Vabbruari blir vabbars

Trots att solstrålarna senaste veckan smugit sig in genom persiennerna, bussresan till och från jobbet inte längre sker i kolmörker och att det droppar friskt från taket så verkar det inte hejda de där otäcka små gröna. Mycket aggressiva små gröna i år, ett RS-virus som inte diskriminerar och bara ger sig på de allra minsta utan även större barn som hamnar på sjukhus. Inte mina tack och lov här har det varit influensa i olika former till och från sen början av januari. I ärlighetens namn så har väl barnen inte varit riktigt på banan sen i början av november - man måste tillstå att vintermånaderna är helt underbara. Eller inte....

Så vabbruari som alla pratar om har liksom inte tagit slut utan så här första veckan i mars är vi hemma och vabbar. Prinsessan sjuk ena veckan tisdag till fredag, andra veckan onsdag till fredag, för er som inte vet så ska man skicka in två anmälningar för sjukt barn - annars blir det många långa samtal till Försäkringskassan som vill ha in intyg från läkare då sjukdomen pågått längre än 8 dagar. Vilket den visserligen har gjort men som litet avbräck eller paus var hon ju på förskolan ett par dagar.

Idag vabbas LillMucklan och kanske var det tur när vi fick se värdet på Prinsessans PK, 5,5 ... Inte ett resultat att härja runt på förskolan med, snarare bädda in i bomull. För övrigt har vi ju sett det tidigare, mellan sjukdomsperioderna sjunker PK väldigt lågt, på gränsen till acceptabelt och sedan så snart någon grön ens tittat på henne så pang skjuter det i höjden. Vilket gör det väldigt svårdoserat. Och som antagligen förklarar det stora blåmärket på ena sidan av Prinsessans fot, 4 veckor senare är det bara en liten knöl och gulgrön missfärgning kvar.

Det är normalt alla vabbar nu - ja det är det säkert men det gör det inte roligare för den sakens skull. 417000 ansökningar har inkommit till Försäkringskassan under februari, hela 90000 fler än i januari, med andra ord en ökning på 27,5%. Att inte hinna vara på jobbet mer än några dagar per vecka gör för övrigt att man hela tiden känner sig jagad. För listan på allt som ska göras finns kvar när man varit borta och öppnar man inkorgen så ligger ett antal mail att besvara, hantera och ordna med pronto. Kanske vore det bättre att helt enkelt stänga igen all verksamhet i februari? För kan ju inte vara mycket som flyter på någonstans....

Har dock hunnit surfa och läsa lite artiklar, förutom alla ton tvätt som passerat tvättstugan, snutna näsor mm.

Den här artikeln är intressant, handlar om just detta med tandhälsa och att det idag är en klassfråga, lite intressant för den skrevs bara ett par dagar efter att jag bloggade om den. En fråga som blossar upp med jämna mellanrum visserligen - men en fråga som jag tror snart behöver besvaras. För det är inte rimligt att vi bara på grund av att se när någon öppnar munnen kan göra ett antagande om ekonomi.

En annan artikel som jag bara i förbifarten hörde talas om var den om att pojkar i genomsnitt hade längre dagar på förskolan. 2,5 timme per vecka handlade det om vilket är ganska så mycket mer tid än flickorna. Inte direkt förvånande då det finns en förväntning om att pojkar behöver rasa av sig mer och behöver få vara på förskolan för att få stimulans, till skillnad från tjejer där man istället utgår ifrån att de visserligen behöver till förskolan för att få social stimulans men sedan behöver varva ner. Kanske finns även här ett samband till att det är fler pojkar än flickor som får diagnosen ADHD? Nu menar jag inte alls att förskolan är skyldig till diagnosen utan kanske snarare att har du en känslighet inbyggd, är utåtagerande och kanske egentligen skulle behöva få varva ned hemma i lugn å ro så ges inte den möjligheten.

För övrigt välkomnas verkligen den här granskningen om domstolsbeslut vad gäller sjukpeng, visserligen ett stort skutt mellan sjukpeng och vårdbidrag. Men jag tror att öppnar man upp på ett område och ser över riktlinjer där så kanske även andra områden följer efter. För beroende på var du bor i Sverige så bedömer Försäkringskassan olika, visserligen har en del med att göra med vem som gör bedömningen men mycket skiljer sig regionalt. En skillnad som verkligen inte får finnas

Finns oändligt mycket mer som skulle kunna nämnas men för att avsluta det som ligger mitt hjärta väldigt nära - hjärtebarnsföräldrarnas kamp för att få sina barns behov på agenden. Vi varken kan eller får spara mer på vården nu, det måste ske en vändning, mjuka värden är kanske än mer viktiga än de hårda i dagens läge. Så många svenskar som är trasiga, mår dåligt, har krämpor mm, tänk om alla de hade fått den hjälp och uppmärksamhet de behövt i tid. Jag tror personligen att en stor del av denna grupp då hade varit i en annan situation idag, en situation som kostat samhället mycket mindre pengar. Inte fortsätter vi att bygga på ett hus om det är skevt i grunden, då gör vi om, ser till att grunden är stabil och går att bygga vidare på för att undvika kollaps. Varför kan vi inte ha samma inställning till människan? Varsågod det är dags för dig att ta en paus nu så vi kan räta ut problemen så att du sedan kan växa och utveckla dig åt rätt håll.

GÖR OM GÖR RÄTT

Tack så himlades mycket

Måste be att få tacka den förälder jag mötte i dörren i förra veckan vid lämningen, den förälder som blev tillfrågad av personalen om barnet var friskt igen. På det svarades, jodå men att barnet behöver få leka för det är så tråkigt hemma. Ett barn som snorade friskt, hostade och inte såg ut att må alltför bra.

Tack vare denna persons handlingar så har jag en rosslig, pipig, febrig Prinsessa, nå LillMucklan mår inte alltför bra hon heller, så tack två utslagna barn.

Dock tänker jag att lösningen är väldigt enkelt, de som insisterar på att lämna sina sjuka barn på förskolan skulle kunna få lämna dem på ett speciellt ställe. Ett ställe där man bara lämnade sjuka barn, tänk visst vore det käckt. Lite magsjuka, lite influensa, lite springmask, lite löss, lite vattkoppor och annat smått och gott. Det vore väl ett trevligt ställe att ha sina barn på? En liten överraskning varje dag vad barnen kan ha med sig hem - men hej se det positiva, barnen har ju inte tråkigt iallafall och får leka. Löss och mask kan säkert vara alldeles utomordentliga små lekkamrater om de andra är för dåliga för att orka lekas med.

Saker som ger minuspoäng

Jaha vad gör Helena irriterad idag då? Ja alltså jag har faktiskt samlat ihop en liten lista för den som är intresserad.

På plats nummer 1: Arlas nya Yoggi - "High protein, reduced sugar". Det låter väl himla bra eller hur? Det tyckte iallafall jag, perfekt frukost för den som är på språng. Mhm det var ju bara det att efter en vecka kom de välbekanta symtomen smygande, graviditetsillamående, en mage som inte var på banan och huvudvärk.

Visserligen tycker man att jag borde ha lärt mig att lyssna på kroppen, men med femtielva lappar på förskolans dörr om sjukdomar - så nej det gjorde jag inte. Kanske än mindre när resten av familjen också kände sig lite glurpig. Men men till slut trillade polletten ned, inte hos mig utan maken. För av någon anledning så betyder "reduced sugar" inte att man tar bort sötma, utan att man tar bort socker och sötar med annat istället. Så jag kan bara gratulera mig själv till att ha hittat ännu ett sötningsmedel som jag inte tål.

Nummer 2: Hand i hand med den ovan, stort fett ogilla för alla dessa lappar om sjukdomar BLÄ

Nummer 3: Länstrafiken som har en helt orealistisk tidtabell, 1 minut från en hållplats till en annan i stadstrafik. Kanske går 4 på morgonen när ingen annan är ute och kör men inte på eftermiddagen då alla ska hem. Tror inte bussen varit i tid en enda gång sedan jag började åka för en månad sedan, sista veckan har vi snittat förseningstider på 10-20 minuter. Inte OK alls när man har barn att hämta på förskolan.

I princip vinner jag heller ingenting på att åka buss, max 500kr på en månad, förlorar dock flexibilitet och en timme per dag. Visserligen vinner mitt ständigt dåliga samvete lite pluspoäng - men just nu är det frågan om det räcker. Jag undrar verkligen hur förseningarna kommer att se ut när det blir snö och halt... då kanske man får satsa på en eller två bussar tidigare och börja jobba halvdagar för att hinna (ironi). Jag förstår varför fler inte åker kollektivt när det fungerar så här dåligt.

Nummer 4: Toalettpappret på jobbet som jag tror måste ha köpts på något östeuropeiskt konkurslager från den kommunistiska eran. Mental note, ta med ett par egna rullar till nästa vecka...

Nummer 5: Att en bra dag alltid ger en eller två dåliga dagar. Var i Sthlm i lördags, konstaterade att mina barn nog är lite lantisar - 30 minuter i rulltrapporna på Åhlens hörde till höjdpunkterna. Men det verkliga syftet var att gå och se på teater - Askungen. en faktiskt bra dag, med minimalt med tjafs och bråk. Mycket beroende på att vi inte satt kring ett bord på tåget utan var separerade. Prinsessan hade iPaden och LillMucklan var fullt sysselsatt med att knyta knutar på en påse kolasnören eller andäktigt öppna chokladpraliner ur en twistpåse. Så kom då söndagen vilken inte alls var lika kul, snarare en riktigt risig dag med ett svart otrevligt humörsmoln hängandes över oss. Stökigt, bökigt, bråkigt, fladdrigt och gråtigt.

Inte heller dagen igår fungerade klockrent för Prinsessan, kissade på sig på förskolan och de tyckte hon såg hängig ut. Ledsen liten tjej utan ork i benen och ont i huvudet hämtades på förskolan, sedan tog det lång tid innan hon somnade. Idag en mycket taggig liten varelse som steg ur sängen. Hurra ?

Nummer 6: Att det tydligen finns kunskap ändå om detta med upp som en sol och ned som en pannkaka. Att man kanske egentligen inte ska kunna förvänta sig mer av de hjärtopererade barnen. Att man kanske ställer för höga krav på dem när man tror att de ska fungera som vanligt. Men att denna kunskap av någon anledning inte finns hos läkare eller dem som man som förälder mest träffar. Men den finns där iallafall.. Skit att den inte når ut

Nummer 7: Att jag inte kom iväg för att lyssna på föreläsningar av de personer som faktiskt har den kunskap som jag pratar om under nummer 6. Problemet var ju bara att jag visste att efter solsken kommer regn så vågade inte boka upp söndagen för sådant. Frågan är egentligen om jag skulle ha fått någon ny insikt, för jag vet ju det jag vet ändå. Men det kanske hade blivit mer legitimt om jag hade kunnat referera till XX som faktiskt har forskat om detta, eller YY som faktiskt är insatt och jobbar proffessionellt med detta.

