Lillasyster och tanden

Det här inlägget skulle nog kunna ha flertalet olika rubriker och kanske finns det någon mer passande. Men det är när det händer något utöver det vanliga som man reagerar, tänker till och kanske reflekterar över tillvaron.

 

Att vara syster och kanske än mer lillasyster till ett barn med kroniska bekymmer är inte alltid helt enkelt.

 

Att vara förälder är heller inte enkelt, att försöka fördela resurser, tänka någon sorts rättvisa och försöka ge barnen det som de behöver för att stärka dem på bästa sätt. Ett stort uppdrag ändå om man har fler än ett barn, tror jag i alla fall att många upplever det som.

 

I våras hade vi städdag och på vägen till den traditionsenliga korv med bröd trillade LillMucklan på sparkcykeln. Det såg ut som hon egentligen bara lade sig ner från ståendes, käck som man är som förälder så är första reaktionen - Upp och hoppa det gick bra. Tja tills jag såg hur hon blödde i munnen. Slem blandat med tårar och blod, det ser väldigt mycket ut och då vi är vana vid Prinsessan så tog Pappan henne i famnen och ilade hemåt. Fast väl hemma hade det egentligen slutat blöda och här någonstans insåg vi hur påverkad Prinsessan är av sin medicinering.

 

Konstaterade då blodet slutat rinna att det saknades en framtand och de två andra var skeva, så ett samtal till jourtandläkaren och Pappan begav sig ut för att leta reda på tanden. Detta under tiden som LillMucklan hysteriskt skriker att vi måste till tandläkaren så han får fixa hennes tand. För hon måste ju ha alla sina tänder. Någonstans mitt i all olycklighet somnade LillMucklan i min famn och Pappan kom tillbaka med sitt fynd, en hel tand - rot och allt.

 

Hela vägen till tandläkaren grät hon över sin förlorade tand, men jodå tandläkaren skulle minsann laga den, som han hade gjort med Prinsessans tand. Försökte förklara för henne att det var skillnad för Prinsessan hade kört upp sin tand och tja LillMucklans var ju helt utslagen.

 

LillMucklan som egentligen är en mycket blyg liten dam hoppade sedan upp i tandläkarstolen, visserligen utan att säga ett ljud eller svara på tilltal. Var bara att konstatera att tanden var utslagen, röntgenbilder togs och de andra två skeva tänderna hade hittat tillbaka till sina positioner även om de var lite rörliga. Men en mycket stolt liten tjej fick sedan välja ett litet plastdjur i lådan. Något som hon sedan tjatade öronen av mig om, hon hade fått välja för hon hade varit duktig, precis som Prinsessan brukade få göra. Nu avskyr jag ordet duktig men det kan vi ta en annan gång - det var LillMucklans ord.

 

När tandläkaren väl konstaterat att det inte gick att göra så mycket åt det hela så lugnade sig LillMucklan också, det kändes lite i efterhand som att själva grejen att få åka till tandläkaren akut, för en speciell sak, att det faktiskt hade hänt henne något stort också - det var större än tanden som saknades. Att få lite extra uppmärksamhet och kanske att synas? Jag kanske varit naiv men har inte trott att extra läkarbesök och hela den baletten är något som barn eftersöker - men här kändes det som att det ändå var så. Passade på att mysa lite extra med LillMucklan, gick på stan och åt lunch ute. Vet inte om hon sedan mjölkade situationen extra men det var väldigt synd om henne länge och ja det resulterade i flera besök hos tandläkaren för att göra ett par kontroller till, på de andra tänderna också och anlagen därunder.

 

Tandläkaren hade för övrigt inte sett en hel tand utslagen på det här sättet, men ska man slå ut en tand är det bättre att roten följer med så slipper man plocka ut den vid annat tillfälle. Något jag inte tror att LillMucklan hade varit lika glad åt. Tror att detta räckte som "tycka-synd-om-tillfälle". Men det blev med dessa tandläkarbesök fler tillfällen att plocka saker i lådor, något jag tror att man inte riktigt kanske förstått hur viktigt det är. Både för barnet som får ta men även för syskon som får stå bredvid och titta när någon annan får välja. Jag förstår att vården kanske inte kan ge alla barn men det blir en svår situation, för någonstans om man nu ska bedöma "duktig" så tänker jag att i många lägen är nog syskonen minst lika duktiga och får stå ut med en massa. Oändliga läkarbesök, kontroller mm - för dessvärre är det ju inte alltid som man har barnomsorg så det täcker allt.

