Titta framåt eller titta bakåt

För sex år sedan befann vi oss på IVA med Prinsessan, en lång vistelse där efter en kollapsad lunga och en omfattande operation. Imorgon är det tre år sedan bloggen startades, vi har kommit långt sedan dess och samtidigt känns det som om ingen tid alls hade gått och vi befinner oss i ungefär samma situation nu som då.

Enda skillnaden då 2010, var att vi visste att vi väntade en operation och vi hade ett litet hum om vad som väntade oss under hösten.

Just nu hänger allt i luften och ja visst ska vi fånga dagen men jag känner att jag har svårt att göra någon långsiktig planering, för allt kan spricka så väldigt fort. Visserligen betyder det att vi gör så mycket som möjligt här och nu, men jag känner att jag behöver andas och ha ett litet hum om vad som väntar.

Samtidigt har Prinsessan börjat skolan, en ny värld väntar på henne nu och jag önskar så av hela mitt hjärta att detta skulle kunna vara ett nytt friskt kapitel i boken om henne. Vi får se, det kanske blir bra, de kanske faktiskt kan fixa något som gör att allt håller lite längre, fungerar lite bättre, ger livskvalitet på ett annat sätt.

För jag känner tårar av orättvisa som stiger i ögonen då Prinsessan inte kan komma till ro på kvällen, för benen värker och det är oro i kroppen. Kanske skulle jag som mamma sagt nej när hon sprang ut med alla de andra småtjejerna i parken och tjoade, jag vet ju att hon egentligen inte orkade. Men glädjen i ögonen när hon fick syn på de andra och viljan att vara med, den har jag inte hjärta att dämpa. Så vi får väl se när hon somnar ikväll...

Den man älskar agar man

Jag tror inte jag direkt kommer komma med några nya tankar här, kanske blir det bara upprepningar av sådant andra tyckt, sagt, skrivit om tidigare. Kanske har jag även skrivit om det innan, jag kommer inte riktigt ihåg längre, för många av mina tankar som snurrar runt snurrar kring samma ämnen, gör en liten avstickare och landar på något närstående. Tja jag kanske är en copycat, men då får det nog vara så för jag tycker att detta är ett ämne vi inte får glömma och vi måste börja fundera på vad det är vi säger och hur vi säger saker.

Häromdagen hörde jag Prinsessan och LillMucklan sitta och prata. LillMucklan har en liten kille på dagis som gärna ger sig på henne, LillMucklan gillar honom inte alls och Prinsessan anser nog att ingen annan får slå hennes lillasyster förutom hon själv. Dock är lillkillen två år yngre än LillMucklan och hon skulle lätt bara kunna putta honom åt sidan, vilket hon inte gör. Men iallafall, jag hör hur Prinsessan försöker lugna LillMucklan att du får väl slå tillbaka eller så får du gå därifrån. Lite glad blir jag att hon tar sina storasysterliga uppdrag på allvar och försöker hjälpa lillasyster. Men sedan kommer orden som jag tänkte att detta inlägg ska kretsa kring.

"Du vet han är säkert bara kär i dig"

Här i mitt huvud uppstår ett sådant där ljud som när man drog bort en lp-skiva för fort utan att stänga av grammofonen, riiiitsch. Idyllen var krossad... För vad är det hon säger egentligen? 

Jag trodde att detta var så dött, så himla utdött, att om man är kär i någon så slåss man, vilket bottnar i den man älskar agar man. För övrigt har barnaga varit förbjudet sedan 70-talet så jag älskar nog inte mina barn tillräckligt. Jag undrar dessutom hur det skulle se ut om jag skulle gå och ge några av mina medarbetare ett par raka högrar, lite tjunyp och annat allsköns trevligheter för att visa precis hur mycket jag uppskattar dem. Vore ju konstigt då om de inte förstod precis hur mycket jag uppskattar dem. 

Jag frågar Prinsessan var hon har hört detta och det visar sig att det är en av hennes dagispedagoger som sagt detta. Det ger mig rysningar, för på bådas dagis så jobbar det relativt unga pedagoger, pedagoger som borde ha fått med lite genustänk och annat gott i utbildningen. Men ändå lever alltså denna förfärliga föreställning kvar. Jag tänker att om det är så man ser på kärlek och interaktion då behöver man tänka till en vända till när man jobbar med barngrupper. 

För vad säger man då egentligen och hur kommer detta senare att ge avtryck på kommande år för barnen?

För egen del kan jag berätta att det då kommer att vara ok att killarna börjar tafsa på tjejerna i ca årskurs 5 och framåt. Att de gärna får komma nära, klämma, känna och stöka. För det är ju ok, de är ju bara kära och det är så man visar tillgivenhet - genom att vara fysiskt närgången. För tjejernas del betyder det att de inte längre har full äganderätt till den egna kroppen, den är till för andra att visa sin kärlek på. Kanske någon av pojkarna faktiskt är kära och vill komma nära, men det är inte rätt sätt och det är något vi isåfall borde arbeta mer med. Hur visar vi kärlek, uppskattning och hur pratar vi om känslor framförallt. Men jag har svårt att tro att alla pojkar som klämt/dunkat på mig under mina skolår varit kära i mig, jag tror snarare de gömt sig under detta legitimitetens paraply. Att det är OK att bete sig såhär.

Tittar vi lite längre fram vad som händer så skulle detta även betyda att våld i nära relationer är OK, för man är ju bara lite kär. Så då är det väl inget konstigt att man tar till knytnävarna för att visa det. Det visar ju på handlingskraft och man pratar inte bara om känslorna utan man visar det, det är ju det som det ofta gnälls om i rådgivningsspalter. Att man vill se på handling och att kärleken manifesteras, detta är väl då ett utmärkt sett.  Ja jag raljerar nu, men i förlängningen är det vad detta betyder. Jag tänker för övrigt att har man inte lärt sig att prata känslor, inte hur man ska visa det hur ska man då veta? Sedan kan man ju visserligen önska att det sunda förnuftet och allt det där skulle kicka in men det gör det inte alltid dessvärre. Om detta är det sätt man är van att visa kärlek så blir det inte lätt heller, kanske har man även med sig detta hemifrån, att se mamma bli slagen av pappa eller att se pappa slå mamma. Då måste någon gå in och visa hur vi ska bete oss inte förstärka det beteende som kanske är det normala.

Dessutom är det sällan OK när tjejerna beter sig liknande då blir det ifrågasättande och skuldbeläggande. Gärna lägger man in något som markerar hur illa det är: "Du som är så stor borde veta bättre" Alla flickor som vill vara duktiga och som har något präktighetskomplex nedärvt ryser vid den här meningen och inget som sägs kan egentligen vara värre än just denna mening. Att få höra att man inte duger, att man misslyckats och att man inte betraktas som stor. Stor som i det här fallet i princip är en synonym för duktig.

Så undrar vi varför könsrollerna är så olika, det börjar här, redan när barnen är små, med att vi kläcker ur oss ogenomtänkta kommentarer. Att vi skiljer på vad som är OK beteende för flickor och pojkar. Jag tror att könen eg är ganska lika från födseln, givetvis finns det olikheter, men tittar vi på normalfördelningskurvor så är det nog större skillnad inom en grupp än mellan två grupper beroende på var man tittar. Det som skiljer är hur vi behandlar dem, hur de blir bemötta och vilka attityder de stöter på.. 

Den man älskar agar man.. sug lite på det begreppet...

I lillkillens fall tror jag språket inte är tillräckligt utvecklat och han blir frustrerad då han vill vara med och leka, en stor del i de flesta barns utveckling och då tar han till knytnävarna. Mycket förståeligt egentligen från hans sida, men det är när man lägger andra ord på handlingen som jag anser att det blir farligt. För man slår inte den man älskar, dem vill man ju ta hand om och bädda in i bomull. Den man älskar kanske man ställer krav på och sätter gränser för, då man bryr sig men man slår inte.

Dansa .. pausa...

Mamma då när de andra lekte på skolgården då satt jag och tog igen mig en

stund så jag skulle orka med gymnastiken.

Vi var ute på eftermiddagen mamma men jag behövde pausa.

 

Jag vill inte gå till skogen mamma för jag orkar inte, det gör så ont i benen.

 

Kan säga att mammahjärtat grät igår, min lilla observatör, hon som redan sitter vid sidlinjen och iakttar de andra.

 

Där på förskolan i den lugna dockvrån står hon ofta länge och fixar och donar, ibland får hon besök av andra barn som snurrar in, gör sin sak och sedan fortsätter vidare. Men Prinsessan leker där, länge och ensam.

 

Eller så sitter hon i lego-rummet, bygger, staplar, fixar och donar. De andra barnen snurrar in, gör besök och snurrar ut och kvar är hon i sin lek.

 

För hon leker bäst ensam, säger hon, hon behöver ingen annan.

 

Inte så att hon är asocial på något sätt, hon leker mer än gärna med lillasyster, låtsaslekar och annat pyssel. Men det är med lillasyster och det är bara när hon är för trött som det blir de där vilda lekarna. De där lekarna som hon då och då ger sig in i på förskolan, när de leker i kuddrummet, studsar. hoppar, springer och rasar av sig.

 

Lekarna som ger henne ont i benen och huvudvärk när hon kommer hem.  Kanske inte så konstigt att hon väljer att inte gå in och leka med de andra om det sedan resulterar i att hon får fysiskt ont...

 

"Skiter i om du är tjock small fin eller ful
Den enda regeln är att du ska ha så jävla kul och du ska
Dansa, pausa, dansa, pausa"
("Dansa pausa" -Panetoz)

 

Jävla kul var det ja...