Nummer 8: Att personalen förklarar att allt är så bra så bra på förskolan, trots matkatapulter, knufflekar och annat stök från Prinsessan. Alltså visserligen kunde detta vara en hiss också, för efter flera skräckhistorier om hur hjärtisar bestraffats för att de inte orkar med, eller fryser så borde man vara tacksam att Prinsessan inte är ett "problem". Samtidigt blir det för mig som förälder svårt att greppa hela situationen när man bara säger att allt fungerar klockrent och pedagogerna har inte kunskap om detta, vilket man helle inte kan förvänta sig. Men om de inte berättar allt så kan vi heller inte försöka anpassa tillvaron efter en liten tjej som faktiskt inte orkar - vilket skadar Prinsessan i längden. Så hiss för att de är positiva och inte ser Prinsessan som ett problem, men en diss för att man sopar saker under mattan.

Nummer 9: Trots flera påminnelser från pappan om att när Prinsessan börjar se mosig ut så behöver hon komma ut eller dricka vatten så är pedagogerna ändå först framme med termometern alt. sätter Prinsessan stilla inne att pyssla med något. Vilket nog ryms i att de ändå inte riktigt har förstått vidden av problematiken och att man nog glömmer bort att Prinsessan inte är som alla andra - trots att hon ser ut som alla andra. Men till sanningen hör att hon blir väldigt snabbt uttorkad, fnasiga läppar på bara någon timme och snabb överhettning. Vilket lätt kan avhjälpas och att hon därefter kan sitta och pärla, spela data eller bygga lego.

Nummer 10: Får nog bli vädret... för man kan och bör alltid klaga på vädret ... eller hur!?

Då, Nu och Sedan

Det känns som att mycket av tillvaron kretsar kring då, nu och sedan. Då det som var och det som man tog sig igenom. Nu är mer svårfångat för det går inte riktigt att definiera, för Nu blir väldigt snabbt Då. Sedan kan vara både positivt och negativt. Det är lustigt hur tiden kan innehålla så mycket laddade värderingar.

För någon månad sedan var vi på ett återbesök på mottagningen för logopedi och foniateri. Ett besök som vi innan skjutit på framtiden, för det var sedan inte nu och inte på ett tag. Men tiden går och så plötsligt stod vi där och så var det bara att acceptera det vi egentligen redan visste, men som nu uttalades högt. Prinsessans ena stämbandsnerv är förlamad, stämbandspares och det finns inte längre något hopp om att den ska fungera igen.

Visst en piss i Mississippi kanske man kan tycka om man ser alla andra problem, men tydligen är en stämbandspares inte helt okomplicerat. Det är inte bara rösten som påverkas av stämbandet, det är även andning, infektioner och annat - sådant som ingen egentligen har förklarat för oss. Prinsessans trötthet och andfåddhet skulle med andra ord kunna bero på att stämbandet står i halvöppet läge och därför inte släpper igenom samma mängd syre som ett öppet läge skulle tillåta.

Jag funderar även på om hennes egenartade ljud när hon blir irriterad stammar utifrån detta problem, för hon hörs ju inte alla gånger när hon blir arg. Att morrandet härrör ur frustration då hennes röst inte räcker till. Vi fick även noga instruktioner om att vi kommande operationer upplysa om paresen, så att operationen planeras för att inte av misstag komamf ör nära det andra stämbandet. Skulle det hända så har Prinsessan inga stora möjligheter att få ett fungerande tal. Kul, kul och åter en sak att komma ihåg...

Igår var även ett datum som legat som sedan. Dags för årets influensavaccin, ni vet det där som bara ges till riskgrupper, något som jag uppfattar som en motsägelse för Prinsessan ska ju vara frisk som alla andra, vilket betonas högt och lågt - förutom då när det gäller sprutan och mycket annat.

Hämtade en blek och mycket tyst Prinsessa på förskolan, mycket allvarlig och gripen av stunden. Inte ens möjligheten att åka till leksaksaffären för att leta födelsedagspresent till LillMucklan eller middag på McD piggade upp henne. Inte ett ljud och inte ett ord uttalades, hon nickade bara lite försiktigt eller pekade och satt antingen tätt tryckt intill mig eller höll hårt i handen. Det är ju inte hennes första spruta direkt och lär heller inte bli hennes sista. I hissen upp till avdelningen blev situationen om möjligt än värre, för in kliver en läkare i vit rock, Prinsessans absoluta fasa. Hennes hjärtläkare har aldrig den vita rocken på sig, men det hade alltså läkaren i hissen. Om Prinsessan var blev innan så blev hon kritvit nu och pressade sig så långt in mellan mina ben hon bara kom. Det var tur att det bara tog någon minut innan vi var på rätt våning för frågan är vad som hade hänt om hon hade hållt andan mycket längre.

Fick vänta en stund innan vi fick komma in på rummet, inte en reaktion från Prinsessan trots att kontaktssköterskan och den andra sjuksköterskan försökte prata med henne. En klassisk Prinsessmanöver, hon stängde av och för er som följt bloggen vet vad jag känner inför det, för det är så omänskligt någonstans. Inte ett ljud när hon stacks, ingen reaktion, förutom att hon slutade andas så kontaktsköterskan fick påminna henne om att hon kunde andas. Sedan de obligatoriska orden: "Vad duktig och stor tjej du är", välment så himla välment men så fel i situationen, fan, men å andra sidan vad ska man säga istället då?

Kontaktsköterskan frågade även om det inte var dags för ett hjärt-UL igen, jo sa jag vi har väntat ett tag. Särskilt som Prinsessan gått upp 500g sista månaden och är svullen kring ögonen. Något kontaktsköterskan också konstaterade. I oktober skulle vi ha kallats, men det har alltså inte gjorts, så ovanligt...suck... Visserligen kunde vi få en tid nästa vecka, men då till en läkare som jag inte hört alltför mycket gott om och som egentligen skulle gått i pension för 5 år sedan. Eh nej tack... Problemet nu är väl att innan hjärt-UL gjorts så får vi egentligen inte åka iväg på vår semester, skitbra så nu sitter vi i limbo litegranna. Samtidigt som jag inte tror att det är hjärtat som spökar utan det är en kombination av andra omständigheter, men det är ju inget man vågar satsa pengar på.

För övrigt orkar inte min hjärna fundera över möjligheterna att det som skulle vara sedan, alltså då när hjärtat behövde mer åtgärder kanske är nu. Jag orkar och vill inte, så tänker låta bli att fundera på detta. Ett effektivt sätt på det är att åka och handla sent på kvällen inför helgens kalas och då shoppa alldeles för mycket, känns himla bra då man lägger allt gott i kundvagnen, känns mindre gott i plånboken. Men all-in är det som gäller nu. Det är väl lite det som är problemet när man lever i Då, Nu och Sedan. Då är alltför levande fortfarande och vi vet vad som kan komma sedan, så det gäller att leva i nuet och göra det bästa av det.

Åter till Prinsessan så snart vi kom utanför sjukhuset kom talet åter tillbaka. Sprutan hade gjort ont och hon hade inte gillat det kan vi väl summera det som det mesta handlade om. Vilket är bra ändå att hon kan sätta ord på det. Mycket stolt skulle sedan plåstret visas upp för pappa, LillMucklan och Stora. En trofé från överlevaren, i fler bemärkelser än en. Dålig bild men kolla det fina blåmärket straxt under armbågen, då har hon ändå ett bra INR-värde. Måste ju göra ont...

Avgifter, tid och prioriteringar

Ja hej hej vi lever och ja tankarna surrar fortfarande runt i 180 och jag har ett halvt dussin blogginlägg färdigskrivna i huvudet - det är ju bara det att man ska få ut allt i skrift. Önskar att det fanns en kabel att stoppa in i örat eller liknande och sedan bara tanka ner funderingarna.

Att jag skriver idag var för pga en artikel i NA idag som verkligen fick mig att gå igång på flera nivåer: "Barnläkaren föreslår avgift för akutsjukvård"

Som för det mesta är jag lite kluven jag kan verkligen se poängerna med detta, att akutvården inte överutnyttjades - för det skulle minska köer och tryck för alla. Fast sedan ser jag det ur en annan vinkel också, ponera att köerna minskade och det blev lugnare på akuten - är det då någon på allvar som tror att akuten skulle få behålla sina resurser? För det tror inte jag. Istället tror jag att man då skulle avveckla tjänster och dra ner på personal så i slutänden skulle det inte innebära någon vinst för individen.

För övrigt mannen som gjort ett medborgarförslag kring detta är samme man som gjorde undersökningen ifall man blir snäll av pepparkakor eller inte. Hur var det nu med detta om att kasta sten i glashus? För om han istället lade tid på det han egentligen är anställd att göra och inte lägga för mycket tid på trams likt detta så skulle kanske han hinna med de kroniskt sjuka barnen.

Sedan för att svänga tillbaka lite till kärnfrågan, så istället för att ta betalt för akutvård kanske man skulle ta och se över hur VC och andra mottagningar har det! För är inte bara en gång jag stött på föräldrar i olika forum på nätet som inte fått tid på VC eller barnmottagning. Forum där de sedan blivit uppmuntrade av andra föräldrar att åka in till på akuten måste de alltid ta emot alla patienter. Ett stort systemfel anser jag - för kanske borde VC och barnmottagningarna ha samma garanti som akuten?

Personligen tror jag ju inte att en avgift skulle hindra dem som överutnyttjar akutvården, de skulle nog åka ändå. De som skulle bli mest drabbade är dem som inte har pengar eller dem som har kroniskt sjuka barn - det vill säga dem som Ludvigsson säger sig måna mest om. Kanske skulle man kunna införa ett system som gjorde att man betalade bara om det visade sig att man åkt in i onödan - men hur vet man det då? Eller rättare sagt jag vet inte det och ringer vi 1177 för att rådfråga så vågar de aldrig säga annat än att åk in nu. 

Kanske skulle det även behövas en större tydlighet med vad som gäller vid virusinfektioner eller om barnen får öroninflammation. Tillstånd som man inte längre behandlar, utom vid extremfall och akutvård är just akutvård - oftast klarar sig ett friskt barn någon dag till med en infektion i kroppen. Eller så kan man ringa dagen efter till jour-VC - att åka in till akuten borde inte vara det första valet och om man inte på jour-VC anser att det är prioriterat kanske man inte ska åka till akuten heller. Ni ser jag är ambivalent ordentligt - samtidigt som jag är rädd att ett sådant system skulle slå hårt mot dem som är som mest beroende av att det fungerar. 

Så visst har herr Ludvigsson en liten poäng, men kanske skulle man börja i andra änden. Information till föräldrar, tillgänglighet inom primärvården och sedan när allt detta är gjort och man verkligen sopat framför sin egen dörr - då kan vi börja fundera på avgifter.