Sedan är det svårt, efter jobbigare läkarbesök så brukar Prinsessan få välja något i leksaksaffären, en muta - helt klart. Betänker man hur rädd hon är och hur jobbigt det är med sjukvårdsbesöken så vill man lindra, mildra och göra det man kan för att avslutningen ändå ska bli positiv. Men ska man då egentligen köpa något till LillMucklan också, i rättvisans namn? Samtidigt om hon inte varit med ska hon då belönas för vad? Blir belöningen till Prinsessan lika stor då? Jag vet inte riktigt hur man ska göra, det är jättesvårt och dessvärre är jag nog inte konsekvent på den punkten.

Rättvisa kontra prestation är egentligen det som står mot varandra...

 

Med en Prinsessan som börjat ifrågasätta just rättvisa och att som spånar på väldigt fort på vissa trådar, hur snart kommer hon då att upptäcka att man kan få något utan prestation.

Samtidigt får min LillMuckla en hel del ensamtid med mig, för ofta vi hittar på saker eller hon följer med och handlar eller andra uppdrag av den enkla anledningen att Prinsessan inte orkar. Då är det lätt att sticka till henne något extra, även om hon är väldigt noga att vi ska handla något åt Prinsessan också, något som Prinsessan gengäldar så de gånger hon får två saker ur lådan så är alltid en till LillMucklan.

 

Kanske blir det rättvist i slutänden ändå? Men jag hoppas och önskar att LillMucklan inte är avundsjuk på alla de ändlösa besöken till sjukvården, för dem är det ingen av oss som uppskattar. Det känns väl även sisådär kanske att det är de gångerna som jag och Prinsessan får lite extra tid tillsammans. Alla de tiderna sväljer enorma mängder tid och resulterar i stor frånvaro från jobbet, tid som måste arbetas igen, eller ja man får ut tfp men alla ärenden blir liggande tills man är tillbaka. Vilket ger att flexen ökar dramatiskt och att hinna plocka ut den för att mysa bara sådär utan läkarbesök eller annat, den tiden finns inte riktigt.

Samtidigt kanske det inte riktigt handlar om tiden utan uppmärksamheten, att stå i centrum och den där magiska lådan med småplotter att välja mellan. Jag misstänker att magiska lådan och intresset för den kommer att växa bort, men min oro är att frågan om uppmärksamheten inte kommer att göra det...

Lycka är...

Att kunna gunga alldeles själv, utan att vara beroende av någon. Kanske allraminst storasysters välvilja, som ganska snart visar sig vara ovilja då man vill gunga, gunga och gunga... Sedan hösten har dragit igång har LillMucklan ihärdigt varje dag på förskolan tränat att gunga och plötsligt släppte det bara. 

Hade en mycket arg liten tjej igår, som plötsligt gluttade ut genom fönstret, såg att solen sken - pep ut i hallen. "Hejdå mamma jag går ut nu". Det gäller att vara snabb, diskret och tyst om man ska få gunga ifred, det har LillMucklan lärt sig. För dessvärre finns bara en gunga och gungar LillMucklan då är det givetvis den sysselsättningen Prinsessan också vill ägna sig åt. Prinsessan som trivs allra bäst ute egentligen, också hon filosoferandes i gungan. 

Fast det är ju himla kul att de har lärt sig att gunga, det är det, men en gunga till hade gjort livet lite enklare emellanåt.

Lyckan för Prinsessan just nu är våtdräkten som pappan köpte. För det betyder att även Prinsessan kan bli ett litet skrumpet russin i badkaret och simskolan är faktiskt kul. Simskolelärarna trodde nog ett tag att hon var väldigt rädd för vatten, men om man fryser så man nästan skakar sönder då är det inte roligt alls. Andra gången på simskolan då hon faktiskt gick i vattnet fick jag upp en lilablå marmorerad tjej ur vattnet, med blåa tånaglar som skakade så hon inte kunde gå, såg ut som hon hade ett epileptiskt anfall fast stående. På kvällen fick hon feber bara pang sa det. 30 minuter i vatten klarade hon alltså inte, så snälla pappan köpte en våtdräkt, för att kunna simma är viktigt. Idag hoppade Prinsessan från kanten ner i vattnet och hela ungen var bara ett enda stort leende. För vatten det gillar Prinsessan skarpt och nu kan hon på sina egna villkor delta i vattenleken med de andra barnen.