Ömma små fötter

Är ju inget ovanligt dessvärre att Prinsessan haltar och klagar på ont i benen och eller fötterna när det blivit för mycket rörelse. Det är så det är, som vanligt inga förklaringar eller ens förståelse från sjukvården - men det är så. Möjligt att hon också har haft växtvärk men känns väldigt konstigt att den skulle komma så fort hon rörde sig lite för mycket. Nåja det är ju inget nytt direkt att sjukvården inte gärna vill erkänna att allt inte är hundra och som det borde vara.

Senaste 1-2 veckorna har dock Prinsessan haltat mer än vanligt, klagat på trötthet och ont i benen. Har haft funderingar över hennes skor som är precis på gränsen, men andra skor vägrar Prinsessan att använda PUNKT och slutdiskuterat. Men så fick jag av en slump syn på hennes lilla häl, inte hälen som hör ihop med det vänstra benet, det ben hon oftast haltar på utan den högra. En blålila häl som ömmade och gjorde ont bara jag tittade på foten. Ja vad ska man säga, skorna får hon nu inte ha, kanske det inte är dem som trycker så illa på foten, kanske har det varit något hårt hon trampat på. Jag vet inte men tänker inte låta detta bli värre för henne, stora tårar trillade på hennes kind. För var ju hennes skor hon ville ha dem på sig. 

Enter Askungen

Någonstans under diskussionen dök Askungen upp, fråga mig inte hur och varför men jag gissar att det i Prinsessans värld fanns någon liknelse mellan dessa ganska slitna röda vinterskor och Askungens glasskor. Då tröttnade jag och frågade om Prinsessans var som Askunges styvsytrar, beredd att offra en häl eller ett par tår för att få plats i skorna. 

Tystnad

Stora ögon, mycket stora ögon stirrar på mig med en förskräckelse över situationen. Inte för att någon vart så dum så de offrat kroppsdelar för att få plats i skorna utan för att mamman hade haft fräckheten att jämföra henne med styvsystrarna. Något kunde ju inte riktigt vara rätt i situationen och jag som hade haft förhoppningen att komma vidare blev sittande i en lång diskussion om huruvida detta var korrekt eller inte. 

Fast så småningom när jag hade fått be om ursäkt otaliga gånger för mitt uttalande om styvsystrarna kom vi ändå överens om att skorna måste bytas ut. Hittade ett par av Storas gamla skor så det fick bli bra så, tänkte att storlek 28 måste ju vara lagom ändå om man ser till hur gammal Prinsessan är. Med ett par tjocka sockar så satt skorna iallafall kvar på foten. 

Visade sig sedan då vi var på skoaffären för att köpa springskor att för tredje året i rad är Prinsessans fötter precis lika stora? De har inte växt en endaste liten millimeter, vilket då omintetgör min teori om de alltför trånga röda vinterskorna. 15,1 cm är fötterna nu som då? LillMucklans var betydligt större, eller tja i förhållande iallafall, ett par millimter. Mycket som inte stämmer med Prinsessans tillväxt så frågan är om vi ska försöka köra det via BVC istället och se om de har någon bättre ide eller kan remittera vidare. 

 

Blev ett par väldigt opraktiska skor i affären men hela lilla Prinsessan sken upp som en sol när hon fick syn på dem så kunde inte göra annat än att köpa dem. Nåja de fick rediga springskor också, så dessa är utöver. Skulle liksom aldrig låta barnen bara gå i dessa skor, alldeles för platta och utan stöd för en växande, nåja kanske inte i Prinsessans fall, barnfot.

Under tiden jag skrivit detta så har jag hela tiden hört ett förnöjsamt surrande innefrån lekrummet. LillMucklan som tejpat och tejpat och tejpat. Ritsch, ritsch, ritsch och gnissel. Det senare ljudet från en plastpåse i kontakt med tejpen. En plastpåse som LillMucklan stoppat full med sina leksaker och favoritgrejer. Pappan var förbi och frågade om hon verkligen skulle tejpa så mycket om hon sen ville ha ut sakerna. Var väl ett litet mummel bara, men ett mummel som jag tror bestod i att då vet hon iallafall var hon har sina saker. För det senaste här är att barnen gömmer varandras saker, inte sådär jättekul och något som orsaker mycket skrik och bråk. Men efter en stund tystnaden ritschandet och tejpandet, pappan smög sig förbi igen.

- Vad gör du?

* Ingenting, gå härifrån nu..

- Men vad gör du då? Du vet att du inte får rita på väggarna..

* Jag ritar inte, gå härifrån

- Men du har ju en lila penna i handen

(varpå barnet försöker rita på sin pappa)

* Jag har inte ritat, ritar bara på papper

- Men du det är ju lila här på dörren och du har en lila penna i handen

* Jag har inte ritat alls säger jag ju

Neh eller hur, fantastiskt skönt när barnen kan sysselsätta sig själva en stund, fast finns ju bättre saker än att rita på dörrarna kan jag tycka. För övrigt undrar jag lite vad de där fyra presentpappersrullarna tog ivägen som jag köpte hem i januari. Misstänkta bitar av dem har jag hittat lite här och där på golvet, men annars är de puts väck... Vet inte om man ska känna lite irritation för att de bara försvunnit eller känna att oj vad skönt det är att ha kreativa barn som har egna projekt på g. Eller kanske en kombination för vore ju bra om man fick ha vissa saker ifred kanske, eller så är det bara att gå och köpa nytt papper... kanske...

Tack så himlades mycket

Måste be att få tacka den förälder jag mötte i dörren i förra veckan vid lämningen, den förälder som blev tillfrågad av personalen om barnet var friskt igen. På det svarades, jodå men att barnet behöver få leka för det är så tråkigt hemma. Ett barn som snorade friskt, hostade och inte såg ut att må alltför bra.

Tack vare denna persons handlingar så har jag en rosslig, pipig, febrig Prinsessa, nå LillMucklan mår inte alltför bra hon heller, så tack två utslagna barn.

Dock tänker jag att lösningen är väldigt enkelt, de som insisterar på att lämna sina sjuka barn på förskolan skulle kunna få lämna dem på ett speciellt ställe. Ett ställe där man bara lämnade sjuka barn, tänk visst vore det käckt. Lite magsjuka, lite influensa, lite springmask, lite löss, lite vattkoppor och annat smått och gott. Det vore väl ett trevligt ställe att ha sina barn på? En liten överraskning varje dag vad barnen kan ha med sig hem - men hej se det positiva, barnen har ju inte tråkigt iallafall och får leka. Löss och mask kan säkert vara alldeles utomordentliga små lekkamrater om de andra är för dåliga för att orka lekas med.

Lycka är...

Att kunna gunga alldeles själv, utan att vara beroende av någon. Kanske allraminst storasysters välvilja, som ganska snart visar sig vara ovilja då man vill gunga, gunga och gunga... Sedan hösten har dragit igång har LillMucklan ihärdigt varje dag på förskolan tränat att gunga och plötsligt släppte det bara. 

Hade en mycket arg liten tjej igår, som plötsligt gluttade ut genom fönstret, såg att solen sken - pep ut i hallen. "Hejdå mamma jag går ut nu". Det gäller att vara snabb, diskret och tyst om man ska få gunga ifred, det har LillMucklan lärt sig. För dessvärre finns bara en gunga och gungar LillMucklan då är det givetvis den sysselsättningen Prinsessan också vill ägna sig åt. Prinsessan som trivs allra bäst ute egentligen, också hon filosoferandes i gungan. 

Fast det är ju himla kul att de har lärt sig att gunga, det är det, men en gunga till hade gjort livet lite enklare emellanåt.

Lyckan för Prinsessan just nu är våtdräkten som pappan köpte. För det betyder att även Prinsessan kan bli ett litet skrumpet russin i badkaret och simskolan är faktiskt kul. Simskolelärarna trodde nog ett tag att hon var väldigt rädd för vatten, men om man fryser så man nästan skakar sönder då är det inte roligt alls. Andra gången på simskolan då hon faktiskt gick i vattnet fick jag upp en lilablå marmorerad tjej ur vattnet, med blåa tånaglar som skakade så hon inte kunde gå, såg ut som hon hade ett epileptiskt anfall fast stående. På kvällen fick hon feber bara pang sa det. 30 minuter i vatten klarade hon alltså inte, så snälla pappan köpte en våtdräkt, för att kunna simma är viktigt. Idag hoppade Prinsessan från kanten ner i vattnet och hela ungen var bara ett enda stort leende. För vatten det gillar Prinsessan skarpt och nu kan hon på sina egna villkor delta i vattenleken med de andra barnen.

Den stora grodoperationen

Straxt efter 8 inkommer larmet, våld inom familjen har orsakat stort trauma på liten groda. Grodan och dess ägare är till synes mycket chockskadade över händelsen och ett trauma-team sätts ihop. 

Någon minut senare rullas grodan in tillsammans med sin ägare. Man kan ganska snabbt konstatera att det är ett direkt benbrott med raka kanter. Grodans färg är heller inget vidare då han går mot blåtoner och man misstänker att han är cyanotisk. Inget att fästa ihop benet med och kirurgerna behöver sammanträda. 

Ett litet scenario rapporteras från akuten där ägaren får ett hysteriskt sammanbrott. Problemet är att det inte finns tillgänglig personal på plats och operationen därför inte kan utföras på en gång. Personal väntas inkomma efter det stora dagliga daggmasksafarit på morgonen.

Under tiden preppas operationssalen, städas och desinficeras och verktyg kontrolleras. 

När så kirurgen och anestesiolog inkommer straxt efter 9  får de skyndsamt byta om och tvätta händer. En snabb genomgång av fallet och planering för hur benet bäst ska kunna fästas vid kroppen för att försöka rädda grodans hoppfunktioner.

9:25 Grodan sövs framgångsrikt på mask 

9:30 En färgmatchning görs med suturtråden

9:31 Man börjar sy fast benet i sårkanten 

9:35 Grodan rullas ur ur operationsrummet, operationen har varit framgångsrik, benet har sytts fast på kroppen. 