En hand där, två händer här..

För den som redan har lite lätt bacillskräck och som tycker det är jobbigt i stora folksamlingar där man bara ser hur de små gröna hoppar, bits och flyter omkring (nämner inga namn nu.... så vänlig så), så är Contagion inte en film för er.... Men för alla er som inte är så noga med handhygien, hostar rakt ut, nyser i handen och andra små söta tricks så skulle jag vilja tvångshämta er och sätta er ner framför filmen.

En film som inte är lika otäck som Outbreak eller andra katastroffilmer där blod och annat otäckt sprutar och man dör en våldsam död. Det otäcka med den här filmen är hur en smitta snabbt sprids från Asien och över hela jorden, bara genom att man rör på samma ställe, någon inte tvättar händerna, man äter ur samma nötskål osv. Det läskiga är att smittvägarna inte är överdrivna eller surrealistiska utan det är precis så enkelt det är och så fort det kan gå, skillnaden är väl att oftast är det lindrigare sjukdomar så det slutar inte som det gör i filmen. 

Som sagt borde vara tvång att se den filmen då kanske jag precis inte skulle ha slutfört den sjunde veckan med sjuka barn. Inte en, inte två utan SJU. Helt sanslöst, Prinsessan är ju till och med vaccinerad mot influensan och enligt SMI: "Man brukar räkna med att skyddseffekten av vaccinet mot att insjukna i influensa om man blir smittad är ungefär 80 procent (8/10 smittade blir inte sjuka). Detta gäller om man är ung och har ett intakt immunsystem" Så då är väl Prinsessan en av de där 2/10, för även om hon inte blev lika sjuk som oss andra så har hon varit ordentligt nedsatt, förkyld och ont i kroppen. Den enda som klarat sig är pappan, som också blev vaccinerad, något han är väldigt nöjd över just nu.

Det värsta är alla käcka kommentarer att tänk vad ert immunförsvar får jobba på nu och så kommer ni bli immuna snart. Kyss mig svarar jag på det, för ögonfluss, säsongsinfluensa, magsjuka å mycket av all annan skit är sånt man inte blir immun mot, så även om denna säsong tack och lov snart är över så kommer en säsong nästa år och nästa och nästa... Då är det sådär lagom kul att ha barnen på varsin förskola. Sedan får specialpedagoger och rektorer tycka vad f*n de vill, att det är bättre att ha dem på olika förskolor för att de ska få eget utrymme. För om barnen ska vara frånvarande så många veckor per år och då tillsammans så får de liksom inte så mycket ut av att ha ett eget utrymme. Än mindre då det riktigt giftiga kommer från LillMucklans förskola, för där finns de riktigt giftiga små individerna, barn under 3, en hel drös med dem, som hostar, nyser, slemmar och tar på saker. 

Till och med Stora som aldrig är sjuk håller nu på att hosta lungorna ur sig och förra veckan satt hon och jag i varsin solstol med filt över knäna och hade konvalescenthem. För övrigt suger det ordentligt att vara sjuk själv när barnen är trötta, gnälliga och har ont, för det skär något fasansfullt i huvudet. Vi överlevde Storas förskoletid utan alltför mycket sjukdomar, vi överlevde Prinsessans förskolestart i höstas, det var bara Prinsessan som blev medtagen, men LillMucklan hon delar med sig alltför frikostigt. 

Jag är så less på detta nu och nästa gång jag ser en vuxen människa nysa i handen och sedan ta i en dörr, eller fortsätta plocka på frukten på Coop så är frågan om han eller hon kommer att få en handväska i huvudet av mig. För om det inte fungerar att ta till sig information på annat sätt så kanske lite klassisk behaviorism och betingning kan göra sitt. Med barn kan man ju inte göra så mycket, MEN en allmän kunskap borde ju vara att barn gör som vuxna gör och inte som de säger, så därav min tanke att straffa vuxna så de kan börja föregå med gott exempel.

Först var det bara en, sen två, sen många....

Först var det bara en förskola - Prinsessans, en förskola som ganska generöst delade med sig av små gröna monster som kletade fast på Prinsessan. Ett tag var hon bara på förskolan varannan vecka, men fram emot jul så kunde hon vara där sina tre dagar och så var hon dålig de fyra hon var hemma. Det var dock oftast som de där små smetiga gröna stannade kvar hos Prinsessan och lät oss andra vara. Kanske trivdes de bäst hos Prinsessan eller så hade hon bara fått med sig så det räckte till henne?

Sen blev det två förskolor, en till Prinsessan och en till LillMucklan och förutom alla de där små gröna monstren som givetvis fanns på LillMucklans förskola så fanns även småfolk. Småfolk yngre än 2, 5, sådana där varelser som smakar, kletar, tuggar och slemmar på saker. Två veckor klarade LillMucklan på förskolan, dock med en klart rinnande näsa. Men sedan i början av vecka tre så fick hon så mycket godsaker med sig hem att det räckte till henne själv, Prinsessan och mig.

Ögoninfektion, fy faen säger jag bara, smittar som jag vet inte vad, gult var som väller ur ögonen, rödsprängda ögon så man ser gravt påverkad ut. Förutom då att det svider och kliar. 30 + är jag fyllda och jag har aldrig, aldrig, aldrig haft en ögoninfektion tidigare. Men dessa stora barngrupper på våra förskolor utgör en fantastiskt smitthärd för våra barn som slutligen tar hem dem till oss. Sedan går det runt runt, då man av någon för mig okänd anledning inte behöver stanna hemma med barnen när de har dessa problem. Är ni intresserade på att läsa mer om vilka riktlinjer förskolan har om smitta och smittspridning kan ni läsa om det här: "Smitta i förskolan en kunskapsöversikt"

Jag kan känna att jag blir lite trött på människor som resonerar som så att ja detta ska barnen igenom, samma som med inskolningen. Men sen, ja sen då har det ett alldeles utomordentligt immunförsvar, när de blivit smittad 432 ggr per år. Visst så kanske det är, i vissa fall, men jag tror också att immunförsvaret måste få vila ibland, regruppera och hitta lugn så det orkar ta hand om nästa anfall av inkräktare. Av den anledningen vore det då inte bättre att ta hem ens barn en dag extra och kanske då hindra en smitta från att spridas istället för att utöva sin rätt att ha barnet på förskolan? Det senare med motiveringen att jaja det är väl inget att bråka om lite ögoninfektion, lite mask eller löss. Det ska ju alla barn ha förr eller senare ändå, kanske är sant det också men jag tycker väldigt illa om när andra tar dessa beslut för mig och mina barn. 

Tja för nu var det ju så att när jag tittade lite närmare på Prinsessan i torsdags visade det sig att hela ungen var prickig - vattkoppor. Jaja men det ska ju alla barn ha förr eller senare eller hur? Visst kanske är så men nej det är inget jag vill att mina barn ska ha, helst om jag hade fått välja. För saker som kliar på ett barn med waran är liksom ingen höjdarkombo. Myggbettet, det enda Prinsessan fick i somras - det kliade hon upp varannan dag så det tog en hel sommar innan det läkte och idag har hon ett ärr i pannan. Men någon annan tog det beslutet åt oss genom att lämna ett barn på förskolan och sedan hade vi inte så mycket att säga till om. 

Här blir jag också så fundersam för jag tror de flesta vet när deras barn blir smittade, många väljer ju också att se till att barnen blir smittade. MEN när man då gör det medvetna valet, då borde man också vara medveten om inkubationstid och att vattkoppor smittar som mest 1-2 dagar innan de bryter ut. Vad jag vill säga med det är att smittar man med flit eller utsätter sig intentionellt för vattkoppor då måste man också vara beredd att ta konsekvenserna - vilket i min värld inkluderar att isolera sig innan vattkopporna brutit ut. För om vi nu bortser från att det finns barn som kan bli så sjuka att de dör av vattkoppor, barn som får cellgifter eller med nedsatt immunförsvar, så finns det kanske de familjer som har planer på att åka utomlands eller annat. Det kanske inte alls är lämpligt i deras liv att då få vattkoppor och tvingas ställa in allt. "Man kan inte alltid ta hänsyn till alla andra" - givetvis inte men man måste ändå vara medveten om att de val man tar för egen del riskerar att drabba andra hårt.

Från en sjukdom till två på bara ett par dagar, sedan kan vi lägga på lite influensa som grädde på moset. Vidare är det väl bara att konstatera att ungefär samtidigt som Prinsessan kommer att vara prickfri och redo att gå tillbaka till förskolan så kommer LillMucklan att förvandlas till en prickig korv. Minst tre veckor hemma med LillMucklan betyder det - jättekul då hon är nyinskolad och allt. Ja jag vet barn blir sjuka och ja de överlever det mesta utan komplikationer, det är bara så tradigt och jag är ordentligt oroad över bakterie-/virusfloran på LillMucklans förskola. Sedan handen på hjärtat finns det egentligen någon föräldrar som inte skulle vara tacksam för lite mindre VAB-dagar? Varför ställer man då inte hårdare krav på förskola och omsorg och när det är OK för barnen att närvara i verksamheten? Örebro kommun kör ju något som de själva kallar för brukarvänligt, vilket jag tror riktar sig mot föräldrarna, för enligt dem får de inte neka barn att komma till förskolan, om de så har kräkts en kvart innan. Man kan bara rekommendera att de stannar hemma - lamt anser jag. Så kan man ju givetvis fundera på vad det är för föräldrar som lämnar barnen på förskolan när de har kräkts så nyligen och nu pratar jag inte om åksjuka eller slemkräka utan när man misstänker att magen inte mår bra.
"Det är så mycket på jobbet att göra just nu"
" Vi har inte råd att vara hemma"
Så kanske det är, men var finns tanken på alla de andra föräldrarna då som kanske inte heller har tid eller råd att stanna hemma? Ytterligare så går tanken inte längre till att OM jag tar ansvar för mitt barn och vår situation och andra gör det så kanske vi tillsammans kan minska smittspridningen.

Åh jag blir bara så arg och trött på det hela så ska sluta nu, innan detta blir alldeles för långdraget.

Men innan jag avslutar detta så titta vad jag fick i brevlådan igår. Ett fint paket från Buzzador produkter från Dove att testa med det väldigt långa och omständliga namnet: Dove Nourishing Oil Care Conditioner. Synd man inte kan använda det för att få huden kring ögonen slät och len igen, för just nu liknar den bara sårig reptilhud. Men om jag ser till att få håret riktigt glansigt och vackert och på med ett par solglasögon så kanske jag ändå är presentabel ute bland folk? Eller så tror man bara att jag har festat alldeles för hårt. Håhåjaja....

Co-driver Trafikpolisen

Mycket emot mina principer fick jag ändå inse i mellandagarna att vi behövde vända på Prinsessan i bilen. Eller ja vi kunde ju antagligen ha flyttat på hennes bakåtvända stol, men i fram så blir inte sikten helt hundra, så det var med tunga steg jag begav mig för att hitta en framåtvänd stol.

