vällingen verkligen fått hennes oroliga mage i olag. Prinsessan som tidigare med mycket möda och stort besvär bajsat en gång i veckan kanske bajsar nu en eller två gånger per dag. Så alla käcka kommentarer om att det finns de barn som bara behöver bajsa var tredje eller fjärde dag, eller kanske mer sällan än så - släng er i väggen säger jag. För tydligen har Prinsessan haft ett behov av att bajsa oftare än så. Åh vad arg jag blir för välling var något jag aldrig egentligen ville att hon skulle dricka, men det är ju något som barn "ska" göra och blablabla. Ännu argare blir jag för vi har ju verkligen bråkat om hennes lilla mage i omgångar, men ingenting har hjälpt. Visserligen är magen fortfarande orolig, men nu blir hon ju inte svullen på samma sätt då hon går på toaletten regelbundet.

Fast sen besöket på BUP i torsdags fungerar inte den lilla magen alls, efter att i tre veckor ha fungerat klockrent. Bara jag som ser samband? Tydligen ska man aldrig ropa hej...

Napparna då? För stora tjejer har inte napp, nja på den fronten har det gått sådär, visserligen har vi lyckats banta från åtta nappar ner till en napp. Men utan den nappen är Prinsessan väldigt olycklig, hon får inte lugn i kroppen och skulle hon mot alla odds somna vaknar hon ganska snart. Så jag tror att vi låter nappen vara kvar ett tag till, för det har hänt så mycket ändå nu ett tag för henne. Visserligen lär inte tandläkaren bli glad - men jag känner att det ger jag faktiskt blanka f@n i just nu. Vällingen är borta och jag anser nog att den var värre för tänderna än en napp. LillMucklan däremot, som egentligen inte varit en nappis, men som velat ha en napp för att storasyster hade en, hon har lagt sin napp på hyllan helt. "Ja osså stor tjej nu" Ett uttalande som bemöts med ett fnys från Prinsessan.

En Prinsessa som numer inte heller vill sitta på sin tripp-trapp stol vid bordet, utan en vuxenstol, för hon fyller ju faktiskt fyra år nästa gång hon fyller år. Fyra år som hon gärna visar med fingrarna. En stor tjej som snart börjar dagis, som kan och vill själv, men ändå ibland är så himlades liten.

Mmmm vad gott mamma

Står i köket och har hjälp av allra finaste lilla hjälpredan, Prinsessan Supervisp. Vänder mig bort en liten stund och hör plötsligt ett fnissande och när jag vänder mig om så ser jag hur Prinsessan förtjust slickar på vispen. Fascinerat iakttar jag henne med en oändlig glädje i hjärtat. För detta är Prinsessan som tidigare inte riktigt velat varit med när jag hållt på i köket. För mat har inte varit intressant, än värre har det varit om det handlat om mat eller bak där hon potentiellt kunnat bli kladdig om fingrarna. Då har Prinsessan fått panik, det vill säga om hon av misstag råkat doppa fingrarna i det, panik som bara kunnat lösas genom att jag tagit Prinsessan under armen, burit in henne i badrummet och sedan tvättat fingrarna noggrant. Därför blir jag nu stående tyst och fascinerat iakttagande Prinsessan, för ni ser ju själva, fingrarna slickas, vispen slickas och för att vara Prinsessan så är detta en riktig kladdfest.

Det låter kanske jättekonstigt men jag blir så glad när hon verkar njuta av det hon slickar i sig, att det smakar gott och att det kittlar smaklökarna. De där smaklökarna som jag tror att hon precis har upptäckt. Jag står där förundrad och tyst och så börjar Prinsessan smaka på det på diskbänken, hurra tänker jag stilla hon tycker att det är gott med socker. Jo jag vet det är helt bakvänt tänkt från mig, då vi i övrigt försöker hålla barnen från socker och sötat, men just där och då så känns det stort, för sött är en smak som inte fallit Prinsessan på läppen. Fast det visar sig sedan då jag kommer närmre att det som Prinsessan med så stor iver slickat i sig är inte socker utan det är mjöl, jag suckar lite stillsamt i mitt inre och tänker att Rom minsann inte byggdes på en dag.

Matfunderingar

Detta med maten är ju så centralt och det har varit en av våra större bekymmer, så det blir en del mattjat känner jag i bloggen. Dessutom snurrar min hjärna i 240 minst, dygnet runt, funderar, försöker bygga ihop hypoteser eller teorier. Ibland skulle jag vilja ha en off-knapp så att den överhettade hjärnan bara kan hicka till lite och få gå i vila. Jag tror inte det är sunt att hela tiden fundera och tänka sönder vissa faktum, men samtidigt så är det svårt att släppa tankarna. 