En helt ovanligt vanlig dag

Dagen börjar som vanligt med att barnen kivas om vems tur det är att välja bok när det är dags att gå och lägga sig, med andra ord ett beslut som är många timmar framöver. Men det gäller att börja i tid och på en gång gissar jag. Bakgrunden till detta kiv var att ett tag så brydde sig inte tjejerna om vilken bok som skulle läsas och de valde tillsammans, sedan blev det av någon anledning en tävling, den som hann först fick välja. Vilket innebar att det blev en kapplöpning vid matbordet.

slafs, slafs, slev, slev 

Ett getöga på den andra och minsta antydan till rörelse så slutade man äta, slängde sig ner från stolen, slirade runt hörnet ut ur köket och nästan simmade upp för trappen. Allt för att få välja bok. Detta fungerade ju inte så bra av så många anledningar, särskilt inte med Prinsessan som behöver få i sig sin mat och LillMucklan som inte hann med att äta överhuvudtaget. Så vi bestämde att de skulle få välja bok varannan kväll, nu är det bara så att dum det är Prinsessan inte, hon såg därför till att ta sig upp först för trappan och sedan överräcka en bok till LillMucklan som hon sedan fick välja. Detta köpte faktiskt LillMucklan, det var bara det att Prinsessan inte alls gjorde det då LillMucklan gjorde likadant med henne. En ytterligare diskussion med tjejerna om att det inte kallas för att välja om man inte har något val, utan välja då har man flera böcker att välja mellan. Och där i den diskussionen föddes tanken om demokrati, ett litet ljus ett litet hopp, hrm eller inte, ett litet tag iallafall innan Prinsessan kommer på ett nytt sätt att lura systemet.

Efter mycket möda och stort besvär med att få på barnen kläder och få LillMucklan hel, torr och ren till förskolan så lämnar vi av henne där och jag slås av att trots att det bara är vikarier på plats så är LillMucklan lika glad ändå av att gå dit. Det är hennes förskola och det är hennes barn och hon vill dit, jag slås även av tanken att det känns helt OK att lämna LillMucklan på förskolan att det ska bli skönt att umgås med bara Prinsessan en stund. LillMucklan trivs och börjar få vänner på sin förskola, detta till trots alla olyckskorpar som kraxade att hon var så stor så det skulle bli jättejobbigt att skola in henne. Visserligen befarade jag det också då LillMucklan haft en riktigt mammig höst, men det finns det inte ett spår av när hon ger mig en puss och en kram och sedan studsar in på sin avdelning. Visserligen är hon lika glad när jag kommer och hämtar henne på eftermiddagen och pladdrar glatt på om vad hon har gjort och vad hon har ätit, hela vägen hem sjunger hon sedan. 

Det är väl här funderingarna kommer om det är rättvist mot henne att flytta på henne till hösten så hon går på Prinsessans förskola. För kanske är det så att LillMucklan behöver få ha något eget som bara är hennes? Fast samtidigt innebär det olika tolkningar av regler och en extra dos av de baciller och virus som finns och för att inte tala om mecket med att lämna på två ställen. Ibland är det inte lätt att göra rätt eller veta vad som är rätt, måste nog helt enkelt gå på magkänslan och se hur allting utvecklas. 

När LillMucklan är avlämnad går jag och Prinsessan till bussen för vi ska åka in till biblioteket en sväng och som vanligt diskuteras högljutt vilka av de andra passagerarna som har en snopp eller smula. En diskussion som kan vara ganska OK de flesta dagarna då bussen är nästintill tom men nu är den smockfull, så inte så jättekul. Samtidigt tror jag det är lika bra att hon får tjata på om detta så kanske hon släpper det sen. Fast just nu vägrar Stora att åka buss med Prinsessan eller umgås för mycket med henne ute då dessa diskussioner är väldigt frekventa och för en tonåring är det inte ett godkänt samtalsämne. Lyckas dock distrahera henne en stund med att fundera på hur många hjul bussen har och en farbror mittöver kastar sig livligt in i debatten om detta, kanske lika trött på snopp och smula diskussionen han? Sedan fortsätter Prinsessan med att planera vår dag in i minsta detalj, hade hon haft kunskap om klocka så hade hon tagit fram ett tidtagarur och nogsamt noterat alla stopp i en loggbok så hon bättre kunnat schemalägga en annan måndag.