Jodå jag vet att Prinsessan har passerat den magiska fyra års gränsen som gör att så många rusar till affären för att köpa en framåtvänd stol, eller tja många gör detta även tidigare - dessvärre. Vidare har hon även passerat 15 kg gränsen, knappt. Men hon satt så bra i den bakåtvända stolen och hade nog kunnat sitta ett år till i den, om det inte vore för att hon sparkade pappan i ansiktet och levde f@n i bilen rätt ut sagt. 

Små myror som fortplantar sig i rumpan på Prinsessan då hon ska sitta still och all energi måste ju ta vägen någonstans, dessvärre sällan något konstruktivt utan enormt destruktivt, slåss, nypas, slänga saker eller sparka pappan i ansiktet.  Kan säga att det inte har varit så vidare värst roligt att åka bil på ett bra tag med Prinsessan i bilen.

En annan hjärtismamma berättade för mig att de tvingats vända sin son för att han fick svårt att andas då han satt bakåtvänt. Här börjar givetvis min överanalytiska hjärna att gå på högvarv, kan det vara något sånt som stört Prinsessan? Att lite mer ihopknölad, bakåtvänd så kanske inte cirkulationen fungerade som den skulle? Något som torde resultera i myrkryp, irritation mm, med andra ord precis de tecken som Prinsessan uppvisat i bilen. För att då få igång kroppen så vad är då bättre än att flaxa, skrika, knöla och korva sig? Kanske är det inte alls så, kanske behövde Prinsessan istället få mer intryck genom att sitta framåt. Jag vet inte, men vi har nu en Prinsessan som knappt säger flasklock utan bara sitter och tittar.

Det råder tystnad i bilen, en underbar tystnad och jag kan faktiskt höra mina egna tankar och chansen att vi tar oss från punkt a till b, utan att mamman får ett utbrott eller bara känner för att sätta sig ned och gråta, har ökats med många procent.

Men dock har jag insett att min co-driver, dvs Prinsessan är en trafikpolis, precis som hennes storasyster var en gång i tiden. "Du får inte köra där mamma" "Det är rött mamma" "App app app nu går det lite fort mamma" ... Den senaste kommentaren var en av Storas favoriter ofta levererad med en rynka mellan ögonbrynen samtidigt som hon kollade hastighetsmätaren mot vägskylten. Prinsessan tycker bara att det går fort jämt hur lagligt jag än kör, men jag vägrar att bli en sådan där trafikant som konstant kör för långsamt. Hastighetsbegränsningarna är visserligen hur fort man maximalt får köra men det gäller ju att följa trafikpulsen.

Hur som helst sitter imorse på väg till tandläkaren med Prinsessan och den dumma tanden, det är lugnt och stilla i bilen - barnen är yrvakna och trötta. Mörkt ute och trafiken flyter på bra. Prinsessan småpratar lite fint om besöket hos tandläkaren men så plötsligt hör jag hur hon vrålar:
KRAMP

Detta samtidigt som Prinsessan frenetiskt viftar med händerna. Jag känner hur det knyter sig i bröstet på mig och paniken sprider sig, kramp, är det andnöd eller gör det ont över hjärtat. Andas in och andas ut, vad ska jag göra nudå, kan jag köra åt sidan någonstans eller ska jag trampa ner gasen i botten och ta oss till sjukhuset? Svetten lackar och de där obehagsrysningarna sprider sig ner över ryggraden. In i dimman... andas, andas, andas... men så plötsligt tränger Prinsessans röst genom mina paniktankar och jag hör vad det är hon säger: "Broooooooooooooooomsa mamma det är rött!"

Det var inte alls kramp Prinsessan vrålat i första läget utan det var trampa bromsen, med ett mycket slarvigt uttal och mammans katastrofinställda hjärna gick genast in i panik.

Skitbra, väldigt bra, finfint..

Det är tur att man inte är en ärrad krigsveteran som så fort någon smäller en smällare slänger sig bakom närmsta soptunna eller gömmer sig bakom ett hörn och drar vapen.
Jävligt nice, bra bra, mycket bra
Så andas vi lite till då - för det är väl det enda jag känner att jag faktiskt klarar av emellanåt, att andas.

Prinsessans tand då?? Ja den börjar bli grå, men efter flera röntgenbilder på tänderna så kunde tandläkaren ändå inte avgöra om det är så att tanden fått ett blåmärke eller om den håller på att dö. En tid om en månad bokades in för att följa upp tanden och med strikta order att om Prinsessan får ont, det börjar blöda eller annat så ska vi ringa in. Tur att det inte finns saker att oroa sig för, så matades alltså den där suddiga katastrofdelen i mammans hjärna lite till.

24:e december - julafton

Så kom då till slut självaste Tomtefar, köksbordet där alla julens godsaker skulle dukas upp tyckte han var ett bra ställe att lägga sina paket på. Ett litet paket vardera till alla i familjen så att morgonen innan jullunchen inte skulle bli alltför lång. 

Prinsessan hoppade snabbt i sin julklänning, LillMucklan var mer fundersam - hon tyckte att nya pyjamasen med rymdgubbar skulle fungera finfint. 

Kanske ska tilläggas att natten till jul var allt annat än fridfull och sovandes. Prinsessan med hög feber och rossel hade svårt att sova och feberyrade. Något som 2:30 väckte LillMucklan som sedan inte kunde somna om. Det var liksom inte riktigt så jag tänkt mig min julaftonsmorgon.

Fick till slut spel på barnen och förklarade att vi kan ställa in julen om det ändå inte finns några snälla barn i huset. LillMucklan petades ner i en åkpåse och vagn och sedan försvann pappan ut med henne så hon skulle sova och jag skulle hinna pyssla iordning det sista i köket. Prinsessan terroriserade glatt sin storasyster, vilket inte var lika ömsesidigt på den positiva sidan - men Stora insåg att detta kunde hon hjälpa till med - att neutralisera Prinsessan. Så alla nöjda och glada? 

Straxt innan tolv intogs julbordet och favoriten i år var nykomlingarna Kycklingleverpastej med konjak och Laxrulle med wasabi och cream cheese. Själv kände jag mig mest som tjuren Ferdinand, i mitt hörn med en skinksmörgås, men för mig behövs inte så mycket mer på julafton, tja kanske en julmust då.

Sedan tänk straxt efter ett så såg barnen något rött komma vandrandes ute i skogen och hade han inte en säck över axeln. Nu blev det en väldig fart på Prinsessan som insåg att Tomten faktiskt var på väg in och hon snurrade ut i hallen för att släppa in honom. Eller tja hon kom hela vägen till hallmattan sen kom hon på att det nog var lite otäckt med Tomten ändå så mamman fick släppa in och hälsa Tomten välkommen.

Tyckte att vi inte handlat så mycket klappar till barnen men det blev nästan för mycket för barnen ändå och Prinsessan gick in i hyperdrive ett tag, där presenter slets upp och öppnades och sedan bara lades åt sidan. Det där beteendet som jag verkligen så djupt avskyr jämte för stora högar med presenter. Men när presentpapper, snören och tejp skingrats så började barnen faktiskt andas och inspektera sina julklappshögar. En radiostyrd bil, en pyjamas, Sylvanian families, ett nytt spel, en ny bok och lite kläder fick barnen i år av Tomten. Inte så dålig utdelning och det var två mycket nöjda barn som sedan körde runt, runt i hallen med sina radiostyrda bilar i hallen resten av eftermiddagen.

LillMucklan avbröt endast en liten stund för att äta lite efterrätt och se på Kalle Anka på teven, en mycket trött liten tjej som helt fascinerad satt blick still i mammans knä. Prinsessan kom efter ett tag då hon hörde mössen i Askungen sjunga, men hon vågade inte riktigt sitta still för man vet ju aldrig vad som händer om man sitter still. Kanske går man faktiskt ner i varv då?

Två små trötta tjejer somnade inom 5 minuter sedan de stoppats i säng efter att ha ätit lite rester från julbordet. Det var väl bara det att den där otäcka febern återkom hos Prinsessan och tja det blev ju inte många timmars sömn den natten heller... Tycker det är himla lustigt för även förra året åkte Prinsessan på en brakinfektion till jul? Inte så snälla julklappar som delas alla gånger tydligen.

3:e december - liten tand

Liten Tomtenissa smyger sig in i huset, snubblar över ett par slängda skor i hallen. Tumlar vidare och fastnar i en bortslängd mössa. Rufsig och tufsig stryker sig liten Tomtenissa över klänningen för att släta till den.

Håret står fortfarande på ända och liten Tomtenissa letar febrilt efter en borste för att åter bli presentabel igen. Hon klättrar så upp på det lilla bordet under trappen och sätter sig att borsta håret. 

När hon så sitter där passar hon på att skriva ett litet kort till barnen som i huset bor. Ett litet kort som märks med siffran tre. I  kortet skriver hon med stora bokstäver - GÅ PÅ JULMARKNAD. För det tycker liten Tomtenissa hör julen till.

Så på morgonen packar familjen in sig i bilen och far iväg för att på julmarknad gå. Prinsessan på g, hon vill se tomten, LillMucklan tycker inte om tomten men julmarknad låter spännande så hon är snabb in i bilen. 

Väl på plats så kommer tomten vandrande och LillMucklan försvinner snabbt bakom mina ben och förvandlas till en stenstaty, Prinsessan blir bara oändligt tyst och tittar fascinerat efter tomten. Men när tomten kommer på nästa vända då har LillMucklan fått nog så då vill hon bli upplyft. När vi sedan ska in i en byggnad och titta på mer saker då är det Prinsessans tur att förvandlas till stenstaty och hon vägrar gå in, som vanligt då det gäller henne. Om och om igen upprepar hon jag vill inte gå in, jag vill inte gå in. Lyfter upp henne på höften för att iallafall ta en snabbrepa så hon får se julgranen därinne och titta på alla saker. Snabbt igenom och på slutet väntar en fiskdamm, Prinsessan fiskar och får napp, mycket nöjd - så är det då LillMucklans tur men då kommer den där förpepprade tomten igen så vi får hjälpas åt att fiska.

Med några nybakta bröd, varsin liten tomte till tjejerna och en godispåse till pappan så får vi sedan hem. Barnen trots allt nöjda med utflykten. Nu ser vi framför oss en lugn mysig eftermiddag i soffan.

Det är väl bara det att det varit lite mycket intryck för Prinsessan så myrorna i rumpan killrar alldeles förfärligt mycket under lunchen. Och ett tu tre så ligger hon på golvet och har på väg ned lyckats slå i munnen i bordet och en tand har tryckts upp, bara ett litet vitt risgryn som syns. Det blöder även ymnigt i munnen på Prinsessan...