Dock är trådarna inte sådana som så småningom faller bort utan kommer framöver behövas för att stötta upp det lilla benet. 

 

Man befarar även att hoppfunktionerna inte hållits intakta och att det kommer att ske en inskränkning på rörelserna och ägaren informeras nogsamt om försiktighet med överdrivet stretchande.

 9:40 Grodan åker till uppvak för lite omvårdnad och vila. Informerar om att kontroll för infektioner och andning bör ske efter en timme, eventuellt fylla på med smärtstillande mediciner.

Kirurgerna high-fivear efter lyckat samarbete och alla kan pusta ut nu då det mest akuta är bakom dem. Nu gäller det dock att ha koll på Grodan och se till så att inget annat tillstöter de första timmarna brukar vara de mest kritiska.

I vårsolens glans

Som med allting annat, känns det som iallafall, så fick vädret ett rejält humörombyte. Inte en gradvis förändring, från mörka moln till strålande sol utan som om man knäppte med fingrarna så blev det plötsligt vår. Visserligen ska man inte ropa hej om man är skrockfull, men det hindrar oss inte från att njuta av den värme som nu har hittat hit. 

En annan med stora humörombyten är LillMucklan, från att ena stunden glatt hoppsat fram trillar hon emellanåt ihop i en arg liten hög. Ingen vet riktigt vad som hände, kanske allra minst LillMucklan, men där ligger hon på golvet och tycker att livet minst sagt är orättvist. Häromkvällen serverade jag sallad till middag. LillMucklan älskar sallad och grönsaker, ändå ligger det plötsligt en liten snyftande tvärilsk varm hög av LillMuckla vid mina fötter:"Ja måååååste ha mat osssåååååå....." Eh jaha, vad ska man svara på det? 

Härom morgonen vaknade LillMucklan bara arg, jättearg som Lotta när hon klippte sönder tröjan, gick helt enkelt inte att resonera med henne. Inte skulle hon klä på sig, inte skulle hon äta, hon bara satt och skrek på golvet, Prinsessan åkte på stryk flera gånger - vilket kanske inte skadar om man vet hur Prinsessan förut betett sig mot LillMucklan. Var knappt jag skulle få med LillMucklan till förskolan, inga kläder skulle hon heller ha på sig, tur det är varmt ute nu, mindre tur är att det var fullt med vattenpölar på vägen till förskolan. När vi väl kom fram var LillMucklan dyngsur, men kanske hade humöret runnit av henne samtidigt som vattnet - för hon studsade så glatt in och började leka - som att hon inte alls varit på dåligt humör. Kan berätta att Prinsessan tacksamt pustade ut då vi lämnat av LillMucklan, åh så skönt för mina öron nu när du lämnat henne...

Dessutom har hon lagt sig till med att skrika, så högt hon bara kan: "Du gööööör mig iiiiilllllla" - så fort man bara tar i henne när hon inte vill att man ska göra det. Himla kul är det när man står på Coop eller liknande ställen och hon börjar yla eller bara stint stirrar på en och högt förklarar att nu gjorde du illa mig. Tack, tack för den LillMucklan, än värre är att hon dock börjat "filma", tog tag i henne häromdagen då hon retades med Prinsessan satte mig ned på huk för att titta henne i ögonen varpå ungen slänger sig bakåt. Hade något gått förbi hade det säkert sett ut som jag gav henne en jätteknuff. Jag som trodde att jag fått tillräckligt med gråa hår av de andra två, jag börjar misstänka jag att LillMucklan hör till en alldeles egen sort....

För övrigt har vi hunnit med att grilla och äta utomhusglass i solen för första gången i år, enormt uppskattat av småfolket. Annars hinner vi inte så mycket, förutom att vara ute och njuta av solen. Prinsessan vill egentligen inte gå in, hon kör sitt vanliga race, fullt ös medvetslös och här är det verkligen medvetslös efteråt. För Prinsessan är helt slut, LillMucklan är visserligen också trött, mycket frisk luft och rörelse men det är på en helt annan nivå. I vanliga fall sitter Prinsessan hela eftermiddagen i soffan och halvsover, men det finns ju liksom inte tid till det nu, herregud solen strålar ute och de där små kalvbenen måste få röra sig. Så det där med att Prinsessan ska kunna göra allt som alla andra barn förutom springa en maraton det är bara lögn. Prinsessan kommer en dag att springa en maraton bara för att hon egentligen ska kunna och kommer sedan ligga till sängs en vecka efteråt. Vilket säger lite om vår envisa dam.

Jag måste få klättra där

Det har varit lite tyst i bloggen ett tag, men det har varit segt, trött och sportlov så kommer uppdateringar snart. Måste dock börja med att dela med mig av min klätterapa - Prinsessan. 

Det går magsjuka på Prinsessans dagis nu, många barn var det på småbarns och efter fyra veckors sjukdomar så vill vi verkligen inte ha in mer sjukdomar. Så Prinsessan fick vara med och leka på förmiddagen då barnen ändå var ute sedan gick jag och hämtade henne. 

När vi går från förskolan ser jag hur solen börjar glittra fram mellan molnen, värmande och vacker - särskilt efter snöovädret igår. Men det som föll igår töade fort bort och marken är bar och blöt igen och Prinsessan är ganska så lerig - något jag faktiskt är väldigt tacksam för. 

När jag kommer är Prinsessan lite butter, för jag har inte vagnen med mig och hon tänker minsann inte gå ett endaste steg själv. När vi ska hem från förskolan har vi två vägar att välja på, så jag tittar på Prinsessan och frågar vilken väg tycker hon att vi ska ta? Den långa, pekar åt vänster eller den korta, pekar åt höger - vägarna är i princip jämlånga men tänkte att detta kanske kunde få henne att fundera lite. Efter en stunds funderande pekar Prinsessan åt höger, den korta vill hon gå. 

Sedan sticker hon sin lilla geggiga rosa galonförsedda hand i min, smask säger de när min bara hand möter Prinsessans vante. Prinsessan fnissar lite för det låter så roligt och testar att göra om mötet av händerna om och om igen, ända tills geggan torkat och det inte fungerar längre. Sådär går vi hand i hand på vägen hem, med solen som kikar ned på oss, Prinsessans mun som går i ett, beskriver en film hon sett och hur knasiga alla figurerna är. Samma detaljer om och om igen, ibland undrar jag om hon ens förväntar sig att jag ska svara, eller jo det gör hon ju för om jag bara slött hmm:ar så ökar intensiteten i pladdret och ett irriterat "Maaaaammma...." kan vara på sin plats.

Men så plötsligt blir Prinsessan alldeles tyst, hon stannar till och lägger på sned. "Du mamma där (pekar på stora stenen) där har jag inte klättrat förut det måste jag göra nu" Så iväg uppför stenen, klättrar, balanserar, lägger sig ned och solar på den, åker rutschkana nedför. Själv står jag kvar nere på backen för:" Du får inte komma hitupp mamma då kan du trilla ned och slå ut en tand eller få en bula". Hmm varpå jag påminns om att den bula Prinsessan fick i januari som fortfarande inte riktigt har försvunnit i bakhuvudet på henne, burr... Fast egentligen vet jag att Prinsessan har en grym balans och flink på att klättra - det är när hon är trött och stissig som olyckorna inträffar.

Upp och ner för stenen, många, många gånger, som för att säga - HAHA jag kan minsann jag besegrade dig och sen plötsligt kommer Prinsessan på att det kurrar ju faktiskt i magen. Hon hasar ner för stenen, hoppeliskuttar lite fram till mig, lägger sin lilla hand i min och fortsätter att pladdra på som om detta inte hade inträffat alls. Musse, Långben och tokiga KlaraBella och varför är hon så elak mot Långben för han gillar ju henne? Något jag tydligen inte har ett bra svar på då frågan ställs om och om igen. 

Nästan hemma kommer Prinsessan på en sak, det är ju ingen snö kvar på marken och med ett finurligt leende konstaterar hon att då kan hon ju ta fram sin sparkcykel och ja hjälmen ska också på. Frågar försiktigt om hon inte är hungrig i magen längre? Då kör hon det trick hon så ofta använder sig av när mamma ställer dumma frågor, hon väljer helt sonika att inte svara. Fortsätter sen att prata om sparken och att den behöver komma ut och den iver hon uppvisar är smittande, så öppnar förrådet åt henne. Sedan kör hon varv på varv i parken, kraschar ett par gånger ner i sandlådan som är is och vattenfylld. Upp på sparken igen och svisch, svisch över gården. Det enda som stör idyllen är de där små mikropauserna, de där hon enligt läkaren inte ska behöva och hennes väsande andhämtning.

Samtidigt är det fascination och en stor tacksamhet som fyller mitt hjärta. Att denna lilla tjej med så många fel på sitt hjärta idag ändå har ett hjärta som klappar, knäpper och pumpar som det ska, att det har alla rum det ska ha. En liten tjej som studsar, hoppar, leker och skrattar i solen och som lever och för tillfället mår bra. Med det skrivet och med tanke på att det är näst sista dagen på februari, hjärtebarnsmånaden så ber jag er som har möjlighet om ett sista litet bidrag till forskningen för hjärtebarn. Antingen genom att bidra till Prinsessans insamlingshjärta till Hjärt- och Lungfonden eller genom att skänka valfri summa till Hjärtebarnsfonden här.

Spelhålan

Det blev många nya fina julklappsspel, inte mindre än tre stycken och som vi har spelat och spelat, iallafall två av dem. Nu har vi ju varit hemma från förskolan i två veckor och de spel vi hade började jag bli lite trött på, men då trollade pappan fram ännu ett spel. 

