Titta framåt eller titta bakåt

För sex år sedan befann vi oss på IVA med Prinsessan, en lång vistelse där efter en kollapsad lunga och en omfattande operation. Imorgon är det tre år sedan bloggen startades, vi har kommit långt sedan dess och samtidigt känns det som om ingen tid alls hade gått och vi befinner oss i ungefär samma situation nu som då.

Enda skillnaden då 2010, var att vi visste att vi väntade en operation och vi hade ett litet hum om vad som väntade oss under hösten.

Just nu hänger allt i luften och ja visst ska vi fånga dagen men jag känner att jag har svårt att göra någon långsiktig planering, för allt kan spricka så väldigt fort. Visserligen betyder det att vi gör så mycket som möjligt här och nu, men jag känner att jag behöver andas och ha ett litet hum om vad som väntar.

Samtidigt har Prinsessan börjat skolan, en ny värld väntar på henne nu och jag önskar så av hela mitt hjärta att detta skulle kunna vara ett nytt friskt kapitel i boken om henne. Vi får se, det kanske blir bra, de kanske faktiskt kan fixa något som gör att allt håller lite längre, fungerar lite bättre, ger livskvalitet på ett annat sätt.

För jag känner tårar av orättvisa som stiger i ögonen då Prinsessan inte kan komma till ro på kvällen, för benen värker och det är oro i kroppen. Kanske skulle jag som mamma sagt nej när hon sprang ut med alla de andra småtjejerna i parken och tjoade, jag vet ju att hon egentligen inte orkade. Men glädjen i ögonen när hon fick syn på de andra och viljan att vara med, den har jag inte hjärta att dämpa. Så vi får väl se när hon somnar ikväll...

Paket, påminnelser och tid

Idag för sex år sedan, mycket tidigare än vad som hade utlovats valsade läkaren in på BB för att göra undersökning av Prinsessan. En rutinundersökning och sedan skulle vi bara hem. Pappan hade inte hunnit komma tillbaka men det var ju bara att köra.

Bara formaliteter

Tänk vad glad Pappan skulle bli när vi var klara tidigare än beräknat så vi skulle kunna åka hem på en gång.

Nu blev det ju inte så, inte på långa vägar, inget bebismys och allt det där utan en helt annan tillvaro en tillvaro vi aldrig hade kunnat tänka oss.

För mig är den här tiden på året inget positiv alls, det kryper obehag i hela kroppen. En ledsen kropp, utan ork, utan energi, utan vilja till egentligen någonting förutom att kanske krypa in under filten, sova och glömma världen och tillvaron. En process som sätter igång innan jag ens uppmärksammar eller sätter ord på den. Kroppsliga minnen är otäcka och mycket underskattade..

Mitt i allt detta så fyller alltså Prinsessan år, naturligtvis, att fira hennes födelsedag igår var så dubbelt och blir ett makabert firande på något sätt av så mycket annat. Kalas ska planeras och jag känner lite att leendet är lite påklistrat, vilket känns enormt orättvist mot Prinsessan. Så jag har överkompenserat, massor, allt extra till kalaset och jajjamensan inga genvägar här. Kanske med förhoppningen om att allt glitter och välvilja (kompensationsbeteende) ska dölja mina känslor, eller kanske till och med att jag inte hinner känna. För det är ett ordentligt marschschema som gäller, om allt ska hinnas med, förberedas och preppas. All-in, no regrets....

Årsdagar och påminnelser om dessa och kroppsminen är tillräckligt illa egentligen, men nu är det ju så att något annat är på tok också något som vi väntar på svar på. Man säger att inget är som väntans tider, mm, kiss my *** säger jag om det. Vi vet att ett samtal från dolt nummer kommer att komma, inte när eller inte vem som kommer att vara i luren, vi vet givetvis inte heller vad resultatet är.

Å som sagt i den här röran fyller Prinsessan år, orättvist så det skvätter om det. Jag har hört att om man stoppar en penna i munnen på tvären, sådär så att munnen inte riktigt går att stänga så kommer det att tvinga munnen till ett leende. Gör man så tillräckligt länge kommer kroppen att tro att munnen faktiskt ler och är glad. Jag kanske skulle testa så idag? Ett par timmar eller så?

för övrigt
GRATTIS PRINSESSAN!!!!

Lillasyster och tanden

Det här inlägget skulle nog kunna ha flertalet olika rubriker och kanske finns det någon mer passande. Men det är när det händer något utöver det vanliga som man reagerar, tänker till och kanske reflekterar över tillvaron.

 

Att vara syster och kanske än mer lillasyster till ett barn med kroniska bekymmer är inte alltid helt enkelt.

 

Att vara förälder är heller inte enkelt, att försöka fördela resurser, tänka någon sorts rättvisa och försöka ge barnen det som de behöver för att stärka dem på bästa sätt. Ett stort uppdrag ändå om man har fler än ett barn, tror jag i alla fall att många upplever det som.

 

I våras hade vi städdag och på vägen till den traditionsenliga korv med bröd trillade LillMucklan på sparkcykeln. Det såg ut som hon egentligen bara lade sig ner från ståendes, käck som man är som förälder så är första reaktionen - Upp och hoppa det gick bra. Tja tills jag såg hur hon blödde i munnen. Slem blandat med tårar och blod, det ser väldigt mycket ut och då vi är vana vid Prinsessan så tog Pappan henne i famnen och ilade hemåt. Fast väl hemma hade det egentligen slutat blöda och här någonstans insåg vi hur påverkad Prinsessan är av sin medicinering.

 

Konstaterade då blodet slutat rinna att det saknades en framtand och de två andra var skeva, så ett samtal till jourtandläkaren och Pappan begav sig ut för att leta reda på tanden. Detta under tiden som LillMucklan hysteriskt skriker att vi måste till tandläkaren så han får fixa hennes tand. För hon måste ju ha alla sina tänder. Någonstans mitt i all olycklighet somnade LillMucklan i min famn och Pappan kom tillbaka med sitt fynd, en hel tand - rot och allt.

 

Hela vägen till tandläkaren grät hon över sin förlorade tand, men jodå tandläkaren skulle minsann laga den, som han hade gjort med Prinsessans tand. Försökte förklara för henne att det var skillnad för Prinsessan hade kört upp sin tand och tja LillMucklans var ju helt utslagen.

 

LillMucklan som egentligen är en mycket blyg liten dam hoppade sedan upp i tandläkarstolen, visserligen utan att säga ett ljud eller svara på tilltal. Var bara att konstatera att tanden var utslagen, röntgenbilder togs och de andra två skeva tänderna hade hittat tillbaka till sina positioner även om de var lite rörliga. Men en mycket stolt liten tjej fick sedan välja ett litet plastdjur i lådan. Något som hon sedan tjatade öronen av mig om, hon hade fått välja för hon hade varit duktig, precis som Prinsessan brukade få göra. Nu avskyr jag ordet duktig men det kan vi ta en annan gång - det var LillMucklans ord.

 

När tandläkaren väl konstaterat att det inte gick att göra så mycket åt det hela så lugnade sig LillMucklan också, det kändes lite i efterhand som att själva grejen att få åka till tandläkaren akut, för en speciell sak, att det faktiskt hade hänt henne något stort också - det var större än tanden som saknades. Att få lite extra uppmärksamhet och kanske att synas? Jag kanske varit naiv men har inte trott att extra läkarbesök och hela den baletten är något som barn eftersöker - men här kändes det som att det ändå var så. Passade på att mysa lite extra med LillMucklan, gick på stan och åt lunch ute. Vet inte om hon sedan mjölkade situationen extra men det var väldigt synd om henne länge och ja det resulterade i flera besök hos tandläkaren för att göra ett par kontroller till, på de andra tänderna också och anlagen därunder.

 

Tandläkaren hade för övrigt inte sett en hel tand utslagen på det här sättet, men ska man slå ut en tand är det bättre att roten följer med så slipper man plocka ut den vid annat tillfälle. Något jag inte tror att LillMucklan hade varit lika glad åt. Tror att detta räckte som "tycka-synd-om-tillfälle". Men det blev med dessa tandläkarbesök fler tillfällen att plocka saker i lådor, något jag tror att man inte riktigt kanske förstått hur viktigt det är. Både för barnet som får ta men även för syskon som får stå bredvid och titta när någon annan får välja. Jag förstår att vården kanske inte kan ge alla barn men det blir en svår situation, för någonstans om man nu ska bedöma "duktig" så tänker jag att i många lägen är nog syskonen minst lika duktiga och får stå ut med en massa. Oändliga läkarbesök, kontroller mm - för dessvärre är det ju inte alltid som man har barnomsorg så det täcker allt.

Sedan är det svårt, efter jobbigare läkarbesök så brukar Prinsessan få välja något i leksaksaffären, en muta - helt klart. Betänker man hur rädd hon är och hur jobbigt det är med sjukvårdsbesöken så vill man lindra, mildra och göra det man kan för att avslutningen ändå ska bli positiv. Men ska man då egentligen köpa något till LillMucklan också, i rättvisans namn? Samtidigt om hon inte varit med ska hon då belönas för vad? Blir belöningen till Prinsessan lika stor då? Jag vet inte riktigt hur man ska göra, det är jättesvårt och dessvärre är jag nog inte konsekvent på den punkten.

Rättvisa kontra prestation är egentligen det som står mot varandra...

 

Med en Prinsessan som börjat ifrågasätta just rättvisa och att som spånar på väldigt fort på vissa trådar, hur snart kommer hon då att upptäcka att man kan få något utan prestation.

Samtidigt får min LillMuckla en hel del ensamtid med mig, för ofta vi hittar på saker eller hon följer med och handlar eller andra uppdrag av den enkla anledningen att Prinsessan inte orkar. Då är det lätt att sticka till henne något extra, även om hon är väldigt noga att vi ska handla något åt Prinsessan också, något som Prinsessan gengäldar så de gånger hon får två saker ur lådan så är alltid en till LillMucklan.

 

Kanske blir det rättvist i slutänden ändå? Men jag hoppas och önskar att LillMucklan inte är avundsjuk på alla de ändlösa besöken till sjukvården, för dem är det ingen av oss som uppskattar. Det känns väl även sisådär kanske att det är de gångerna som jag och Prinsessan får lite extra tid tillsammans. Alla de tiderna sväljer enorma mängder tid och resulterar i stor frånvaro från jobbet, tid som måste arbetas igen, eller ja man får ut tfp men alla ärenden blir liggande tills man är tillbaka. Vilket ger att flexen ökar dramatiskt och att hinna plocka ut den för att mysa bara sådär utan läkarbesök eller annat, den tiden finns inte riktigt.

Samtidigt kanske det inte riktigt handlar om tiden utan uppmärksamheten, att stå i centrum och den där magiska lådan med småplotter att välja mellan. Jag misstänker att magiska lådan och intresset för den kommer att växa bort, men min oro är att frågan om uppmärksamheten inte kommer att göra det...