Just nu har vi gjort en vad vi tror intressant observation med Prinsessan som upptar mycket av mina tankar iallafall. Prinsessan har nämligen börjat klaga på att medicinen smakar riktigt illa, något hon aldrig har brytt sig om tidigare. Vidare äter hon något bättre just nu, hon smakar på maten och kan urskilja fler smaker än tidigare. Sedan har hon börjat med att även äta sött, inte godis, men att hon föredrar söta saker framför lite mer syrliga. Att de söta smakerna fallit bort har vi ju trott har berott på all äcklig flytande panodil bland annat. Visserligen föredrar hon fortfarande syrligt och salt, men det börjar så smått svänga. Förut kunde hon äta nästan bara rabarberpaj och ingen glass till, nu börjar det finnas en balans i det.

Så då funderar jag, kan det vara en bit att med alla mediciner våra hjärtisar äter så tappar de kanske inte aptiten i första hand, utan de tappar smaken? Tänk själva hur allting inte smakar när ni är förkylda och hur frustrerande det då är att äta, för att ingenting smakar, personligen kan jag då lätt låta bli att äta. Tänk om detta är en förklaring, tillsammans med, vad vi iallafall, tror att Prinsessan inte har några hungerskänslor? Jag tror att jag ska ta och googla lite och se vad det står om detta, vet att barn med cancer som får cellgifter kan få smakförändringar, men det är ju väldigt annorlunda mot vad våra hjärtisar får. Men kanske ändå att det finns likheter. Ibland skulle det inte vara helt fel om man hade varit lite mer vaken på biologilektionerna faktiskt...

Skräp in och skräp ut

Nej oroa er inte nu, det ska inte bli ännu ett, aj vad synd det är om oss och att vi packat alldeles för många skräpkartonger. För hur väl man än packar och när man än börjar så blir det ju ändå de där nesliga kartongerna kvar på slutet, eller egentligen blir inte kartongerna kvar utan de där sakerna som man inte vet hur, när eller var man ska packa. Så slutar det som alltid med att man panikartat bara vräker ner dem osorterat i de kartonger som finns kvar. Kartonger som egentligen ingen vill packa upp sen, kartonger som egentligen borde köras till tippen osorterade. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, faktiskt....

Flytten har tagit på krafterna och jag vet inte hur ni andra gör när allt går som för runt och ni känner er stressade, men jag vet iallafall hur jag gör. Jag återupptar mitt sockermissbruk, egentligen är det hela en paradox, jag behöver sockret för att hålla mig uppe samtidigt som sockret ofta dämpar och bedövar och man blir segar. Men under hela påskveckan så har kolhydraterna duggat tätt här, jag har till och med druckit en massa läsk, något jag inte gjort på ett år ungefär. Vilket givetvis medfört att jag fått baksmälla av coca-colan, riktigt, riktigt obehagligt kan jag bara sammanfatta den upplevelsen, nåja med några små vita piller så var även huvudvärken botad. Så var jag fri att moffa ännu mer godis, sötsaker, snabbmat och läsk. Det syns på kroppen och det syns framförallt i huden att jag misshandlat den under förra veckan, då tänker jag inte på de synliga blåmärkena, utan det där extra fluffet jag lagt på mig och utslag och blemmor i ansiktet. 

Var det värt det? På ett sätt ja, för jag fick en direkt bekräftelse på vad maten gör med mig. 

Var det gott? Det måste jag nog också svara ja på, det smakar ju bra, men det finns så mycket annat som smakar bättre som inte gör sådan åverkan på kroppen. 

Vi började faktiskt lagom till sportlovet att nosa lite på det här med råsmart kost. Köpte boken som finns här bredvid för att komma igång ganska så enkelt, vi hann väl ungefär till steg 5 och det kändes i kroppen, för även om vi var trötta så var vi trötta på ett annat sätt. Kroppen fick vettigt bränsle att arbeta med, även om det fortfarande känns som jag har grötmos i huvudet så gick det någorlunda lättare att börja tänka. Det jag fann mest intressant var att efter bara några få veckor hade jag faktiskt inget som helst godissug att tala om. Jag kunde hur enkelt som helst bara gå förbi godishyllorna, med alla chokladkakor utan att jag kände att de talade till mig. Förut har det krävts viljestyrka att ignorera dem eller att helt enkelt att gå omvägar, hur enkelt det nu är när det finns godis överallt och ingenstans i affärerna. 