Oftast går det ganska så bra, så länge Prinsessan får vinna, eller att hon tror att hon vinner, tja ibland går det till och med bra om någon annan vinner. Det applåderas och gratuleras, men givetvis är det allra roligast att vinna och skulle hon vinna, vilket händer tre av fyra gånger så får vi höra det resten av dagen - att hon minsann vann. Mycket ödmjuk vinnare således, pyttsan. Fast i ärlighetens namn är nog det roligaste att spela för dem och ett av spelen så spelar vi tillsammans mot några grisar som annars äter upp vår matsäck. Ganska skönt att ta till ibland också, att varva och på det andra spelet så har de själva lagt till lite spelregler, så i första läget kan ett av barnen vinna men sedan så kan de vinna tillsammans. Intressant problemlösning...

Vet hur svårt det är att få tag på bra barnspel och ett av våra favoritspel är fortfarande Uno Moo! så tänkte tipsa om de spel vi har spelat nu och vilka jag faktiskt anser prisvärda. För de mindre barnen är det ju annars dessvärre en uppsjö av memory spel eller spel som man som vuxen allt för fort ledsnar på, typ "In i stallet" mm.

Mix-Max är ju en klassiker som jag vet att jag spelade som liten och det var jättekul att få ihop gubbarna rätt, eller kanske var det nästan roligare att få ihop dem fel? Kul är det att se också hur fort barnen har lärt sig tärningen, hur många prickar som är vilken siffra. "Åh en sexa vad bra då får jag ta ur alla högarna" följt av ett lite maniskt asgarv - tänk er Gollum och hans Precious... 

Ännu roligare tycker jag att det är att detta spel faktiskt hållt i alla år och att jag som vuxen fortfarande kan uppskatta att spela det med barnen. Ett spel som baseras väldigt mycket på tur, men ändå är det Prinsessan som alltid får de bitar hon behöver och står som segrare. För här gäller i de enklare reglerna flest gubbar vinner, vill man göra det svårare så är det bara "korrekta" gubbar som ger poäng. Jag tror dock att barnen har mycket roligare när spelet är slut och förhandlingarna om hur mycket värda vissa kroppsdelar är. "Du får arga gubbens fötter om jag får Ariels huvud och hatt".

Så om detta spel inte redan finns hemma hos er så kan jag varmt rekommendera det, mycket prisvärt och det är enkelt att komma igång och snabbspelat.

LillMucklans julklappsspel blev dessvärre inte lika lyckat, jag tror att spelet Rummikub bygger på samma principer som Gin Rummy. Men reglerna är dessvärre väldigt oklara och vi har försökt spela dem som jag tolkar reglerna - men det skapade förvirring och två barn som gick ifrån spelbordet. Kanske är åldersgränsen 4-7 lite väl generös eller så är spelidén helt misslyckad, jag vet inte vilket det är. Om vi då bortser från att jag inte riktigt fick kläm på spelreglerna.  Just nu väljer LillMucklan att bygga torn av bitarna istället, skönt att det kommer till någon användning. Bara hoppas alla bitar finns kvar vid senare tillfälle så vi får testa spelet igen. 

Busytown var en klar positiv överraskning. För konceptet att ett spel inte har en vinnare innebär i vår familj att det inte är ett spel,  utan kanske mer ett pussel eller liknande. Men förvånansvärt nog så fungerar det ändå som ett spel och barnen som fick spelet tillsammans i julklapp håller det som en favorit. 

Ett problem är dock den 2 meter långa spelplanen, för den tar upp plats och den inbjuder till att barnen måste ställa sig upp och röra sig över spelplanen. Särskilt i momentet då man ska söka efter tex stegar, glasstrutar mm med förstoringsglasen eller när grisarna snurras upp och barnet ska hämta mat från ön. Ett väldigt uppskattat moment, men som dessvärre gör barnen väldigt studsiga och exalterade - vilket i sin tur resulterat i att en hållare till figurerna samt timglaset gick sönder redan första veckan vi hade spelet. Vilket känns lite surt för spelet kostar lite pengar och lite bättre kvalitet på delarna hade inte skadat för man borde ha räknat med att barnen skulle komma att röra sig kring spelplanen.

LillMucklan kommenterade det trasiga timglaset med följande:"Ajdå mamma tiden är sönder, den rinner bara på sidan nu". En träffande kommentar annars vad gäller spelet för tiden rinner faktiskt bara iväg och det är kul att spela, även som som vuxen, tack vare momentet där man ska leta efter detaljer på spelplanen. Även detta ett spel med enkla regler, det gäller att ta sig ut på ön innan grisarna äter upp matsäcken och det gäller att göra det tillsammans. Det är även enkelt att komma igång och snabbspelat. 

 .. och här då det sista tillskottet i spelsamlingen, det spel som pappan köpte till barnen. Pictureka! Överraskande enkelt att spela men samtidigt så var det inte alltid så lätt att hitta de figurer eller saker som efterfrågas. Det kräver koncentration och engagemang av både stor som liten. Pictureka är nog heller inte det enklaste ord att säga, så LillMucklan får (de gånger hon kommer ihåg det) säga bokstaven P och Prinsessan kämpar tappert med det krångliga ordet.

Det intressanta med detta spel är väl att barnen har hittat varsin fuskstrategi. LillMucklan böjer sig sådär lite nonchalant ned och kikar på kortet som pappan håller i handen för att få lite försprång på vad det är man ska leta efter. Prinsessan däremot lutar sig tillbaka lite. För hon vet att LillMucklan inte är så snabb att ropa P. Låter hon bara LillMucklan leta och hitta bilden så kan hon sedan snabbt kliva in, hojta "Pitujeeka" och hoppsan hejsan har hon ännu ett kort i sin hög. För både LillMucklan och Prinsessan är grymma i detta spel, hur snabba som helst att hitta den där fågeln, svärdet eller något som är vasst. Här gäller det som vuxen att istället för att ta det lite lugnt att istället se till att man är riktigt på alerten.

Det är så himla kul när barnen börjar bli så stora att man kan spela spel som man faktiskt som vuxen själv har behållning av istället för att plåga sig igenom dem, något jag misstänker att barnen även märker av. Det finns så mycket pedagogisk vinning när man spelar som man kanske som förälder alla gånger inte tänker på, turtagning, räkna, bokstäver, fokus, ta instruktioner, koncentration, igenkänning och mycket, mycket mer. Det behöver inte vara komplicerade eller speciella böcker, studiematerial för att barnen ska få en känsla av allt detta. Det betyder även att förskolan som ensam pedagogisk instans i barnens liv inte är helt korrekt heller. För det finns mycket man kan "arbeta" med och leka in hemma, det behöver inte vara komplicerat, det behöver inte vara dyrt - men främst av allt det kan vara kul och det kan ske på barnens villkor. Förutom detta, en stund av gemenskap och närvarande föräldrar som umgås med sina barn och har roligt tillsammans. Något som det kanske inte alltid finns utrymme för i vardagen, men som inte behöver ta så lång tid eller vara omständligt, egentligen. Så fram för mer spelande med barnen...

Skrammelbuljong

LillMucklan och jag skulle igår ta en lite långsam skogspromenad till Prinsessans förskola. Solen sken och jag tänkte att när jag för en gångs skull inte behöver jäkta så ska jag låta LillMucklan få gå och spankulera i lugn och ro utan att jäkta på henne. För det har varit alldeles för mycket jäkt och stress ett tag.

Fast tanken att slippa stressa krossades ganska snabbt då jag får ett samtal från förskolan, Prinsessan har ramlat och slagit i bakhuvudet och har nu en stor bula.

Tre bokstäver, det börjar på F och slutar på AN...

LillMucklan var inte alls på humör att skynda, ingenstans och absolut inte någonstans, hon skulle ju få lova kottar det hade jag lovat. Sura ansiktet fram, underläppen som plutade och sedan sätter sig ungen ner.

Bajskorv upphöjt i 3.

Får väl lite fart på LillMucklan, eller ja lite är nog det operativa ordet för det går verkligen inte fort. Till sist drar jag till med att Prinsessan gråter och har jätte, jätteont. Då äntligen blir det lite fart i de där små benen. För LillMucklan ska trösta Prinsessan, hon ska minsann klappa på pussa på henne. Det är väl bara det att LillMucklan är på väg åt fel håll - de fina plåstrena med Bamse och alla andra figurer ligger ju hemma. Det måste jag ju förstå, vi måste hem först.

Nej vi ska inte hem först anser mamman och här kommer det Sura Ansiktet nummer två fram. För nu är det inte lika roligt att gå och trösta Prinsessan längre, inte om hon inte får ta med sig plåster till henne.

Stor suck

En snigel hade varit avundsjuk på den icke fart LillMucklan använde sig av. Hur gärna jag än bara ville springa ifrån henne till Prinsessan så kan man ju inte göra så när man är en ansvarsfull vuxen och allt det där.

Fast vi kom till förskolan till slut iallafall, även om jag hade börjat tveka om det många gånger om. Prinsessan var inte längre ledsen men pedagogerna var nog mer upprörda, surrade som en liten bikupa kring Prinsessan. Så tacka den för att hon inte var ledsen längre, så mycket uppmärksamhet kring hennes lilla person på en och samma gång. Specialpedagogen satt och höll is mot bulan på Prinsessans bakhuvud. En bula lika stort som ett halvt ägg.

De hade suttit och läst efter maten, som de alltid gör, enda skillnaden var att Prinsessan idag inte suttit närmst pedagogen och haft en arm omkring sig. När det så var dags för en ny bok hade Prinsessan, som inte har något annat läge än likt en Gummibjörn -  det studsande hade farit upp och pang ner med bakhuvudet i soffan. 

"Vi som alltid brukar ha kuddar där". 

Ja men samtidigt vore det ju bra om Prinsessan inte hoppade och studsade hela tiden och detta lär inte vara den sista gången hon slår sig. För Prinsessan är 4 år och med alldeles för många myror i rumpan och barn slår sig så är det bara. Olyckan är framme alldeles för fort ibland....