Det är nu problemen uppstår, något som vi har varit oroliga för länge. För vi vet faktiskt inte hur vi ska bete oss i dessa situationer. I 3,5 års tid har vi bett om att få ett papper med var vi ska vända oss i vilka situationer, men givetvis har det inte fungerat. Maktlöshet och irritation...

Pappan ringer 1177 medans jag tar PK-prov på Prinsessan. 1177 hänvisar vidare till tandläkaren, tandläkaren vill inte ta emot de kan ändå inget göra. Först om tanden grånar kan de dra bort den. Jag blir frustrerad för inget att ni kan väl komma in nästa vecka så vi får se att tandanlagen under är OK. Ett skyhögt INR på Prinsessan på 4,9 inte bra alls, något som med största sannolikhet indikerar att hon har en infektion i kroppen - f@n också. Då någonstans plingar det i bakhuvudet - e n d o k a r d i t - skit också. Vill att pappan ska ringa upp tandläkaren igen, vilket han inte vill så jag får ringa. En mycket otrevlig kvinna på andra sidan förklarar att hon redan pratat med pappan och de inget kan göra, jag ifrågasätter detta med endokarditprofylax - varpå hon snäser att det inte är deras bord.

Så jag ringer 1177 igen, som förklarar att det är tandläkaren som ska ta emot detta inte sjukvården GAAAAH. Nu blir jag ganska så irriterad och ryter i att vem ska då ta hand om flickan. Poängterar återigen frågan om hon behöver endokarditprofylax och att PK är riktigt högt. Plötsligt blev det ett annat liv på kvinnan på 1177, som visserligen var mycket vänlig från början. Det enda jag kan säga år er är att åka in när det gäller så allvarliga saker, jo men vi vill inte åka in om vi inte behöver. Att sitta på akuten är för övrigt inte bra för henne. Kvinnan förstår och förklarar att hon gör ett undantag och ringer upp jourhavande barnläkare. Han återkommer ganska snabbt, enda problemet är att han inte pratar så bra svenska så det blir svårt att göra sig förstådd. Men han anser att Prinsessan behöver antibiotika, men han ska för säkerhets skull ringa Prinsessans hjärtläkare.

Läkaren får inte tag på Prinsessans läkare så han skriver ut antibiotika och jag sätter mig på bussen för att ta mig till apoteket. Ett något förvirrat recept hade lämnats in så det blir samtal från apoteket till läkaren. Under tiden får jag lite rapporter hemifrån, Prinsessan är medtagen men har lugnat ner sig och nu har tydligen även LillMucklan en ond tand, så att Prinsessan inte ska vara ensam om att ha ont i en tand. Får efter en timme ut en flaska med anitbiotika och sätter mig på bussen hem. Då ringer jourläkaren igen, han har nu pratat med hjärtläkaren och fått tillägget att om Prinsessan fortsätter vara svullen och/eller får mer feber så måste vi kontakta jouren nästa dag. Hoppsan Kerstin, så det var alltså inte något som skulle gå obemärkt förbi, det var alltså något som vården skulle uppmärksammat.

Kommer hem till en liten ledsen Prinsessa som är svullen över munnen, lite skakad är hon det syns. Inte blir det heller bättre då jag ska tvinga i henne 18ml med antibiotika, fy känner mig som en skurk. De två första sprutorna går ganska bra men sedan vill hon inte vara med längre. Jag förstår henne, försöker muta med choklad, det går sådär... LillMucklan vaknar visserligen till för hon har ju också väldigt ont i sin tand det har hon, så pappan får ge henne specialmedicin hon också. Slutligen är all medicin i Prinsessan och jag kan andas ut en liten stund iallafall.

En trött Prinsessa somnar sedan snabbt mycket nära på min arm, efter att ha gråtit floder att nu kan hon inte ha nappen i munnen längre den bara florpar ut.

Ja där fick vi för att vi tänkte vi skulle ha en lugn och avslappnad dag och är fortfarande fruktansvärt arg på sjukvården som inte kan precisera vad vi ska göra i olika lägen. Ett hmm ja waran är ju inte bra men hon ska inte behandlas annorlunda än andra barn som slår sig, eller ni får se till situationen räcker inte längre känner jag. För återigen vad hade hänt om vi inte stått på oss igår? För antibiotika är ju inget man bara delar ut på måfå och heller inget vi strävar efter att vi ska ha varenda gång - om det inte är så att Prinsessan verkligen behöver det. Kanske hade hon även om hon inte fått endokarditprofylax klarat sig, men det är inget jag har något lust att testa.

Arg, ledsen och besviken - nu väntar även en tur in till akuten för under natten har lakanen färgats röda från blod som runnit ur Prinsessans mun och hon är väldigt svullen i munnen. Skönt då vet jag vad vi har att göra idag också - om vi nu hade sysselsättningsproblem till att börja med menar jag.

1:a december - lussekatter

En liten ren hade visst förvirrat sig in på vårt köksbord imorse, han hade tittat i skåp och lådor och jodå mjöl fanns det hemma. Renen valde därför att be barnen att baka lussekatter idag, någonstans måste man ju börja för att ordentligt göra iordning innan Tomtefar ska komma.

Jag har nog aldrig ätit så fluffiga lussekatter förut, nu blev de jättestora visserligen men tror inte att det skulle gjort någon skillnad om det hade varit mindre. Receptet finns här.

Vad ska man annars säga om dagen, tja att Prinsessan inte gillar papperskalendrar, fick en jättefin från Arla och en från Brandskyddsmyndigheten. För när du har öppnat en lucka kan du inte stänga den igen, till mycket förtret, ilska och tårar på morgonen. Tårar har annars varit det genomgående temat, för idag skulle Prinsessan inte gå till dagis, absolut inte, hon grät och grät och grät och hon var beslutsam hon skulle inte. Hon grät sig igenom tills hon hade kläderna på sig och sedan tog nog tårarna slut. Rinnsnuva har hon, men ingen feber, blåa små ben så någon infektion är det väl gissningsvis men hon är för pigg för att kunna vara hemma.

Fast sedan kom ändå samtalet från dagis, Prinsessan ville hem, hon grät efter sin mamma, ögon som bara fylldes av tårar. Hem hon skulle hem, inte läsa bok, inte sitta i knäet om inte det fanns ett löfte först om att mamma kom och hämtade snart. Mamman nystade ner LillMucklan i overallen och slog antagligen rekord i hur fort hon kunde förflytta sig, trots regn, rusk och otäcka vindar. En Prinsessa som piggade på sig avsevärt när mamman bara klev innanför dörren, intressant vilken energi som tydligen sprids från mamman till Prinsessan. 

 

Fredag imorgon och då får Prinsessan vara hemma, tror hon behöver vila upp sig lite nu, för det har varit mycket dagis är dumt och stora blöta tårar och snyftande när mamman hämtat denna vecka. Så i ärlighetens namn behöver nog mamman vila sig lite också, känns inte bra att köra iväg Prinsessan då hon inte vill, men samtidigt måste hon ju lära sig att vara på dagis. Usch....

En liten lapp

Prinsessan var ju bestämd med att hon måste till doktorn igår. Nu var jag ju ganska säker på att doktorn inte skulle kunna göra något, men Prinsessan sa att läkaren skulle hjälpa henne med öronen.

Hjälp tänkte jag tyst för mig själv, för detta är första gången som Prinsessan förknippar doktorn med något positivt. Hur i sjutton ska jag lösa det när det visar sig att hon inget recept eller medicin får?

I bilen på väg till doktorn gick Prinsessan på repeat..

doktorn ska inte göra illa mig, jag ska inte gråta

doktorn ska inte göra illa mig, jag ska inte gråta

Fy f@n säger jag bara att som förälder tvingas sitta och lyssna på detta, för det är alltså Prinsessans syn på sjukvården och ändå kände hon att hon måste dit idag. En stor liten modig tjej är det som jag har. Kartig var hon ända tills vi kom in till läkaren, då förvandlades Prinsessan långsamt till stenstatyn Prinsessan, en liten rund boll staty. En staty som givetvis inte kan räcka ut tungan, prata eller på annat sätt kommunicera.

Läkaren tyckte nog att jag var där i onödan, men förklarade att jag hör på klaffen när det är infektion i kroppen och att Prinsessan nu sagt att hon har ont och jag vill utesluta att trumhinnan spruckit. För jag vill inte bli sittande med en apatisk liten tjej i helgen - särskilt inte som pappan ska ut ikväll. Vi har varit med om det tre gånger tidigare, att trumhinnan spruckit och vi fått åka in på helgen - för när skulle det passa bättre att åka in? Än just på helgen till jourmottagningen, där jag bara känner hur mer bakterier flyger på en.

Läkaren tittade i Prinsessans journal, tittade upp och frågade när hade ni varit inne sa ni? Så jag räknade upp de tillfällen det gällde, får då svaret att ja här står en notering om att hon har fått antibiotika men inte varför??? Seriöst vad är det här, OK kanske att missa EN gång, men tre???

Nåja till slut lyssnade läkaren på Prinsessan och konstaterade som så många andra sedan att ja oj nu förstår jag vad du menar med att klaffen väsnas. Tittade sedan i öronen och ja lite rött och svullet var det men mest en massa kladdigt öronvax. Men här finns inget blod fortsätter läkaren, nej såklart inte, klart jag torkar bort blod om jag ser det. Just det där kladdiga öronvaxet brukar dock rinna till i samband med öroninflammation men jag orkade inte argumentera med läkaren och egentligen var det ju poänglöst - för jag ville bara veta så att trumhinnan inte spruckit.

Efteråt var det en mycket förvirrad läkare, jag tror att hon ville ställa frågan vad gör ni här eller vad vill ni att jag ska göra. Hon började nämligen förvirrat prata om pencillin och att de inte brukar kunna ge det mm, så jag tror egentligen att hon frågade om jag ville ha det ändå. Vilket jag inte vill om inte behövs.

Men sen lyckades mamman göra läkaren än mer förvirrad, för mamman hade kommit på en plan. Så jag bad läkaren skriva ut ett "recept" på en lapp på kuckelimuck medicin. Stor förvirring och jag insåg mitt misstag, för läkaren var inte svensk så kanske hon inte hade läst "Karlsson på taket" och andra Astrid Lindgren klassiker. Försökte snabbt korrigera till att be henne skriva ner typ nässpray och alvedon på en lapp. Egentligen var ju inte det viktiga vad hon skrev, bara att Prinsessan såg att hon skrev och att Prinsessan fick med sig en liten lapp. Efter mycket övervägande och förvirring så skrev läkaren slutligen revaxör på lappen, det kan ju inte skada förklarade hon. Men jag såg på henne att detta var hon inte vad vid och att hon tyckte jag var väldigt omständlig och knepig.

Fast när jag såg Prinsessans lilla leende när hon fick lappen så kan jag säga att jag sket kapitalt i att jag återigen varit knepig och omständlig. Prinsessan nöjd och glad med det lilla pappret i handen förklarade att nu måste vi åka till apoteket och köpa medicin, så att hon skulle slippa ha ont i öronen. För det stor ju på hennes lilla lapp, tänk makten i tron är så mycket större än vad man tror!