Det mesta följer sedan Prinsessans uttänkta schema, LillMucklan hämtas på förskolan, till Prinsessans stora besvikelse för det tyckte hon var väldigt onödigt. I värsta fall ansåg hon att LillMucklan kunde gå hem själv om hon nu så nödvändighetsvis måste hemåt. Nåja barnen sitter och pärlar pärlplattor och pysslar så jag passar på att städa köket och göra iordning middagen. Så kommer LillMucklan, nysandes, fnysandes och gråtandes - "Jaaaa vill inte ha den där..." Det visar sig att den lilla skitungen petat in indianpärlor i näsan, de flesta trillar ut när hon nyser och fnyser men där långt bak sitter en gul envist fast. En stor suck inombords för det var inte länge sedan hon hade hela näsan full med PEZ och efter det ahlgrens bilar, trodde att vi hade pratat om att man inte ska peta upp något i näsan. Eller ja pratat om det hade vi nog gjort men frågan är om LillMucklan hade lyssnat, antagligen inte om man såg till resultatet. 

Så då är ju frågan är det farligt med en pärla i näsan? Här gick väl åsikterna isär och kändes sådär småkul att behöva ringa 1177 för att fråga vad man skulle göra och en pärla som kanske åker ner på fel ställe vill man inte heller ha. Många tillrop och idéer, bland annat om sugrör, så böjer ner LillMucklan i knäet för att försöka befria näsan från pärlan - då ringer telefonen och jag tror att jag får det i särklass skummaste telefonsamtalet från försäkringskassan i år."Du hade ringt förra veckan och sökt oss om pengar som saknades"

Eh neh jag har inte ringt sedan i slutet av januari. Efter detta följer en mycket diffus och förvirrad diskussion, för handläggaren tycker sig se att det saknas en dag i sista utbetalningen och tjatar på om detta. Själv är jag bara förvirrad och känner att lägg ned för jag har inte ringt. Helt plötsligt bollar handläggaren ur sig ett namn, vet du vem det här är? Eh hmm inte en suck, aldrig hört namnet förut. Mer förvirring och jag känner bara irritation för runt fötterna har jag en smått hysterisk LillMuckla som inte på några villkor inte vill ha en pärla i näsan och i luren en handläggare som egentligen inte vet varför hon ringer eller vad det är hon ska leta efter. Försöker förklara att jag varvat perioder för barnen och det var det jag ringde om i januari. Hör på det förvirrade pratet att hon inte alls förstår och jag känner att jag skulle behöva skriva och rita upp hur jag menar, men det är inte möjligt och LillMucklan blir allt mer irriterad. Känner att detta inte är värt att hålla på och prata om och säger åt henne att låta bli, jag pratade med en handläggare vi löste det som skulle lösas i januari och jag har inte ringt.

Samtalet avslutas och jag känner mig oändligt trött i hela kroppen men nu ska pärlan ut och efter mycket möda, sugande och lite försiktigt lirkande med en tunn virknål får jag till slut tag på pärlan. Men så ringer telefonen igen, den förvirrade handläggaren från försäkringskassan igen, det var tydligen inte mig hon skulle ringt utan A-kassan som ville ha fler uppgifter. SUCK, ännu mera suck särskilt som A-kassan försökt få tag på någon sedan den 24:e februari. Lite försiktigt någonstans funderar jag på kompetens och läskunnighet, men även över hur det kan komma sig att A-kassan nu plötsligt kan ringa in uppgifter, något de inte kunnat tidigare i processen utan krävt ut fler intyg. Tänk om de istället själva ringt, där i början av februari och fått vad de efterfrågade, vad mycket smidigare allt hade blivit då.

Men det är lite såhär det mesta fungerar just nu, onödigt byråkratiskt med intyg, kopior och medgivanden istället för smidiga och effektiva samkörningar. Kan för övrigt meddela att vi inte har tråkigt här för det är alltid något som händer och gör det inte det kan ju LillMucklan alltid peta in något mer i näsan...

I vårsolens glans

Som med allting annat, känns det som iallafall, så fick vädret ett rejält humörombyte. Inte en gradvis förändring, från mörka moln till strålande sol utan som om man knäppte med fingrarna så blev det plötsligt vår. Visserligen ska man inte ropa hej om man är skrockfull, men det hindrar oss inte från att njuta av den värme som nu har hittat hit. 