Sedan att Prinsessan helst inte ska slå sig alls och allraminst i huvud eller mage det är en helt annan historia. För här går ju intressena isär, det friska barnets behov av att få vara barn och fara ikring och det medicinerande barnet som egentligen skulle lindas in i bomull.

Prinsessan var dock pigg och alert så tog hem henne för att ta ett PK och passade även på så att pupillerna reflekterade med ficklampan. PK visade på 2,5 och då kände jag att vi avvaktar hemma och tar det som det är. Visst vi ska alltid, alltid, alltid åka in när hon slår sig i huvudet, men vi har suttit så många gånger på akuten för just detta och det är inte så mycket de kan göra ändå just i det läget.

Pedagogerna tyckte fortfarande idag när vi lämnade Prinsessan att det var skitjobbigt att hon hade ramlat och slagit sig och jag förstår dem - det är enormt otäckt när barnen äter waran. För det är en av de otäckare mediciner som finns. Särskilt när det handlar om små barn som rör sig, eller som i Prinsessans fall har alldeles för mycket myror i rumpan. Jag ser liksom inte vad pedagogerna kunde ha gjort annorlunda, man kan inte förebygga allt och någonstans känner jag att om Prinsessan inte gavs några möjligheter till att falla och göra sig illa så skulle pedagogerna göra jättefel. Hur avigt det än låter. Men hellre att Prinsessan slår sig för att hon gör som alla andra barn än att hon lindas in bomull.

Sedan kan konsekvenserna bli väldigt annorlunda för Prinsessan mot de andra barnen - vilket är enormt orättvist om man tänker efter. Men så är det just nu och då är det bara att gilla läget. Fick en försynt fråga först från specialpedagogen men sedan även från den andra pedagogen om vi hade kontaktat sjukvården igår. Svaret på frågan var nej, vilket fick dem att höja lite på ögonbrynen då de vet vad som gäller. Visst har de rätt, Prinsessan skulle ha åkt in och hade vi ringt så är det svaret vi hade fått. Därför det är så jobbigt för vi har ingen att ringa och rådfråga då något händer, för det enda svaret är åk in. Något som vi dock inte tror skulle gynna Prinsessan och det är där vi föräldrar måste tolka hur allt ska tillämpas. Pedagogerna på förskolan kan, ska eller bör inte göra det. 

Vi föräldrar har varit med så många gånger och då är det på vårt ansvar. Fast helst skulle jag inte vilja ha det ansvaret alls, men att inte ta ansvaret skulle betyda att coagucheck och andra förmåner i form av frihet skulle dras in. Förmåner vi har kämpat hårt för och möjligheten att kunna ge Prinsessan en så sjukhusfri tillvaro som möjligt.

Denna gången gick det bra och vi andas nu allihop och hoppas att det dröjer lite längre till nästa gång!

Liten blir stor

Eller alla barn gråter under inskolningen

Har nog inte skrivit så mycket om förskola och inskolningen bara mest att det har pågått och att det inte direkt varit en humörförbättrare för Prinsessan.

Prinsessans inskolning trodde jag var nogsamt förberedd och att vi och förskolan var på samma spår, Möten, möten, planeringar och ännu fler möten, information från höger och vänster om Prinsessan och till slut var vi där, den dagen Prinsessan trippade iväg till förskolan. Med den lilla handen hårt i min, en ordentlig panikattack innan:"Du kommer väl inte att lämna mig på mitt jobb mamma"

För det är så Prinsessan och LillMucklan ser på sina förskolor, de går till jobbet, precis som mamman och pappan. Med skillnaden att barnen ska jobba på att leka och utvecklas utan egentliga krav på prestation.

Början av inskolningen gick väl OK, men sedan ville pedagogerna följa den riktiga inskolningsmallen, en mall som Prinsessan verkligen inte passade in i. Jag hade en tydlig åsikt om hur vi behövde gå tillväga för att komma rätt och de en annan. Jag kände att tiden var vår vän och de att den var en fiende. Pedagogerna hetsade och stressade, underbara kommentarer som "alla barn gråter under inskolningen" när jag förklarade att jag inte kommer lämna Prinsessan om hon gråter, eller "finns inte föräldrarna närvarande så går barnen förr eller senare till någon i personalen"... Antagligen kommentarer menade att lugna, men för mig så går det så långt ifrån den syn jag har på barn och deras person.

Ett par smärre sammanbrott senare och med både BUP och BNP i ryggen var vi på väg igen. Att göra saker i Prinsessans takt, en klassisk inskolning fanns inte på tapeten överhuvudtaget. Eller som specialpedagogen på BNP uttryckte det: "Prinsessan är så oändligt skör och behöver få sin tid att komma runt".

Efter sex veckor yttrade Prinsessan för första gången att hon ville till förskolan. Två veckor senare kunde jag börja lämna henne, detta efter att Prinsessan under ett par dagar hade fått gå ifrån mig. Inte en tår och inget utbrott, så hoppsan barn behöver visst inte gråta under inskolningen om man tar det i deras takt. Inser givetvis att inte alla har den lyxen att ta det så långsamt som vi gjorde, men så är det ju lite extra saker att ta hänsyn kring Prinsessan som de flesta barn inte har.

En höst fylld av stora oändliga ilskna utbrott här hemma, från en liten Prinsessa med alldeles för lite energi och för mycket intryck - något som visade sig än mer i sömnen, eller jag kanske bör skriva icke-sömnen. Tre dagar i veckan 9-13 är vad som är optimalt för vår lilla tjej, det är vad hon orkar med och att fortfarande komma hem och vara "trevlig. Vidare blir det tillräckligt med tid för henne att komma hem och hinna bli av med alla infektioner hon drar på sig på förskolan.

Det intressanta är att denna hösten som var i samband med Prinsessans inskolning så har LillMucklan blivit blyg, enormt blyg. Sådär blyg så man bara vill sitta med näsan inborrad i mammans halsgrop när man kommer till ett nytt ställe. Liten och ihopkrupen har hon sedan suttit så och bara andats. Min lilla tjej som annars varit så kavat och bara ångat på och tagit för sig. Funderingarna har gått om hon har försökt hjälpa Prinsessan över hennes tröskel? Men när hon fått lite tid för sig själv så har hon kunnat backa tillbaka lite?

Kan väl därför säga att jag på inget sätt och vis såg fram emot LillMucklans inskolning, mammans lilla gummisnodd som skulle släppa och stå på egna ben. Inte heller såg jag fram emot att ha barnen på olika förskolor, hade sett fram emot att ha dem på samma ställe - ett ställe som LillMucklan kände igen. Även aspekten av mindre smittor och att slippa springa som en jojo mellan förskolorna hade ju varit skönt, men nu blev det som det blev. För mycket barn in på förskolorna helt enkelt och jag ställer mig fortfarande frågande till varför man skolar in små barn när man är hemma med deras syskon.  Fast det är ju en annan diskussion egentligen så jag släpper den här och nu för tillfället.

Förra måndagen var det premiär för LillMucklan på förskolan och givetvis förvandlades hon till en mutist, inte ett ord över hennes läppar. Detta för att så snart vi gick ut i hallen, långt från pedagogernas öron prata, prata, prata och prata lite till.

Måndagen satt LillMucklan mest i mitt knä och inombords suckade jag att ja det här blir ju kul.

Tisdag började likadant och att sitta och läsa med LillMucklan i knäet samtidigt som man hör hur olyckliga barnen på småbarns var, ja det var ingen höjdare för mammanerverna. Men plötsligt så hoppade LillMucklan ner och sprang iväg för att åka rutschkana, bara sådär ingen förvarning eller förklaring. Lika bra att sitta kvar tänkte jag och låta LillMucklan själv utforska, något hon gjorde, åkte rutschkana och gungande på hästen och hann börja på en pärlplatta.

Onsdag och torsdag såg LillMucklan nogsamt till att jag var parkerad i soffan innan hon gick en sväng för att inspektera sina domäner.

Fredag så går inte Prinsessan på dagis så var bara att ta med henne till förskolan en stund och tänk då pratade LillMucklan. Långa, långa meningar så pedagogerna blev så förtjusta så Prinsessan fick stanna en stund längre än planerat. Men sedan skulle man gå ut och då tänkte jag att det var bäst att jag och Prinsessan gick hem en stund så LillMucklan fick leka ifred. Inga problem, en puss och en kram och sedan vinkade vi av LillMucklan. Värre var det då med Prinsessan som fick ett utbrott, för hon ville inte lämna LillMucklan själv, stora tårar, oro och en väldans massa känslor. En rabarbertårta senare i ugnen så hade dock Prinsessan lugnat ner sig, men det var tusen frågor om LillMucklan verkligen skulle klara av att vara ensam. Fast det hade LillMucklan klarat galant, när det var dags att gå ut hade hon fått på sig kläderna med en farlig fart och pipit ut på gården innan pedagogerna var klara. Sedan hade hon spankulerat omkring därute mycket nöjd och belåten. Men så är det ju en liten tjej som älskar att vara ute och undersöka naturen.

Måndag hade barnen gymnastik, men först hade LillMucklan en fruktstund något hon kände igen från fredagen, så hon hoppade glatt upp på en stol och vinkade hejdå till mig och Prinsessan. Hämtade hem en mycket glad tjej, för hon hade lekt med sina kompisar. Vad heter kompisarna då frågade jag:"Någonting såklart...." ja såklart..

Tisdag, lämnar den här lilla tjejen på förskolan, nu ska hon bara börja prata där också.

 

Och kan ni tänka er, inget av mina barn har gråtit under inskolningen? Mycket konstigt om alla barn nu förväntas göra det. Något som verkligen gör att hela jag krullar ihop mig när föräldrar så självklart hävdar:"Ja h*n gråter under inskolningen men jag är då duktig och lämnar ändå" eller "Jaja det är något vi måste genomleva". Visst alla känner sina barn bäst och vissa barn har olika gråt för olika saker, men de där barnen jag lyssnat till nu under veckan, hjärtskärande ledsen gråt som pedagogerna liksom inte får slut på - det känns inte rätt någonstans.