Överutnyttjande

Överutnyttja är ett stort ord och en synonym är utsuga, mycket negativt laddade och skuldbeläggande ord. Det första ordet som gärna används i kombination med sjukvården, att det finns människor som överutnyttjar vården och därför är ekonomin dålig, tillgången till tider obefintlig osv. 

Men då funderar jag lite på vad är att överutnyttja vården, när och hur gör man det? 

• Finns det ett tak på hur många gånger per år man får söka vård? Innan någon anser att man är hypokondriker. 
• Hur många av dessa besök får vara "bommar", med andra ord att ja du/barnet mår inte bra men det är inget sjukvården kan hjälpa er med just nu. 

När är det egentligen legitimt att söka sjukvård?

• När man googlat alldeles för mycket på symtom, sjukdomar och känner hur hjärtat går i 220 och situationen blir ohållbar? 
• När man som individ/förälder känner att man inte räcker till, att man faktiskt själv inte kan bedöma om detta är ett allvarligt försämrat hälsotillstånd eller bara ett normalt sjukdomsförlopp?

En annan aspekt som försvårar i det hela är ju när våra barn blir sjuka för oftast måste man då som förälder gå in och tolka, vad som står för vad, göra en övergripande värdering på situationen.

• Mår barnet så dåligt som man tror eller finns andra bakomliggande motiv?
• Har barnet ont, mår dåligt på annat sätt än vad han eller hon kan uttrycka?
• På en skala hur dåligt mår egentligen barnet?
• Är det jag som förälder som tycker situationen är väldigt jobbig? (då det är otäckt att se sitt barn medtaget, det väcker ju enormt beskyddarinstinkter.)

Det är med andra ord inte alla gånger så lätt att veta när, hur och varför man ska söka vård, kanske än mindre när man har ett barn med bakomliggande problematik. Jag tror egentligen vi är ganska coola, med is i magen och att vi om man bortser från det hjärtrelaterade använder vården kanske mindre än gemene man. Det är iallafall min bedömning om man hör hur andra berättar, tänker och funderar kring när man ska söka vård.

Då funderar jag på hur andra blir bemötta när de åker in, till VC, akuten mm? För de gånger vi väljer eller snarare bestämmer att vi som föräldrar behöver att någon annan tittar på Prinsessan (tänker jag främst på) så känner jag iallafall att vi kanske inte alltid blir hundra bemötta.

Kanske bra om jag redogör för min utgångspunkt i det hela. Vi lever i ett högt specialiserat samhälle idag, med en mängd olika funktioner. Vi förväntas inte längre kunna lite om allting, utan mycket om det som ingår i vår nisch. Allt väl så långt, men utifrån denna tes är jag inte sjukvårdsutbildad, det jag idag kan är utifrån tidigare erfarenhet och ibland vad jag kan läsa mig till från trovärdiga källor. När jag då behöver hjälp med just denna kunskap jag inte besitter så vänder jag mig alltså till dem som är specialiserade, sjukvården. Det är alltså deras uppgift att försöka hjälpa mig med mitt problem utifrån att de äger den kunskapen.

Prinsessan har en benägenhet att bli sjuk när VC är stängt eller det inte längre finns telefontid, så med andra ord ringer vi då 1177 för att få råd. Här är första problemet för oss föräldrar, för 1177 ser inte barnet och utifrån Prinsessans journal så kan (får?) de inte säga annat än att vi ska åka in akut. Vår erfarenhet är dock att när vi väl kommer in så tas en mängd tester, Prinsessan mår sämre, långa väntetider och slutligen någon läkare som i princip utstrålar nojjiga, överbeskyddande föräldrar. Efter många, långa timmar så kommer vi hem utan svar. 1177 har aldrig fungerat som rådgivning för oss iallafall, de råd som någon gång har getts har varit ordentligt felaktiga.

Utifrån erfarenhet och här kommer det in att människan är en biologisk varelse som har en starkt betingad trial and error känsla. Med andra ord en metod att lösa problem, man tar till sig det som fungerat tidigare och det som inte gjort det kastas bort.

Så om 1177 inte visat sig fungera och utifrån argumentet ovan, använder man sig då av 1177 eller inte?

Vi kommer nu till det andra problemet i sjukvården för vår del. "VC vs Barnmottagningen"
Vi har blivit tillsagda att primärt söka hos VC när Prinsessan blir dålig, för övrigt tar inte barn emot när vi ringer eller så blir vi avpolletterade ganska snabbt som nojjiga, överbeskyddande föräldrar. För ni vet alla barn blir sjuka och det är många sjuka barn just nu.

Så då är vi hänvisade till VC, vilket inte är ett problem egentligen för det är enklare att få kontakt, ligger närmare, bättre bemötande och vi slipper sjukhuset. Jag gissar att ni nu sitter och väntar på ett men, och jomenvisst finns det ett men, för annars hade det varit helt oväsentligt att skriva detta.
VC är allmänpraktiker och de är inte alltid, eller det är en överdrift egentligen väldigt sällan bekväma med att ta emot och ge råd om Prinsessan. Det slutar oftast med ändå att de ringer och rådfrågar barn eller vill remittera vidare. Så VC blir bara ett stopp på vägen och vi får åka vidare och vänta ännu mer på barn istället. Vilket kanske är korrekt om man ser till vårdkedjan, jag vet seriöst inte för jag är inte så insatt i den.

Nu sist ringdes VC då Prinsessan har problem med huvudvärk, något vi nästan vant oss vid att hon har. Men nu hade hon även klagat på förskolan om huvudvärk, så maken ringde VC. VC kände sådär så de ringer barnmottagningen för att de anser att de inte har rätt kompetens. Barnmottagningen nekar att ta emot prinsessan utan förklarar att VC får göra det. VC tar dock emot men de kan ju inte direkt svara på varför det är som det är, men gör vad de kan - med andra ord remitterar vidare till barnmottagningen.

Utifrån ovan så känner jag ibland, eller väldigt ofta faktiskt att Prinsessan får en mycket sämre vård , än "friska" barn och faller mellan stolarna då ingen vill ta i det. Är det så här det ska vara?

För övrigt för att sammanfatta resten, ja vi kanske reagerar mer när Prinsessan blir sjuk, det kan jag inte uttala mig om. Men samtidigt blir hon sju resor sämre än LillMucklan och jag är inte sjukvårdsutbildad även om jag nu flera år senare, tack vare jobbet äntligen fått HLR-utbildning. Är det rimligt då att förvänta sig av mig som förälder att jag gör en korrekt bedömning på Prinsessans allmäntillstånd? Vems fel är det om jag missar något viktigt? Är det då att överutnyttja vården om jag begär hjälp när jag känner att jag inte längre har "kontroll" över situationen?

Jag vet inte längre, men när vi bemöts som besvärliga, som att vi begär mer än vad vi har rätt till, som att vi oroar oss i onödan - då kanske det är så att vi överutnyttjar... fast det egentligen är så att vi drar oss för att söka vård. För att vi inte känner att vi får rätt bemötande alla gånger och att ingen egentligen ändå kan svara på våra frågor eller ge råd för att Prinsessan ska må bättre.

Så frågan kvarstår, vad är överutnyttjande, för vem är vården till för och när?

Ömma små fötter

Är ju inget ovanligt dessvärre att Prinsessan haltar och klagar på ont i benen och eller fötterna när det blivit för mycket rörelse. Det är så det är, som vanligt inga förklaringar eller ens förståelse från sjukvården - men det är så. Möjligt att hon också har haft växtvärk men känns väldigt konstigt att den skulle komma så fort hon rörde sig lite för mycket. Nåja det är ju inget nytt direkt att sjukvården inte gärna vill erkänna att allt inte är hundra och som det borde vara.

Senaste 1-2 veckorna har dock Prinsessan haltat mer än vanligt, klagat på trötthet och ont i benen. Har haft funderingar över hennes skor som är precis på gränsen, men andra skor vägrar Prinsessan att använda PUNKT och slutdiskuterat. Men så fick jag av en slump syn på hennes lilla häl, inte hälen som hör ihop med det vänstra benet, det ben hon oftast haltar på utan den högra. En blålila häl som ömmade och gjorde ont bara jag tittade på foten. Ja vad ska man säga, skorna får hon nu inte ha, kanske det inte är dem som trycker så illa på foten, kanske har det varit något hårt hon trampat på. Jag vet inte men tänker inte låta detta bli värre för henne, stora tårar trillade på hennes kind. För var ju hennes skor hon ville ha dem på sig. 

Enter Askungen

Någonstans under diskussionen dök Askungen upp, fråga mig inte hur och varför men jag gissar att det i Prinsessans värld fanns någon liknelse mellan dessa ganska slitna röda vinterskor och Askungens glasskor. Då tröttnade jag och frågade om Prinsessans var som Askunges styvsytrar, beredd att offra en häl eller ett par tår för att få plats i skorna. 

Tystnad

Stora ögon, mycket stora ögon stirrar på mig med en förskräckelse över situationen. Inte för att någon vart så dum så de offrat kroppsdelar för att få plats i skorna utan för att mamman hade haft fräckheten att jämföra henne med styvsystrarna. Något kunde ju inte riktigt vara rätt i situationen och jag som hade haft förhoppningen att komma vidare blev sittande i en lång diskussion om huruvida detta var korrekt eller inte. 

Fast så småningom när jag hade fått be om ursäkt otaliga gånger för mitt uttalande om styvsystrarna kom vi ändå överens om att skorna måste bytas ut. Hittade ett par av Storas gamla skor så det fick bli bra så, tänkte att storlek 28 måste ju vara lagom ändå om man ser till hur gammal Prinsessan är. Med ett par tjocka sockar så satt skorna iallafall kvar på foten. 

Visade sig sedan då vi var på skoaffären för att köpa springskor att för tredje året i rad är Prinsessans fötter precis lika stora? De har inte växt en endaste liten millimeter, vilket då omintetgör min teori om de alltför trånga röda vinterskorna. 15,1 cm är fötterna nu som då? LillMucklans var betydligt större, eller tja i förhållande iallafall, ett par millimter. Mycket som inte stämmer med Prinsessans tillväxt så frågan är om vi ska försöka köra det via BVC istället och se om de har någon bättre ide eller kan remittera vidare. 

 

Blev ett par väldigt opraktiska skor i affären men hela lilla Prinsessan sken upp som en sol när hon fick syn på dem så kunde inte göra annat än att köpa dem. Nåja de fick rediga springskor också, så dessa är utöver. Skulle liksom aldrig låta barnen bara gå i dessa skor, alldeles för platta och utan stöd för en växande, nåja kanske inte i Prinsessans fall, barnfot.

Under tiden jag skrivit detta så har jag hela tiden hört ett förnöjsamt surrande innefrån lekrummet. LillMucklan som tejpat och tejpat och tejpat. Ritsch, ritsch, ritsch och gnissel. Det senare ljudet från en plastpåse i kontakt med tejpen. En plastpåse som LillMucklan stoppat full med sina leksaker och favoritgrejer. Pappan var förbi och frågade om hon verkligen skulle tejpa så mycket om hon sen ville ha ut sakerna. Var väl ett litet mummel bara, men ett mummel som jag tror bestod i att då vet hon iallafall var hon har sina saker. För det senaste här är att barnen gömmer varandras saker, inte sådär jättekul och något som orsaker mycket skrik och bråk. Men efter en stund tystnaden ritschandet och tejpandet, pappan smög sig förbi igen.

