Vabbruari blir vabbars

Trots att solstrålarna senaste veckan smugit sig in genom persiennerna, bussresan till och från jobbet inte längre sker i kolmörker och att det droppar friskt från taket så verkar det inte hejda de där otäcka små gröna. Mycket aggressiva små gröna i år, ett RS-virus som inte diskriminerar och bara ger sig på de allra minsta utan även större barn som hamnar på sjukhus. Inte mina tack och lov här har det varit influensa i olika former till och från sen början av januari. I ärlighetens namn så har väl barnen inte varit riktigt på banan sen i början av november - man måste tillstå att vintermånaderna är helt underbara. Eller inte....

Så vabbruari som alla pratar om har liksom inte tagit slut utan så här första veckan i mars är vi hemma och vabbar. Prinsessan sjuk ena veckan tisdag till fredag, andra veckan onsdag till fredag, för er som inte vet så ska man skicka in två anmälningar för sjukt barn - annars blir det många långa samtal till Försäkringskassan som vill ha in intyg från läkare då sjukdomen pågått längre än 8 dagar. Vilket den visserligen har gjort men som litet avbräck eller paus var hon ju på förskolan ett par dagar.

Idag vabbas LillMucklan och kanske var det tur när vi fick se värdet på Prinsessans PK, 5,5 ... Inte ett resultat att härja runt på förskolan med, snarare bädda in i bomull. För övrigt har vi ju sett det tidigare, mellan sjukdomsperioderna sjunker PK väldigt lågt, på gränsen till acceptabelt och sedan så snart någon grön ens tittat på henne så pang skjuter det i höjden. Vilket gör det väldigt svårdoserat. Och som antagligen förklarar det stora blåmärket på ena sidan av Prinsessans fot, 4 veckor senare är det bara en liten knöl och gulgrön missfärgning kvar.

Det är normalt alla vabbar nu - ja det är det säkert men det gör det inte roligare för den sakens skull. 417000 ansökningar har inkommit till Försäkringskassan under februari, hela 90000 fler än i januari, med andra ord en ökning på 27,5%. Att inte hinna vara på jobbet mer än några dagar per vecka gör för övrigt att man hela tiden känner sig jagad. För listan på allt som ska göras finns kvar när man varit borta och öppnar man inkorgen så ligger ett antal mail att besvara, hantera och ordna med pronto. Kanske vore det bättre att helt enkelt stänga igen all verksamhet i februari? För kan ju inte vara mycket som flyter på någonstans....

Har dock hunnit surfa och läsa lite artiklar, förutom alla ton tvätt som passerat tvättstugan, snutna näsor mm.

Den här artikeln är intressant, handlar om just detta med tandhälsa och att det idag är en klassfråga, lite intressant för den skrevs bara ett par dagar efter att jag bloggade om den. En fråga som blossar upp med jämna mellanrum visserligen - men en fråga som jag tror snart behöver besvaras. För det är inte rimligt att vi bara på grund av att se när någon öppnar munnen kan göra ett antagande om ekonomi.

En annan artikel som jag bara i förbifarten hörde talas om var den om att pojkar i genomsnitt hade längre dagar på förskolan. 2,5 timme per vecka handlade det om vilket är ganska så mycket mer tid än flickorna. Inte direkt förvånande då det finns en förväntning om att pojkar behöver rasa av sig mer och behöver få vara på förskolan för att få stimulans, till skillnad från tjejer där man istället utgår ifrån att de visserligen behöver till förskolan för att få social stimulans men sedan behöver varva ner. Kanske finns även här ett samband till att det är fler pojkar än flickor som får diagnosen ADHD? Nu menar jag inte alls att förskolan är skyldig till diagnosen utan kanske snarare att har du en känslighet inbyggd, är utåtagerande och kanske egentligen skulle behöva få varva ned hemma i lugn å ro så ges inte den möjligheten.

För övrigt välkomnas verkligen den här granskningen om domstolsbeslut vad gäller sjukpeng, visserligen ett stort skutt mellan sjukpeng och vårdbidrag. Men jag tror att öppnar man upp på ett område och ser över riktlinjer där så kanske även andra områden följer efter. För beroende på var du bor i Sverige så bedömer Försäkringskassan olika, visserligen har en del med att göra med vem som gör bedömningen men mycket skiljer sig regionalt. En skillnad som verkligen inte får finnas

Finns oändligt mycket mer som skulle kunna nämnas men för att avsluta det som ligger mitt hjärta väldigt nära - hjärtebarnsföräldrarnas kamp för att få sina barns behov på agenden. Vi varken kan eller får spara mer på vården nu, det måste ske en vändning, mjuka värden är kanske än mer viktiga än de hårda i dagens läge. Så många svenskar som är trasiga, mår dåligt, har krämpor mm, tänk om alla de hade fått den hjälp och uppmärksamhet de behövt i tid. Jag tror personligen att en stor del av denna grupp då hade varit i en annan situation idag, en situation som kostat samhället mycket mindre pengar. Inte fortsätter vi att bygga på ett hus om det är skevt i grunden, då gör vi om, ser till att grunden är stabil och går att bygga vidare på för att undvika kollaps. Varför kan vi inte ha samma inställning till människan? Varsågod det är dags för dig att ta en paus nu så vi kan räta ut problemen så att du sedan kan växa och utveckla dig åt rätt håll.

GÖR OM GÖR RÄTT

Fortsättning på dårarnas hus

Appropå dessa teststickor som vi då alltså behöver pronto egentligen.

Idag ringer en sköterska från PK-mottagningen, det är där man tittar på provsvaren och doseringen. Alltså att skilja från barn som inte vill ta ansvar för detta utan som bara skriver ut recepten. Visst låter det underbart att ha två avdelningar påkopplade, måste ju kännas säkert för då får man maximal med hjälp ... eller inte - givetvis. För PK kan heller inte barn och ska man följa deras doseringsscheman mm ja då blir det katastrof.

Nåja hon ringer för vi skulle ha varit på ett kontrollerande prov nu, jodå vi vet men har haft sjuka barn och då är det ingen idé för det svänger så och sjukt barn på sjukhus nej tack så mycket gosigt de kan plocka upp där.

Förklarade även att vi nu inte kan sticka för vi har inga teststickor så väntar på dem, bekymrad röst och jo jag vet de vill att vi sticker henne minst en gång i veckan - samtidigt har hon legat så enormt stabilt sista halvåret. Som referens så åker vuxna personer kanske bara in en gång i halvåret för test.

Nå men så säger hon att men det är väl bara att hämta ut på apoteket dessa stickor är ju gratis, eh nej för vi har fått dem på hjälpmedelskort annars kostar en liten burk med 24 stickor oss 1000 kr. Jaha och jag hör hur än mer förvirrad hon är, men då får vi skriva ut detta. Nej svarar jag för vi har ju detta via barn för PK har förklarat att man inte vill göra det från er sida då det är ett barn det handlar om. Ja men coaguchecken har ni ju ändå via oss, återigen nej den har vi fått från barn.

Mycket, mycket förvirrad sköterska som skulle ta och titta en vända till i sina papper och sedan ringa läkaren. För stickor behöver vi ju ha och någon måste ha ansvar - men vem...

Är det inte underbart så säg, den här sammanhållna vården och det gemensamma tänket utan revirpisseri. Att man alltid sätter patienten i fokus och försöker göra det så lätt för dem.

Med detta inte ett illa ord om den stackars sköterskan som ringde idag, hon gjorde sitt bästa och var tillmötesgående. Situationen var bara alltför komplicerad och bakvänd för henne. Vilket jag förstår, men å andra sidan om HON inte förstår den och förstår alla turer - ska man då verkligen som förälder kunna ha koll? Att veta vem man ska vända sig till med vad och i vilka lägen? Nej självklart inte och det är detta jag är så kritisk mot att vi som föräldrar måste hålla ihop allting för annars trillar Prinsessan mellan stolarna.

Trött idag, enormt glad att det är fredag idag för det är alldeles för mycket på jobbet och sådant här strul - ja det sliter enormt.

Dårarnas hus..

Alltså nu vet jag att detta säkerligen inte är USÖ som bestämt att man ska använda sina (mina) vårdkontakter, utan det är ett centralt beslut.

Men alltså behöver fylla på en sak via recept till Prinsessan. Förut har man kunnat ringa barnmottagningen, vilket de inte vart så glada åt eller så har det funnits ett enkelt formulär att kryssa i och så har behandlande läkare fått informationen. För ett par år sedan gjordes detta om så man skulle istället göra detta via mina vårdkontakter.

Till saken hör att det är sådär enkelt att logga in, som vuxen har man ju e-leg eller bankID. Något givetvis inte ett barn har och det har varit stora problem med säkherhetslösningarna, det har för övrigt tagit lång tid innan man har fått svar. Nå jag är alltid ute i god tid, ligger 1-2 månader innan jag vet att jag kommer behöva något. Förutom nu då teststickorna till Coaguchecken är elektroniska och där ett bäst före datum verkligen är ett bäst före datum.

Blev problem med inloggningen så fick beställa en ny kod, en kod som man sedan ploppar in och så skickas en engångskod via SMS. Håhåjaja liksom, jättebra att det är säkert och allt det där men tänker ändå att det hade varit enklare om mina barn hade kunnat läggas upp på mitt e-leg eller bankID. Det fungerar ju på Försäkringskassan, som för övrigt har en ny smart väldigt enkel app att använda vid tfp, jättebra för mig som annars har svårt att komma ihåg allt detta.

Loggar in och ser då till min förvåning att nej recept mm kan inte förnyas för då måste man vara inloggad med e-legitimation?? Men hallå liksom? Vad är då poängen med mina vårdkontakter för barn? Dock kunde jag beställa preventivmedel till Prinsessan från vårdcentralen - tja kanske lika bra att vara ut i god tid.. Efter mycket klick hit och dit och pannan i djupa veck hittade jag eventuellt en länk som jag fyllde i. Har ingen lust att prata med någon på barnmottagningen om detta, vet förut hur tjuriga de är för att man inte klarar att göra beställningen själv och att ge telefontid till läkare, nej det gör man bara inte. Knappt om barnen ens är döende - flertalet gånger som vi blivit avfärdade.

Nå detta är ju inte på liv och död stickorna, vi skulle ju lika gärna kunna åka in till kem.lab 1-2 ggr per vecka och sticka henne tills det hela har löst sig. Det handlar ju bara om 1-2 timmars förlorad arbetstid varje gång, det är ju inget att gnissla om - särskilt som vi kan ta ut tfp för dessa tillfällen. Eller hur underbara Försäkringskassan och det kompenserar ju verkligen för tiden vi förlorar och inkomstbortfallet.