Lite ovälkomna presenter

Ja så var det nu det här med att hjärtsjuka barn inte var infektionskänsliga, men ändå så drar många av dem på sig infektion på infektion. Jo jag vet barn är sjuka en hel del, särskilt när de börjar dagis, för så är det för alla barn. Hmm ja och om man var lite noggrannare med handhygienen så skulle man kanske kunna ta bort den generaliseringen också. Men oavsett det "lustiga" är ju att Prinsessan drar på sig allt, men inte LillMucklan och att Prinsessan blir mycket sämre, fort. För LillMucklan kan leka, busa och stoja med feber och Prinsessan blir en liten apatisk hög bara hon tror att hon har feber.

Vi hade ju kalas i söndags och fick både ovälkomna presenter och gäster. De bara smög sig in genom dörren, presenterade sig inte, bjöd in på några spännande konversationer - men de var väldigt positiva till besöket. Dessvärre måste jag ju säga...

Prinsessan började snuva i tisdags, jaha tänkte jag here we go again. Men inte så mycket segare än annars och med klar rinnsnuva, så Prinsessan gick till dagis tisdag och onsdag. Men så igår när hon skulle sova hade hick-hack hostan infunnit sig, den där som börjar långt ner i bröstet och gör att Prinsessan låter som en perkulator. Hest väsande när Prinsessan andades, toppen, insåg nu vad som väntade och att min och LillMucklans torsdag skulle helt vändas på ända.

När Prinsessan sedan febervarm inte kom till ro och gnällde över att örat gjort ont - BINGO. En Prinsessa som sparkats, vaknat, gnott runt i sängen, vaknat och hostat och ynkligt och kraxigt förklarat att hon inte hör något på ena örat. Wunderschön. Oron finns att en trumhinna nu har spruckit, på vårdcentralen förklarade sjuksköterskan att hade den gjort det hade vi hittat var och blod i sängen - mysigt värre med andra ord. Vidare skulle Prinsessan ha haft mycket ondare än vad hon nu har. Men vi har varit med förut, med en sprucken trumhinna, trots att Prinsessan då inte visade de klassiska tecknen.

Jag funderar på som så många gånger förut över Prinsessans smärttröskel, att det ibland verkar som hon inte "känner" smärta ordentligt. Eller visst nu uttryckte hon att det gör ont, men när jag hade öroninflammation så kändes det som huvudet skulle sprängas. Fast å andra sidan med de där små blåsvullna benen kanske det är tur om hon har vajsing på känseln, eller så är hon alltför van att ha ont i kroppen?

Ringde VC och det började med att vi inte var listade på vår närmsta vårdcentral och här måste jag få morra lite. För barnen är listade på BVC på denna vårdcentral så räknade faktiskt inte med några problem. Sedan anser jag att vore det inte bättre att alla automatiskt listades på sin närmsta vårdcentral och de som ville något avvikande DE fick höra av sig. Är ju så mycket att hålla koll på jämt och att åka tvärs över stan till vårt gamla VC eller om vi ens skulle få en ny telefontid, nejtack liksom. Sedan har vi ju även barnmottagningen på sjukhuset, men när söker man dit? Inte vet jag iallafall och vet att vi förut blivit bemötta med att är hon inte sjukare än såhär så är det VC som gäller. Sedan brukar VC ändå inte vilja ta beslut när det gäller medicin mm, men det är en annan femma.

Numer behandlar man heller inte öroninflammationer på barn mellan 4-14 år, visserligen bra att man inte använder pencillin i onödan. Men samtidigt har trumhinnan spruckit vill jag att någon tittar på henne, för blod har hon i örat, sedan om det är från hennes vanliga stressrivande i örat det vet jag inte. Men å andra sidan känner jag att det faktiskt inte är mitt jobb att veta vad som är vad alla gånger, bättre de tittar snabbt på henne. Önskar heller inte en omgång pencillin till Prinsessan då det påverkar waranet alldeles för mycket.

MEN:
När en liten Prinsessa slår upp sina små blå på morgonen och hest kraxar:

"Mamma jag har så ont i örat, jag hör ingenting.....snyft snyft.... jag vill att du ringer doktorn!"
Detta från den lilla flickan som ser sjukvården som sin största fiende, men när hon vill ha hjälp - då skulle jag ändå önska att hon fick den. Eller att doktorn tittar på henne iallafall... så nu sitter vi och väntar på en tid till i eftermiddag. Men återigen för att få hjälp måste man stå på sig och jag är trött på att vara besvärlig. Men mitt barn går först, iallafall i min värld. PUNKT.

Vi pausar lite

En liten skruttig tjej med feberrosor och glansig blick som igår hämtade koftan för hon frös så mycket. Har en jättedum febertermometer här hemma så gissningvis någonstans mellan 37,5 och 39, fast allmäntillståndet var ju inte så bra. 

Så det betyder paus, från allt och ingenting och bara det som orkar med görs.

Två små glansiga ögon som nästan går i kors orkar inte så mycket, förutom att gråta och slå lillasyster då. En lillasyster som inte heller är så fräsch men i vanlig ordning så blir inte LillMucklan lika medtagen som storasyster. 

Vi har väl egentligen bara väntat på denna paus, för sedan dagisstarten har Prinsessan hostat, snorat och rosslat och klaffen schwooschat. Det där med bakterier och infektioner verkar vara något som är oundvikligt och vilken tur att vi laddade upp med glass i frysen när vi handlade sist.

Fast å andra sidan så äts inte glassen av Prinsessan just nu. Just nu äts ingenting. Vilket är ett väldigt kast från att under någon veckas tid ätit allt och ingenting som funnits i hennes väg, som en liten orkan som suger i sig allt som fångas upp av vindarna. LillMucklan däremot hon äter gärna allt som Prinsessan nobbar och helst lite mer än så... Nyss hörde jag dagens sämsta motivering till varför LillMucklan borde få mera glass:

"Jag vill verkligen ha glass i och med att jag pruttade..."

Eh jag har nog missat något i handboken känner jag, visste inte att pruttar skulle belönas med glass, men det är ju tur då att LillMucklan finns och kan informera mig så att jag lär mig. Igår var hon så hemskt ledsen och då ville hon få bada i badkaret, ett uttalande som följdes med att LillMucklan började näcka. När hon insåg att mamman inte köpte den motiveringen heller, ni inser hur svårt LillMucklan har det nu va?, så gjorde LillMucklan vad hon ansåg bäst skulle hjälpa henne att nå målet. Hon kissade helt sonika på sig och förklarade förnöjt att nu var hon kissig och nu måste hon verkligen få tvätta av sig. Ja vad ska man säga om den logiken eller om hur målfokuserad den lilla Svintobehårade varelsen är, fast å andra sidan Prinsessan med sin starka vilja går ju inte av för hackor hon heller, så LillMucklan har väl lärt sig gissar jag.

Hjärtultra, underbemanning och besvikelse

Tänker börja med att skriva att ultraljudet gick bra och det visade inga konstigheter, så det finns ingen riktigt förklaring till varför Prinsessan inte vill/orkar gå. Antaganden bara, lösa funderingar som darrande löv hängandes i ett träd, separerade av sina grenar men ändå tillhörande samma träd, så småningom när klorofyllen försvinner släpper de sedan sakta taget och faller mot marken. Där på marken förenas sedan många löv tillsammans i en gemenskap, kanske ger man sig då tid till att sortera dem, de löv som ännu har lite grönt i en hög, gula löv i en annan och de röda färggranna löven i en tredje. Kanske väljer man istället att sortera dem på storlek eller form, men oavsett så kan man om man bara ger sig se mönster.

Kan det vara lungorna som strular istället? För hjärtläkaren såg bara den ena lungartären tydligt på ultraljudet, den andra döljs bakom ärrvävnad och den mekaniska klaffens rörelse. Men det ansåg han inte vara troligt, att lungartären skulle trassla. Men likväl kan lungorna trassla, den ena lungan föll ju även ihop under första operationen. En saturationsmätning visade dock på 97%, vilket är helt godkänt, men Prinsessan brukar ligga på 99-100, man kanske helt enkelt är lite bortskämd?

En annan fundering är det där stämbandet som inte riktigt sluter tätt, kan det påverka orken? Det vet vi inte riktigt heller om det är så att det läcker för mycket där. Samtidigt så är jag inte alltför sugen på att ringa öron-näsa-hals igen, för en sådan undersökning när man går ner med en liten kamera via näsan är bland det hemskare man kan utsätta sitt barn för. 

Så har vi även alla dessa upprepade och långa förkylningar, fjärde veckan är vi inne på här hemma nu och det måste verkligen påverka orken och allmänstatus. Kanske kan det även vara så att Prinsessan har förkylningsastma, så nästan gång hon är riktigt förkyld och väser tyckte väl läkaren att vi skulle ta och se om vi inte kunde få någon att lyssna på henne. 

Kanske är det en kombination av alla de tre, eller så är det bara så att Prinsessan med alla blåmärken har så ont i benen att hon faktiskt inte vill gå? Typiskt nog när vi väl har läkartid och han tar sig tid att titta på dem så var det bara några få blåmärken. Hade jag tänkt en vända till hade jag tagit fram telefonen och visat hur benen ser ut för det mesta. Men jag var inte riktigt på banan idag, dessvärre och Prinsessan ville inte vara kvar en sekund längre än nödvändigt - hon hade ju fått sitt klistermärke så nu kunde vi väl gå. SKIT också såhär i efterhand, det hade ju gått så fort och smidigt och visat hur hon brukar se ut - för det kan liksom inte vara helt hundra för henne. 

Så varför var mamman inte på banan idag då? Kanske för att hon inte sovit inatt, det är en väldigt rimlig slutsats. För Prinsessan visste att hon skulle göra hjärtultra idag så det har varit mycket skrik och panik inatt och när Prinsessan till slut lite oroligt somnar då vaknar LillMucklan. för det är konstigt hon saknar sina strumpor. Att hon ens har strumpor på sig beror på att mamman, dvs jag är så grinig så jag inte är helt förtjust i att få små isbitstår på magen när LillMucklan gosar nära. En strumpa hittade vi ganska fort, den andra var helt borta, försökte lite desperat med att jag kan hålla i den andra foten och värma den bara vi sover nu. Jag borde ha vetat bättre, det borde jag ha gjort, för LillMucklan blev verkligen jätteledsen, hon ville bara ha sin strumpa inte att dumma mamman skulle hålla i hennes fot. Efter mycket letande hittade vi till slut strumpan och innan LillMucklan somnade om förklarar hon surt "jag tycker inte om dig mamma".