- Vad gör du?

* Ingenting, gå härifrån nu..

- Men vad gör du då? Du vet att du inte får rita på väggarna..

* Jag ritar inte, gå härifrån

- Men du har ju en lila penna i handen

(varpå barnet försöker rita på sin pappa)

* Jag har inte ritat, ritar bara på papper

- Men du det är ju lila här på dörren och du har en lila penna i handen

* Jag har inte ritat alls säger jag ju

Neh eller hur, fantastiskt skönt när barnen kan sysselsätta sig själva en stund, fast finns ju bättre saker än att rita på dörrarna kan jag tycka. För övrigt undrar jag lite vad de där fyra presentpappersrullarna tog ivägen som jag köpte hem i januari. Misstänkta bitar av dem har jag hittat lite här och där på golvet, men annars är de puts väck... Vet inte om man ska känna lite irritation för att de bara försvunnit eller känna att oj vad skönt det är att ha kreativa barn som har egna projekt på g. Eller kanske en kombination för vore ju bra om man fick ha vissa saker ifred kanske, eller så är det bara att gå och köpa nytt papper... kanske...

Vem är konstig?

Att hitta bra böcker att läsa för barnen tycker jag är svårt. Helst ska det ju vara böcker som man som vuxen känner att man får ut något av också. Sen är det väl även så att då jag nu är inne på barn nummer tre så känns inte Mamma Mu och company så fräsch längre heller. Fast fick LillMucklan välja så skulle vi läsa samma bok om och om och om igen... Nej tack säger mamman, det är tillräckligt svårt att hålla sig vaken vid nattningarna som det är ändå. Efter att ett otal gånger fått bända upp sig själv ur juniorsängen på 170*70 som LillMucklan sover i så nej det är inte bekvämt att somna i den. Så böcker som inspirerar eller iallafall ger något nytt eftersökes. 

Var i bokaffären för ett par veckor sedan för att leta efter något nytt, biblioteket känns inte som det tillför så mycket nu när det är kapitelböcker som gäller och nätshopping fungerar inte då jag köper böcker som jag köper vin - det ska vara tilltalande förpackningar. Jo jag vet utseendet är inte allt utan ibland är insidan viktigast, men böcker på nätet säger mig ingenting de är inte verkliga på något sätt och jag har ingen möjlighet att hålla i boken, klämma och känna.

LillMucklan stod länge och klämde och kände, tittade, bläddrade och funderade och sedan kom hon med boken "En annan resa". Jag kan förstå henne för jag gillar utsidan, efter ett par kvällar var jag fundersam över boken, stora stora filosofiska tankar samlade. Men LillMucklan gillade verkligen boken om Jättemyrsloken (för övrigt ett väldigt svårt ord för henne att säga) och Hasselmusen, kanske hade även mamman återigen undervärderat hur mycket tankar som pågick innanför det blonda svintoburret. Men någonstans på vägen började jag uppskatta tankarna, språket och det självklara i boken, för att inte tala om längden på kapitlen, precis lagom. LillMucklan som oftast annars gärna byter bok varje kväll och inte är så mycket för kapitelböcker började se fram emot nattningarna, att fortsätta läsa i boken. Men alla sagor blir ju all och även så denna bok, så stod vi utan bok. 

Bokrean kom och tja rea är nog inte vad det än gång har varit kan jag kallt konstatera. Höll på att ge upp och gå hem då LillMucklan förtjust viftar med något ljuslila framför mig: "Titta mamma, titta - mer jättemyrskoloken.." och jo hon hade hittat ännu en bok. Och jag önskar att vi kanske hade börjat att läsa den, för då hade jag inte varit så tveksam till den andra. För såhär börjar "Konstiga djur".

"Alla säger att jag är konstig,  tänkte jättemyrsloken.

  "Du ser så konstig ut", säger de.

  "Vad konstig du är, jättemyrslok"

Det beror väl på vad man jämför med, tänkte jättemyrsloken. Jämför man med ett lejon blir det förstås väldigt konstigt. Ett lejon är liksom en helt annan sak. Ett lejon ser ut som ett lejon, och man vet direkt att det är ett lejon när man ser det.

Ingenting annat.

Det mest normala som finns. 

Men varför skulle man jämföra sig med ett lejon? En jättemyrslok borde jämföras med en jättemyrslok, tänkte jättemyrsloken, och då är jag inte konstig alls."

Tänk vad enkelt egentligen för det är ju precis såhär det är, att jämför jag mig med en massa smala människor då blir jag tjock eller konstig. Jämför sig barnen med någon annan så riskerar även de att bli konstiga. Varför räcker det inte bara med att vara jag eller vad är egentligen normalt? Vem har satt normen, att ha en massa ärr på magen är kanske inte normalt, det är nog egentligen ganska konstigt, udda eller avvikande - OM man bara är i grupp med andra som inte har ett ärr. Men om istället gruppen består av majoriteten barn med ärr och några få utan, ja då är ju det normalt och det andra konstigt.

Det här med gruppdynamik är så intressant om man tittar på det som fenomen, för oftast går det ganska fort för en konsensus att bildas. En klick blir den som bestämmer, sätter normer och genom detta även definierar vad som är konstigt, avvikande eller annorlunda. Genom detta hamnar en större klick utanför. Mänskligt beteende är det, för det är så det sociala samspelet ser ut.

Men någonstans, eller egentligen överallt i hela min kropp finns en längtan att skicka med alla mina döttrar det som jättemyrsloken uttrycker. Att du blir bara konstig utifrån vem eller vad du jämför dig med, att du är tillräcklig i dig själv, varken mer och varken mindre. Du behöver inte jämföra dig med andra, jämför dig bara med dig själv. För det finns ingen annan som du, och du är som ingen annan. Så varför ska du då jämföra dig med dem andra? Det blir orimligt, för handen på hjärtat, ingen har samma förutsättningar, inte ens syskon i samma familj, man föds med olika förmågor, man bemöts på olika sätt från familj, syskon eller på utifrån.

Tänk om detta vore det enda jag kunde förmedla just sista meningen att du och endast du kan jämföras med dig själv och då är ingenting konstigt alls - skulle jag lyckas i detta - då behöver jag nog inte lyckas med så mycket annat alls tänker jag. Detta samhälle med sina höga ideal och stora krav på individen, som att de egna kraven inte vore tillräckligt höga ändå och viljan att vara så mycket mer än allt det där man redan är.

Nå en liten. lång alldeles oundviklig utvikning - för er som vill läsa något inspirerande och kanske tankeväckande, även om barnen kanske inte riktigt är på det spåret än så kan jag varmt rekommendera dessa böcker. För även om barnen inte förstår det filosofiska så är språket varmt och medryckande och kan till och med få en LillMuckla med myror i rumpan att vilja få mer läst. Inte så illa tänker jag.

Vabbruari blir vabbars

Trots att solstrålarna senaste veckan smugit sig in genom persiennerna, bussresan till och från jobbet inte längre sker i kolmörker och att det droppar friskt från taket så verkar det inte hejda de där otäcka små gröna. Mycket aggressiva små gröna i år, ett RS-virus som inte diskriminerar och bara ger sig på de allra minsta utan även större barn som hamnar på sjukhus. Inte mina tack och lov här har det varit influensa i olika former till och från sen början av januari. I ärlighetens namn så har väl barnen inte varit riktigt på banan sen i början av november - man måste tillstå att vintermånaderna är helt underbara. Eller inte....

Så vabbruari som alla pratar om har liksom inte tagit slut utan så här första veckan i mars är vi hemma och vabbar. Prinsessan sjuk ena veckan tisdag till fredag, andra veckan onsdag till fredag, för er som inte vet så ska man skicka in två anmälningar för sjukt barn - annars blir det många långa samtal till Försäkringskassan som vill ha in intyg från läkare då sjukdomen pågått längre än 8 dagar. Vilket den visserligen har gjort men som litet avbräck eller paus var hon ju på förskolan ett par dagar.

Idag vabbas LillMucklan och kanske var det tur när vi fick se värdet på Prinsessans PK, 5,5 ... Inte ett resultat att härja runt på förskolan med, snarare bädda in i bomull. För övrigt har vi ju sett det tidigare, mellan sjukdomsperioderna sjunker PK väldigt lågt, på gränsen till acceptabelt och sedan så snart någon grön ens tittat på henne så pang skjuter det i höjden. Vilket gör det väldigt svårdoserat. Och som antagligen förklarar det stora blåmärket på ena sidan av Prinsessans fot, 4 veckor senare är det bara en liten knöl och gulgrön missfärgning kvar.

Det är normalt alla vabbar nu - ja det är det säkert men det gör det inte roligare för den sakens skull. 417000 ansökningar har inkommit till Försäkringskassan under februari, hela 90000 fler än i januari, med andra ord en ökning på 27,5%. Att inte hinna vara på jobbet mer än några dagar per vecka gör för övrigt att man hela tiden känner sig jagad. För listan på allt som ska göras finns kvar när man varit borta och öppnar man inkorgen så ligger ett antal mail att besvara, hantera och ordna med pronto. Kanske vore det bättre att helt enkelt stänga igen all verksamhet i februari? För kan ju inte vara mycket som flyter på någonstans....

Har dock hunnit surfa och läsa lite artiklar, förutom alla ton tvätt som passerat tvättstugan, snutna näsor mm.

Den här artikeln är intressant, handlar om just detta med tandhälsa och att det idag är en klassfråga, lite intressant för den skrevs bara ett par dagar efter att jag bloggade om den. En fråga som blossar upp med jämna mellanrum visserligen - men en fråga som jag tror snart behöver besvaras. För det är inte rimligt att vi bara på grund av att se när någon öppnar munnen kan göra ett antagande om ekonomi.

En annan artikel som jag bara i förbifarten hörde talas om var den om att pojkar i genomsnitt hade längre dagar på förskolan. 2,5 timme per vecka handlade det om vilket är ganska så mycket mer tid än flickorna. Inte direkt förvånande då det finns en förväntning om att pojkar behöver rasa av sig mer och behöver få vara på förskolan för att få stimulans, till skillnad från tjejer där man istället utgår ifrån att de visserligen behöver till förskolan för att få social stimulans men sedan behöver varva ner. Kanske finns även här ett samband till att det är fler pojkar än flickor som får diagnosen ADHD? Nu menar jag inte alls att förskolan är skyldig till diagnosen utan kanske snarare att har du en känslighet inbyggd, är utåtagerande och kanske egentligen skulle behöva få varva ned hemma i lugn å ro så ges inte den möjligheten.