 

Hela karusellen påminner mig om följande episod ur Asterix:

 

Rom byggdes inte på en dag

Vi slutade ju med välling och att äta på nätterna i höstas, för att Prinsessan skulle kunna klara att hålla torrt och då vi bedömde att hon åt så bra. Det stora problemet har väl istället blivit hennes nattsömn, för hon sover om möjligt sämre nu, men det har vi fått höra att vi ska ge det tid och ha lite tålamod. Samma att hon oftast vaknar redan klockan 5 och då är hon sur, otrevlig och gråtig. 

I söndags gick jag upp klockan fem med henne, hon åt då två yoghurtar, fast inte blev humöret så mycket bättre över det. Ilska, tårar och frustration. Vid 7 åt hon en smörgås, men fortfarande ordentligt arg och ingenting fungerade riktigt. Ställde mig att steka pannkakor, äggröra, bacon och annat mumsigt till en brunch och då bröt Prinsessan ihop ordentligt, för att jag inte kunde ha henne på höften samtidigt som jag gjorde allt annat. Mycket mickel, lockande och pockande fick jag henne sen till matbordet. Sex plättar, en ansenlig hög äggröra, ett par skivor bacon, grönsaker och frukt slank ner i magen på henne till slut. Hon är hungrig hela tiden känns det som och missar man tiderna så bryter hon ihop, ovanpå detta misstänker vi nu att hon vaknar så tidigt för att hon är hungrig. Så är hon inte hungrig är hon trött för att hon gått upp för tidigt. 

En inte alltför rolig situation alls för någon i familjen, kanske minst för Prinsessan som inte orkar med sig själv. Men inte för oss andra heller som får lyssna på detta gråtande 24-7, det tär så in i bomben att ha ett barn som är ledset och uppenbarligen inte mår och att inte veta vad som är fel och hur man ska kunna hjälpa henne. Så nu måste vi testa något och det helst igår, för det är egentligen det enda vi kan göra, att testa våra hypoteser och teorier för att se om det är något som stämmer. 

Det som är så knepigt är ju att ungen äter, hon äter massor och mycket och ofta, men det verkar ändå inte räcka. På sju månader har Prinsessan gått upp 500g i vikt, visserligen ska de inte öka så mycket i vikt i den här åldern men 500g är nästan försumbart och gissningsvis betyder det att hon bränner mer än vad hon får i sig. I höstas fick hon en stor smoothie efter middagen, packad med kalorier och extra vitaminer. Det kanske är dags att ta tillbaka den igen, att vi tog bort den var också för att hon åt så bra och ville då att hon skulle äta mat. Fast å andra sidan kunde hon äta en stor portion mat och ändå klämma smoothien efteråt. Problemet blev med lillMucklan, den personen i familjen som helst av allt bara skulle leva på sötsaker och glass, för hon slutade att äta mat som hon borde när det vankades efterrätt. Överhuvudtaget kändes det bara fel när barnen började en måltid med att fråga vad de skulle få till efterrätt. Med efterrätt har heller avsetts glass eller annat kanske klassiskt efterrättsaktigt, utan frukt, en knäckemacka, smoothie osv.

Men det är nog dags att införa efterrätten igen, måste bara hitta en bra balans mellan mat och efterrätt och helst något som gör att Prinsessan sover gott på den igen. Utöver detta är det nog även dags att ta tillbaka nattätandet, att försöka hitta något bra att ge henne samtidigt som jag tar upp och kissar henne innan vi ska sova. Då kanske hon har en möjlighet att få sova någon timme till och att få sova färdigt, så att hon orkar och att vi orkar. För såhär kan vi inte ha det någon av oss. 

För övrigt en småsunkig måndag med snöglopp ute, LillMucklan på förskolan, Prinsessan med ett INR på 5,8!!!!!!!! i soffan bredvid mig spelandes Lego Batman. Lär inte bli förskola för Prinsessan denna veckan om inte något drastiskt händer med henne INR. Nåja hon får en möjlighet att vila ifred iallafall under ett par timmar. Sedan skulle jag helst rulla in henne i bubbelplast, ett lager bomull å sen wellpapp och hockeyhjälm på. Måste försöka hålla isär barnen idag sedan också så att det inte blir slagsmål för det är inte bra för Prinsessan alls. 

Håhåjaja - Rom byggdes inte på en dag, men jag misstänker att de iallafall hade tydliga detaljplaner, mål och tankar på hur det skulle byggas, vi famlar mest runt i mörkret på känsla och försöker orientera oss.

Först var det bara en, sen två, sen många....

Först var det bara en förskola - Prinsessans, en förskola som ganska generöst delade med sig av små gröna monster som kletade fast på Prinsessan. Ett tag var hon bara på förskolan varannan vecka, men fram emot jul så kunde hon vara där sina tre dagar och så var hon dålig de fyra hon var hemma. Det var dock oftast som de där små smetiga gröna stannade kvar hos Prinsessan och lät oss andra vara. Kanske trivdes de bäst hos Prinsessan eller så hade hon bara fått med sig så det räckte till henne?

Sen blev det två förskolor, en till Prinsessan och en till LillMucklan och förutom alla de där små gröna monstren som givetvis fanns på LillMucklans förskola så fanns även småfolk. Småfolk yngre än 2, 5, sådana där varelser som smakar, kletar, tuggar och slemmar på saker. Två veckor klarade LillMucklan på förskolan, dock med en klart rinnande näsa. Men sedan i början av vecka tre så fick hon så mycket godsaker med sig hem att det räckte till henne själv, Prinsessan och mig.

Ögoninfektion, fy faen säger jag bara, smittar som jag vet inte vad, gult var som väller ur ögonen, rödsprängda ögon så man ser gravt påverkad ut. Förutom då att det svider och kliar. 30 + är jag fyllda och jag har aldrig, aldrig, aldrig haft en ögoninfektion tidigare. Men dessa stora barngrupper på våra förskolor utgör en fantastiskt smitthärd för våra barn som slutligen tar hem dem till oss. Sedan går det runt runt, då man av någon för mig okänd anledning inte behöver stanna hemma med barnen när de har dessa problem. Är ni intresserade på att läsa mer om vilka riktlinjer förskolan har om smitta och smittspridning kan ni läsa om det här: "Smitta i förskolan en kunskapsöversikt"

Jag kan känna att jag blir lite trött på människor som resonerar som så att ja detta ska barnen igenom, samma som med inskolningen. Men sen, ja sen då har det ett alldeles utomordentligt immunförsvar, när de blivit smittad 432 ggr per år. Visst så kanske det är, i vissa fall, men jag tror också att immunförsvaret måste få vila ibland, regruppera och hitta lugn så det orkar ta hand om nästa anfall av inkräktare. Av den anledningen vore det då inte bättre att ta hem ens barn en dag extra och kanske då hindra en smitta från att spridas istället för att utöva sin rätt att ha barnet på förskolan? Det senare med motiveringen att jaja det är väl inget att bråka om lite ögoninfektion, lite mask eller löss. Det ska ju alla barn ha förr eller senare ändå, kanske är sant det också men jag tycker väldigt illa om när andra tar dessa beslut för mig och mina barn. 

Tja för nu var det ju så att när jag tittade lite närmare på Prinsessan i torsdags visade det sig att hela ungen var prickig - vattkoppor. Jaja men det ska ju alla barn ha förr eller senare eller hur? Visst kanske är så men nej det är inget jag vill att mina barn ska ha, helst om jag hade fått välja. För saker som kliar på ett barn med waran är liksom ingen höjdarkombo. Myggbettet, det enda Prinsessan fick i somras - det kliade hon upp varannan dag så det tog en hel sommar innan det läkte och idag har hon ett ärr i pannan. Men någon annan tog det beslutet åt oss genom att lämna ett barn på förskolan och sedan hade vi inte så mycket att säga till om. 

Här blir jag också så fundersam för jag tror de flesta vet när deras barn blir smittade, många väljer ju också att se till att barnen blir smittade. MEN när man då gör det medvetna valet, då borde man också vara medveten om inkubationstid och att vattkoppor smittar som mest 1-2 dagar innan de bryter ut. Vad jag vill säga med det är att smittar man med flit eller utsätter sig intentionellt för vattkoppor då måste man också vara beredd att ta konsekvenserna - vilket i min värld inkluderar att isolera sig innan vattkopporna brutit ut. För om vi nu bortser från att det finns barn som kan bli så sjuka att de dör av vattkoppor, barn som får cellgifter eller med nedsatt immunförsvar, så finns det kanske de familjer som har planer på att åka utomlands eller annat. Det kanske inte alls är lämpligt i deras liv att då få vattkoppor och tvingas ställa in allt. "Man kan inte alltid ta hänsyn till alla andra" - givetvis inte men man måste ändå vara medveten om att de val man tar för egen del riskerar att drabba andra hårt.

Från en sjukdom till två på bara ett par dagar, sedan kan vi lägga på lite influensa som grädde på moset. Vidare är det väl bara att konstatera att ungefär samtidigt som Prinsessan kommer att vara prickfri och redo att gå tillbaka till förskolan så kommer LillMucklan att förvandlas till en prickig korv. Minst tre veckor hemma med LillMucklan betyder det - jättekul då hon är nyinskolad och allt. Ja jag vet barn blir sjuka och ja de överlever det mesta utan komplikationer, det är bara så tradigt och jag är ordentligt oroad över bakterie-/virusfloran på LillMucklans förskola. Sedan handen på hjärtat finns det egentligen någon föräldrar som inte skulle vara tacksam för lite mindre VAB-dagar? Varför ställer man då inte hårdare krav på förskola och omsorg och när det är OK för barnen att närvara i verksamheten? Örebro kommun kör ju något som de själva kallar för brukarvänligt, vilket jag tror riktar sig mot föräldrarna, för enligt dem får de inte neka barn att komma till förskolan, om de så har kräkts en kvart innan. Man kan bara rekommendera att de stannar hemma - lamt anser jag. Så kan man ju givetvis fundera på vad det är för föräldrar som lämnar barnen på förskolan när de har kräkts så nyligen och nu pratar jag inte om åksjuka eller slemkräka utan när man misstänker att magen inte mår bra.
"Det är så mycket på jobbet att göra just nu"
" Vi har inte råd att vara hemma"
Så kanske det är, men var finns tanken på alla de andra föräldrarna då som kanske inte heller har tid eller råd att stanna hemma? Ytterligare så går tanken inte längre till att OM jag tar ansvar för mitt barn och vår situation och andra gör det så kanske vi tillsammans kan minska smittspridningen.