En annan med stora humörombyten är LillMucklan, från att ena stunden glatt hoppsat fram trillar hon emellanåt ihop i en arg liten hög. Ingen vet riktigt vad som hände, kanske allra minst LillMucklan, men där ligger hon på golvet och tycker att livet minst sagt är orättvist. Häromkvällen serverade jag sallad till middag. LillMucklan älskar sallad och grönsaker, ändå ligger det plötsligt en liten snyftande tvärilsk varm hög av LillMuckla vid mina fötter:"Ja måååååste ha mat osssåååååå....." Eh jaha, vad ska man svara på det? 

Härom morgonen vaknade LillMucklan bara arg, jättearg som Lotta när hon klippte sönder tröjan, gick helt enkelt inte att resonera med henne. Inte skulle hon klä på sig, inte skulle hon äta, hon bara satt och skrek på golvet, Prinsessan åkte på stryk flera gånger - vilket kanske inte skadar om man vet hur Prinsessan förut betett sig mot LillMucklan. Var knappt jag skulle få med LillMucklan till förskolan, inga kläder skulle hon heller ha på sig, tur det är varmt ute nu, mindre tur är att det var fullt med vattenpölar på vägen till förskolan. När vi väl kom fram var LillMucklan dyngsur, men kanske hade humöret runnit av henne samtidigt som vattnet - för hon studsade så glatt in och började leka - som att hon inte alls varit på dåligt humör. Kan berätta att Prinsessan tacksamt pustade ut då vi lämnat av LillMucklan, åh så skönt för mina öron nu när du lämnat henne...

Dessutom har hon lagt sig till med att skrika, så högt hon bara kan: "Du gööööör mig iiiiilllllla" - så fort man bara tar i henne när hon inte vill att man ska göra det. Himla kul är det när man står på Coop eller liknande ställen och hon börjar yla eller bara stint stirrar på en och högt förklarar att nu gjorde du illa mig. Tack, tack för den LillMucklan, än värre är att hon dock börjat "filma", tog tag i henne häromdagen då hon retades med Prinsessan satte mig ned på huk för att titta henne i ögonen varpå ungen slänger sig bakåt. Hade något gått förbi hade det säkert sett ut som jag gav henne en jätteknuff. Jag som trodde att jag fått tillräckligt med gråa hår av de andra två, jag börjar misstänka jag att LillMucklan hör till en alldeles egen sort....

För övrigt har vi hunnit med att grilla och äta utomhusglass i solen för första gången i år, enormt uppskattat av småfolket. Annars hinner vi inte så mycket, förutom att vara ute och njuta av solen. Prinsessan vill egentligen inte gå in, hon kör sitt vanliga race, fullt ös medvetslös och här är det verkligen medvetslös efteråt. För Prinsessan är helt slut, LillMucklan är visserligen också trött, mycket frisk luft och rörelse men det är på en helt annan nivå. I vanliga fall sitter Prinsessan hela eftermiddagen i soffan och halvsover, men det finns ju liksom inte tid till det nu, herregud solen strålar ute och de där små kalvbenen måste få röra sig. Så det där med att Prinsessan ska kunna göra allt som alla andra barn förutom springa en maraton det är bara lögn. Prinsessan kommer en dag att springa en maraton bara för att hon egentligen ska kunna och kommer sedan ligga till sängs en vecka efteråt. Vilket säger lite om vår envisa dam.

Spelhålan

Det blev många nya fina julklappsspel, inte mindre än tre stycken och som vi har spelat och spelat, iallafall två av dem. Nu har vi ju varit hemma från förskolan i två veckor och de spel vi hade började jag bli lite trött på, men då trollade pappan fram ännu ett spel. 

Oftast går det ganska så bra, så länge Prinsessan får vinna, eller att hon tror att hon vinner, tja ibland går det till och med bra om någon annan vinner. Det applåderas och gratuleras, men givetvis är det allra roligast att vinna och skulle hon vinna, vilket händer tre av fyra gånger så får vi höra det resten av dagen - att hon minsann vann. Mycket ödmjuk vinnare således, pyttsan. Fast i ärlighetens namn är nog det roligaste att spela för dem och ett av spelen så spelar vi tillsammans mot några grisar som annars äter upp vår matsäck. Ganska skönt att ta till ibland också, att varva och på det andra spelet så har de själva lagt till lite spelregler, så i första läget kan ett av barnen vinna men sedan så kan de vinna tillsammans. Intressant problemlösning...