För övrigt välkomnas verkligen den här granskningen om domstolsbeslut vad gäller sjukpeng, visserligen ett stort skutt mellan sjukpeng och vårdbidrag. Men jag tror att öppnar man upp på ett område och ser över riktlinjer där så kanske även andra områden följer efter. För beroende på var du bor i Sverige så bedömer Försäkringskassan olika, visserligen har en del med att göra med vem som gör bedömningen men mycket skiljer sig regionalt. En skillnad som verkligen inte får finnas

Finns oändligt mycket mer som skulle kunna nämnas men för att avsluta det som ligger mitt hjärta väldigt nära - hjärtebarnsföräldrarnas kamp för att få sina barns behov på agenden. Vi varken kan eller får spara mer på vården nu, det måste ske en vändning, mjuka värden är kanske än mer viktiga än de hårda i dagens läge. Så många svenskar som är trasiga, mår dåligt, har krämpor mm, tänk om alla de hade fått den hjälp och uppmärksamhet de behövt i tid. Jag tror personligen att en stor del av denna grupp då hade varit i en annan situation idag, en situation som kostat samhället mycket mindre pengar. Inte fortsätter vi att bygga på ett hus om det är skevt i grunden, då gör vi om, ser till att grunden är stabil och går att bygga vidare på för att undvika kollaps. Varför kan vi inte ha samma inställning till människan? Varsågod det är dags för dig att ta en paus nu så vi kan räta ut problemen så att du sedan kan växa och utveckla dig åt rätt håll.

GÖR OM GÖR RÄTT

Alla (barn)hjärtans dag

Inför alla hjärtans dag hade man pratat med barnen på LillMucklans förskola om känslor. Vilket resulterade i att LillMucklan vid köksbordet sitter och deklarer att hon är kär i sin pappa och det har hon minsann sagt till sina fröknar. Prinsessan frågar om LillMucklan inte är kär i mamma också, varpå LillMucklan förvånat tittar på henne och med sin allramest pedagogiska röst förklarar att det går ju inte. Det faller alltså på Prinsessans lott att vara kär i mig. Jaha snyggt och fint uppdelat med andra ord.

Skulle traditionsenligt steka lite hjärtpannkakor till barnen, men hittade inte den stora hjärtpepparkaksformen. Samma som LillMucklan mycket kärvänligt hade beundrat i julas när vi bakade de sista pepparkakorna. Det finns fler skäl än ett till LillMucklans smeknamn och alla ni som läst Pettson och Findus vet hur mycket saker de små mucklorna snor ner sig ner till sina små bon. Samma är det med LillMucklan, saker som hon gillar försvinner plötsligt och kan sedan vid en storstädning magiskt dyka upp i hennes väskor eller lådor. Spännande tillvaro med andra ord som kryddas med lite skattjakter då vi verkligen saknar något. 

Igår fick det bli plättar med smör och en stor skål med färska bär på sidan, en lösning som barnen var mycket nöjda med ändå.

Februari är ju även alla barnhjärtans månad, något som i år i princip har gått mig förbi, kanske för att februari numer är vabruari eller så har det kanske mer med att göra att jag känner mig så oändligt besviken på sjukvård mm. Att även om det samlas in pengar till forskning så finns inte resurser att utföra vården. I Lund har ett stort antal sjuksköterskor på IVA sagt upp sig och i Gbg är vården på 323:an tydligen sämre än någonsin (hur det nu kan vara möjligt). Det samlas alltså in pengar till forskning för att rädda fler, men vården räcker inte till åt dem som redan finns.

Kanske skulle man nästa år i februari istället göra ett massupprop angående vården och försöka påverka att resursernas fördelas på ett bättre sätt. För jag är fortfarande fullständigt övertygad om att vården idag kostar mer pengar än vad den behöver göra om allt gjordes rätt.

Missing out

När jag var liten, så kunde jag ha svårt att somna emellanåt. Tanken på vad mamma och pappa kanske hittade på när man hade gått och lagt sig, tänk om de såg en spännande film, åt godis eller gjorde något annat som man helt enkelt missade om man låg där i sängen och sov. Fast nu såhär många år efteråt så nej de gjorde inte så himla mycket trevligt. Kanske för att vi då bara hade två kanaler på vår teve, för att sockret inte riktigt hade gjort insteg på marknaden, vidare var inte öl och vin något som man drack varenda helg - utan bara till fest. Av det skälet så var det väl många gånger jag kom upp och helt enkelt fann dem sittandes skrivandes räkningar, planerade veckomatsedlar eller annat mindre kul.

Problemet är väl att idag så är det så mycket mer som ska vara fest, det är fredagsmys, lördagsgodis, söndagsstek, vin, godis, läsk och en massa andra aktiviteter som ska få plats på ett par ynka dagar.

Så vad ska man säga när det kommer ett litet yrvaket troll nerför trappan, som försiktigt kikar runt hörnet för att hitta mamma och pappa i soffan i full färd med att spela på PS3:an, moffa ostbågar, godis och ett glas vin. När denna lilla person sedan myser sig ner i soffan och längtansfullt tittar ner i godisskålen ( i Prinsessans fall) eller när ingen ser stoppar ner handen och petar munnen fyrkantig (i LillMucklans fall). Det är ganska svårt att motivera två små barn att de faktiskt behöver gå och sova då, särskilt som de vet att mamma och pappa faktiskt gör en massa roliga saker när de ska sova.

Man kanske helt enkelt skulle ha mindre kul på kvällarna?

Lycka är...

Att kunna gunga alldeles själv, utan att vara beroende av någon. Kanske allraminst storasysters välvilja, som ganska snart visar sig vara ovilja då man vill gunga, gunga och gunga... Sedan hösten har dragit igång har LillMucklan ihärdigt varje dag på förskolan tränat att gunga och plötsligt släppte det bara. 

Hade en mycket arg liten tjej igår, som plötsligt gluttade ut genom fönstret, såg att solen sken - pep ut i hallen. "Hejdå mamma jag går ut nu". Det gäller att vara snabb, diskret och tyst om man ska få gunga ifred, det har LillMucklan lärt sig. För dessvärre finns bara en gunga och gungar LillMucklan då är det givetvis den sysselsättningen Prinsessan också vill ägna sig åt. Prinsessan som trivs allra bäst ute egentligen, också hon filosoferandes i gungan. 

Fast det är ju himla kul att de har lärt sig att gunga, det är det, men en gunga till hade gjort livet lite enklare emellanåt.

Lyckan för Prinsessan just nu är våtdräkten som pappan köpte. För det betyder att även Prinsessan kan bli ett litet skrumpet russin i badkaret och simskolan är faktiskt kul. Simskolelärarna trodde nog ett tag att hon var väldigt rädd för vatten, men om man fryser så man nästan skakar sönder då är det inte roligt alls. Andra gången på simskolan då hon faktiskt gick i vattnet fick jag upp en lilablå marmorerad tjej ur vattnet, med blåa tånaglar som skakade så hon inte kunde gå, såg ut som hon hade ett epileptiskt anfall fast stående. På kvällen fick hon feber bara pang sa det. 30 minuter i vatten klarade hon alltså inte, så snälla pappan köpte en våtdräkt, för att kunna simma är viktigt. Idag hoppade Prinsessan från kanten ner i vattnet och hela ungen var bara ett enda stort leende. För vatten det gillar Prinsessan skarpt och nu kan hon på sina egna villkor delta i vattenleken med de andra barnen.

Lägga pussel med vardagen

Ja vad ska man säga, jag fick jobb började jobba och sedan skulle det där vardagspusslet börja läggas, någonstans i pusslet så tappade jag bort lösenordet till bloggen. Mycket begåvat.

Uppe runt 5, på jobbet innan 7 en bra morgon, med det menar jag en morgon då Prinsessan släpper iväg mig. För sedan ska jag hinna jobba de där 8 timmarna, lägg på lite restid och lunch för att hämta barnen i vettig tid. I våras var det hysteriskt för ingen av oss kunde påverka våra scheman, 7-17:30 på förskola för våra små. Behöver jag säga att barnen inte orkade med, ännu mindre Prinsessan. Mycket tårar och mycket ilska. Kan väl inte påstå att jag som förälder heller orkade direkt, särskilt inte med den icke existerande sömnen.

Någonstans där i somras efter ett par vändor med Försäkringskassan där de tappat bort de intyg jag skickat och mycket fler vändor, bland att man lyckades skanna in Prinsessans intyg och lägga dem i LillMucklans tfp ärende? Jajjamensan den mänskliga faktorn i sitt esse. Men där så fick vi iallafall avslag från Försäkringskassan på vårt vårdbidrag, syrligt svarade kvinnan att de besök på sjukhus mm dem fick jag ju ut tfp för, så något annat skulle inte kompenseras. Hmm vad sägs om min tid som läggs ned? Eller det underbara tillstånd som infinner sig i familjen när Prinsessan varit på sjukan. Vi är nu igång med överklagande nummer 3, för jag är helt övertygad om att hade vi bott i ett annat län hade vårt ärende bedömts väldigt annorlunda.

Summa summarum, utan vårdbidrag, maxtaxa på fsk och med en lång vinter framför oss och en Prinsessa som hostar ihärdigt och låter som hon druckit ett par flaskor whisky innan frukost så inser vi att det kommer bli mycket tfp framöver. I den ekvationen finns det inte utrymme för att gå ned i arbetstid, utan lösningen heter flex, flex som bygger på att mamman faktiskt kommer iväg till jobbet i tid så att hon hinner hämta i tid och inte tappar timmar.

Mitt i allt detta så ska mamman även byta arbetsplats, för jobbet mamman hade var bara en visstidsanställning till efter nyår. Med största sannolikhet hade det blivit en tillsvidare anställning av det, men innan regeringen sagt sitt och propositioner gåtts igenom så tja om inte annat har jag lärt mig den hårda vägen att det inte finns något som heter garantier. När jag så fick erbjudande om ett snarlikt jobb, bättre stationeringsort (halva restiden) med samma förmåner och högre lön med tillsvidare anställning, då var det bara att tacka bocka och lämna in sin uppsägning.

Så 1/10 börjar jag på ett nytt jobb, med nya arbetskamrater, nya rutiner och en massa nytt och en stor möjlighet att utforma mitt arbete utifrån hur jag vill ha det. Läskigt är det och jag inser att jag lätt kan jobba ihjäl mig där, så gäller att sätta gränser och uppnåeliga mål - fast så är jag dessvärre som så många andra av den kvinnliga populationen "duktig". Då det är svårt att begränsa sig, svårt att säga nej, svårt att gå hem - det är så mycket man vill och allt det där. Men jag tror bytet av jobb ändå blir bra i förlängningen, för hur sjukt det än låter så var första känslan - "men vad skönt nu kanske jag också kan ta ut tfp om det behövs". För där jag är nu hade det inte blivit något bra och med en visstidsanställning måste man hela tiden visa framfötterna, skitbra när man ändå har storhetskomplex.

Det blir nog bra så småningom, jag måste bara andas lite först, inte hyperventilera utan andas...

Tja så har vi de där andra pusslen i tillvaron med aktiviteter och socialt liv..