Åh jag blir bara så arg och trött på det hela så ska sluta nu, innan detta blir alldeles för långdraget.

Men innan jag avslutar detta så titta vad jag fick i brevlådan igår. Ett fint paket från Buzzador produkter från Dove att testa med det väldigt långa och omständliga namnet: Dove Nourishing Oil Care Conditioner. Synd man inte kan använda det för att få huden kring ögonen slät och len igen, för just nu liknar den bara sårig reptilhud. Men om jag ser till att få håret riktigt glansigt och vackert och på med ett par solglasögon så kanske jag ändå är presentabel ute bland folk? Eller så tror man bara att jag har festat alldeles för hårt. Håhåjaja....

Skrammelbuljong

LillMucklan och jag skulle igår ta en lite långsam skogspromenad till Prinsessans förskola. Solen sken och jag tänkte att när jag för en gångs skull inte behöver jäkta så ska jag låta LillMucklan få gå och spankulera i lugn och ro utan att jäkta på henne. För det har varit alldeles för mycket jäkt och stress ett tag.

Fast tanken att slippa stressa krossades ganska snabbt då jag får ett samtal från förskolan, Prinsessan har ramlat och slagit i bakhuvudet och har nu en stor bula.

Tre bokstäver, det börjar på F och slutar på AN...

LillMucklan var inte alls på humör att skynda, ingenstans och absolut inte någonstans, hon skulle ju få lova kottar det hade jag lovat. Sura ansiktet fram, underläppen som plutade och sedan sätter sig ungen ner.

Bajskorv upphöjt i 3.

Får väl lite fart på LillMucklan, eller ja lite är nog det operativa ordet för det går verkligen inte fort. Till sist drar jag till med att Prinsessan gråter och har jätte, jätteont. Då äntligen blir det lite fart i de där små benen. För LillMucklan ska trösta Prinsessan, hon ska minsann klappa på pussa på henne. Det är väl bara det att LillMucklan är på väg åt fel håll - de fina plåstrena med Bamse och alla andra figurer ligger ju hemma. Det måste jag ju förstå, vi måste hem först.

Nej vi ska inte hem först anser mamman och här kommer det Sura Ansiktet nummer två fram. För nu är det inte lika roligt att gå och trösta Prinsessan längre, inte om hon inte får ta med sig plåster till henne.

Stor suck

En snigel hade varit avundsjuk på den icke fart LillMucklan använde sig av. Hur gärna jag än bara ville springa ifrån henne till Prinsessan så kan man ju inte göra så när man är en ansvarsfull vuxen och allt det där.

Fast vi kom till förskolan till slut iallafall, även om jag hade börjat tveka om det många gånger om. Prinsessan var inte längre ledsen men pedagogerna var nog mer upprörda, surrade som en liten bikupa kring Prinsessan. Så tacka den för att hon inte var ledsen längre, så mycket uppmärksamhet kring hennes lilla person på en och samma gång. Specialpedagogen satt och höll is mot bulan på Prinsessans bakhuvud. En bula lika stort som ett halvt ägg.

De hade suttit och läst efter maten, som de alltid gör, enda skillnaden var att Prinsessan idag inte suttit närmst pedagogen och haft en arm omkring sig. När det så var dags för en ny bok hade Prinsessan, som inte har något annat läge än likt en Gummibjörn -  det studsande hade farit upp och pang ner med bakhuvudet i soffan. 

"Vi som alltid brukar ha kuddar där". 

Ja men samtidigt vore det ju bra om Prinsessan inte hoppade och studsade hela tiden och detta lär inte vara den sista gången hon slår sig. För Prinsessan är 4 år och med alldeles för många myror i rumpan och barn slår sig så är det bara. Olyckan är framme alldeles för fort ibland....

Sedan att Prinsessan helst inte ska slå sig alls och allraminst i huvud eller mage det är en helt annan historia. För här går ju intressena isär, det friska barnets behov av att få vara barn och fara ikring och det medicinerande barnet som egentligen skulle lindas in i bomull.

Prinsessan var dock pigg och alert så tog hem henne för att ta ett PK och passade även på så att pupillerna reflekterade med ficklampan. PK visade på 2,5 och då kände jag att vi avvaktar hemma och tar det som det är. Visst vi ska alltid, alltid, alltid åka in när hon slår sig i huvudet, men vi har suttit så många gånger på akuten för just detta och det är inte så mycket de kan göra ändå just i det läget.

Pedagogerna tyckte fortfarande idag när vi lämnade Prinsessan att det var skitjobbigt att hon hade ramlat och slagit sig och jag förstår dem - det är enormt otäckt när barnen äter waran. För det är en av de otäckare mediciner som finns. Särskilt när det handlar om små barn som rör sig, eller som i Prinsessans fall har alldeles för mycket myror i rumpan. Jag ser liksom inte vad pedagogerna kunde ha gjort annorlunda, man kan inte förebygga allt och någonstans känner jag att om Prinsessan inte gavs några möjligheter till att falla och göra sig illa så skulle pedagogerna göra jättefel. Hur avigt det än låter. Men hellre att Prinsessan slår sig för att hon gör som alla andra barn än att hon lindas in bomull.

Sedan kan konsekvenserna bli väldigt annorlunda för Prinsessan mot de andra barnen - vilket är enormt orättvist om man tänker efter. Men så är det just nu och då är det bara att gilla läget. Fick en försynt fråga först från specialpedagogen men sedan även från den andra pedagogen om vi hade kontaktat sjukvården igår. Svaret på frågan var nej, vilket fick dem att höja lite på ögonbrynen då de vet vad som gäller. Visst har de rätt, Prinsessan skulle ha åkt in och hade vi ringt så är det svaret vi hade fått. Därför det är så jobbigt för vi har ingen att ringa och rådfråga då något händer, för det enda svaret är åk in. Något som vi dock inte tror skulle gynna Prinsessan och det är där vi föräldrar måste tolka hur allt ska tillämpas. Pedagogerna på förskolan kan, ska eller bör inte göra det. 

Vi föräldrar har varit med så många gånger och då är det på vårt ansvar. Fast helst skulle jag inte vilja ha det ansvaret alls, men att inte ta ansvaret skulle betyda att coagucheck och andra förmåner i form av frihet skulle dras in. Förmåner vi har kämpat hårt för och möjligheten att kunna ge Prinsessan en så sjukhusfri tillvaro som möjligt.

Denna gången gick det bra och vi andas nu allihop och hoppas att det dröjer lite längre till nästa gång!

5:e december - napplöst

En stackars trött och hungrig ren klampade sent på natten in i det blåa huset. Köket borde vara det bästa stället tänkte han för att hitta sig en bit mat. Men hur han än letade, under kopp och fat så hittade han inget gott att äta. Ynklig och förvirrad av hunger, för tomtens renar äter bara pepparkakor, satte han sig så att darrigt skriva ett kort, inte ens dagens datum fick han till rätt. Men budskapet om att här behövs pepparkakor det snappade barnen upp.

En annan stackars liten varelse i det blåa huset det är Prinsessan, för med tanden upptryckt så kan hon inte längre snutta på sin älskade napp. Det monster som jag fann i sängen igår, hade nog platsat bättre i en zombiefilm, av den blodiga sorten. Hela nedre delen av ansiktet täckt av halvstelnat blod och koagel och handen hon sträcker upp mot mig med ser ut att vara en stor blodklump, ända tills jag identifierar mittpartiet som hennes napp. Nappar är alltså numer förbjudna, visst skulle hon behöva sluta med napp snart ändå - men hade varit skönt om det varit på egen initiativ som med vällingen och inte när hon behövde den som allra bäst.

Sedan kunde inte Prinsessan somna om, skakig och ledsen och det var ju faktiskt blod överallt. Så givetvis väcker hon LillMucklan, tjejen som förklarar att i och med att hon pruttade är hon nu vaken. Tack för den informationen liksom. Runt 12-snåret sov båda barnen sött igen, men då var mamman ganska mycket uppe i varv och pappan hade fått flytta ner på soffan.

Idag hade PK:et faktiskt sjunkit till 3,2 helt acceptabelt, men ändå blödde Prinsessan friskt då hon bet i en banan, vilket gjorde henne enormt skärrad. Suck säger jag bara, suck, suck, suck...

Nattningen gick relativt enkelt, det var ju bara det att då Prinsessan någon timme senare vaknade till lite och halvslumrandes letade efter sin napp så fanns den inte där. Så nu sitter litet troll i soffan med skinksmörgås i knäet, lär bli ännu en lång natt gissar jag... För nappberoende har Prinsessan varit länge så är inte bara att go cold turkey hur som helst, dessvärre.

4:e december - snöflingor

En ensam trött liten filur hade vandrat mången dag och mången natt, när han slutligen kom fram till det blåa huset. Ingen snö, inte minstaste snöflinga kunde han hitta där, utan det var hällande regn. Burr sa filuren bäst att jag smyger mig in under tak och ser till att bli varm igen. Dockskåpet i vardagsrummet såg ut som en bra plats för filuren att vila sina trötta ben på och han kröp ihop nära mockasinen som låg i rummet. Men innan han somnade till ordentligt så skrev han ett litet kort till barnen - det behövs snö. För om barnen i huset skapar lite snöflingor så kanske moder Natur blir inspirerad att överträffa.

Men innan barnen kunde klippa snöflingor så väntade en tur till akuten, för tydligen var det akuten läkaren menade igår då han pratade om jouren. Hade hoppats slippa åka in, för det var ju inte akut, akut men någon behövde ju se över munnen. Blev lite stressad först då de inte lyckades poxa Prinsessan ordentligt, hon har inte legat under 95% sedan första operationen, men nu var det knappt man fick upp poxen i 95. Inget jag direkt oroar mig för, tror inte de hade saker som fungerade för små kalla blå fingrar och clipset på örat satt sådär.

Efter tre timmar var vi iallafall frisläppta och man hade efter konsultation med käkkirurg och andra läkare kommit fram till att mer antibiotika inte skulle behövas. Man tackar för det, har ingen som helst lust att peta i Prinsessan mer medicin än vad som behövs. En liten sammanbiten blek tjej var det som satt och lät doktorn undersöka henne, halvt utzoomad men kunde ändå emellanåt svara på tilltal när läkaren pratade med henne. Men inte mycket rörelse var det på henne, trots titt i öronen, lyssna på hjärta och lungor och noggrann kontroll av munnen.