Vet hur svårt det är att få tag på bra barnspel och ett av våra favoritspel är fortfarande Uno Moo! så tänkte tipsa om de spel vi har spelat nu och vilka jag faktiskt anser prisvärda. För de mindre barnen är det ju annars dessvärre en uppsjö av memory spel eller spel som man som vuxen allt för fort ledsnar på, typ "In i stallet" mm.

Mix-Max är ju en klassiker som jag vet att jag spelade som liten och det var jättekul att få ihop gubbarna rätt, eller kanske var det nästan roligare att få ihop dem fel? Kul är det att se också hur fort barnen har lärt sig tärningen, hur många prickar som är vilken siffra. "Åh en sexa vad bra då får jag ta ur alla högarna" följt av ett lite maniskt asgarv - tänk er Gollum och hans Precious... 

Ännu roligare tycker jag att det är att detta spel faktiskt hållt i alla år och att jag som vuxen fortfarande kan uppskatta att spela det med barnen. Ett spel som baseras väldigt mycket på tur, men ändå är det Prinsessan som alltid får de bitar hon behöver och står som segrare. För här gäller i de enklare reglerna flest gubbar vinner, vill man göra det svårare så är det bara "korrekta" gubbar som ger poäng. Jag tror dock att barnen har mycket roligare när spelet är slut och förhandlingarna om hur mycket värda vissa kroppsdelar är. "Du får arga gubbens fötter om jag får Ariels huvud och hatt".

Så om detta spel inte redan finns hemma hos er så kan jag varmt rekommendera det, mycket prisvärt och det är enkelt att komma igång och snabbspelat.

LillMucklans julklappsspel blev dessvärre inte lika lyckat, jag tror att spelet Rummikub bygger på samma principer som Gin Rummy. Men reglerna är dessvärre väldigt oklara och vi har försökt spela dem som jag tolkar reglerna - men det skapade förvirring och två barn som gick ifrån spelbordet. Kanske är åldersgränsen 4-7 lite väl generös eller så är spelidén helt misslyckad, jag vet inte vilket det är. Om vi då bortser från att jag inte riktigt fick kläm på spelreglerna.  Just nu väljer LillMucklan att bygga torn av bitarna istället, skönt att det kommer till någon användning. Bara hoppas alla bitar finns kvar vid senare tillfälle så vi får testa spelet igen. 

Busytown var en klar positiv överraskning. För konceptet att ett spel inte har en vinnare innebär i vår familj att det inte är ett spel,  utan kanske mer ett pussel eller liknande. Men förvånansvärt nog så fungerar det ändå som ett spel och barnen som fick spelet tillsammans i julklapp håller det som en favorit. 

Ett problem är dock den 2 meter långa spelplanen, för den tar upp plats och den inbjuder till att barnen måste ställa sig upp och röra sig över spelplanen. Särskilt i momentet då man ska söka efter tex stegar, glasstrutar mm med förstoringsglasen eller när grisarna snurras upp och barnet ska hämta mat från ön. Ett väldigt uppskattat moment, men som dessvärre gör barnen väldigt studsiga och exalterade - vilket i sin tur resulterat i att en hållare till figurerna samt timglaset gick sönder redan första veckan vi hade spelet. Vilket känns lite surt för spelet kostar lite pengar och lite bättre kvalitet på delarna hade inte skadat för man borde ha räknat med att barnen skulle komma att röra sig kring spelplanen.

LillMucklan kommenterade det trasiga timglaset med följande:"Ajdå mamma tiden är sönder, den rinner bara på sidan nu". En träffande kommentar annars vad gäller spelet för tiden rinner faktiskt bara iväg och det är kul att spela, även som som vuxen, tack vare momentet där man ska leta efter detaljer på spelplanen. Även detta ett spel med enkla regler, det gäller att ta sig ut på ön innan grisarna äter upp matsäcken och det gäller att göra det tillsammans. Det är även enkelt att komma igång och snabbspelat. 