Allt detta inramat av en liten ilsk tjej, som inte orkar, som inte räcker till. Lilla Fröken Vinnarskalle som inte tål att komma sist, eller att behöva avsluta före någon annan. Prinsessan som förra söndagen bara satt och stirrade framför sig ute i parken och till slut bara brast ut i gråt för hon var så trött. Detta medans LillMucklan glatt studsar omkring. Så svar på frågan om lungröntgen har avklarats - NEJ vi har inte hört ett endaste ord. Ändå är hösten redan relativt uppbokad redan med flera tandläkarbesök, PK och logoped. Sedan borde jag ta kontakt med någon som kan det här med allergi/astma och barn, för hjärtläkarna tar ju oss inte på allvar så mycket är klart. Men hur i hela helvetet ska man orka? Vissa dagar drömmer man nästan för övrigt om att stanna på jobbet och inte åka hem, visserligen är Prinsessan överlycklig att se mig när jag kommer och hon kommer springandes och slänger sig i famnen på mig. Men sen börjar det då hon kommer hem och vi inte bara kan sitta i soffan och kramas, det sparkas, det nyps, det slåss, det spottas, det skriks, det svärs och det gråts...

Och jag är så in i helvete trött på detta. Tänk för övrigt att på natten inte vakna av ett ledset litet barn utan ett barn som vrålar, som slåss, som sparkas och som ber en dra åt pepparn. Ett barn som har så svårt att komma till ro, där hela kroppen vibrerar och fortfarande springer trots att hon är så trött så hon gråter. Men jag gissar att det är precis såhär majoriteten av andra familjer har det, för det har Försäkringskassan skrivit i sitt utlåtande, att små barn har stora behov av omsorg och att detta är normalt. Det intressanta bara i kråksången är att inget i vår situation ändrats förutom att jag har börjat jobba...

Jag önskar att man kunde krypa in i de där ögonblicken av stillhet, harmoni och energi som fanns under vissa perioder i somras. Som när jag och Prinsessan blev sittandes i över en timme i kyrkan, Prinsessan andaktsfullt lyssnades på kantorns orgelspelande. Prinsessan ihopsnurrad i min famn, med huvudet mot mitt bröst, avslappnad och lugn, bara det rytmiska tickandet från hjärtat. "Åh så vackert mamma".

LillMucklan har hamnat i en filosoferande period, det är de stora frågorna som avhandlas nu, som döden. Något som tog sin avstamp i att vi var och lade blommor på makens väns grav, en vän som gick bort alldeles för tidigt. Sedan dess har det varit mycket frågor om farbror X och vad han gör därnere i jorden och varför han dödde. Förklaringen att hans hjärta inte orkade med var inte den bästa, särskilt inte då man har en storasyster med opererat hjärta. Mycket små rynkade ögonbryn och oroliga tankar har det varit kring detta ämne. För LillMucklans del kan jag så bara känna att det är skönt att dagis är igång igen och hon får gå och träffa sina dagisvänner, att hon kan ha en någorlunda normal tillvaro. En tillvaro där dessa tankar förhoppningsvis inte får allt för mycket utrymme eller plats. LillMucklan älskar sitt dagis, hon vill dit och träffa sina dagisvänner. Så för henne är det ett bra ögonblick måndag morgon då hon får krama, pussa och vinka adjö till sin mamma och önska henne en bra dag.

Avgifter, tid och prioriteringar

Ja hej hej vi lever och ja tankarna surrar fortfarande runt i 180 och jag har ett halvt dussin blogginlägg färdigskrivna i huvudet - det är ju bara det att man ska få ut allt i skrift. Önskar att det fanns en kabel att stoppa in i örat eller liknande och sedan bara tanka ner funderingarna.

Att jag skriver idag var för pga en artikel i NA idag som verkligen fick mig att gå igång på flera nivåer: "Barnläkaren föreslår avgift för akutsjukvård"

Som för det mesta är jag lite kluven jag kan verkligen se poängerna med detta, att akutvården inte överutnyttjades - för det skulle minska köer och tryck för alla. Fast sedan ser jag det ur en annan vinkel också, ponera att köerna minskade och det blev lugnare på akuten - är det då någon på allvar som tror att akuten skulle få behålla sina resurser? För det tror inte jag. Istället tror jag att man då skulle avveckla tjänster och dra ner på personal så i slutänden skulle det inte innebära någon vinst för individen.

För övrigt mannen som gjort ett medborgarförslag kring detta är samme man som gjorde undersökningen ifall man blir snäll av pepparkakor eller inte. Hur var det nu med detta om att kasta sten i glashus? För om han istället lade tid på det han egentligen är anställd att göra och inte lägga för mycket tid på trams likt detta så skulle kanske han hinna med de kroniskt sjuka barnen.

Sedan för att svänga tillbaka lite till kärnfrågan, så istället för att ta betalt för akutvård kanske man skulle ta och se över hur VC och andra mottagningar har det! För är inte bara en gång jag stött på föräldrar i olika forum på nätet som inte fått tid på VC eller barnmottagning. Forum där de sedan blivit uppmuntrade av andra föräldrar att åka in till på akuten måste de alltid ta emot alla patienter. Ett stort systemfel anser jag - för kanske borde VC och barnmottagningarna ha samma garanti som akuten?

Personligen tror jag ju inte att en avgift skulle hindra dem som överutnyttjar akutvården, de skulle nog åka ändå. De som skulle bli mest drabbade är dem som inte har pengar eller dem som har kroniskt sjuka barn - det vill säga dem som Ludvigsson säger sig måna mest om. Kanske skulle man kunna införa ett system som gjorde att man betalade bara om det visade sig att man åkt in i onödan - men hur vet man det då? Eller rättare sagt jag vet inte det och ringer vi 1177 för att rådfråga så vågar de aldrig säga annat än att åk in nu. 

Kanske skulle det även behövas en större tydlighet med vad som gäller vid virusinfektioner eller om barnen får öroninflammation. Tillstånd som man inte längre behandlar, utom vid extremfall och akutvård är just akutvård - oftast klarar sig ett friskt barn någon dag till med en infektion i kroppen. Eller så kan man ringa dagen efter till jour-VC - att åka in till akuten borde inte vara det första valet och om man inte på jour-VC anser att det är prioriterat kanske man inte ska åka till akuten heller. Ni ser jag är ambivalent ordentligt - samtidigt som jag är rädd att ett sådant system skulle slå hårt mot dem som är som mest beroende av att det fungerar. 

Så visst har herr Ludvigsson en liten poäng, men kanske skulle man börja i andra änden. Information till föräldrar, tillgänglighet inom primärvården och sedan när allt detta är gjort och man verkligen sopat framför sin egen dörr - då kan vi börja fundera på avgifter.

Lyssnade på radion idag

Lite moralpanik har jag där på morgonen då jag hoppar in i vår bil för att bege mig till arbetet, för det känns inte rätt att sätta sig på vägarna och spy ut avgaser. Mer avgaser när det istället behöver bli mindre avgaser, för vår omvärld och för våra barn. Läskigt är det och jag reflekterar över det under en sekund, eller två, kanske rentutav flera. Men motar sedan snabbt bort tankarna, för till saken hör att jag liksom så många andra sätter mig själv, min familj och mina barns behov först. Här hoppar bilen plötsligt upp på listan över nödvändiga saker, från att ha stått så fint i sitt garage så är den nu ett måste för att barnen ska få någorlunda rimliga tider på förskolan. 

Så för att mota bort alla de där jobbiga tankarna och funderingarna om man inte borde sätta sig på en buss istället så drar jag igång radion. Inte de vanliga skvalkanalerna, för de fyller inte riktigt sitt syfte, för övrigt måste jag försöka hålla mig lite uppdaterad vad gäller nyheterna. Så det får bli P1, riktigt vuxet känns det, känner hur vuxenpoängen bara kommer flygandes. Debatter om Egypten, de brottsmål som fortgår och vetenskap diskuteras. Känner hur de där små undernärda cellerna bara expanderar, som små tvättsvampar. Det finns alltså ett liv utanför det blåa huset med de två små barnen som slåss, skriker och inte sover. Det finns en hel värld där utanför med tankar, ideer, problem och förhoppningar.

Men så kommer då den nyhet som egentligen är anledningen till att detta blogginlägg skrivs, nyheten som får mig att haja till lite sådär och som får min hjärna att ta flera steg åt sidan. Man presenterar nämligen forskning som säger att kvinnor oftare har psykiska problem efter intensivvård. Första tanken är bara att ja det är väl inte så konstigt, för har man behövt intensivvård så betyder det ju att personen har utsatts för ett trauma av något slag. För på intensiven hamnar ingen om det inte verkligen är akut och fara och färde och att kanske varit så nära att inte klara sig det måste sätta spår i organismen.

Den som nu följt bloggen ett tag inser ju givetvis att jag även gör ett tankeskutt till Prinsessans situation och så många andra hjärtisars situation. För denna studie, som så många andra handlar ju om vuxna individer, barn känns ju inte alltid som de är fullvärdiga individer som man behöver fundera så mycket över. Men i min hjärna så är kopplingen solklar och enkel och jag har redogjort för den många gånger, men gör en repris. OM nu vuxna människor kan få psykiska problem SÅ varför kan då inte barn få det? Barn som behöver ännu mer hjälp och vägledning för att tolka tillvaron, barn som man inte kan resonera med och förklara vad som händer. Tillvaron måste bli än mer skrämmande för dem, detta inbillar jag mig iallafall.

SÅ om nu vuxna får särskilda insatser och uppföljningar efter tid på intensivvården, var finns då dessa resurser när vi pratar om barnen? Är det någon som följer upp deras upplevelser? Någon som stöttar föräldrarna så att de kan bemöta barnen på bästa sätt? Svaret på dessa frågor är som ni antagligen misstänker ett stort nej, de resurserna finns inte. Kanske av den enkla anledning att man anser att barnen får så mycket mediciner så att de inte ska komma ihåg, eller den vanliga klyschan barn glömmer så lätt. Gissar att de då inte har mött Prinsessan, tjejen med stenkoll på allt och ett enormt minne för detaljer. Misstänker för övrigt att hon inte är ensam av det slaget utan att de flesta barn är så. Blir därför enormt provocerad då man pratar om att det är bättre att göra saker när barnen är små, så att de inte minns. Min åsikt är tvärtemot att det är lättare när de blir äldre. När man kan kommunicera med dem, när man vet hur man kan stötta osv. Visserligen ställer det större krav på en som förälder för här kommer ju även frågorna om döden mm, inte alls bekväma men det är vad barnet behöver prata om.

Den stora skillnaden ligger kanske i att vuxna ska vara en del i produktionen, de förväntas ta del av arbetsmarknaden och vara "nyttiga" individer. När de då går sönder så kostar detta samhället pengar och man måste sätta in rehabiliterande insatser. Men vad många glömmer tror jag är att dessa små barn en dag kommer att växa upp och bli producerande vuxna och har de då en tung ryggsäck med sig så kommer det då att kosta samhället. Utöver detta har dessa små barn en familj omkring sig, en familj med en mamma och en pappa som ska producera och vara nyttiga. Men om barnet inte mår bra så mår inte föräldrarna bra, en mycket enkel ekvation och tja då kostar detta ändå samhället pengar.