Var väl därför inte riktigt på topp när det var dags att sätta igång dagen, behöver jag påpeka att Prinsessan absolut inte heller var road över vad som stod på dagens agenda? Mindre glad och trevlig blev jag då jag behövde komma in på toaletten och Stora hade låst in sig och efter 10 minuters löften om snart fick jag nog och förvandlades till den elaka, gröna, ilskna mammavarelsen som hoppar upp och ned och vrålar att hon sparkar in dörren om dörren inte öppnas NU, mycket pedagogiskt och fyllt med tålamod. Tack och lov behövde ninja-mamman inte infinna sig utan dörren öppnades och en redigt sur Stora uppenbarade sig. 

Sena till bussen var det bara att ta en liten Prinsessa i ena handen och småspringa, visst kunde jag ha tagit bilen men att parkera vid USÖ är ett projekt jag helst slipper - för på inget sätt släpper stressen när jag gör det och barnen har dessvärre lärt sig några mindre välvalda ord vid just dessa tillfällen. Det fräste, väste och flåsades från Prinsessan så till slut var det bara att inse att hon klarade inte att springa mera. Det är då en väldig tur att Prinsessan med bara ett par sekunders varsel kan förvandlas till en påse potatis, så barnet under ena armen och sedan älgade mamman på. "Jag tycker inte om det här mamma", mycket förståeligt men jag tror inte heller att hon hade tyckt om att åka bil med mig idag. Nåja tack och lov är bussarna aldrig i tid så vi klarade oss med nöd och näppe på bussen. En bussresa som till stor del fokuserades på:

"Jag vill inte träffa doktor XXX, varför måste vi träffa doktor XXX?"

"Jag vill inte titta på hjärtat."

"Jag vill inte åka till fuuukhuset"

Väl på sjukhuset förklarade Prinsessan att här ville hon inte vara och hon ville inte gå in. Turligt nog förvandlades hon återigen till potatispåsen så jag kunde bära henne, för det var som att Prinsessan raskt växte rötter ner i marken. Tydligen var det inte så trevligt att vara en påse potatis så Prinsessan valde ganska så snart att det var bättre att gå själv, fast under protest och en sur blick under lugg. Nåja mamman kände väl här någonstans att hon började bli immun mot den sura blicken och att ingen av hennes barn tyckte om henne, så den protesten från Prinsessan flög mamman helt förbi.

Ett samtal med läkaren som konstaterade att Prinsessan började bli en riktigt stor tjej:

"Tänk jag kommer ihåg första mötet med er, ni var på väg hem och det blev ju inte riktigt så. Den där korridoren på BB kändes väldigt lång den dagen."

Ja så var det, men här är vi ändå idag, fyra år senare, mycket har hänt på vägen men vi kommer nog aldrig att kunna backa bandet och gå tillbaka till hur det var då - innan han yttrat orden om att hjärtat inte fungerade som det skulle.

Vi diskuterade även det brev jag skrivit till klinikchefen, det brev som flera familjer skrivit under. Ett brev som denne läkare och även kontaktsköterskan bara hört omnämnas i förbigående, så därför hade jag med mig en kopia av brevet. Det blev naturligt en diskussion om situationen på USÖ och om hur det ser ut på andra sjukhus och det gör ont i magen när man inser hur dåligt med resurser man har på USÖ. Inte mindre än 90 barn står på väntelistan, 90!!!! stycken - hur i hela friden kan man tillåta detta och varför har ingen satt stopp tidigare? På mindre sjukhus än USÖ har man en kontaktsjuksköterska på heltid och en mycket högre bemanning av hjärtläkare. Varför klarar då ett universitetssjukhus inte av att göra detsamma? Ett sjukhus som dessutom på sin hemsida presenterar sig som följer:

"Som universitetssjukhus vill vi erbjuda våra patienter en modern och tillgänglig sjukvård 

på bästa möjliga vetenskapliga grund. Du som bor i Örebro län kan vara trygg i att ha

tillgång till specialistsjukvård i din närhet. Flera specialiteter är uppmärksammade 

utanför landets gränser och forskning bedrivs inom många områden" 

Detta stämmer säkerligen, om man bara får vård i tid det vill säga....

Det framkom även i vårt samtal att en Peter Nordkvist från Hjärtebarnsförbundet satt med vid de två årliga möten som barnhjärtteamet på USÖ har, tydligen skulle han även ha ett samtal med klinikchefen utifrån det brev som skrivits. Här tycker jag det är väldigt intressant att denne Peter inte ens har förmått att svara på mitt mail eller på annat sätt berätta att han tagit emot mailet, återkopplat vad han tänker göra med informationen. Visst det är väl bra att de har ett möte men om personen ifråga har suttit med på dessa möten i så många år utan att göra något då blir jag väldigt fundersam. Behöver jag även säga att det känns väldigt respektlöst att totalt ignorera mig och även de andra föräldrarna som skrivit under brevet? Detta med information är så viktigt, ett litet "Tack för ditt mail jag har ett möte inbokat med klinikchefen "datum" och ska då diskutera detta" - det hade liksom räckt, men nu att totalt bli utesluten från vidare händelser gör mig riktigt, riktigt arg. Visst jag är inte med i Hjärtebarnsförbundet och jag har heller efter detta inga planer på att gå med igen - för jag ser inte nyttan med det och det verkar ju inte som man har de påverkansmöjligheter som man skryter med på hemsidan.Men kanske skulle ansvariga och de som har ansiktet utåt för detta förbund tänka sig för både en och kanske två gånger på hur man framstår? För fler medlemmar kan ju inte skada eller är det ett förbund för bara några få som får möjligheten att synas och glittra lite?

Måste bara avsluta med att berätta om min lilla bestämda Prinsessa. Prinsessan som när hon insåg att det skulle bli hjärtultra idag, oavsett vad hon tyckte om saken, suckade lite och sedan drog av sig tröjan och förklarade att det var väl lika bra att få det överstökat. Inte ett skrik, inte ett gnäll, inget slåss med dopplern, utan en Prinsessa som med stora ögon satt och iakttog sitt hjärta på skärmen. Var orolig att hon skulle stänga av och försvinna in i sig själv, för fick inte riktigt kontakt med henne och hon svarade inte på tilltal. Men det släppte också efter en stund och det var till och med lite frågor om varför hennes hjärta på monitorn inte var i färg, det var ju inte så snyggt i svartvitt.

Nu är vi lite trötta, jag borde städa men Prinsessan har lägligt nog krupit upp nära mig i soffan och tittar på Bumbibjörna. Så synd då kan jag ju inte störa henne och gå och städa som jag så gärna vill, utan får nog sitta här och sniffa på henne en stund till.

Skruttig Prinsessa

Efter några nätter med väldigt livliga drömmar och sedan att frukost yoghurten nobbades då började jag ana att något inte riktigt var som det skulle. När det sedan även var en helt annan nivå på gnället, när tvången och alla måsten bara intensifierades och Prinsessan inte orkade gå på egna ben då var jag nästan helt säker.  När tårarna sedan föll, stora och tunga för ingenting då var jag säker - Prinsessan hade feber. 

Ingenting ville Prinsessan äta, ingenstans ville Prinsessan gå och inget alls ville Prinsessan göra. Så på soffan låg hon hopkurad, med feberglansiga ögon och stora feberrosor på kinderna. LillMucklan med tjock röst och inte allt för mycket energi där heller, men mycket snabb med att äta allt gott som storasyster nobbade att äta.

Framemot eftermiddagen, sådär efter lunch började Prinsessan gråta mera, hon ville inte må dåligt, hon ville inte ha feber. En liten trött och ynklig gråt och slutligen somnade hon, helt utmattad. 

Tänkte att jag och LillMucklan skulle kunna hitta på något så Prinsessan fick sova ifred men det gick inte alls för LillMucklan hon satt på pass hos Prinsessan, vek inte en tum från hennes sida. Spelade ingen roll vad jag mutade med, LillMucklan satt där hon satt, möjligt om pappas ipad hade varit hemma att jag hade fått väck henne, men inte med andra medel.

En trött liten tjej som inget äter och helst inte dricker heller, som låter svullen i halsen - det känns inte sådär jättekul. Vi får väl avvakta och se vart det tar vägen helt enkelt. Inget kul då maken snart går på semester men det är ju dessvärre inget man kan styra över. Men givetvis går funderingarna var vi plockade upp denna infektion, var det på BUP i torsdags, på bussen hem kanske? Eller när Prinsessan lekte med granntjejen i parken i fredags, hon hostade ju ganska så otäckt. Kanske var det så himla dumt att Prinsessan fick med sig detta hem efter vår shoppingtur på stan i söndags, vilket isåfall gör att den kändes ännu mer onödig. Vi åkte in till stan för att mamman behövde skor och kom istället hem med en bikinitop och solskyddskläder till tjejerna, visserligen var väl inte detta onödigt, men inte lika nödvändigt som nya skor. Skor som för övrigt pappan i familjen var och köpte till mamman på lunchen igår, så då var shoppingturen ganska onödig, särskilt om vi fick med oss fripassagerare hem.

Själv är jag fortfarande lite arg över bemötandet från försäkringskassan igår, detta trots att det faktiskt några timmar senare ringde upp en kvinna som lovade att gå igenom Prinsessans ansökan. En kvinna som visade förståelse och empati för att jag hade blivit upprörd tidigare. För det är inte så att jag är korkad och anser att vi ska gå först eller vi har mest problem, men jag blir mäkta irriterad när man möts med oförståelse. Tja så idag sitter jag med en ond axel och domnande arm, som vanligt när jag blir så himla arg så sätter det sig i kroppen på mig, psykosomatiskt kallas det visst - suck...

Prinsessan och sorkfebern

Eller Berättelsen om när bemötandet inom sjukvården inte fungerar

Sommaren 2009, det var den där sommaren då ordet svininfluensa var på allas läppar, vi kom hem från Arjeplog och någon vecka därefter började Prinsessan bete sig konstigt. Hög feber fick hon och det verkade som att hon hade ont i kroppen. 

På lördagen efter telefonkontakt med 1177 så befann vi oss på akuten. Där möttes vi av en kvinna som förklarade att visst kunde de ta emot oss, vilket de egentligen inte ville, men då skulle vi bli sittande hela dagen då det inte fanns barnläkare på plats. Så det vore bättre om vi istället åkte till jourvårdcentralen, de som tidigare vägrat ta emot oss, kvinnan från akuten ringde över till jourvårdcentralen så vi fick bege oss dit istället. Man tog flera prover, urinprover, strep och CRP, alla var OK även om CRP hade stigit litegranna. Jag hade en liten Prinsessa som var svart och svullen kring ögonen med 39,8 i feber och som inte ens orkade bråka då se satte på henne en kissepåse för urinprover. Mitt uppe i provtagningen bara somnade Prinsessan ifrån allting, vilket aldrig hänt innan eller därefter. Man trodde att det kunde vara en virusorsakad lunginflammation  och ville då att vi skulle avvakta några dagar då man ändå inte hade något att sätta in mot den. Man hoppades på att det skulle ge med sig istället för att stressa in och göra en lungröntgen.