 .. och här då det sista tillskottet i spelsamlingen, det spel som pappan köpte till barnen. Pictureka! Överraskande enkelt att spela men samtidigt så var det inte alltid så lätt att hitta de figurer eller saker som efterfrågas. Det kräver koncentration och engagemang av både stor som liten. Pictureka är nog heller inte det enklaste ord att säga, så LillMucklan får (de gånger hon kommer ihåg det) säga bokstaven P och Prinsessan kämpar tappert med det krångliga ordet.

Det intressanta med detta spel är väl att barnen har hittat varsin fuskstrategi. LillMucklan böjer sig sådär lite nonchalant ned och kikar på kortet som pappan håller i handen för att få lite försprång på vad det är man ska leta efter. Prinsessan däremot lutar sig tillbaka lite. För hon vet att LillMucklan inte är så snabb att ropa P. Låter hon bara LillMucklan leta och hitta bilden så kan hon sedan snabbt kliva in, hojta "Pitujeeka" och hoppsan hejsan har hon ännu ett kort i sin hög. För både LillMucklan och Prinsessan är grymma i detta spel, hur snabba som helst att hitta den där fågeln, svärdet eller något som är vasst. Här gäller det som vuxen att istället för att ta det lite lugnt att istället se till att man är riktigt på alerten.

Det är så himla kul när barnen börjar bli så stora att man kan spela spel som man faktiskt som vuxen själv har behållning av istället för att plåga sig igenom dem, något jag misstänker att barnen även märker av. Det finns så mycket pedagogisk vinning när man spelar som man kanske som förälder alla gånger inte tänker på, turtagning, räkna, bokstäver, fokus, ta instruktioner, koncentration, igenkänning och mycket, mycket mer. Det behöver inte vara komplicerade eller speciella böcker, studiematerial för att barnen ska få en känsla av allt detta. Det betyder även att förskolan som ensam pedagogisk instans i barnens liv inte är helt korrekt heller. För det finns mycket man kan "arbeta" med och leka in hemma, det behöver inte vara komplicerat, det behöver inte vara dyrt - men främst av allt det kan vara kul och det kan ske på barnens villkor. Förutom detta, en stund av gemenskap och närvarande föräldrar som umgås med sina barn och har roligt tillsammans. Något som det kanske inte alltid finns utrymme för i vardagen, men som inte behöver ta så lång tid eller vara omständligt, egentligen. Så fram för mer spelande med barnen...

12:e december - baka liten kaka

Då var renstrejken är över hos Tomtefar, renarna behövde bara få lite extra mums att smaska på och ett löfte om lite extra hjälp såhär i juletider. Den här lilla renen tyckte att det var dags för barnen att pyssla lite och bli lite kreativa under dagen.

Men först skulle vi iväg och bada, badet som Prinsessan i normala fall ser framemot och glatt hoppeliskuttar ut till bilen. Något gick väldigt snett någonstans på vägen mellan att Prinsessan gick upp, satte på sig baddräkten och tills att vi kom utanför dörren. Hela bilresan till badet så gnällde Prinsessan, jag vill inte bada, jag vill bara hem. Nästan så det gick hål i öronen av allt gnäll. Tänkte väl att hon kommer nog att tina upp så småningom, om inte så när vi kommer i vattnet.

Ha så fel man kan ibland, från att i vanliga fall fara runt som ett jehu, vilja "simma" själv, hoppa från kanten och trivas som fisken i vattnet. Men nu var det istället en liten klängig och ynklig tjej, som ylade att hon skulle drunkna om hon inte fick hålla i mig. Vi har ju sett detta förut att i badet så blir det så tydligt vilket humör eller snarare sinnestillstånd Prinsessan är i, så var väl mest en bekräftelse på att allt inte är bra.

Bilresan hem var lika jobbig som resan till badet, så insåg att det enda som fanns att göra var att starta om dagen. Gå upp i sängen och lägga sig att mysa en stund innan vi försökte oss på att göra något annat. Petade i Prinsessan lite mat, men humöret dippade fort igen, så upp i sängen och försöka starta om dagen för andra gången. Sedan blev det bråttom för Prinsessan behövde sitta på toaletten och LillMucklan gjorde henne sällskap. Prinsessan med iPaden på toa och LillMucklan på pottan bredvid med min iPhone. Där blev de sittandes en stund så passade på att storstäda köket.