Dock tror jag Prinsessan blev riktigt skrämd igår och hade något liknande en nära döden upplevelse - något man tror skulle göra att Prinsessan kanske tog det lugnare och försiktigare. Men Prinsessan är inte som alla andra, för henne verkar det innebära att hon ska leva livet nu i 190 knyck. Hoppa från höga höjder, studsa som en studsboll i sängen, springa i vansinnig fart fram och tillbaka på övervåningen. Helst i så halkiga strumpor som möjligt. Sitta still på bussen gick inte heller utan hon klättrade fram och tillbaka som en liten apa, klängde upp å ned, slirade ner från sätet och till sist fick jag ryta i ordentligt. Detta är inte en utveckling jag stödjer alls, nej tack säger jag, iallafall så länge som pk:et är så högt som det är just nu. Då vill jag helst ha en liten soffpotatis så jag slipper slå in henne i bubbelplast på morgonen, för det är inget jag tror att Prinsessan skulle uppskatta.

3:e december - liten tand

Liten Tomtenissa smyger sig in i huset, snubblar över ett par slängda skor i hallen. Tumlar vidare och fastnar i en bortslängd mössa. Rufsig och tufsig stryker sig liten Tomtenissa över klänningen för att släta till den.

Håret står fortfarande på ända och liten Tomtenissa letar febrilt efter en borste för att åter bli presentabel igen. Hon klättrar så upp på det lilla bordet under trappen och sätter sig att borsta håret. 

När hon så sitter där passar hon på att skriva ett litet kort till barnen som i huset bor. Ett litet kort som märks med siffran tre. I  kortet skriver hon med stora bokstäver - GÅ PÅ JULMARKNAD. För det tycker liten Tomtenissa hör julen till.

Så på morgonen packar familjen in sig i bilen och far iväg för att på julmarknad gå. Prinsessan på g, hon vill se tomten, LillMucklan tycker inte om tomten men julmarknad låter spännande så hon är snabb in i bilen. 

Väl på plats så kommer tomten vandrande och LillMucklan försvinner snabbt bakom mina ben och förvandlas till en stenstaty, Prinsessan blir bara oändligt tyst och tittar fascinerat efter tomten. Men när tomten kommer på nästa vända då har LillMucklan fått nog så då vill hon bli upplyft. När vi sedan ska in i en byggnad och titta på mer saker då är det Prinsessans tur att förvandlas till stenstaty och hon vägrar gå in, som vanligt då det gäller henne. Om och om igen upprepar hon jag vill inte gå in, jag vill inte gå in. Lyfter upp henne på höften för att iallafall ta en snabbrepa så hon får se julgranen därinne och titta på alla saker. Snabbt igenom och på slutet väntar en fiskdamm, Prinsessan fiskar och får napp, mycket nöjd - så är det då LillMucklans tur men då kommer den där förpepprade tomten igen så vi får hjälpas åt att fiska.

Med några nybakta bröd, varsin liten tomte till tjejerna och en godispåse till pappan så får vi sedan hem. Barnen trots allt nöjda med utflykten. Nu ser vi framför oss en lugn mysig eftermiddag i soffan.

Det är väl bara det att det varit lite mycket intryck för Prinsessan så myrorna i rumpan killrar alldeles förfärligt mycket under lunchen. Och ett tu tre så ligger hon på golvet och har på väg ned lyckats slå i munnen i bordet och en tand har tryckts upp, bara ett litet vitt risgryn som syns. Det blöder även ymnigt i munnen på Prinsessan...

Det är nu problemen uppstår, något som vi har varit oroliga för länge. För vi vet faktiskt inte hur vi ska bete oss i dessa situationer. I 3,5 års tid har vi bett om att få ett papper med var vi ska vända oss i vilka situationer, men givetvis har det inte fungerat. Maktlöshet och irritation...

Pappan ringer 1177 medans jag tar PK-prov på Prinsessan. 1177 hänvisar vidare till tandläkaren, tandläkaren vill inte ta emot de kan ändå inget göra. Först om tanden grånar kan de dra bort den. Jag blir frustrerad för inget att ni kan väl komma in nästa vecka så vi får se att tandanlagen under är OK. Ett skyhögt INR på Prinsessan på 4,9 inte bra alls, något som med största sannolikhet indikerar att hon har en infektion i kroppen - f@n också. Då någonstans plingar det i bakhuvudet - e n d o k a r d i t - skit också. Vill att pappan ska ringa upp tandläkaren igen, vilket han inte vill så jag får ringa. En mycket otrevlig kvinna på andra sidan förklarar att hon redan pratat med pappan och de inget kan göra, jag ifrågasätter detta med endokarditprofylax - varpå hon snäser att det inte är deras bord.

Så jag ringer 1177 igen, som förklarar att det är tandläkaren som ska ta emot detta inte sjukvården GAAAAH. Nu blir jag ganska så irriterad och ryter i att vem ska då ta hand om flickan. Poängterar återigen frågan om hon behöver endokarditprofylax och att PK är riktigt högt. Plötsligt blev det ett annat liv på kvinnan på 1177, som visserligen var mycket vänlig från början. Det enda jag kan säga år er är att åka in när det gäller så allvarliga saker, jo men vi vill inte åka in om vi inte behöver. Att sitta på akuten är för övrigt inte bra för henne. Kvinnan förstår och förklarar att hon gör ett undantag och ringer upp jourhavande barnläkare. Han återkommer ganska snabbt, enda problemet är att han inte pratar så bra svenska så det blir svårt att göra sig förstådd. Men han anser att Prinsessan behöver antibiotika, men han ska för säkerhets skull ringa Prinsessans hjärtläkare.

Läkaren får inte tag på Prinsessans läkare så han skriver ut antibiotika och jag sätter mig på bussen för att ta mig till apoteket. Ett något förvirrat recept hade lämnats in så det blir samtal från apoteket till läkaren. Under tiden får jag lite rapporter hemifrån, Prinsessan är medtagen men har lugnat ner sig och nu har tydligen även LillMucklan en ond tand, så att Prinsessan inte ska vara ensam om att ha ont i en tand. Får efter en timme ut en flaska med anitbiotika och sätter mig på bussen hem. Då ringer jourläkaren igen, han har nu pratat med hjärtläkaren och fått tillägget att om Prinsessan fortsätter vara svullen och/eller får mer feber så måste vi kontakta jouren nästa dag. Hoppsan Kerstin, så det var alltså inte något som skulle gå obemärkt förbi, det var alltså något som vården skulle uppmärksammat.

Kommer hem till en liten ledsen Prinsessa som är svullen över munnen, lite skakad är hon det syns. Inte blir det heller bättre då jag ska tvinga i henne 18ml med antibiotika, fy känner mig som en skurk. De två första sprutorna går ganska bra men sedan vill hon inte vara med längre. Jag förstår henne, försöker muta med choklad, det går sådär... LillMucklan vaknar visserligen till för hon har ju också väldigt ont i sin tand det har hon, så pappan får ge henne specialmedicin hon också. Slutligen är all medicin i Prinsessan och jag kan andas ut en liten stund iallafall.

En trött Prinsessa somnar sedan snabbt mycket nära på min arm, efter att ha gråtit floder att nu kan hon inte ha nappen i munnen längre den bara florpar ut.

Ja där fick vi för att vi tänkte vi skulle ha en lugn och avslappnad dag och är fortfarande fruktansvärt arg på sjukvården som inte kan precisera vad vi ska göra i olika lägen. Ett hmm ja waran är ju inte bra men hon ska inte behandlas annorlunda än andra barn som slår sig, eller ni får se till situationen räcker inte längre känner jag. För återigen vad hade hänt om vi inte stått på oss igår? För antibiotika är ju inget man bara delar ut på måfå och heller inget vi strävar efter att vi ska ha varenda gång - om det inte är så att Prinsessan verkligen behöver det. Kanske hade hon även om hon inte fått endokarditprofylax klarat sig, men det är inget jag har något lust att testa.

Arg, ledsen och besviken - nu väntar även en tur in till akuten för under natten har lakanen färgats röda från blod som runnit ur Prinsessans mun och hon är väldigt svullen i munnen. Skönt då vet jag vad vi har att göra idag också - om vi nu hade sysselsättningsproblem till att börja med menar jag.

Små blåa ben och armar

Vi var och badade i onsdags, äntligen igen, till min fasa såg jag då Prinsessans små blåa ben och armar. Av någon anledning så ser man alla blåmärken så mycket tydligare där innan badet, kanske är det de ljusblå väggarna som plockar upp färgen. Eller kanske Prinsessans nakenhet, den taniga lilla kroppen som nästan är täckt med blåa, lila och gröna märken. Det vill säga blåmärken i alla dess stadier. Visst då skulle man säkert kunna säga att då har Prinsessan haft kul och farit runt, fast det är ganska långt ifrån sanningen. Visserligen far hon runt och klättrar och undersöker men hon är långt ifrån ett aktivt barn.

Av någon anledning så fotograferas inte blåmärken såväl, men kan säga att alla mörkare områden och knäna är täckta med blått. Även baksidan av armarna, armbågarna och ryggen. Ändå ligger Prinsessan inte så högt i sitt INR-värde just nu. Fast lite högre ligger hon för den stora tjejen har beslutat sig för att hon ska försöka svälja sina tabletter istället för att de ska lösas upp i vatten. För det smakar tydligen riktigt blä, enligt Prinsessan att lösa dem i vatten. 

Givetvis ville vi hjälpa Prinsessan att försöka svälja dem hela, men hur i 17 lär man ett barn att svälja?
Så jag frågade på nätet, hur andra lärt sig barn att svälja tabletter. Många idéer och förslag fick vi, några förslag var annars att lösa tabletten i saft, lägga den hel i yoghurt osv. Själv funderade jag på denna produkt MedCoat, där tabletterna drageras med ett citronsmakande "skal" och sedan enkelt ska kunna sväljas ner. Då Prinsessan är väldigt känslig med smaker och oron finns att om man blandar medicin i smaker hon gillar så kommer hon att associera den smaken med att hon tar medicin. Så det gällde att hitta någon som hon gillade men samtidigt att det inte spelade så stor roll om vi "brände" den smaken. Just nu har vi tur och Prinsessan tar hela tabletter 5 dagar i veckan, så då testade vi att lägga tabletten i en liten klick sylt. Vi visade Prinsessan vad vi gjorde, denna klick med sylt och tablett stoppade sedan Prinsessan i munnen och sväljer ned med lite saft. Väldigt smidigt faktiskt och istället för att ha ett spottande och fräsande barn och medicin överallt, förutom där den ska vara så slinker den ned. Vad enkelt det mesta är när barnen är med på noterna och vill. Vad mycket enklare en del saker är när man kan resonera med barnen, för Prinsessan är ju absolut inte korkad utan hon inser ju också att detta är bra mycket smidigare än innan.