Jag tror på att man kan skola in utan att barnet gråter och även fått bekräftat av andra föräldrar att alla barn inte alls behöver gråta. Det gäller bara att vara lyhörda och hitta en metod som passar det egna barnet bäst. Något som är på stark frammarsch är ju den föräldraaktiva inskolningen - med föräldern närvarande under längre perioder ett par dagar. Tror jag är kanon för barn som mina småfjantar, där det tar tid att acklimatisera sig och ta del av nya rutiner.

För visst är det väl så att alla barn är individer, med alldeles egna behov, idéer och att man måste möta dem så att de känner sig trygga i situationen. Inte stoppa in alla i samma hål och forma dem så de ser likadana ut när de kommer ut på andra sidan!

Prinsessor, barn och superhjältar

Jag retar mig något enormt på ordningen som inte kategoriserar barn som just barn utan i Superhjältar och Prinsessor, eller i andra ord pojkar och flickor. För är det inte givet att flickor är just Prinsessor och pojkar är Superhjältar? Flickor med långt böljande hår, glittriga klänningar och hela världen framför deras fötter, pojkar däremot tuffa hjältar som räddar världen.

Ok här kanske vi behöver stoppa en stund för nu kallar jag ju visserligen min dotter för Prinsessan, ett namn som hon själv valde, för snart 1½ år sedan - idag är hon ömsom Buzz Lightyear eller Blixten McQueen. Men det skulle bli alltför rörigt tror jag att byta namn i bloggen varje gång Prinsessan anser att hon är någon annan än den hon är. För övrigt så är hon idag i mina ögon Prinsessan på ärten. En liten dam med behov av hög maintenance, en Prinsessa ut i fingerspetsarna - men kanske mer vad gäller till egenskaperna än attiraljerna. 

Vi som föräldrar har även varit väldigt noga med att erbjuda Prinsessan olika leksaker, alltifrån bilar till dockor och mycket däremellan - så att Prinsessan själv kan välja vad hon vill leka med. För övrigt har vi valt bort rosa och små fnuttefnuttiga klänningar med spets och glitter som gör att barnen inte kan vara ute och leka och rasa runt, för att de oroar sig för fläckar eller att kläderna inte tillåter lek.

Men sedan något år tillbaka har Prinsessan egna idéer, tankar, önskemål och kanske framförallt krav på sin tillvaro, hur hon vill vara klädd och vad hon vill leka med. Ena dagen är det prinsessor och glitter-rosa för hela slanten och nästa dag är det bara bilar och orange som gäller. Identitetsskapande, hon testar vad hon gillar och vad som passar henne, väljer en bit här och en bit där på livets smörgåsbord och där kan vi som föräldrar hjälpa henne att se alla möjligheter. Jag är inte dummare än att jag ändå inser att vi runt omkring henne ändå påverkar och överför könsroller, men jag hoppas att vi ändå kan komma ifrån att se till könet utan tänker i genus.

Jag tror på att barnen själva ska få vara delaktiga i skapandet av sin identitet, inte begränsa åt något håll. Med det menar jag att till tjejerna inte falla i glitter, rosa och docklådan och för pojkarna är det inte bara blått, bilar och tuffa saker. Inte heller gillar jag när man drar för långt åt andra hållet, det är en sak när barnen själva önskar att ha en klänning eller vara lucia eller vad det månde vara, det tycker jag föräldrarna ska stötta. Men om man som föräldrar själv aktivt styr över barnet på den andra sidan - hur mycket blir då valet barnets egna?

Nåja detta är inget nytt under solen och vad som fick mig att gå igång ordentligt denna gången var att Prinsessan och LillMucklan skulle få varsin ny pyjamas och tröja till jul. Men i alla webbshoppar, förutom Ellos, så sorteras man in på antingen flick- eller pojkkläder. På Ellos kan du dock välja barn och storlek mm så du får upp alla barnkläder i rätt storlek - mycket bra initiativ, önskar att de andra kunde ta till sig av detta. För som det blev nu så fick jag först titta på tjejkläderna och sedan in på killkläderna. För tjejkläderna var rena katastrofen, prinsessor, Hello Kitty, rosa, rosa och ännu mer rosa. Men där på killavdelningen så fanns kläderna till barnen, en tröja med Buzz Lightyear till Prinsessan och en med Bärgarn och Blixten till LillMucklan. 

Jag undrar som så många gånger förut, varför klassas dessa kläder som pojkkläder?? Mina skiter i om det är tjej eller killkläder så länge det är rätt tryck på dem. Varför kan inte kläderna bara sorteras som just BARN kläder, utan att stämpla eller märka dem med mer än så? Sedan får alla och envar själva välja vad som passar barnet. För när blev Bamse endast en karaktär för pojkarna?

Åh jag blir så trött bara och utöver detta, varför kan det inte komma en rolig barnfilm med en ny kvinnlig superhjälte? Eller som i Toy Story om Jessie fått en mer framträdande roll? Jodå prinsessorna har blivit tuffare, mer personlighet och spunk - men det är ändå prinsessor och varför måste en flicka vilja vara just en prinsessa? För mig känns det även lite som en tanke om att prinsessorna/flickorna måste tuffas till lite för att platsa i den riktiga världen, men att de ändå bara är just prinsessor.

Jag undrar egentligen hur vi kan prata om jämställdhet när vi så tydligt gör skillnad på våra barn genom att så tidigt dela upp dem i prinsessor eller superhjältar.

Jag tror att det i varje kvinna lever en superhjälte, hon måste bara släppas lös och sedan kan hon rädda världen.

Jag tror även att det i varje man lever en Prinsessa, som gillar glitter att bli räddad, omhändertagen och bortskämd mellan varven. 

Men då måste vi nog börja med våra barn, att ge flickor som pojkar samma möjligheter och förutsättningar. Inte som jag och maken så mången gång observerade på stranden hur flickor hölls tillbaka och uppmanades att ta det försiktigt eller akta sig. Pojkar däremot fick ett helt annat bemötande och där handlade det mest om att inte stänka ner syskon eller föräldrar.

Först och främst är det verkligen dags för oss att fundera om vi verkligen tycker att klädesindustrin producerar rätt sorts kläder till våra barn. För nu ska jag berätta en hemlighet, vi är konsumenter i en marknadsekonomi där det är efterfrågan som ska styra utbudet - inte att utbudet ska styra vad vi konsumerar. Men enligt de stora klädjättarna så producerar de bara vad vi konsumenter efterfrågar som tex kläder där samma storlek varierar om det är en flicktröja eller en pojktröja.

Eller är det någon som har glömt när Lindex sålde stringtrosor till småtjejer? Det blev en storm av dess like då och stringtrosorna försvann snabbt bort från affärerna, men jag undrar varifrån hade Lindex fått indikationerna att det var detta som konsumenten ville ha? Eller är det kanske så att det faktiskt finns konsumenter som vill ha detta till sina barn - men att de sedan inte vågade erkänna det?

Jag vill ha fina, färgglada, tuffa, roliga kläder till mina barn, kläder som ska kunna lekas i - kanske än viktigare. Jag bryr mig inte om det på etiketten står boys eller girls, eller jo det gör jag ju och det är det som är kontentan - varför kan det inte stå kids?

Kanske är man rädd att det skulle bli anarki då, om det bara står kids menar jag, för tänk om någon köpte en rosa glittrig tröja till sin son - någon som kanske inte matats med könsrollernas betydelse. Det skulle ju inte vara bra alls, kanske bäst affärerna då fortsätter att märka som de gör, så att ingen tar eller gör fel... eller vad tror ni?

18:e december - appar och mys

Älgen Svante tyckte det var lite orättvist att de andra älgarna fått komma med små lappar och uppdrag till barnen. 

Älgen Svante skrev därför en petition till Tomterådet som sig bör, i femtielva upplagor, tjugofyra kopior i rött, grönt och vitt. Vidare såg han till att exemplar a, vidimerades av personen som inte vidimerat exemplar c och att kopia y, z och b lämnades in på rätt ställe för att producera exemplar h. 

Allt i sann byråkratisk anda. Tomteverkstaden har nämligen varit på snabbkurs hos Försäkringskassan. Såhär i spartider måste man ju dela med sig av de kunskaper man har och slå mynt av dem.

Efter personligt samtal, intervjuer, beredning, en komplettering om syfte och mål och mycket annat arbete så blev alltså älgen Svante godkänd. Givetvis med klausulen att han närsomehelst skulle kunna få sitt tillstånd omprövat och att reseersättning automatiskt inte utgår och om det utgår så kan han bli återbetalningsskyldig om inte z, x och g inträffar. Nu var älgen Svante av en alldeles särskilt envis art och hade han fått något för sig så gav han sig inte, så han tänkte det som blir det blir men nu vill jag iväg.

På sin lilla lapp berättade älgen Svante att idag så skulle det finnas en alldeles ny app på iPaden. Nämligen toca Kitchen och är det något som barnen i familjen verkligen tycker om så är det TocaBocas appar, spel som kan spelas om och om igen och många av dem för att inte säga nästan alla är lärorika. Eller något så ovanligt när det gäller spel till barn, appar som ger möjlighet för barnen att spela tillsammans, som i birthday party eller Toca Store. 

Har ni inte testat dessa appar så rekommenderar jag dem varmt. IPaden och dessa appar var en stor faktor i att Prinsessan faktiskt började gå på toaletten i somras och att hon slutade bajsa i blöjan. För hon spelade och slappna av och glömde bort att kontrollera allt och ingenting och det ställdes inte några krav. Det ser ganska kul ut då först Prinsessan travar in på toaletten med iPaden under armen och sedan LillMucklan som sätter sig på pottan bredvid och där kan de sitta både länge och väl.