Nå vi får helt enkelt börja om med steg 1 och ta det därifrån, hyllor, skåp och kylskåp är nu laddade med fräscha grönsaker, färgglad frukt och andra nyttigheter. Det är bara att börja om och ta nya tag. Det känns inte alls som en uppoffring utan som ett naturligt steg, det handlar inte om att späka sig eller att förneka sig något gott. För det finns massor med gott att äta och njuta av. Barnen anser att de får godis nästan varje dag till mellis, fruktsallad, LillMucklans favorit - müslibars, Prinsessan älskar hallonremmar, Stora gillar chokladbollarna på lördag. Så det finns gott om godis, för mig som har oändligt svårt att äta frukost är det väldigt skönt att bara kunna mixa en smoothie. Visst kan säga att jag nästan höll för näsan första gången jag drack hallonsmoothien med spenat i, nå jag är ju som jag är, grönsaker har varit läskiga i nästan hela mitt liv. Kan berätta att det smakar inte spenat, utan det smakar bara väldigt mycket gott, till och med Stora blev förvånad då hon fick veta vad den innehöll. 

Inte heller är jag någon sockernazist, det är gott med godis emellanåt och barnen äter någon bulle, kaka eller ganska så mycket glass. Men jag försöker göra medvetna val där, för vad gäller fika så är det mycket av det som gränsar till godis, får man chokladdoppade kakor varför får man då inte äta godis? Det blir en jättestor gråzon helt enkelt, kanelbullar, munkar och bokstavskex är ok och det är vad jag försöker styra över barnen till att välja de gånger vi handlar. Egentligen är det inte fikabrödet eller godis som är det värsta sockret, för där är vi ju medvetna om att vi får i oss socker. Men det gömmer sig oändligt mycket socker i det mest livsmedel, jag upptäckte så sent som förra året att det faktiskt finns socker i blodpudding. Detta av den enkla anledningen att jag råkade köpa hem blodpudding utan tillsatt socker, det smakade pyton kan jag berätta. Då inser man ganska snabbt hur fort det går när man vänjer sig vid att allt ska vara sött eller sötat, mycket livsmedel finns det egentligen ingen orsak att söta heller. Förutom allt tillsatt socker har vi ju alla dessa underbara tillsatser, e-ämnen, konserveringsmedel mm. Jag har börjat läsa innehållsförteckningen på mat och det är ju så att man mår illa när man läser vad allt innehåller. Ergo - vi har börjat laga väldigt mycket mer mat från grunden hemma, så det är ju en positiv utveckling faktiskt. Det tar ju inte så mycket längre tid, det är bara det att man låter sig luras när man står i affären, åker förbi pizzerian mm.

Sedan vet jag att det förs en debatt om hur nyttigt/onyttigt sockerämnet i frukt är, men just nu struntar jag i det för jag anser helt enkelt att man får i sig så mycket andra positiva saker från att äta frukt. Vidare är frukt naturligt, visserligen "sötat" men det är fanken inga E-ämnen eller annan skit i den, så det känns ändå som man kan äta den med gott samvete. Nya tag från och med idag med andra ord, veckans mål upp på kylen och likaså checklistan och utvärderingen, det ska bli spännande att följa och se om vi känner skillnad om 10 veckor eller inte. Men jag hoppas på att få lite mer energi i kroppen.

Magen Bulleribång och saknad

När Prinsessan inte mår bra så mår inte magen bra heller och att Prinsessan inte mått bra de drygt två sista veckorna det har vi alla fått erfara. Om inte annat ser man det fysiskt på Prinsessan, hon är blek med mörka ringar under ögonen, hon får som krokodilskinn på armar och i ansiktet. Sedan som ett brev på posten börjar hon klösa sig i öronen, det ena örat är helt blodigt inuti nu, i förrgår var Prinsessan även blodig långt upp i håret och vi ska inte prata om hur det ser ut i sängen efter en natt. Förutom detta så luktar Prinsessan på ett helt annat sätt, visst det luktar järn från blodet i örat men hennes andedräkt luktar starkt metalliskt. När alla dessa tecken är på plats så vet vi att det går inte att riktigt att tuffa på i vardagslunken utan det är till att försöka böja, ändra och omforma vardagen och planerna så att de passar Prinsessans mående och mage Bulleribång. Två veckor där Prinsessan kissat på sig och till och med bajsat på sig, hon som är så noga att hämta en blöja annars, men sen tog det bara stopp och hon har inte velat kissa eller bajsa, nå kiss blir det ju så småningom iallafall men bajsat det hade hon igår inte gjort på fyra dagar.