Fast som jag skrev i ett inlägg för någon vecka sedan så känns det baske mig inte kul att peta i henne denna medicin, det gör det verkligen inte. Ungen ser ju helt misshandlad ut och jag kan inte låta bli att fundera på om det inte gör ont, när man rör sig, när hon kommer emot blåmärkena och om hela hennes lilla kropp känns lika mörbultad som den ser ut.

Tryggare kan ingen vara

Två små svettkladdiga, mödosamt och kanske inte alltför rena spretande fingrar i luften.
-Mamma kommer du hem sen fredag och är hemma söndag lördag.
Söndag och lördag betonas extra noga genom att de två små fingrarna likt ett v kommer alldeles för nära mina ögon i Prinsessans jakt på att demonstrera.
-Mhm mamma kommer hem sen fredag, hon hemma två dagar då
LillMucklan gör ett tappert försök att hytta med sina minst lika kladdiga fingrar i luften.

Det fina i denna ekvationen är ju att i den vanliga almanackan så kommer ju lördag först, men när vi då har kommit till söndag och mamman faktiskt varit hemma en dag, ja då ska ju mamma vara hemma en dag till. Iallafall enligt Prinsessans tideräkning, för det heter ju söndag, lördag, inte lördag, söndag eller? 

Det ännu finare i ekvationen är att nu imorgon så arbetar mamman sin sista arbetsdag denna sommar, så Prinsessan räknar ner. Men lite svårt är det att få till att mamma kommer hem en onsdag, för det är ju fredagar mamman kommer hem, den dag man bakar pizza på. Fast nu är det väl så också att mamman kommer ju hem varje dag efter jobbet, eller som LillMucklan säger:

- Kommer mamman hem när vi ska sova? 

För så har det i princip varit, vi har ätit middag tillsammans och sedan hopp i säng, läsa sova och sova kudden och den eviga frågan från Prinsessan:

- Mamma är du hemma idag imorgon? 

Det givna svaret har varit att ja mamma är hemma nu men imorgon jobbar mamma. Ett svar som belönats med en stor suck. För det har varit mycket tårar, mycket hålla fast i mamma, mycket inte vilja lämna huset, mycket att vara rädd för den sommar, mycket tårar då mamman eller pappan försvunnit utom synhåll. Någon pappan upptäckte när de skulle handla mat på Coop och han trodde han satte två små trötta tjejer på en bänk för att springa och hämta ägg, en handling som i grova slängar max tar någon minut. Pappan kommer tillbaka för att hitta ett helt uppbåd kring två små tjejer upplösta i tårar.

- Pappa gick ifrån oss.

Ja vad ska man säga separationer är inte Prinsessans starka sida kanske och nu väntar ju snart en dagisstart, något som Prinsessan beskriver som följer:
- Mamma på dagis där har man ingen mamma och pappa, där har man en fröken och kompisar och där får man inte gå ut när man vill.

Så kanske man ganska grovt skulle kunna förenkla det hela, eller så kanske jag faktiskt inte behöver göra det för det har ju Prinsessan redan gjort åt mig. Jag hoppas och tror att inskolningen ska gå bra, för detta med trygghet är så viktigt för Prinsessan och till stor del har jag varit den stora tryggheten då jag varit hemma med henne. Det har gjort ont i hela mig när hon varit så ledsen när jag inte varit hemma, men ibland är det dessvärre plånboken som styr och hon har ju varit hemma med sin pappa. Nu är det bara att hoppas att hon kan hitta en trygg anknytningsperson på förskolan och att även den blir en trygg plats och att barnen är snälla med henne. Ibland skulle jag helst bara vilja stoppa in Prinsessan i en bubbla så att inget eller ingen kom åt henne, fast det går ju inte och det är inget hon skulle må bra av i längden. Prinsessan behöver få vara fri, klättra, klänga och leka och sedan ha en trygg person som står bakom henne och backar upp om och när hon faller. Prinsessan behöver få testa sina egna små vingar, se till att de växer och får bärkraft och där måste vi som föräldrar trygga upp henne så att hon vågar veckla ut dem. 

Det mest ironiska i allt detta egentligen är att vi jobbar så mycket med att trygga, förstå, tolka och trösta men det som verkligen kan skada henne är den medicin hon äter. Vi som ska trygga henne ger henne dagligen en dos råttgift, för det är vad den aktiva ingrediensen i waran är, warfarin, råttgift. Något som får råttorna att blöda ihjäl invärtes, det ger vi Prinsessan en tablett av varje dag. Jag måste säga att det känns verkligen sådär. Det finns ny medicin på marknaden Pradaxa, som också ska kunna förhindra blodproppar. Men enligt de läkare vi har pratat med så är det långt om länge innan man kommer att testa den på barn, vilket kanske kan vara bra i sig för medicin som fungerar på vuxna fungerar kanske inte på samma sätt till barn. Jag undrar dock om priset på Pradaxa kanske också har något med det hela att göra, en burk Waran kostar 108kr för 100 tabletter att jämföra med Pradaxa 1255 kr för 60st kapslar. Sedan kanske Pradaxa är drygare det vet jag inget om, men det är ändå en enorm prisskillnad det går inte att komma ifrån.

En liten röd rosett

Det snurrar och virvlar stora tankar hos Prinsessan, hela tiden verkar det som. Vi satt ute i sandlådan och bakade stora tårtor och grodbakelser. Så snor Prinsessan plötsligt iväg och kommer tillbaka i full fart på sin cykel.

"Mamma, cykeln vill inte ta sin medicin, han spottar ut den bara"

-Det var ju inte bra, för du vet cykeln behöver sin medicin.

(bedrövat) "Ja stackars cykeln måste äta medicin, den är äcklig vet du"

- Men du gumman du vet varför cykeln måste ta sin medicin eller hur?

(stor suck) "Jaaaa, för att cykelns hjärta ska fungera, fast han vill ändå inte ta medicinen"

- Nej jag förstår det, det är inte kul att behöva ta medicin jämt. Men nu måste cykeln ändå göra det så vi får hjälpas åt.

Prinsessan kliver av cykeln och tar fram en spade och sticker fram till cykeln, varpå hon slänger sig på cykeln så att den hoppar till.

(mycket exalterad) "Ser du mamma cykeln spottade ut all medicin, han gjorde det, han spottade"

Prinsessan står nu bredvid cykeln och studsar jämfota upp och ned, tydligen är detta verkligen jätteroligt att cykeln protesterade och spottade ut medicinen. 

- Hur tycker du att vi ska göra nudå gumman? För cykeln måste ju få sin medicin.

(pannan i djupa veck) "Kan du ge cykeln medicinen mamma?"

Prinsessan sträcker över stora spaden till mig, så jag härmar det hon gjorde förut, häller lite sand på spaden och sträcker fram den till cykeln. Återigen skuttar cykeln till och Prinsessan konstaterar lika upprymt som nyss att cykeln spottade ut medicinen.

- Men ojdå det verkar som att cykeln inte vill idag, hur ska vi lösa det här då, för medicinen måste ju cykeln ta så att han mår bra.

(suckar ännu mera) "Jaja jag får väl åka till fuuukhuset med cykeln då och ge honom en spruta"

- Ja det är nog bäst för det verkar ju inte som vi får i cykeln hans medicin, fast det är ju inte kul med spruta på sjukhuset heller.

(fundersam) "Nej cykeln gillar inte fuukhuset, men han spottar bara medicinen"

- Ja han gör ju det, vi ska inte försöka ge honom medicinen en gång till så slipper han sprutan?

Prinsessan gör återigen iordning stora spaden, fnittrandes och mycket uppe i varv och det slutar givetvis med att cykeln hoppar till igen och inte vill ta medicinen. Prinsessan är nu maximalt varvad, tokgarvar, studsar runt, hoppar, rynkar pannan och upprepar meningen, han bara spottar mamma. 

Jag låter Prinsessan studsa runt en stund, sedan lugnar hon ner sig, vinkar adjö till mig och förklarar att nu måste hon ta cykeln till fuukhuset för sprutan. Fast det verkar inte gå bättre på sjukhuset heller, för hon kommer snart tillbaka och uppvisar samma segerdans igen, för inte ville cykeln få sin spruta heller så han hade vägrat. Så lugnar Prinsessan ner sig igen, konstaterar att cykeln ju måste ha sin spruta och åker tillbaka till fuukhuset, fast inte vill cykeln ha spruta denna gången heller. Nu börjar Prinsessans segerdans nästan spåra ur, hon är så uppe i varv att luften nästan darrar kring henne av energi. Tydligen är det riktigt mäktigt detta att cykeln inte bara en, två utan många gånger faktiskt har spottat ut sin medicin, cykeln har dessutom lyckats krångla sig ur att få en spruta. Jag känner att det är dags att ta tag i detta.

- Du gumman, hur tror du att vi ska göra för att cykeln verkligen ska ta sin spruta? För det här blir ju inget bra alls.

Prinsessan stannar till mitt i en rörelse, hon glömmer liksom av sig, jag ser att hon lyssnar men får ingen respons. Så jag upprepar meningen igen, för att påminna henne. Långt om länge kommer ett tveksamt svar:

"Jag vet inte mamma, för cykeln vill verkligen inte"

- Tror du att jag ska följa med dig och cykeln till sjukhuset och se om det hjälper?

"Du vet mamma cykeln vill verkligen inte"

- Jag vet det vännen att cykeln inte vill men dessvärre måste man ju göra saker man inte vill ibland.

(suckar bara, tycker inte leken är så kul längre verkar det som)

- Om det var du gumman som måste ta medicinen eller sprutan hur skulle vi göra då? 

(viskar så det nästan inte hörs) "Jag vill inte heller ha medicin eller spruta, den smakar blääigt"

- Jag förstår det, usch det känns ju inte roligt med blääig medicin eller spruta. Men om du nu måste ta den hur ska vi göra då? För om du inte gör det måste jag ju hålla hårt i dig, så du får sprutan ändå.