En väldigt bra början på en slö söndag som även innehöll lite adventsfika, tja inte för att barnen fikade något men tror de vuxna åt deras ranson också. Helt sanslöst egentligen att under december månad tror jag vår familj sätter i sig tre gånger så mycket socker som hela året tillsammans. Något att fundera på tror jag, varför jul och mys egentligen är synonymt med socker, godis och gotter.

Jag undrar lite jag

Ju tröttare Prinsessan blir desto snubbligare och farigare blir hon, inget ovanligt när det gäller barn men det är inte alls en bra kombination.

Runt och runt på hala halkiga vardagsrumsgolvet snurrar hon.

Ett golv som jag gissar att den förra ägaren knäskurade och polishade en gång i veckan, som sig bör - men som sedan dess inte fått den love and attention som sig bör. Men det är fortfarande blankt och fint från åratal av kärlek och omsorg och fungerar bra till att kana runt på. Någonstans framöver kanske golvet vänjer sig vid vår hantering också, att knäskuras det görs bara till jul och svabbas golvet bör det vara tacksamt i ja allraminst en månad framöver.

Vildare blir lekarna, lekar som involverar att Prinsessan från ståendes slänger sig ner på knäna och kanar längs med golvet. Det gör ont i mig att bara titta på henne, det värker i knän och leder, kanske är det just så att då det värker så på mig så slipper Prinsessan sin smärta? Jag vet inte, men jag undrar ibland för inte med en grimas visar hon när hennes blåa små knän träffar det hårda golvet. Det är som att hon inte känner, eller kanske har hon bara vant sig vid att det gör ont? Men just detta är ju en aktivitet hon faktiskt kan låta bli, om hon ville.

Till slut far Prinsessan med en stor duns in i vardagsrumsbordet och det är ren och skär ångest jag ser i ögonen på henne, en stor farlig och gastkramande rädsla. Så levande så jag rycker till, för det är inte en sådan känsla man ska behöva se i sitt barns ögon. Ett djupt andetag för att rensa tankarna och så frågar jag Prinsessan om det gick bra? Oförstående ögon möter mina och sen händer det, Prinsessan ljuger mig rätt upp i ansiktet. Vaddå gått bra? Hon har ju inte gjort någonting, hon slog sig inte alls nyss?

Omtumlat och lite skakigt reser sig Prinsessan upp och står sedan och svajar en stund, fortfarande med ren och naken rädsla i ögonen. Vi hörde ju allihop hur hon for in i bordet, men av någon anledning, trots att hon är rädd för vad som hände så vägrar hon att erkänna att hon slog sig, ganska illa till och med. Kanske blev hon rädd för sina egna känslor, men något hände i kraschen, för Prinsessan blir synbart fundersam. Inte så fundersam så att den vilda leken helt avtar men det är ett annat djup i allt plötsligt.

Och jag, jag kan inte låta bli att fundera på varför Prinsessan kände att hon måste ljuga om detta?

En 3-åring in da House

En LillMuckla blev nog en ganska så stor tjej idag, hela 3 år gammal fyllde hon. Har i flera veckor frågat vad hon önskar och svaret har varit detsamma, ett äpple, lite tomater och fem tårtor. Just tårtorna har varit det allra viktigaste tydligen. Men fem tårtor på en och samma dag det ansåg iallafall jag var lite overkill, eller snarare det skulle inte finnas plats i lilla magen för så mycket annat än tårtor. Så tja paniken började lite infinna sig hos mig hur vi skulle få till det och jag är inte så himla bra på att baka, men nu var ju detta det enda liksom som LillMucklan önskade sig. För övrigt är det dåliga samvetet alltid närvarande när det gäller LillMucklan som så många gånger får stå tillbaka för Prinsessan, så nej fem tårtor skulle hon minsann få. 

Gjorde en latmask och ställde frågan på FB, och tja en halvtimme senare hade jag fått fem förslag på tårtor - mycket uppskattat kan jag säga, nu är det bara att se till att tårtorna blir till också. Men bara idag har vi lyckats med två tårtor, imorgon blir det en och på söndag två, jajjamen jag löste den logistiken också - bildbevis kommer senare...

Svårt att sova hade LillMucklan igår, var ju en stor dag idag, så mycket insåg hon, tårtor och även ett utlovat besök på Lek och Bus, något som mina barn inte är bortskämda med. Men som sagt det dåliga samvetet att LillMucklan kommer i kläm gjorde att efter för få timmar med sömn för mammans del (får ta ett eget blogginlägg om det senare) så satte mamman på sig bästa leendet och tog barnen + en kompis med barn i bilen och åkte iväg.

Men innan detta så väcktes LillMucklan av en skönsjungande pappa och Prinsessa och en tallrik full med småtårtor och några paket. Vilket blev för mycket för LillMucklan som nästan brast i tårar, så fick maka upp henne i knäet och mata henne med tårta en stund. Lillsnoffsan, då hade vi ändå pratat om hur morgonen skulle se ut. En stor fin dinosaurie och ny målarbok fick hon, det stora paketet med ett dockhus sparade vi till senare för LillMucklan var ändå ur balans.

Medans barnen värmde upp och stretchade och gjorde sig klara, det vill säga fnattade runt på nedervåningen och klättrade och klängde på allt, bakade mamman tårta nummer 2 och stekte lite nötfärs till tacosen vi skulle ha till lunch. Men sen så klistrade mamman på sig leende och vi åkte iväg.

2,5 timme senare vet jag inte vem av oss som var tröttast, mina barn som slogs med varandra, lillkompisen som såg blek ut, mammorna som bara ville sitta ner... men främst av allt en hungrig Prinsessa. Något jag trodde jag aldrig skulle skriva om man ser till hur hennes matutveckling har sett ut, men nu är hon hungrig och då ska hon ha mat på en gång, eller allra helst innan hon kommer på att hon är hungrig. Men hon känner hungerskänslor HURRA....

Hem äta lunch, sedan tre små hjälpredor i köket för att dekorera tårtan och göra lite kolapopcorn, för är det kalas så är det ju godispåsar, men tänkte att detta skulle vara lite roligare.

Sedan fanns inte så mycket kräm kvar i något av barnen utan de sjönk ner i soffan för att kolla på Musse Pigg som räddar jultomten - för snart är det ju jul enligt Prinsessan. Jag hoppas och tror att barnen somnar ovaggade ikväll, för det kommer säkerligen mamman att göra, efter att ha bakat tårta nummer 3 och förberett lunchpajerna till imorgon. Men fyller man 3 år då ska man väl firas i dagarna tre? Det blir ju lite svårare när man blir äldre att dra ut så på firandet.

Men Hurra Hurra Hurra för LillMuckan ida´

Ny hobby & en snabbtänkt och en ledsen tjej

Prinsessan upptäckte en alldeles ny och för henne underbar värld i helgen, jag vet inte hur pappan tänkte när han räckte henne handkontrollen till vår playstation. Men i Prinsessans lilla ansikte tändes ett stort lyckligt leende, från öra till öra. Prinsessan i synnerhet har gärna suttit hos oss i soffan när vi har spelat, mycket fascinerad men inte mer än så. Men så blev hon då alltså erbjuden en handkontroll, Prinsessan utan tålamod och där intressen skiftar snabbt. En Prinsessa vars mamma egentligen inte tycker om barn som tittar på TV och ännu värre barn som spelar dataspel hela dagarna.

Fast det blev fascinerande att se Prinsessan, jag har ju länge vetat hur snabblärda barn var, men det var ruskigt hur snabbt Prinsessan fixade handkontrollen - en kontroll som jag under lång tid slagits med. Knappar, spakar och triggers, många gånger har jag svurit över den och suckande saknat den hederliga Wii-moten med tillhörande nunchuck, något som fungerat bra för mig. Länge stod hon sedan och spelade, för tydligen sitter man inte ner och spelar, vilket ni se i filmen och i mångt och mycket påminner hon om  min mor första gången vi spelade Nintendos 8-bitars. Hela lilla Prinsessans kropp rör sig och hon snurrar fram och tillbaka framför teven och bordet, kroppen vrider sig åt det håll hon vill att Buzz eller Woody ska hoppa och hon lever sig verkligen in i spelet. På filmen nedan är hon ganska stillsam dock och jag hoppas att ni observerar den obligatoriska tomtemössan.

LillMucklan har varit ledsen i ett par dagar, jag vet inte riktigt varför men misstänker att det kanske är någon kindtand på gång. Sedan det faktum att hon varit krasslig ett tag är ju säkert inte till fördel, här tackar jag för att Prinsessan fick sin influensaspruta sent förra året och att hon även fick i år. För ta i trä och allt det där så är Prinsessan bara lite snorig och jag tror det beror på sprutan.

Hursomhelst vi kom hem från dagis och LillMucklan var tokledsen, Prinsessan som mest är irriterad på LillMucklan gick till och med fram och klappade om LillMucklan lite, så nja något är inte på topp. Det intressanta är dock vad som hände sedan och jag vet inte om barnen samarbetade eller Prinsessan bara såg sin chans, men det är grymt vad snabbtänkta de är. LillMucklan skulle nämligen inte äta, hon satt bara på golvet och grät, fick så småningom upp henne i knäet men hon fortsatte bara att gråta. Prinsessan däremot stjälpte snabbt i sig sin portion med köttbullar och makaroner, jag ställde ned LillMucklan på golvet för att börja städa undan. LillMucklan gråter fortfarande då Prinsessan beskyddande lägger sin arm om axlarna på henne, pussar henne på kinden. 

"Åh jag höööööör att du är ledsen lilla gumman" - mhm vad det är skönt att höra en minikopia av sig själv - inte. LillMucklan snyftar högt och ljudligt, snörvlar lite och svarar:

"Jag är så ledsen ..."