Varför inte arbeta förebyggande istället för att försöka laga i efterhand. Allting kräver underhåll och omsorg, saker som ska ske i rättan tid - för konsekvenserna om man inte försöker stärka upp kan vara förödande. Och idag bara några små rader från en vän som berättar om hur hennes hjärtis efter en dag som borde ha varit festlig och underbar skrikit och inte kunnat sova. Överbelastning helt enkelt..

Det är dags att börja prata om detta nu, hur våra barn faktiskt mår och vad det är som de utsätts för!

Vi tar hand om henne

Låg i sängen hela söndagen för jag mådde så dåligt, yrsel, öronvärk och tja orkeslös helt enkelt. Var till VC idag och en ordentligt höjd sänka så gissningsvis lunginflammation in the making. Varför ska man gör halvmesyrer när man kan slå på stort på en gång? Antingen så är det så att vi kört på för hårt för länge och att detta är vad som händer när man går igenom väggen, eller så kan det vara så att nu börjar vi slappna av och då utan tillstymmelser till stresshormoner hittar bakterierna in? Eller så kanske är det en kombination av de båda, ärligt talat vet jag inte och ärligt talat kanske man inte ska fundera närmare på det heller. 

Fast när jag låg i sängen i söndags så hade jag en Grey´s anatomy maraton. En serie jag en gång i tiden i princip var beroende av, men en serie liksom alla sjukhusserier jag slutade titta på efter att Prinsessan hade fötts. De fungerade liksom inte i vår tillvaro, med undantag av House för det är så extremt på något sätt. Grey´s fungerade ganska ok så länge jag snabbspolade vissa passager, ni vet passager som involverade väldigt sjuka barn på sjukhus. Det fungerar inte alls, men så kom klippet där jag inte hann med. En scen där kvinnan efter en förlossning måste låta barnet åka med i en ambulans till ett annat sjukhus. Barnet är redan lagt i transportkuvösen och mamman rullar ut i rullstol. Sedan kommer den där kommentaren, den där kommentaren som fick mig att gå i tusen bitar. "Vi kommer att ta hand om henne åt dig, hon är hos oss hela tiden" - eller något liknande. 

Plötsligt slungades jag tillbaka till augusti-07, ståendes på neo och Prinsessan packas försiktigt in i transportkuvösen, de gul-och grönklädda ambulanspersonalen gör sig redo för att åka iväg. Jag håller fullständigt på att bryta ihop och sjuksköterskan vänder sig till mig och säger:"Vi tar hand om henne". Fyra och ett halv år sedan är detta nu, men färgerna på kläderna, den lilla glaslådan med den lilla flickan i som försvinner bort i korridoren kommer nog alltid kännas som igår. 

Det här är ingen saga likt Snövit där hon får ligga i sin glaslåda i väntan på att prinsen ska komma och kyssa henne och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Utan glaslådan behövs för att hålla henne vid liv och den ska föra henne dit där de kan ge henne liv. En ond saga om trasiga hjärtan, slangar, väntan, blod, oförståelse och en familj som införlivas i sjukhusbubblan. Bubblan där tiden står stilla och ingenting sker fråns allting sker på en gång och då går det fort. Och när man väl sluppit ur bubblan, frustration, ensamhet - att växa in i rollen som föräldrar till ett sjukt barn. Att inte bara kunna vara mamma och pappa utan även barnets vårdare, för det är vad vi har varit alldeles för mycket under stundom. 

Letat svar och förklaringar på beteendet, kontrollerat, medicinerat och stuckit. I sjukhusserier kommer patienter in och man felsöker patienten från topp till tå, något vi aldrig har varit med om på riktigt. Vi trodde att det skulle vara så - för så är det ju på TV, kanske är det så i USA men inte i Sverige.

Som när vi funderade på var Prinsessans röst hade tagit vägen, den bollen var ingen villig att hjälpa till att bolla vidare och hålla i rullning. Eller när Prinsessan hade sorkfeber, den diagnosen hittade vi själva, det enda sjukhuset gjorde var att sticka hål på vårt barn - men när det gjorts slutade deras ansvar. Kanske allra störst, Prinsessans mående, ångest och panikattackerna, som ingen hade hört talas om och därför inte hjälpte oss med, man erkände inte ens att det kunde ha ett samband med trauma och det hon varit igenom. Fråns vi slog oss blodiga för att komma vidare och man på BUP kallt konstaterar att jo så är det. 

Kanske är det så att man i USA har mer resurser då man på ett annat sätt betalar för sin sjukvård, för vi i Sverige betalar ju också även om det inte är synligt på samma sätt. Sedan skulle jag för allt smör i Småland inte vilja ha samma system som de har där, ett system som tillåter att människor dör för de inte har råd med sjukvård, eller att alla inte har rätt till samma vård och omsorg. Hade vi bott där hade vi aldrig haft råd med den vård som Prinsessan fått. Vi hade inte haft råd att sitta vid hennes säng i alla veckor det krävdes, vi hade inte heller kunnat vara hemma med henne när hon behövde oss som bäst. Någon kompensation likt tillfällig föräldrapenning hade heller inte varit aktuell. Frågan är om vi ens hade haft råd med enalaprilen som hon hade i början. Det finns mycket att vara tacksam för i det svenska systemet och det gäller att inte spara mer på det, för vi har inte råd att hamna i det läge många amerikaner idag befinner sig i. Men det finns även många utvecklingsmöjligheter

En liten mening sätter igång ett minne, som en lavin bara flödar det över mig. Hade hon inte sagt den meningen. Hade hon inte vänt sig om kanske det hade gått bra, men nu gör hon det, för kvinnan i serien vänder sig om och det ger effekt. Fullständigt förödande effekt. Det kommer nog att ta mycket tid känner jag innan jag vågar mig på att titta på en sjukhusserie igen. 

Tacka vet jag deckare med ordentligt blodiga mord, GCB eller sci-fi. Allt mycket långt ifrån mina minnen, verklighet och vardag. De triggar inte igång alltför mycket tänkande, kännande eller "tänk-om", "utifall att" osv, de är det tidsfördriv de ska vara, varken mer eller mindre. Enkelt, snyggt hopplockat i en liten ask med en tjusig rosett.

Kull ni har den - igen och söta hönor

Jag börjar starkt misstänka att vi leker en lek, typ kull eller annan jagalek men att vi hela tiden hamnar i bakvattnet och att det därför blir vi som "har den". Och där när man "har den" så orkar man ingenting och kommer inte fatt att lämna över stafettpinnen. Vidare efter en omgång med "har den" så tar det ett tag att komma på benen, man ligger efter, hinner inte riktigt upp i hastighet och tjoffsan hejsan så "har man den" igen. 

Så med det sagt, fyra av fyra hemmavarande har legat sjuka under påsklovet, olika stadier av ögoninflammation, influensa och stackars mamman med öroninflammation och misstänkt spräckt trumhinna. Känner nästan för att jag fasar för att lämna barnen på förskolan på onsdag, med tanke på vad de kan ha med sig hem. Sjukt tradigt är det och jag är bara tacksam för att vi inte hade beställt en liten minisemester till påsklovet för det hade känts surt om vi inte kommit iväg.

Tycker för övrigt påsk är en intressant högtid och som jag bloggade förra året, så är det en period av förvirring och många kolliderande traditioner. I år har det mest varit godisöverlämningen som varit den stora förvirringen. Eller förvirring och förvirring - jag kan ju bara kallt konstatera att traditionerna skiljer sig åt. Vem som kommer med godiset, när, var och hur. 

När jag var liten så fick vi bara ett påskägg punkt, det var inget snack om att någon kom med det. Sedan gick vi och påskade på Skärtorsdagen för det är den dag då Häxorna flyger till Blåkulla. Enkelt och okomplicerat. 

Men så hade vi de år då vi firade med moster och kusin, för hem till dem kom tranan med påskgodiset. En trana som gömde godisbitar överallt och ingenstans och sedan fick man plocka ner dem i sitt ägg. 

När jag bott i USA så är det väldigt tydligt att det är påskharen som kommer med äggen. Små färgglada plastägg, i storlek med ett vanligt ägg, fylls med ett par godisar och läggs sedan i trädgården så barnen får plocka upp dem. Tror jag såg en liknande sekvens i Lotta på Bråkmakargatan där hon gömde godis i stanniolpapper i hela trädgården. De enda som verkar oskyldiga till påskgodisleveransen är hönorna - men de kanske ska stå för den reella äggproduktionen?

Kan för övrigt berätta att jag sökt små plastägg hela våren utan lycka så om någon vet var jag ska få fatt på dem till nästa år får ni gärna höra av er! Det blev en kompromiss i år och påskäggen gömdes ute i skogen och sedan fick barnen en lapp under tallriken med en fisk eller fågel, med andra ord i vilken höjd de skulle leta efter äggen. Om något år gissar jag att man kanske kan rita ett skattkarta, men jag gillar ändå ideen bättre med en massa små ägg att plocka upp - för då blir det en aktivitet av det också och det sekundära blir att moffa godis.

I förrgår gick så barnen påskkärring för att maximera påskförvirringen så går man påskkärring på påskafton i Örebro och omnejd, vilket förvirrat vår familj maximalt. Jag kan förstå de praktiska aspekterna av det hela, att alla då är lediga och att det faktiskt är lördag = tillåtet för godis. Men funderar på om det kanske har en annan historisk förklaring, men det är inget jag hittar när jag letar efter det. Det blev en hel del pyssel men så till slut var sex stycken påskiga påskabrev skapade, tre var för ansåg att det räckte mer än väl för barnen. 

Hade inte berättat innan att de kanske skulle få godis, för var ju inte säkert att alla grannar hade hemma och själva poängen med att påska anser jag inte är att tigga godis. LillMucklan var mycket glad då hon kom hem, av flera skäl för tydligen hade hon gömt sig bakom pappans ben hela tiden, men även för att hon hade en hink med G O D I S i!! Wow liksom, man fick godis om man ritade teckningar, så gällde snabbt att förklara för henne att detta bara gällde på påsk så hon inte fick några ideer om att göra flera besök hos grannarna. Lite förtrytsam var hon allt också för tänk de hade ju faktiskt kallat henne för tant och hon var ju ingen tant heller.

Två mycket nöjda barn kröp sedan upp i soffan och åt sitt godis medans de tittade på Hopp och har ni inte sett den filmen kan jag rekommendera den varmt. Verkligen helt rätt för Prinsessan som är fascinerad av de där figurerna som är så ihopknippade med vissa högtider, Tomten och Påskharen.

Sedan kan jag dock inte låta bli att fundera hur det kommer sig att de större helgerna så starkt har kommit att förknippas med godis, socker och sötsaker? Får fundera mer på det en annan gång för snart kommer barnen in som varit ute och lekt en stund och då ska vi baka pepparkakor. Hur avigt det än låter, men har haft en deg som legat sen i julas och tja man sjunger ju att "julen varar ända fram till påska" - nu är ju påska snart slut så då kanske julen och pepparkakorna bör försvinna de också!?