"Jag tycker inte om det och det vill inte cykeln heller"

- Nej, men hur ska vi göra då, tror du att en muta är bättre än att hålla fast hårt?

(skiner upp) "En muta vill cykeln ha, då blir han glad"

- Vad tror du en cykel vill ha så han blir glad då? En röd rosett kanske...

(återigen exalterad) "En röd rosett vill cykeln ha, ger du cykeln medicinen mamma"

Så jag hämtar spaden, för vilken gång i ordningen har jag inte längre räkningen på, fyller på sanden och går mot cykeln. Prinsessan står bredvid och klappar på cykeln, berättar om vilken fin rosett han ska få efteråt och plötsligt slinker medicinen bara ned. Prinsessan berömmer cykeln för att han var så duktig och lyssnade och studsar sedan livligt pratande kring mina ben då jag i panik letar efter en röd rosett. Det är ju bra att man kommer på bra mutor men det vore ännu bättre om man hade det man lovade hemma någonstans, för nu är det en röd rosett som gäller och då går det inte att komma med något annat. SKIT, skit, SkIt, flyger genom mitt huvud ett par gånger, fast lyckligtvis märker inte Prinsessan något, för hon studsar bara glatt efter mig babblandes. Så till slut, nere i garderoben, längst bak, längst in hänger en röd scarf, tack och lov okejjas den av Prinsessan. Sedan bär det fort ut till cykeln, med stor pompa och ståt knyts sedan scarfen kring styret på cykeln till en rosett och ja ni ser ju Prinsessans leende på bilden, så jag gissar att cykeln blev minst lika glad.

Waran, sol och villa-upp-å-ned

Tredje året Prinsessan äter waran, det är helt sjukt egentligen om man tänker efter. Det är lång tid och när man äter medicin eller gör något annat under en sådan lång sammanhängande period börjar man se tendenser och variationer. Något som jag tycker är väldigt intressant att vid mitten av april, på ett ungefär, varje år hitintills så har pk-värdet börjat sjunka, ganska drastiskt till och med, sedan vänder värdet någon gång i augusti sakta uppåt. Under sommarmånaderna kan vi nästan dubbla Prinsessans vanliga dos och hon ligger ändå lågt. Visst hon äter lite mer jordgubbar än vanligt, men det går och kommer i perioder. Kanske är hon ute mer och rör på sig, fast det stämmer inte heller egentligen om man ser hur mycket vi var ute i vintras. Äter hon bättre då? Neh det gör hon väl inte heller, så vad är det då som händer? Lite drygt fyra månader varje år, jag funderar allvarligt på om solen spelar in, någon koncentrerad form av D-vitamin? Eller kan det var en massa pollen i luften som påverkar dosen? Oavsett så tycker jag att det är himla mysko och det bygger dessvärre på Waranets lite mystiska uppenbarelse, som en hollywoodstjärna, alla kan hans eller hennes namn, man vet hur hon ser ut men sedan är resten lite nyckfullt och höljt av mysterier. Inte den kombination jag eftersöker hos en medicin, om jag fick välja, vilket jag nu inte får, så det är bara att gilla läget liksom.

Fast det är ganska drygt då den där lilla blåa oskyldiga tabletten kan ställa till med så mycket problem. Liten blå och oansenlig är den, men attans så kraftfull och okynnig. Så med liknelsen ovan med en Hollywoodstjärna, så kanske waranet är en ung popstjärna in the making, 16 år, med stor framgång men utan att riktigt veta vad han eller hon vill. Eller tja de vill nog ha allt, helst allt på en gång, lite dålig impulskontroll sådär och med alldeles för mycket pengar och resurser. Det är nog lite så jag ser på waranet, tror jag...

Nå i torsdags var det iallafall dags att ta sig till PK-mottagningen för att se så att vår coagucheck ger rättvisande värde. Prinsessan började redan på bussen att ynka att hon inte ville sticka fingret, vilket är väldigt ovanligt för henne, då hon inte brukar bry sig nämnvärt innan. Men jag gissar att det varit lite väl mycket för henne i och med flytten och allting, eller gissar, jag vet. Det är jättejobbigt med separationer och förändringar just nu. Dock märkte jag inte så mycket av detta besök på PK fråns på eftermiddagen då jag fick för mig att åka och handla en grill. För en kolgrill har vi inte ägt på många år och det skulle bli så gott med lite grillad korv. Jag tycket för övrigt att det skulle bli ett kul eftermiddagsäventyr att åka till affären med barnen, leta rätt på god korv, köpa grill och sedan skruva grill tillsammans. Om inte annat för att barnen istället för att vattna alla växter började vattna varandra och retades, petade och irriterade varandra. Plaskblöta, iskalla och en Prinsessa med blåa läppar. Ett projekt behövdes att samarbeta kring och förhoppningsvis fortsättningsvis hålla barnen på gott humör. 

Det var iallafall mammans tanke, LillMucklan var också på, alla ord som kombineras med korv är bra ord så hon dansade in och bytte kläder. Prinsessan däremot satte sig på tvären ordentligt när hon insåg att vi skulle behöva åka bil. Tänk om jag bara hade varit snabbare i tanken där, då hade vi kanske kunnat löst saker väldigt mycket smidigare, kanske hade jag tagit fram cykelkärran eller så hade vi diskuterat igenom saker. Nu låste det sig dessvärre, för jag var så fast i tanken om en liten torsdagsidyll, grilla på vår uteplats, mysa och njuta av solen. Att få göra något normalt, att få göra som alla andra. Jättekorkat, så jag förklarade för Prinsessan hur det skulle se ut och vad jag ville att vi skulle göra. Givetvis ville hon inte det, såklart såg jag att panikattacken och ångesten var på väg, men jag ville verkligen iväg, jag ville ha den där grillen. Nu tänker ni säkert att ni kunde väl ha stannat hemma och skitit i det hela, ja antagligen hade det varit det bästa, det hade det, att ha visat Prinsessan att jag lyssnade på henne. Fast jag ville ha grillen och allt vad den stod för. Någonstans på den lilla biten till affären så slog det mig plötsligt. Vi hade ju varit och tagit PK på morgonen, alltså trodde säkert Prinsessan nu att vi var på väg till sjukhuset för att ta fragminspruta. Sist hon tog PK på kem.lab. blev det ju fragminspruta och då åkte vi bilen. Skit, piss och pannkaka. Klart att Prinsessan var upprörd.

Så framme på parkeringen var det bara att be Prinsessan om ursäkt och när hon förstod att vi inte skulle till sjukhuset lugnade hon ner sig markant. Även om hon var redigt uppe i varv och upprörd på mamman. SUCK.  Men efter ett löfte om att hon skulle få köra sig egen vagn och en ny vattenkanna så började humöret på Prinsessan avsevärt förbättras. Så snart var hon faktiskt igång med att plocka i saker i vagnen, för nu skulle vi minsann grilla korv när vi kom hem. Nå det slutade med att barnen även fick varsin glass för att försöka sätta lite plåster på såren och att avsluta shoppingen med något positivt så att hon förhoppningsvis kom ihåg det. 

Sen var det hem och försöka montera ihop grillen, vilket inte var det lättaste, det blev ännu bättre då jag hade två små blonda huvuden i vägen. Två små hjälpredor som var så på att få ihop grillen, för att få sin korv. Någon timme senare var vi iallafall klara, tack och lov och kunde nu fylla grillen med kol. Med många förmaningar till LillMucklan om att inte röra kolen, Prinsessan gillar ju inte att bli smutsig så det räckte att hon såg mina fingrar. Tre korvar petade Prinsessan sedan i sig till middagen, vilket gjorde att mamman hade lite mindre dåligt samvete för bråket innan vi åkte till affären. Men när Prinsessan senare på kvällen vaknar med ett vrål:"Jag ville inte", då kände sig mamman som en slokande skamsen hund igen.

Helgen var väl som att ha en krutdurk i sin närvaro, minsta avsteg från rutin och vanligheter ger utslag, det är så lite som stjälper Prinsessans vardag, Skrik, ångest, slag, sparkar, bitande och nypande blir resultatet. Ändå är mamman så korkad och försöker göra mer normala saker, en premiärtur till öppna förskolan igår. En mycket försiktig och tyst Prinsessa som försöka kryssa runt utan att komma i närheten av någon av alla de vuxna som var där, men som slutligen hittar ett hörn där hon kan sitta i lugn och ro och pyssla med lite bilar och ett bilgarage. Ett ställe där hon hade uppsikt över vilka som kom och gick. Iakttagande, fundersamhet och försiktighet präglade det besöket. Ilska, ångest och upprördhet präglade promenaden hem och de kommande 90 minuterna som följde. Mamman med stora blåmärken på vänsterarmen idag efter det utbrottet och en enorm trötthet i kroppen.

Men jodå vår vardag och möjligheter till normalitet är helt som det borde vara. KISS MY ASS...

Prinsessan Klätterapa

Prinsessan har hittat ett nytt intresse, att klättra och högt ska det vara. Prinsessan har alltid varit så försiktig, eller nja det där var nog inte riktigt sant heller. För hon har alltid älskat att klänga och klättra i klätterställningar, gå på repbroar. Men nu har intresset tagit sig nya dimensioner. I förrgår försvann barnen, såg dem ingenstans på lekplatsen, vi hörde inte ens LillMucklans förnöjsamhets surrande. Med lekparken precis utanför så går barnen ut när de ledsnat på att vara inne eller om vi vuxna inte är tillräckligt roliga. 

Hitintills har de varit lätta att upptäcka, antingen har de suttit på varsin cykel eller så har de satt sig att gunga. Det senare är verkligen intressant i sig, hur mycket barnen kan då mamma eller pappa inte är i närheten, tänk då kan man både klättra upp på gungan och göra fart själv. Eller så lurar man syrran att ge fart, det fungerar ju det också... 

Nå som sagt barnen var puts väck,  så skulle gå in och hämta skorna, möter maken som är på väg ut för att leta reda på barnen. När jag vänder mig om ser jag hur maken lägger i en högre växel och springer mot lekplatsen, för att två sekunder senare höra jordens vrål. Då har barnen klättrat upp i som ett litet klätterhus på gården och sedan krupit omkring däruppe och lekt.  När de sen fick syn på pappa så började de klättra ner och på vägen ner så släpper LillMucklan taget och faller handlöst i backen. 

Jag hörde dunsen och det är ett riktigt otäckt ljud när liten barnkropp möter marken. Jag såg inte fallet, kanske lika bra det, för det är så otäckt när man inte hinner fram i tid och hela världen rör sig i slow motion...