Prinsessan fortfarande med armen kring LillMucklans axlar börjar nu fösa henne mot vardagsrummet:

"Vet du vad om jag spelar kabåjsarna då kan du sitta och äta och titta på mig, det blir väl bra?"
Här slutar LillMucklan att snyfta och följer glatt med Prinsessan in i vardagsrummet, parkerar vid soffbordet:
"Mamma jag är hungrig, får jag min mat?"

Hmm så vad säger ni? Genomtänkt taktik? eller Prinsessan och kanske även LillMucklan som såg ett gyllene ögonblick? Det är dock väldigt intressant hur samspelta de kan vara när de har ett gemensamt mål.

Ni vet Gremlins va??

Filmen som kom i mitten av 80-talet om de där söta små varelserna som kallas för Mogwai. Endast tre skötselråd för dem finns det, och det är att inte mata dem, ge dem vatten och undvika solljus. 

Karaktärerna lär sig ganska snart vad som händer när dessa skötselråd inte följs. Då den lilla gulliga varelsen klonas och förvandlas till otäcka små monster med en stor förstörelseaptit.

Så nu undrar jag vilka skötselråd jag har missat för dessa två varelser. De kallas tydligen för Homo Sapiens i sin naturliga form, med underrubriken barn. Men när de går igång så är de monster med stort M, möjligtvis finns även andra beteckningar.

Vad som är klart är dock att minsta misstanke om dagsljus, så vaknar Monstren. Det finns inget behov av att dagsljuset ens försöker tränga sig in genom persiennen, det räcker med att de känner på sig att dagsljuset är på gång. En annan faktor är säkert pappans perkulator som på morgonen sprider kaffedoft. Finns det kaffedoft så finns det vatten och med en kurrande mage så luktar det säkert bra. På en femöring vaknar Monstren och då är ögonen stora och med ett skutt och ett skrik studsar de ur sängen. Eller varför inte studsar runt i sängen, LillMucklan monstret slår kullerbyttor över mamman och Prinsessan pratar högljutt.

Hade vi haft en takkrona hade Monstren naturligtvis hängt i den och gungat, sen kan man ju undra varför vi skulle ha en takkrona i sovrummet. Nu har vi det inte tack och lov för då hade aktiviteten tagit helt andra riktningar. 

Sedan tänds lampan, ett hårt, starkt och obevekligt sken. I motsats till mamman som mest känner sig som en vampyr som ynkligt väser när ljuset når henne, så verkar det som att Monstren istället blir triggade av lampan. Fram och tillbaka springer de, skrikandes, skrattandes och tjoandes, ut i hallen, tänder mer lampor och leken blir allt vildare. In i badrummet tänder även den lampan och nu börjar oljuden när Monstren upptäcker att man kan sparka eller slå på badkaret. Kläder sprätts och slängs överallt, det låter, det lyser, det pangar, det smäller, det springs och klockan är inte ens 6 än.

Gremlins eller Mogwai kom ju med skötselråd, jag undrar varför inte mina Monster utrustades med sådana - för de är minst lika förstörelseinriktade..

Jag behöver mer reklam

Hmm det trodde jag aldrig att jag skulle skriva, men det behövs faktiskt, fast inte all reklam bara viss reklam, glättiga papper med fina bilder. Ni vet de där som säkert är som allra sämst för miljön. Men plötsligt har reklam fått användning här hemma, dokumentförstöraren LillMucklan behöver nämligen många papper när hon saxar. 

Men frågan är då hur jag ska göra med min brevlåda. För idag sitter en klisterlapp med "Ingen reklam, TACK!". Byta ut den mot "Vi vill endast ha glättade tidningar med fina bilder, TACK!" eller "Endast leksaksreklam inför jul, TACK!". Gissar att det då skulle bli riktigt förvirrad och jag vill verkligen inte ha reklam i lådan, för det betyder ju att vi måste bära bort allt sedan. 

Men LillMucklan behöver ju något att saxa i, LillMucklan klipper nämligen inte, hon saxar. Måste saxa säger hon och så försvinner hon ut i köket eller försvinner ner i min virkpåse och hämtar en sax. Sedan låter förnöjsamhetssurrande sprida sig när LillMucklan saxar, klipper, ritar och klistrar.

Länge kan hon sitta och skapa och pyssla, vilket är en enorm skillnad mot Prinsessan. Prinsessan med myrorna i rumpan och tålamod som är försvinnande litet. För Prinsessan fungerar det jättebra på dagis då skapandet är lite likt ett löpande band. Där pedagogerna studsar runt som skållade råttor för att hjälpa alla barn att göra färdigt. Av den anledningen så har pyssel och kreativitet verkligen hamnat i skymundan här hemma, för när Prinsessan anser sig vara klar med sitt så ser hon till att skapa kaos i det LillMucklan försöker skapa.

Gissar att jag egentligen inte behöver skriva att sådant gör LillMucklan jättearg, så arg så att hon drar ihop sig till en liten ilsk rund boll och spänner varenda muskel i kroppen och ansiktet blir alldeles skrynkligt. Sedan skriker hon rätt ut, släpper ut all frustration i ett långt tjut. Det är väl bara taggarna som saknas men om man kunde se hennes aura så skulle den säkert vara riktigt röd och ilsket taggig. 

Om Prinsessan ska pyssla längre än fem minuter krävs att någon sitter hos henne, pratar, underhåller och får henne att se vad hon håller på med. LillMucklan däremot kan drömma sig bort, försvinna i sin egen lilla värld, så att man nästan glömmer att hon är där, om det inte vore för surrandet och sjungandet.

Igår gjorde jag dock ett ryck och åkte till Panduro med barnen för att handla lite nya pärlor, pärlplattor, tejp, lim, schabloner och färg. Förhoppningen är väl att om jag ställer fram ett riktigt varierat smörgåsbord av saker så kanske Prinsessan klarar att sysselsätta sig en lite längre stund och låter LillMucklan vara ifred. För LillMucklan behöver verkligen sitt pyssel, hon är min lilla Pysseltomte, som egentligen skulle vara helt tillfreds med bara lite papper och en sax. Men lim, glitter och annat är ju givetvis aldrig i vägen. Kanske kan även allt detta nytillkomna material göra så att jag inte behöver ändra på min lapp på brevlådan, det vore ju väldigt trevligt.

Höstligt ute idag

Även om vädret varit minst sagt föränderligt i sommar så har det varit stora svängningar senaste veckan. Senast i fredags såg det ut såhär hemma hos oss - visserligen hade barnen på sig fleecebyxor och tjockare tröjor men de sprang omkring barfota - eller som LillMucklan låg och solade och läste bok. 

En sådan där ljuvlig höstdag var det då, i fredags, även om löven inte börjat ändra färg ännu, det är fortfarande väldigt grönt ute. Men idag, tja idag då är hösten här och man påminns om det som komma ska, regn, rusk och snålblåst. 

Arbetet inomhus för att täta och vinterbona har redan påbörjats, mattor har inhandlats, små lampor till fönstren är utplacerade. Små varma tofflor till barnen står på inköpslistan - vinteroveraller och fodrade regnkläder är redan inköpta, saknas lite mössor och vantar. Men det som slår mig är att man vet ju att hösten kommer så småningom och ändå så blir det en överraskning när kylan smyger sig på. När värmen liksom saknas trots att det är soligt och vackert ute och det istället är en isig biton i luften. Att se hur världen omkring en sakta kyls ner, det som jag finner fascinerande är att när det var samma temperaturer i våras då satt vi ute och solade och njöt av värmen, men nu känner vi bara kylan.

För Prinsessan som älskar kläder och att klä sig i lager på lager är detta en perfekt årstid för nu kan hon ha på sig alla kläder som hon vill ha utan att riskera att förvandlas till en liten svettpöl. Mössor och jackor prövas, det enda Prinsessan verkligen inte tycker om är strumpor och skor - för hon vill gå barfota. Något som resulterar i att det är små blå nakna tår på golvet, en syn som får mina tår att i sympati krulla ihop sig och frysa.

Fast just nu sitter det ett litet barn med näsan tryckt mot köksfönstret, sur som ättika för hon vill ut och leka med hästarna. Ute i förrådet bor hästarna, hästar som använts som muta för att få ut Prinsessan ur huset och har därför setts som uteleksak. Nu vill därför Prinsessan att det ska sluta regna, men framförallt blåsa, för även om hästarna har vingar så är det inte meningen att de ska flyga av sig själva. 

Från början var det två små barn med näsorna tryckta mot köksfönstret, men sen kom LillMucklan farandes med trosor och byxor nere vid anklarna och den lilla rumpan alldeles bar: "Ojojoj måste kissa nu, båttom, båttom". Dessvärre är den kärvänliga katten i vägen, en katt som tror att LillMucklan leker med honom så han flyger mellan benen på henne och hugger tag i byxorna. Vilket givetvis resulterar i att LillMucklan far omkull, upp i luften och sedan plöjer näsan i golvet, länge länge... När man sedan är så ledsen som LillMucklan är då går det inte att kissa, då måste man få gråta färdigt först, kramas, kramas med kinden som LillMucklan gillar, skälla lite på katten och tycka oändligt mycket synd om. Fast sedan när det inte är så fasligt synd om LillMucklan igen då blir det återigen bråttom till toaletten. Så där sitter Lillmucklan nu och ömsom svär lite över katten och ömsom snyftar lite över näsan som hon tappat bort. 

Det positiva med vurpan är att den lockar Prinsessan från fönstret,för nu måste vi alla hjälpas åt att hitta LillMucklans saknade näsa. En lustig egenhet LillMucklan har när hon gör sig illa är att hon tappar den kroppsdelen och sedan måste vi andra leta rätt på den. En gång hängde armen högt uppe i ett träd, en annan gång låg pannan under trappen. Det är tur att LillMucklan inga egna idéer om tillvaron har...