Igår hade jag den storslagna planen att faktiskt gå iväg till biblioteket med barnen, en trevlig liten utflykt och då barnen nu vaknar tidigare tack vare tidsomställningen så hade jag förhoppningen om att vara där innan det började drälla in folk. Först möttes jag av snö när vi kom ner och tittade ut genom fönstren, det kändes verkligen sådär att dra iväg med barnen. Men jag insåg att dessa planer inte var på tal överhuvudtaget efter bara någon timme med Prinsessan. En mage som morrade och en Prinsessa som helst av allt bara kröp upp i famnen igår, sitta nära, försiktigt stryka den lilla kinden emot min, pussas och gnugga näsan i min halsgrop. Sedan kom orden ovanpå det:

"Mamma jag saknar dig, vet du det"

"Mamma lyssnar du på mig, ser du mig"

-Ja lilla hjärtat jag ser och lyssnar på dig, men jag är ju här nu då kan du ju inte sakna mig?

"Mamma jag saknar dig annars"

Så fortsatte dagen och min lilla Prinsesskugga följde mig runt i huset, jag försökte mig på att smita upp och tömma tvättmaskinen när jag trodde att de var helt upptagna med legobygget. Så känner jag en liten hand som klappar mig på benet:

"Mamma jag saknade dig"

-Men lilla vännen jag är snart klar då kommer jag ner till dig, ni lekte ju så fint med legot.

"Jag ville inte vara utan dig mamma, jag saknade dig"

-Men du, vi sätter timern på mobilen så ska du se att det går fort innan jag är nere igen

"Jag vill bara vara tillsammans, vill inte vara ensam"

-Du hade ju LillMucklan hos dig, då var du väl inte ensam heller?

"Jag saknade dig mamma"

Ja vad säger man då? Mina argument tog iallafall slut. Sedan någonstans efter lunch började ont i maget dansen på riktigt. Det är då Prinsessan har svårt att stå stilla, det mullrar och bullrar i magen och det luktar skunk om barnet. Pysar som hon givetvis skyller på LillMucklan, antingen är hon bara väldigt smart eller så är hon inte medveten om att hon läcker pys. Flera gåner fick hon dock panik att det hade kommit bajs och for runt och skrek, så vi gick in på toaletten. Nu är det ju så att Prinsessan inte bajsar på toaletten utan det ska till en blöja. Så jag försökte med det ena tricket efter det andra, att hon fick ha på sig blöja om hon satt ner på pottan eller toaletten. Eller hon kunde till och med få ha blöja på sig om hon stod över pottan och bajsade, så vi fick ta det ett steg i taget. Men ingenting fungerade och till slut hade jag en djupt olycklig Prinsessa, en olycklig skunk som det var hemskt att sitta bredvid. Så jag tog henne under armen, tog bort extra sitsen och satte henne på den vanliga sitsen, samtidigt som hon hängde mig kring halsen.

Det kom inget bajs och jag kände hur Prinsessan höll emot, för det är hon duktig på, dessvärre, att hålla emot. Prinsessan grät, grät och grät. Jag försökte berätta historier om alla som bajsade på toaletten, pappa gör det, mamma gör det, storasyster gör det, LillMucklan gör det och även prinsessan Victoria bajsar på toaletten. Sedan kom vi till nästa stadium där jag försökte muta Prinsessan, fortfarande inget bajs, men när LillMucklan insåg att det kanske fanns något gott i potten om Prinsessan bara producerade så vaknade hon till liv. Som en äggsjuk höna vankade LillMucklan runt på toaletten, ömsom väldigt uppmuntrande, klappade händer, klappade på Prinsessan, tittade med rynkad panna ner i toaletten och konstaterade att det dessvärre inte kommit något. När pappan kom hem hade vi suttit så på toaletten en timme så då var det bara att inse att magen Bulleribång behövde hjälp på traven, microlax, något Prinsessan givetvis inte gillar, men vad sjutton gör man? 5 minuter senare lyckades Prinsessan bajsa på toaletten. 

Det var en rödmosig Prinsessa efter all gråt som glädjestrålande förklarade att hon nu vara prinsessan Victoria för hon hade bajsat på toaletten och att hon inte längre hade ont i magen. En Prinsessa som gjorde glädjesnurrar och piruetter. En mycket stolt Prinsessa som gick iväg med sin pappa till pizzerian, för hon valde en kebab över möjligheten att köpa något i jourbutiken. En hungrig liten Prinsessa som proppade sig full, nu när magen var tom fanns det ju äntligen plats. Det var mycket prat om bajs, toaletter och onda magar sedan den kvällen, för att inte tala om prinsessor. Nu håller vi givetvis tummarna att Prinsessan kommer ihåg det positiva att det blev väldigt bra till slut om man bara låter magen göra sitt jobb.

Bajs rent ut sagt är det när magen Bulleribång går i strejk, det gör ju inte att Prinsessan mår bättre direkt, när det ändå är rörigt. Detta för mig är psykosomatiskt i en liten ask, alla oro ner i magen som sätter sig helt på tvären.