Internationella kvinnodagen

Det har idag inte gått att undvika att det är internationella kvinnodagen som kvinna borde det kanske ge mig hopp och en känsla av tillhörighet - att känna att ja detta är en dag för mig och mina jämlikar. Istället så fyller bara detta mig med irritation, vi har nu med råge passerat år 2000 och vi är alltså inte mer jämställda än att vi måste fira en internationell kvinnodag? och för att citera Viviane Reding:
"...så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter. Målet är jämställdhet, så att vi inte längre behöver en sådan här dag.."

Jag undrar lite stillsamt var någonstans det gick fel under historien, var någonstans gav man rättigheterna till männen att betrakta kvinnan som sin tillhörighet? Och när blev kvinnan det svaga könet, kanske främst för att hon föder barnen? För ur ett samhällsekonomiskt perspektiv behövs reproduktionen och barnen var dem som skulle försörja sina föräldrar den dag de blev för gamla för att arbeta, en slags pensionsförsäkring.

Längre fram i historien så skildes även en gift kvinna från en ogift med de små orden fröken och fru. Något som egentligen säger hur man ser på kvinnan, att en kvinna utan man bara är en halv individ eller varelse och endast genom mannen och att bära barn kan bli fulländad. För motsvarande ord finns inte för mannen utan det är bara herr, i vissa fall har jag sett användningen unge herrn - men det ger ändå en fingervisning om status och ställning. I svenskan är inte dessa ord längre så utmärkande men i engelskan är det tydligt, miss, mrs och mr. Kanske skulle vi fundera över hur detta används och vad de signalerar innan vi kan diskutera jämställdhet?

En följd av historien är vad vi idag ser i yrkeslivet och löneutvecklingen där kvinnligt dominerade arbetsplatser eller yrken har lägre löner och de yrken med högre löner så har kvinnan ändå oftare en lägre ingångslön eller halkar fort efter i löneutvecklingen. Jag undrar hur detta kan vara OK? Detta i Sverige där kvinnliga studenter är överrepresenterade på universitet och högskola och där låglöneyrkena är de yrken som ska vara omvårdande. De yrken som kanske egentligen betyder allra mest, att ta hand om barn, unga och äldre eller dem som behöver extra omsorg. Dem som har möjligheter att få våra små frön att blomstra och hitta sina vingar, de som i faktisk mening bär potentialen till samhällets fortlevnad. Här väljer man alltså att spara på pengar? Pengar till löner och pengar för att trygga fortlevnaden, vilket dessvärre gör att meningen "skräp in - skräp ut" gör sig hörd.

Det krassa är att om vi räknar på följande:

* att man under sin levnadstid arbetar 40 år 

* att ingångslönen endast skiljer på 500kr i månaden för mannen och kvinnan

* att löneutvecklingen sedan följer de normer som finns idag,  dvs kvinnans står still och mannen ökar marginellt

Så innebär detta att mannen dragit in nästan en kvarts miljon mer än kvinnan under sitt yrkesverksamma liv, det innebär också skillnader i pensionen.

Personligen kan jag kanske förstå att löneutvecklingen stannar upp lite under de år kvinnan är hemma och gravid, för att få mer än den garanterade löneutvecklingen så måste man ändå vara på plats och visa framfötterna. Jag kan köpa den biten, men jag kan inte köpa varför en man automatiskt får en högre ingångslön. För den som är intresserad så finns en mycket välskriven och intressant debattartikel i SvD idag: "Klockan 15:51 börjar kvinnor jobba gratis" i snitt jobbar alltså alla kvinnor gratis en timme om dagen om man jämför lönerna. 

Utöver detta så vill jag att ni tittar på statistiken nedan, direkt kopierad från SCB inte nog med att kvinnan arbetar en timme gratis på arbetet, titta på stapeln "sammanboende småbarnsföräldrar), hoppsan liksom där var det en timme till obetald tid för hemarbetet. Många är de forskare som konstaterat sambandet mellan det obetalda hemarbetet och kvinnans lägre lön och löneutveckling. Men det ger också att kvinnan utnyttjas och fortfarande inte ses jämställd mannen, trots högre utbildning och erfarenhet i många fall.

Det finns säkert mycket mer att säga och mycket mer att göra, men jag önskar att man kunde börja med att se kvinnan som ett problem på arbetsplatsen och att pappor som tar föräldraledighet är ett problem. Jag önskar för övrigt att man skulle skrota internationella kvinnodagen, för den påminner bara om allt som inte fungerat eller inte fungerar, jag önskar istället att man skulle prata om internationella jämställdhetsdagen och fokusera på hur man jobbar för att minska klyftorna. 

 Jag skulle kunna skriva mycket mer och jag skulle kunna problematisera över detta, men jag känner mig mest bara trött och modstulen när jag ser statistik som nedan och måste påminna mig själv om att kvinnan har haft rösträtt i snart 100 år i Sverige och på allvar klev ut på arbetsmarknaden på 70-talet. Ibland blir jag dock fundersam på detta när man ser statistiken, det verkar som vissa strukturer är svårare att ändra än andra. Lika lön för lika arbete borde vara en självklarhet! Men vi är väldigt långt ifrån den självklarheten....

Drömmar uppe bland molnen

Jag har verkligen fastnat för serien Glee, den gör mig alldeles varm och glad inombords. Någonstans känner jag mig som en omogen tonåring som ändå går på konceptet med gruppen utanför som ska förverkliga sina drömmar. Men jag kan inte hjälpa det, för det är ändå en liten del i mig som vaknar. En liten del som har liknande drömmar som dessa tonåring, som trots att hon i princip är tondöv och har två vänsterfötter vill stå där på scen och sjunga och dansa. Men så tonar vinjetten ut och värmen försvinner och verkligheten pockar på istället. 

Men denna sista säsongen av Glee har inte alls gett mig samma känsla som förut, den känns forcerad och fokuserar väldigt mycket på sökande efter mål och mening. Jag har inte riktigt fastnat för den och det är inte det första jag väljer att titta på längre. Men så slog det mig varför, den första säsongen trots alla svårigheter så präglades karaktärerna av hopp och drömmar om tillvaron. Något som visserligen finns med under den nuvarande säsongen men verkligheten har hunnit ikapp karaktärerna, kanske kommer deras drömmar inte att falla in och realiteten har klampat in med stora steg. Serien ligger alldeles för nära verkligheten och den lilla tonåring inuti mig får ingen näring till sina drömmar.

Det kanske kallas att bli vuxen, jag vet inte, men jag vet att jag i tonåren var fylld med drömmar och planer för framtiden. Något som sakta men säkert försvann, vissa utbildningsalternativ föll bort, hur spännande och roliga de än var - så var det inte rimligt att lägga tid på något som kanske inte skulle ge något i slutänden. Det blev att kompromissa med sig själv, att försöka hitta det bästa av de andra alternativen som gick att genomföra. Så har tillvaron sett ut och just dessa beslut har blivit allt fler sedan Prinsessan kom in i våra liv. Inuti mig bor fortfarande den där lilla tonåringen som har drömmar och aspirationer, men alltför ofta så får den lilla rösten inte ens göra sig hörd. 

När Prinsessan föddes drömde vi högtflygande och hade planerat upp vår tillvaro, där uppe bland molnen som vi kallt räknade på skulle följa oss på resan med den nya bebisen. Det visade sig att molnen var alltför skira och inte orkade bära vår vikt. Den resa vi hade framför oss fick aldrig riktigt fart och vi ställde in vårt sikte på Holland istället, det där stället som kanske inte var riktigt vad vi tänkt oss men som skulle fungera som en fullvärdig resekompromiss. För er som följt bloggen ett tag så vet ni att vi inte heller har lyckats tagit oss till Holland. Våra drömmar flyger fortfarande högt bland molnen och vi är som träden ordentligt rotade i jorden, små försök att flyga fritt har gjorts men vinden har inte orkat bära.

Men så en morgon förra veckan fann jag mig själv liggandes kvar i sängen för att njuta av stillheten och lyssnandes på två små barn som leker fint tillsammans. Tillsammans, bredvid varandra, på samma snutt järnväg, tåg som kopplas ihop och kopplas isär och en historia fantiseras ihop av barnen om destinationen för tåget och vad som ska åka med. Jag fortsätter att lyssna och vågar knappt andas för jag är så rädd att störa lugnet därnere. De leker, jag städar, de leker och jag tvättar. Prinsessan är vänlig och lägger försiktigt sin lilla arm kring LillMucklan lutar huvudet mot hennes axel och pussar på kinden, sådär bara i förbifarten, sedan återgår hon till leken som om att detta var vardagsbeteende. Själv står jag bredvid och känner hur känslorna far runt, för detta hör inte till det vardagliga. Två små barn som leker, som håller varandra i handen, som myser upp i soffan tätt intill varandra under en filt. Detta trots att båda barnen är sjuka och irriterade och ynkliga, visst blir det lite gnabb men inget som inte kan lösas och en bråkdel av vardagen om den brukar se ut.

Under två veckor somnar Prinsessan på en femöring, sover fint i sängen tills vi går och lägger oss och vaknar bara ett fåtal gånger under natten. Lite sömnigt förvirrad går det lätt att försiktigt lägga ned henne på kudden igen och bädda om henne.

Två veckor, hemma i stillhet med mina sjuka barn - två veckor när man nästan kan känna doften av tulpaner och höra suset från väderkvarnar.

Men allting måste ha ett slut och i tisdags var Prinsessan tillbaka på förskolan igen, ett ställe dit hon själv vill gå, ett ställe där hon trivs och har kul. LillMucklan som inte alls var på banan och som vi väntade vattkoppor på har fått vara fortsatt hemma. En dag på förskolan, 4 timmar i barngrupp gav av vi från det Prinsessan gick och lade sig fick springa upp tre gånger för hon var så ledsen och upprörd. LillMucklan som inte mådde bra hade tagit sig ner för trappan och satt och halvsov i mitt knä hörde tredje gången på Prinsessan skrik att nu var det bara för mamma att gå:"Gå du mamma, hon behöver dig, jag sitter här och väntar på dig." Sedan var natten överjävlig, panikskrik, gråt och i prinicp ingen sömn. Till förskolan igen på onsdag och efter förskolan började misshandeln av LillMucklan igen, inget mer mys, inget mer tillsammans lek, natten som följde såg ut som den förra.

Smack och pang blev vi neddragna på jorden igen av de rötter som vi lyckats befria oss ifrån. Lurad känner jag mig, ordentligt lurad, för jag fick se en annan tillvaro, en annan tillvaro som skulle kunna få vara här hemma men som inte är. Drömmar som smulades sönder, fort och obarmhärtigt.

För det är så orättvist, jag kan förstå alla dessa reaktioner om vi gjort något som Prinsessan far illa av, eller något som hon tycker är jobbigt och uppslitande. Men när det gäller saker som hon faktiskt tycker är roligt och ser framemot. För jag tror ju inte ens en sekund på att Prinsessan själv mår bra när hon misshandlar och ger sig på LillMucklan, sparkar, bits, slår med knytnäven. Pratade med BUP om detta och fick svaren att Prinsessan antagligen har längre startsträcka än de flesta, jo det vet vi ju men hon har nu gått på förskola sen i höstas och hon går max 12 timmar per vecka. Det är inte många timmar alls, vad händer när vi måste dubbla, trippla och kanske fyrdubbla den tiden? 