Lite naivt trodde jag kanske att äventyrslustan och klättrandet skulle avta lite efter denna händelse, men oj vad fel jag hade. Det klängs om än inte mer och allt vad Bill gör det gör givetvis lilla Bull, samtidigt som storasyster ivrigt hejjar på:" Släpp händerna när du är uppe nu", "Kan du stå på ett ben", "Klättra till mig nu..." Prinsessan har inte ramlat än, men jag fasar för det, för ramla kommer hon att göra så är det bra, frågan är bara när och hur. 

 

Jag inser även att hur nära jag än är så kommer chanserna vara små att hinna fånga henne, men sen då?

Ska jag göra iordning någon akut- och förbandsväska att ha hemma, kanske programmera in numret till akuten direkt eller vad?

Se till att bilen går att sladda ut med hur fort som helst...

För jag tycker det är otäckt när waran-barnet nu har bestämt sig för att leka Tarzan. Det var väl bara det att Tarzan växt upp i djungeln och var bra mycket smidigare än vad Prinsessan är. För att inte nämna det största av allt, han gick inte på blodförtunnande medicin.

I sådana här situationer är det inte alls kul att vara förälder. För Prinsessan är ett barn och som sådant måste hon få upptäcka världen, utvecklas, leka, klättra, klänga och upptäcka sina möjligheter, förmågor och balans. Kanske kan man även se klättringen som en bit frihet och frigörelse. Fast då hade jag nog kanske hellre sett den frigörelsen som sker markbundet, stilla och försiktigt, eller att Prinsessan och cykeln begav sig på upptäcktsfärd. Ja det är så mamman tycker iallafall.....

Jag kan säga att jag tyckte att det var lite otäckt när min Stora började klättra också, men där var jag ändå ganska lugn - nå då får hon väl ramla då så lär hon sig något. Med Prinsessan är det inte riktigt så - hon har ett hjärtfel, hon har en mekanisk klaff - hur kan den tänkas reagera om hon får ett hårt slag mot buk/hjärta? För att inte tala om hur mycket kan hon tänkas blöda och hur lång tid kommer det att innebära på akuten. Å om det blir akuten hur många veckor kommer det att ta innan Prinsessan repat sig psykiskt efter den pärsen.

Så står man därute i parken med barnen med hjärtat i halsgropen, försöker le, även om det känns lite som att leendet fastnat i en grimas. 

Kommer med uppmuntrande tillrop:"Åh vad bra du klättrar Prinsessan", "Men vad högt du kan klättra", "Nu har du väl roligt älskling". 

Inom sig upprepas mantrat:"Du är väl försiktig älskling, klättra inte för högt nu, kan du inte hålla dig på marken istället". Meningar som aldrig uttalas högt, men som ekar i mammans huvud.

Dumma skitmedicin

Vi har inte haft några större problem med waran hitintills, det har alltid funnits en logisk förklaring till varför värdet har farit åt ena eller andra hållet. För det mesta har vi även kunnat förutse det, så att värdet denna gång gjorde en djupdykning gör att det känns skitjobbigt just nu. Ingen kan svara på vad som gick fel, för värdet ska inte åka från 3,0 (samt ha varit stabilt i många långa veckor innan) ner till 1,6 på en enda vecka. Det finns inte på kartan, den enda förklaringen är att vi skulle ha glömt att ge Prinsessan sin medicin eller att vi hade matat henne med jordgubbar och baljväxter morgon, middag och kväll, vilket vi givetvis inte har gjort. Två dagar gick vi och gav henne fragmin, egentligen hade doktorn ordinerat fyra dagar, men igår lördag ansåg maken att vi behövde sticka henne igen. Om inte annat för att se hur vi skulle dosera waranet till kvällen, samt att han ansåg (helt korrekt) att ett barn som har fått upp sitt PK, inte bör få fragmin och han ifrågasatte väl egentligen hela tanken att man ordinerat för fyra dagar. Jag var lite mer försiktig, för fortfarande finns ju tanken om att vårdpersonal ska veta bäst och nytt pk-prov var inte ordinerat fråns på måndag. Men samtidigt det maken sa var ju logiskt. 

Så vi stack Prinsessan och fick ett värde på 3,3, stack även en gång till för att vara säkra. Nu kan jag säga att det kliar ordentligt i huvudet på oss, 3,0 ner till 1,6 och sedan upp till 3,3 igen, under en och samma vecka?? Det känns inte bra alls, värdet i torsdags måste ha varit något fel, men vi vet inte vad som kan ha vart fel, för så ska det inte se ut. Vi ringde 26:an dit vi skulle ha tagit oss för att få fragminet och berättade hur det såg ut, sedan tog det många timmar innan en läkare ringde upp. Men läkaren höll med om att vi inte skulle ge fragmin, men hon ville dock att vi skulle sticka som idag söndag. Hon frågade lite försiktigt om vi stack varenda dag och nej det gör vi ju inte men jag sa att vi stuckit för att se hur det låg idag, "så ni kände på er att något inte stämde", tja jag gjorde ju kanske inte det men maken gjorde det. Läkaren var också inne på att det måste ha blivit något fel i torsdags - men vad det visste hon inte. Det är ju just det som känns väldigt osäkert nu, för hur vet vi att detta inte händer fler gånger? 

Sedan måste jag ju även återigen ifrågasätta pk-mottagningen, varför ordinerades inget stick igår? Att bara ordinera fragmin i fyra dagar. Det känns inte bra alls och där tog förtroendet för dem ännu en djupdykning.

Nu tog kameran bort det blå knäet mm

Men jag vill även passa på att göra ett stort hurra för andra avdelningar som har fungerat. I torsdags träffade vi en sjuksköterska på dagavdelningen, som vi träffat innan, den där sjuksköterskan som Prinsessan faktiskt gillar. Prinsessan var inte så sugen på att ta spruta i fredags, dagens underdrift, men hon kunde tänka sig att träffa denna sjuksköterska. När vi kom i fredags hade sjuksköterskan tagit kontakt med vår kontaktsköterska så hon kom in när det var dags att sticka, så huxflux hade vi fått en hel massa ordnat. Hjälpmedelskort på nya teststickor och lite prylar så att jag kan öva på att sticka hemma så att det finns möjlighet framöver för mig att sticka Prinsessan. Inte för att det är något jag ser framemot men det skulle underlätta för alla enormt, för jag tycker inte att det känns vettigt att ett litet stick som bara tar något minut tar oss uppemot 2 timmar att få avklarat om vi åker till sjukhuset. Det är ett slös av min tid och framförallt även vårdpersonalens tid som kan göra något annat istället.

Det allra lustigaste, eller lustigt är det nog egentligen inte men det som gjorde att vi fick lite hopp om framtiden är att Prinsessan erbjöds att gå in på lekterapin själv, under tiden som jag fick sprutor, nålar, emla och gud vet vad, samt en snabb sticklektion. Prinsessan var peppad och på, så hon pep in på lekterapin själv, för hon skulle få träffa M, ingen panik och gråt, utan en liten yster kalv på vårbete. När jag kom tillbaka sen satt hon och lekte nära, nära med den andra kvinnan som jobbar på lekterapin i dockhuset, en kvinna hon bara träffat en gång förut. Jättenöjd var Prinsessan, hon vinkade lite lojt hej och återgick sen till sin lek. Tydligen hade hon när hon kom in förklarat för M att hon var på lekterapin för hennes medicin fungerade inte så nu fick hon sprutor istället, vilket hon inte ville, men det blir så ibland. Hjälp , det går alltså in saker i det där lilla ulliga blonda huvudet, fast man inte alltid tror det. 

Sen har väl helgen varit sådär, för Prinsessan har haft enorma kontrollbehov, vi får inte ta i henne och klä på henne, hon ska inte byta kläder, hon ska inte borsta tänder och hon bara ska inte. Stora svårigheter med övergångar överhuvudtaget. Vilket jag inte tror har ett samband med lekterapi besöket utan snarare fasthållningen vid de där jäbbla sprutorna. Men ändå vad långt Prinsessan har kommit, för ett år sedan fick ingen utomstående komma för nära och hon gick inte många meter utan mig, till att på egen hand vara själv på lekterapin i 30 minuter. Nu är lekterapin kända jaktmarker för Prinsessan, men ändå, det är ett jättekliv för Prinsessan.

Kanske borde köpa en triss?

Haft en riktig skitdag och ska man tro på kosmisk balans så borde vi kanske köpa ett par triss eller? För plötsligt händer det, eller hur var det nu? Började med knöl redan

igår kväll, eller nja rättare sagt i början av veckan, för barnen är inte riktigt på banan, de är sega, trötta och framförallt gråtiga. Ovanpå det så har Prinsessan varit väldigt rörlig på kvällar och nätter och det var en del tjut och spring med henne. Fast igår var det LillMucklan som stod för underhållningen, hon somnade som vanligt men vid 22-tiden slog hon upp sina blå igen och smög sig ner hos mig. 

Här kunde ju detta egentligen ha tagit slut om det nu inte var för att LillMucklan inte somnade om. Efter någon timmes snurr, bök och försök att gräva sönder min axel gav hon upp och smög ut, stängde dörren och gick in till sin pappa. Fast pappan var väl inte så rolig då han tyckte att LillMucklan borde sova, så efter en dryg halvtimme var hon tillbaka i min säng igen, ungefär samtidigt som jag hade slumrat till lite. 

Sedan följde ännu en orolig timme, tills att LillMucklan återigen reste sig ur sängen, försiktigt stängde sovrumsdörren och gick till sin pappa. Denna gången kom LillMucklan tillbaka efter att ha fått sig lite alvedon. Fast det hjälpte föga så straxt innan tolv, när LillMucklan återigen försökte ge sig upp ur sängen så insåg jag att det inte var någon idé att försöka sova, för hade lyckats somnat till ett par tre gånger och sedan blivit väckt. På med badrocken, filt och kudde under ena armen och LillMucklan under den andra och sen ner i soffan. Hade väl lite förhoppningar om att hon skulle somna framför teven, haha liksom. För varenda gång som jag slumrade till så fick LillMucklan för sig att hon inte skulle sitta still i soffan utan leka på golvet, jag gissar att det fanns en hög korrelation mellan faktumet att LillMucklan emellanåt tappade huvudet och problemet att sitta still. Vid 3-tiden gav jag upp för LillMucklan tänkte inte somna på soffan och hon tänkte inte heller låta mig somna, så petade in henne hos pappan, inte för att hon var helt förtjust i denna lösning, men å andra sidan var vi inte så förtjusta i hennes nattsuddande heller. 