Själv var jag jättestressad för kunde pricka av alla symtom på listan för svininfluensan och började undra varför ingen frågade om det. Det kändes inte bra...

På söndag  hade Prinsessan under 39 i temp, men hon hade vaknat en gång i timmen  för fjärde natten i rad  panikskrikit så vi var helt slut. När vi vaknade på morgonen såg Prinsessan ut som en prickig korv, vilket skulle kunna stämma in på tredagarsfeber. Prinsessan sov till 16 idag då vi väckte henne. Fick till slut ned henne en stund och där raglade hon runt i två timmar, Prinsessan såg ut som ett litet fyllo och var desorienterad till max. Efter det blev hon sittandes apatisk i famnen eller liggande på golvet och panikskrek då hon gjorde små försök att bege sig ner på golvet för att leka.

På onsdag ringer vi 1177 igen och frågar om Prinsessans tillstånd som vi kan beskriva såhär: "Barnet har varit hängigt länge, vill inte gå - bara bli buren, har haft hög feber i 3 dagar, sitter bara och tittar slött framför sig, hon verkar ha ont i hela kroppen, vaknar en gång i timmen och gråter, kan sitta stilla i famnen och börjar helt plötsligt bara gråta och ynka." Man ber oss dock att avvakta, då proverna i helgen ju inte visat någonting.

På torsdag har vi fått nog och begär en telefontid på VC. VC hänvisade vidare till barn, jag hade tur som fick en telefontid till barn, men där hänvisade de vidare till VC för det verkade vara de övre luftvägarna och är barnet under 2 år, tja med 2 veckor så hamnade Prinsessan på fel sida av den magiska gränsen, då tar inte barn emot. VC hade då inga telefontider kvar, så jag fick än en gång ringa 1177, de kunde givetvis inte hjälpa oss utan hänvisade till VC´s akuttelefon och jag blev idiotförklarad i så många ord att jag själv inte förstått att jag skulle ringa på det numret. VC ansåg att vi skulle avvakta någon dag till då man trodde på tredagarsfeber nu.

Under tiden låg Prinsessan uppe i sin blåa säng och bara stirrade upp i taket, inte en tillstymmelse till rörelse eller att visa att hon var medveten om vad som hände kring henne.

Min mamma kom och tittade på Prinsessan, hon hade inga andra idéer. Men hon var väldigt bestämd på att ett barn inte borde vara så medtaget av tredagarsfebern. Så under eftermiddagen började jag fundera på om vi inte borde ringa 1177 igen, för något var sanslöst fel. Dock somnar Prinsessan till igen och sover dryga timmen, men när hon vaknar är hon helt desorienterad och sjövild. När jag får upp henne i famnen ser vi att hennes prickar har börjat flyta ut och snabbt går det och nu är hela Prinsessan blossande röd och varm. Nu fick det vara nog så ringde 1177. Där började ssk:an svamla om virusorsakade hjärnhinneinflammation eller en eventuell hjärnblödning om pk:et kanske var för högt. Halvvägs igenom detta samtal har maken redan börjat packa för nu var det akuten som gällde.

Där tog de en snabb titt på prickarna och snabbt in på ett eget rum. Sen blev det ett evigt väntande på barnläkarjouren. Läkaren ansåg inte heller att det var tredagarsfeber och även om  Prinsessan då inte riktigt var så medtagen längre ville hon lägga in oss över natten på barn för utredning. Fine allt väl så långt, sen blev vi sittande över timmen nere på akuten i väntan på att flyttas över till barn. 

Uppe på barn isoleras vi då man inte "gillar" Prinsessans prickar. Blododlingar mm ska tas, därför vill de nu  sätta emla (varför de nu inte kunnat göra det redan nere på akuten ifrågasatte jag skarpt) Vi påpekade många gånger hur svårstucken Prinsessan är och frågade om emla inte drar ihop kärlen. Jo det gör det sa ssk:an men fortsatte att emla Prinsessan och förklarade att nu skulle vi få sitta och vänta en timme på att emlan skulle fungera. Då var klockan efter 23 och Prinsessan var likblek av trötthet och mådde inte bra av att vara på sjukhus och ha främmande människor som surrade ikring henne. Vilket vi gång på gång försökte kommunicera. Ojojoj hon kanske somnar innan det är dags konstaterade de, snacka om goddag yxskaft. Vi försökte återigen förklara situationen och sa även att vi ansåg att det  vore bättre om Prinsessan hölls vaken då hon har sjukhusskräck (lätt underdrift) och vi inte ville väcka henne till något obehagligt. Uskan var en äckligt beskäftig liten sak så hon gick ändå och släckte för att vi ska kunna ta det lugnt och barnet sova. Jag går och tänder och förklarar morrandes att det inte blir bra och idioten går och släcker igen. Nu började allt kännas lite lätt surrealistiskt så jag pekar med hela handen höjer rösten och morrar UT.

En timme går, en annan ssk kommer in och förklarar att proverna ska tas i  behandlingsrummet. Väl därinne förklarar hon att jag ska lägga Prinsessan själv på britsen, då hon hört att Prinsessan är rädd och svårstucken, så att vi kan hålla ner henne bättre. Trött och ilsk förklarade jag att det gör jag inte alls utan Prinsessan får sitta i min famn, sen hoppade jag upp på britsen med Prinsessan nära nära och armarna lindade ikring henne ilsket blängande på ssk:an så hon inte skulle få några andra idéer. Ssk:an suckar irriterat  Förklarade återigen hur svårstucken Prinsessan är men möts ändå av attityden att de ska testa för de kan sticka barn. Detta trots att de inte hittade några kärl, jag vill att de ska ringa narkos för det har fungerat för oss i Gbg. Men de sticker ändå och nu är Prinsessan sönderstucken på ovansidan av händerna.

De pratade om att ge Prinsessan dormicum, för hon var som en furie, i sån panik att hon tuggade fradga - har aldrig sett henne sån, ögonvitorna rullade upp. Jag vill dock inte att de ger henne dormicum då det tar tid innan det verkar, samt att Prinsessan tidigare har snedtänt på det och att mig veterligen så ska barnet vara lugnt då det får dormicum annars så följer allt det negativa med och förstärks. Ännu en maktkamp mellan mig och ssk:an, men efter lite mutter så ger hon sig och kallar ner narkos istället, vilket jag ju ville från början. Vi får gå tillbaka till vårt isoleringsrum och Prinsessan börjar snyftande varva ned och zoomar helt ut, blir apatisk, lealös och inte kontaktbar.

En narkos-ssk kommer ner och vi får bege oss till behandlingsrummet igen. Men på Prinsessan finns inga blodkärl att hitta, de är svåra att hitta i vanliga fall men på ett barn som blivit skrämt är de obefintliga, en naturlig fysiologisk process. Narkos-ssk ger sig ändå på att försöka sticka Prinsessan ett par gånger, så nu perforeras båda armveckan både en och två gånger, sedan ger hon upp och ringer på narkosläkaren. Hon förklarar att hon är van att sticka småbarn men att detta är något i hästväg. Narkosläkaren kommer ner, han är skeptisk men försöker ändå sticka Prinsessan på sidan av foten,  det enda stället som ännu inte har stuckits. Nu har dock furien i Prinsessan vaknat till och när narkosläkaren väl får en träff så slänger sig  Prinsessan så röret åker ut.

Nu sätter jag stopp för detta vansinne - för de funderar på att testa på andra foten, jag tar Prinsessan i famnen och ställer mig upp. Narkosläkaren håller väl med mig och ifrågasätter om de inte nu kan nöjja sig med att sticka i fingret, visar crp:n att man måste sätta infart så får de då ta ner Prinsessan på narkos och söva henne. Klockan är nu 1 på natten och Prinsessan är hysterisk bortom hysterisk, blodprov tas ändå och maken åker iväg med LillMucklan som är helt väck och behöver sova. Vi har bestämt oss att vi SKA hem inatt - det går inte att ha Prinsessan sovandes på sjukhuset, dock får vi inte åka innan vi fått svaret på crp:n. Vi kommer in på vårt rum och nu sprutar det blod ur varenda stick, som små fontäner, för nu har chocken släppt och då kommer blodflödet igång igen. Blod precis överallt då Prinsessan är lättblödande och det  var många stickhål på henne. Armar och ben som far, gräver och kämpar för att komma loss och ta sig iväg, jag har blod i hela ansiktet, det är blod på golvet, blod i håret, jag hinner inte att torka eller få bort det. Det gäller bara att lugna Prinsessan och försöka få henne lugn.

Efter 45min hysteriskt gråtande kollapsar Prinsessan i min famn och tvärsomnar, eller somnar kanske är fel ord, hon checkar helt enkelt ut och försvinner in i sig själv. Då kommer idiot uskan in och säger att  Prinsessan ser varm ut och det vore nog bra med en temp, ja jättekonstigt efter att ha kämpat för sitt liv hela kvällen. Jag bad henne flyga och fara då, förklarade att INGEN INGEN INGEN rör Prinsessan något mer nu, skyfflade handgripligen ut uskan.

Vid 2.30 stod vi vid hissen och då jag viskar till Prinsessan att nu rymmer vi hem och sover i sköna sängen får jag för första gången på många timmar kontakt med henne och får ett litet blekt leende och fniss.

Vad kom man fram till efter denna behandling? Ingenting absolut ingenting fick man fram. Vi fick dock svaret när vi senare under dagen pratade med Prinsessans gammelfarmor, för däruppe i Arjeplog hade det tydligen vara ett riktigt sorkfeber år och alla de symtomen stämde in på Prinsessan. En Prinsessan som det tog över månaden att återhämta sig efter den behandling vi utsatts för på sjukhuset. En Prinsessa som under en månads tid bodde i sjalen på min rygg, som när hon sov snyftade eller vaknade av mardrömmar och panikskrik.

Jag undrar om sjukvårdspersonalen var stolta över sitt bemötande, att de vägrade lyssna på oss och i princip klappade oss på huvudet för de kunde det här och de hade sina rutiner. Rutiner som i våra ögon inte tog hänsyn till barnets integritet eller behov. Hade man lyssnat på oss hade saker kanske gått lite mer smärtfritt, visst Prinsessan hade inte tyckt om behandlingen men det hade kanske gått fortare. Tänk om någon även hade bemödat sig att lyssna till var vi hade varit på semester och sedan slagit på symtomen?

Denna händelse sitter i och det är med stor motvilja vi idag går in på avdelning 26, Prinsessan blir som en bläckfisk i dörren och tvärvägrar, så minnet sitter nog i. Förutom att det lilla förtroende vi hade kvar för sjukvården i denna vända blev ordentligt krossat, från både Prinsessans sida som från våran. Det blev till och med jobbigt efter denna pärs när Prinsessan skulle gå till kem.lab. för att ta sina vanliga blodprover.