Hur mycket orkar hon?
Hur mycket orkar vi?

Vidare uttryckte väl BUP att det antagligen är för mycket intryck för Prinsessan att hantera och det är intrycken hon måste behandla under natten, vilket ger att hon är så trött dagen efter. Detta är vi helt med på och det har vi ifrågasatt sedan länge, för det känns som att intrycken bara tas in och krockar i huvudet på Prinsessan. Frågade men VAD ska vi göra då? För såhär kan vi inte ha det, svaret jag fick att vi vet inte vad vi ska göra heller. Jag känner att jag snart ger upp på BUP, att producera frågor och frågeställningar det kan jag göra själv och om jag har en hypotes kan jag försöka hitta vägar hur vi kan lösa det. Jag trodde att BUP skulle vara vår krycka och kunna ge oss vägledning men efter två års tid så har vi lika mycket frågor och funderingar och många av problemen kvarstår. Frustrerande är bara förnamnet ...

Dessutom börjar det bli dags för att fylla i en ansökan om vårdbidrag igen och jag pratade med handläggaren på Försäkringskassan. Ett samtal som fyllde mig med uppgivenhet. Ett nytt läkarintyg behövde vi inte skicka in om inget nytt tillstött, det var bara att hänvisa till det gamla. Jag frågade hur det var med intyg för den psykosociala biten, ett intyg hon först inte hittade eller förstod vad jag hänvisade till. Till slut efter mycket bläddrande i sina papper hittar hon det ändå. "Jaha var det bara detta med ångeststörning, det hade ju påverkat mycket mer om hon hade autism eller liknande och hon uppfyllde ju inte alla kriterier för PTSD". Jag är fullt medveten om att vissa diagnoser nästan automatiskt utan större beskrivning ger högre vårdbidrag, men det kändes så krasst att få den sanningen så nära. Samtidigt som jag ändå uppskattar att någon ändå är ärlig med hur de gör sina bedömningar.

På inget sätt önskar vi heller att Prinsessan vore sjukare än vad hon är, men med en diagnos så skulle vi någonstans veta vad vi hade att rätta oss efter och så skulle Försäkringskassan kanske ta oss mer på allvar. BUP tar ju oss visserligen på allvar men de vet inte vad de ska göra och ja där sitter vi då någonstans mitt i och känner oss tämligen klämda. Ett vårdbidrag underlättar ju egentligen inte situationen i sig, men är ett tillskott för merarbetet ur ekonomiskt hänseende för oss. Något som kanske kan ge oss möjligheten att arbeta 75% vardera och försöka lägga våra arbetstider så att Prinsessan inte får för långa dagar på förskolan. Visserligen, något som BUP också påpekat så mår inget barn bra av att gå 40 h eller mer på förskolan, men för Prinsessan som knappt orkar med 12 h?

Bortsett från allt detta så när jag en dröm, en dröm som flyger högt uppe bland molnen, lätt seglar den där, dalar lite emellanåt, får vingar och lyfter igen. En dröm om det vi faktiskt fått uppleva, en Prinsessa som mår bättre i sig själv, en Prinsessa med tålamod att åter lägga pussel och pyssla, där det inte ständigt kryper i skinnet på henne. Myror som studsar runt, myror som gör henne så irriterad och less att LillMucklan åker på den ena snytingen efter den andra. En Prinsessa som vaknar efter välbehövlig skönhetssömn och möter dagen med ett leende. Detta är vad jag drömmer om, för Prinsessan, för LillMucklan och för hela vår familj.

Spelhålan

Det blev många nya fina julklappsspel, inte mindre än tre stycken och som vi har spelat och spelat, iallafall två av dem. Nu har vi ju varit hemma från förskolan i två veckor och de spel vi hade började jag bli lite trött på, men då trollade pappan fram ännu ett spel. 

Oftast går det ganska så bra, så länge Prinsessan får vinna, eller att hon tror att hon vinner, tja ibland går det till och med bra om någon annan vinner. Det applåderas och gratuleras, men givetvis är det allra roligast att vinna och skulle hon vinna, vilket händer tre av fyra gånger så får vi höra det resten av dagen - att hon minsann vann. Mycket ödmjuk vinnare således, pyttsan. Fast i ärlighetens namn är nog det roligaste att spela för dem och ett av spelen så spelar vi tillsammans mot några grisar som annars äter upp vår matsäck. Ganska skönt att ta till ibland också, att varva och på det andra spelet så har de själva lagt till lite spelregler, så i första läget kan ett av barnen vinna men sedan så kan de vinna tillsammans. Intressant problemlösning...

Vet hur svårt det är att få tag på bra barnspel och ett av våra favoritspel är fortfarande Uno Moo! så tänkte tipsa om de spel vi har spelat nu och vilka jag faktiskt anser prisvärda. För de mindre barnen är det ju annars dessvärre en uppsjö av memory spel eller spel som man som vuxen allt för fort ledsnar på, typ "In i stallet" mm.

Mix-Max är ju en klassiker som jag vet att jag spelade som liten och det var jättekul att få ihop gubbarna rätt, eller kanske var det nästan roligare att få ihop dem fel? Kul är det att se också hur fort barnen har lärt sig tärningen, hur många prickar som är vilken siffra. "Åh en sexa vad bra då får jag ta ur alla högarna" följt av ett lite maniskt asgarv - tänk er Gollum och hans Precious... 

Ännu roligare tycker jag att det är att detta spel faktiskt hållt i alla år och att jag som vuxen fortfarande kan uppskatta att spela det med barnen. Ett spel som baseras väldigt mycket på tur, men ändå är det Prinsessan som alltid får de bitar hon behöver och står som segrare. För här gäller i de enklare reglerna flest gubbar vinner, vill man göra det svårare så är det bara "korrekta" gubbar som ger poäng. Jag tror dock att barnen har mycket roligare när spelet är slut och förhandlingarna om hur mycket värda vissa kroppsdelar är. "Du får arga gubbens fötter om jag får Ariels huvud och hatt".

Så om detta spel inte redan finns hemma hos er så kan jag varmt rekommendera det, mycket prisvärt och det är enkelt att komma igång och snabbspelat.

LillMucklans julklappsspel blev dessvärre inte lika lyckat, jag tror att spelet Rummikub bygger på samma principer som Gin Rummy. Men reglerna är dessvärre väldigt oklara och vi har försökt spela dem som jag tolkar reglerna - men det skapade förvirring och två barn som gick ifrån spelbordet. Kanske är åldersgränsen 4-7 lite väl generös eller så är spelidén helt misslyckad, jag vet inte vilket det är. Om vi då bortser från att jag inte riktigt fick kläm på spelreglerna.  Just nu väljer LillMucklan att bygga torn av bitarna istället, skönt att det kommer till någon användning. Bara hoppas alla bitar finns kvar vid senare tillfälle så vi får testa spelet igen. 

Busytown var en klar positiv överraskning. För konceptet att ett spel inte har en vinnare innebär i vår familj att det inte är ett spel,  utan kanske mer ett pussel eller liknande. Men förvånansvärt nog så fungerar det ändå som ett spel och barnen som fick spelet tillsammans i julklapp håller det som en favorit. 

Ett problem är dock den 2 meter långa spelplanen, för den tar upp plats och den inbjuder till att barnen måste ställa sig upp och röra sig över spelplanen. Särskilt i momentet då man ska söka efter tex stegar, glasstrutar mm med förstoringsglasen eller när grisarna snurras upp och barnet ska hämta mat från ön. Ett väldigt uppskattat moment, men som dessvärre gör barnen väldigt studsiga och exalterade - vilket i sin tur resulterat i att en hållare till figurerna samt timglaset gick sönder redan första veckan vi hade spelet. Vilket känns lite surt för spelet kostar lite pengar och lite bättre kvalitet på delarna hade inte skadat för man borde ha räknat med att barnen skulle komma att röra sig kring spelplanen.

LillMucklan kommenterade det trasiga timglaset med följande:"Ajdå mamma tiden är sönder, den rinner bara på sidan nu". En träffande kommentar annars vad gäller spelet för tiden rinner faktiskt bara iväg och det är kul att spela, även som som vuxen, tack vare momentet där man ska leta efter detaljer på spelplanen. Även detta ett spel med enkla regler, det gäller att ta sig ut på ön innan grisarna äter upp matsäcken och det gäller att göra det tillsammans. Det är även enkelt att komma igång och snabbspelat. 

 .. och här då det sista tillskottet i spelsamlingen, det spel som pappan köpte till barnen. Pictureka! Överraskande enkelt att spela men samtidigt så var det inte alltid så lätt att hitta de figurer eller saker som efterfrågas. Det kräver koncentration och engagemang av både stor som liten. Pictureka är nog heller inte det enklaste ord att säga, så LillMucklan får (de gånger hon kommer ihåg det) säga bokstaven P och Prinsessan kämpar tappert med det krångliga ordet.

Det intressanta med detta spel är väl att barnen har hittat varsin fuskstrategi. LillMucklan böjer sig sådär lite nonchalant ned och kikar på kortet som pappan håller i handen för att få lite försprång på vad det är man ska leta efter. Prinsessan däremot lutar sig tillbaka lite. För hon vet att LillMucklan inte är så snabb att ropa P. Låter hon bara LillMucklan leta och hitta bilden så kan hon sedan snabbt kliva in, hojta "Pitujeeka" och hoppsan hejsan har hon ännu ett kort i sin hög. För både LillMucklan och Prinsessan är grymma i detta spel, hur snabba som helst att hitta den där fågeln, svärdet eller något som är vasst. Här gäller det som vuxen att istället för att ta det lite lugnt att istället se till att man är riktigt på alerten.

Det är så himla kul när barnen börjar bli så stora att man kan spela spel som man faktiskt som vuxen själv har behållning av istället för att plåga sig igenom dem, något jag misstänker att barnen även märker av. Det finns så mycket pedagogisk vinning när man spelar som man kanske som förälder alla gånger inte tänker på, turtagning, räkna, bokstäver, fokus, ta instruktioner, koncentration, igenkänning och mycket, mycket mer. Det behöver inte vara komplicerade eller speciella böcker, studiematerial för att barnen ska få en känsla av allt detta. Det betyder även att förskolan som ensam pedagogisk instans i barnens liv inte är helt korrekt heller. För det finns mycket man kan "arbeta" med och leka in hemma, det behöver inte vara komplicerat, det behöver inte vara dyrt - men främst av allt det kan vara kul och det kan ske på barnens villkor. Förutom detta, en stund av gemenskap och närvarande föräldrar som umgås med sina barn och har roligt tillsammans. Något som det kanske inte alltid finns utrymme för i vardagen, men som inte behöver ta så lång tid eller vara omständligt, egentligen. Så fram för mer spelande med barnen...