Tja LillMucklan somnade väl så småningom, men då var det istället en Prinsessa som grymtade, bökade, tappade nappar och vällingflaskor. Behöver jag säga att när Prinsessan bestämde sig för att gå upp vid 7-tiden var vi alla ganska så möra. Nå maken var uppe och tyckte att tjejerna kunde leka med honom en stund, så lat som man är så låg man kvar i sängen en stund. Hörde hur maken startade snabeldraken för att jaga lite bortsprungen ludd och lump. Fast gissar att luddet och lumpen gaddade ihop sig och gav igen, för poff så blev allting, tyst och mörkt, strömmen gick, trodde ett tag att det kanske var huvudsäkringen som vi behövde ut och återställa. Fast när vi tittade ut genom fönstren insåg vi att det var hela gården som var mörk. Suck liksom...

Samtidigt som vi skulle till att felanmäla att vi inte hade någon ström så behövde vi börja få barnen iordning, Prinsessan behövde stickas i fingret för att få ett INR-värde, sedan skulle barnen kläs på så vi kunde ta oss till BUP. Var bara det att det värde vi fick med coaguchecken var helt åt fanders dåligt, så det blev att sticka igen och samma dåliga värde. På en vecka hade värdet sjunkit från stabila 3,0, som hon legat ikring i flera veckors tid, till mycket dåliga 1,6. Någonstans hoppades jag att värdet var helfel, samtidigt som jag hoppades att det inte var det, för vi vill ju helst sticka hemma själva. Men nu blev det bråttom för med så dåliga värden så är det bara kem.lab. som gäller för att få ett helt tillförlitligt svar. 

Så fram med kläder och sedan ha en hysterisk tävling med tjejerna om vilken förälder som klär på barnet fortast, för det barn som vinner den tävlingen får öppna dörren och grinden. Som vanligt gick mamman och Prinsessan segrande ur den striden, fast kanske ska tilläggas att det för Prinsessans del är enormt viktigt att vinna detta så det fuskas vilt från team Mamma. Plockar ihop alla avvikelserapporter, hittar en något skrynklig provlapp i pappans plånbok och ger oss ut - i kylan. För imorse var det inget blidväder, -22 grader stod termometern på. En kyla som innebar att vi inte fick upp bakluckan på bilen, så fick kuta in med vagnen igen och inse att det skulle bli att kånka på barnen på sjukhuset - FAN också. För den som inte känner till USÖ, kan jag bara meddela att parkeringsplatser inte växer på träd, så det blir att parkera lite lätt avsides. 

Stressar upp på kem.lab. ett ställe där de flesta känner igen Prinsessan, hälsar och vinkar på henne, men givetvis när vi kommer så finns ingen personal som vi känner igen tillgänglig. Det är bara att gilla läget och låta någon sticka Prinsessan, gissningsvis var dock den personalen ny, för det tog tid, det var omständligt och som vanligt så är de alltför försiktiga när de ska sticka Prinsessan. Så det blev att klämma och trycka och jobba för att fylla rören. SUCK. Behöver jag säga att det kliade i mig att inte ta över och hjälpa till. Jo jag vet att alla är nya i början och måste få lära sig, men idag var liksom inte rätt dag för detta kände jag. Jag får även alltid lusten att säga till att stick ordentligt när du nu ska sticka, men får alltid en känsla av att det skulle vara opassande, som att man vill göra sitt barn illa. Även om en utdragen process inte heller är att föredra och det tar tid och tålamod är inte Prinsessans starka sida och än mindre mammans idag. 

Begär ett snabbt svar på provet så att vi inte ska behöva åka tillbaka på em, utan om det blir fragmin gå direkt till dagavdelningen från BUP. Efter dryga timmen kommer svaret, jodå de hade fått 1,6 även på kem.lab. skit skit skit, samtidigt som coaguchecken fungerar som den borde. Detta innebär fragmin idag, fragmin imorgon, fragmin på lördag och fragmin på söndag. Skit, piss och pina, inte vad vi vill och säkerligen inte vad Prinsessan vill. Har ett ganska trevlig besök på BUP, tills trötta snubbelfotade LillMucklan far ner från en fåtölj och slår sidan av huvudet i ett bord, biter sig ordentligt i tungan så det rinner blod. Får upp henne i famnen och tja min tröja är nu lite snyggt blodfärgad på ena axeln, något som LillMucklan tyckte var jätteotäckt så slutade med att vi fick sätta ett plåster på tröjan. 

Från BUP över till dagavdelningen, tog dock vägen förbi bulltanten - så för varsin liten skinande guldpeng fick barnen varsin påse med en kanelbulle i. Något Prinsessan var väldigt nöjd med och var på väg hem, hon var väldigt nöjd ända tills vi förklarade att vi inte alls skulle hem utan hon behövde en spruta. Då var livet inte speciellt roligt längre. Vi hade blivit förvarnade om att det bara var en sjuksköterska på plats på dagavdelningen, tack och lov en vi träffat förut och som fungerar bra tillsammans med Prinsessan. Hon hade dock en patient så vi fick gå och vänta på lekterapin en stund, något Prinsessan inte hade så mycket emot, men gissningsvis så hade hon väl även en förhoppning om att sprutan skulle utebli. 45 minuters väntan blev det, missförstå mig rätt nu, jag vet att akuta och inbokade patienter går först och jag vet att bemanningen inte var den bästa. Men det kändes ändå piss att vänta så länge för något som bara tar ett par minuter. Nå vi måste verkligen ta itu med att försöka lära oss att ge fragmin själva vid behov, så behöver ringa kontaktsköterskan så vi kan få till det.

Nåja ett stick i låret på Prinsessan och vi var på väg ifrån sjukhuset, sisådär en 4 timmar efter att vi checkat in, det är skönt att man inte har några sysselsättningsproblem iallafall och att vi vet vad vi har att göra resten av helgen. 

Så efter denna dag kanske man skulle ta och köpa sig en triss, eller är det att utmana turen?

Barn, tandkräm och tandläkare

Alltså det här med tandkräm till barn, det är något jag funderar över dagligen, nja inte hela dagarna kanske men iallafall när det börjar dra ihop sig till tandborstning. Till Prinsessan sprang vi på Bamse tandkrämen, vilket vi är jättenöjda med för det är den enda barntandkrämen på marknaden med mild mintsmak, allt annat är godis eller frukt. Men sedan en gång så hade vi bråttom och hittade inte Bamse på hyllan utan det blev något annat kladd, segt, sockrigt och framförallt kladdig tandkräm, Prinsessan vägrade använda det i sin mun, men LillMucklan blev alldeles till sig. Inte för att hon så gärna vill borsta tänderna med det, som att hon vill käka tandkrämen.

Seriöst jag förstår verkligen inte varför man måste göra tandkrämen söt eller att den ska smaka godis? Eller jo gissningsvis handlar det om att barnen ska vilja använda den. Men är det verkligen korrekt att blanda ihop något som handlar om renlighet av tänderna till att äta något gott? Jag anser att det inte är det. Efter att ett par gånger nödgats att använda den där äckliga kladdiga tandkrämen till att borsta mina tänder och sedan en hel dag känt mig äcklig i munnen är jag ännu mer fundersam. När man sedan använder försäljningsargument som:"Den roliga, randiga tandkrämen inspirerar barn under skolåldern att borsta tänderna" (pepsodent) då blir jag så oändligt fundersam, kan verkligen ränder inspirera barnen, tänk om det vore så enkelt. Kanske ska göra lite randiga pannkakor till Prinsessan att äta, det fungerar kanske lika bra!?

Det här med att borsta tänderna är ju väldigt viktigt när man har en hjärtis, har man ett barn med en konstgjord klaff är det ännu viktigare. Det finns nämligen otäcka bakterier som lever i munnen och är munhälsan inte den bästa så kan dessa bakterier sprida sig med blodet ner till klaffen som tydligen är en väldigt trevlig yta för dem att leva på, har man otur utvecklas endokardit. Men det är inte det enda bekymret, för skulle Prinsessan få karies och man skulle behöva borra eller i värsta fall dra ut en tand så kan waranet behöva sättas ut så hon inte får en stor blödning vid detta ingrepp. Vidare måste hon förbehandlas med antibiotika så att eventuella bakterier inte skulle spridas vid ett ingrepp. Lite kortfattat, men ni förstår nu hur viktigt det här med munhälsan är för Prinsessan.

Det förstår inte Prinsessan och har inte gjort sedan hon var liten. Det har varit en brottningsmatch varenda gång tandborsten kommer fram. för hon vill verkligen inte borsta tänderna. Att hon inte vill det handlar om flera saker:

• Hennes avsky och panik för att bli fasthållen
• Hennes avsky och panik för att saker petas in i hennes mun, hennes mun som är ett av de få saker hon själv kan kontrollera - munnen är ju en ganska så "helig" zon
• Äter man waran så är en bieffekt inte alltför sällan att tandköttet blöder, blod är inte trevlig och det gör ont när tandborsten kommer i ömt tandkött. Än värre har det blivit de gånger man oavsiktligt tagit i för hårt och dunkat till ordentligt någonstans i munnen på henne.

Slutresultatet har dock alltid varit detsamma ett barn i full panik som sprutar tårar och själv har man varit genomsvettig då man försökt hålla fast barnet som kämpar för sitt liv att komma loss. En helt absurd situation.

Men nu kommer den oväntade lösningen, vilket är ganska sorgligt i sig. Barn med komplicerade hjärtfel får nämligen gå på specialisttandvården från och med att de fyller ett, en gång i halvåret. Om det är något Prinsessan verkligen ogillar så är det tandläkaren, för de är verkligen inne i hennes heligaste och pillar och petar. Efter besök där så är Prinsessan helt svettig, ledsen och uppånedvänd i flera dygn, enormt traumatiskt. LillMucklan gjorde sin debut hos tandläkaren i höstas då hon fyllde 2år, hon fick många visdomsord av Prinsessan, men det som återkom oftast var:"Akta dig för tandläkaren"

Så lösningen är att Prinsessan numera vet att om hon inte borstar tänderna så måste vi åka oftare till tandläkaren. Därför borstar hon dem nu noga, utan att bråka, utan att skrika och utan att få panikattacker. Först borstar Prinsessan och sen borstar mamma, så att tandläkaren ska bli nöjd och inte vilja träffa henne, hoppas Prinsessan...