Men sen var Prinsessan på för nu skulle här göras trolldeg, insåg dessvärre att jag inte hade tillräckligt med salt hemma så blev bara en deg som barnen fick dela på. Prinsessan ville ha rosa och LillMucklan grönt och sedan degade de och degade och degade lite till. Mäkta imponerad av Prinsessans degande för så mycket tålamod brukar inte finnas i den lilla kroppen. Vi passade därför på att sätta en lussebullsdeg, så att vi inte skulle ha förargat någon av alla de figurer som kommer på besök.

Sedan var Prinsessan ganska så trött så hon snurrade in i vardagsrummet för att spela lite på playstation, passade på att städa köket för andra gången och börja göra iordning middagen. Gick in och pratade lite med Prinsessan, hon smög sig upp i knäet och myste lite. Frågade henne om det nu var en så dålig dag, något hon vrålat under morgonen att hon skulle minsann ha en riktigt dålig dag.
"Neh mamma nu är det en bra dag då jag får vara nära dig". Lilla skruttan, separationsångest och förändringar som strular kanske?

Barnen dekorerade lussekatter för fulla muggar sedan, ju fler russin desto bättre är deras motto. När Prinsessan sedan gick och lade sig så fick Prinsessorna till och med vara på hennes mage. För de kvällar då hon fortfarande är arg och tvär så ska Prinsessorna, Pippi eller den figur det nu gäller vara på ryggen. Var ju skönt att vi lyckades vända dagen, men det krävdes två omstarter för att nå dit, något som dessvärre inte alltid ryms i vardagen.

6:e december - kläder

Liten Tomtenissa tittar in från sitt kalla skjul,

tänk i detta hus måste det väl ändå lukta lite jul. 

Sniffar, luktar, här har man visst bakat pepparkaka,

och liten Tomtenissa låter sig väl smaka.

Tittar sig sen omkring för att hitta lämpligt krypin, 

där hon över natten kan vila luvan sin.

Smyger så till toaletten, där är varmt och skönt,

hon lutar huvudet trött mot något grönt.

Men oj vad det luktar här, liten näsan rynkas snart,

till barnen en liten lapp skrivs med farlig fart.

För huset behöver lukta jul och gott,

så kommer nog Tomten som ett skott.

Mamman tänkte och tänkte, vad kunde man i huset finna som skulle Tomtenissans gillande vinna. Några apelsiner, kryddnejlika och röda band, hon satte snart i barnens hand.

Snart spreds en doft av jul i det blåa huset som dock kan kompletteras den dag då barnen får plantera sina små hyacinter.Hyacinter är verkligen väntan på tomten och jul för mig.

Men annars funderar jag åter på det här dilemmat att faktiskt komma i tid när man har två stycken huliganer i släptåg. Prinsessan tycker inte om att klä på sig alls för tillfället, för det blir knöligt, hur man än beter sig så blir det skrynklor och rynkor. Så när det är dags att gå ut och klä på sig lägger sig Prinsessan som en sjöstjärna på golvet och bara gråter, att hjälpa till nej det vore otänkbart. 

Först när mamman höjt rösten och förklarat att nu blir hon irriterad kan Prinsessan möjligtivs, kanske, eventuellt sätta på sig fleecetröjan iallafall. Efter mycket skrik och bråk och mamman dragit upp dragkedjan så börjar samma process om med sockorna. "Du kan väl iallafall dra på dig dem så viker jag ner byxorna sedan". Så upprepas samma process som nyss, Prinsessan lägger sig ned på golvet och simulerar sjöstjärna, skriker, bråkar och kan inte. Kicka till LillMucklan när hon går förbi det kan man dock alltid göra, eller riva ner hennes kläder, eller gömma dem så LillMucklan blir arg. Jag gissar att en sjöstjärnas fullständiga potential inte har upptäckts ännu...

Sedan kommer dock dilemmat, för man vill inte ha Prinsessan färdigklädd först för då ställer hon sig och leker med dörren, de dar hon står på benen det vill säga. Öppna, Stänga, Öppna, Stänga, dunka upp dörren, dra ned handtaget bara lite så det gnisslar och klickar. Dunka lite mer i dörren. En lek som inte slutar fråns mamma irriterat ryter i för minst femtielfte gången. Men då går vi vidare till lampknappen, Släcka, Tända, Släcka, Tända, dra med hela handen över lampknappen för att se vad som händer.

Så när Prinsessan fått på sig fleecetröja och strumpor, kanske även fuskolle och vantar så är det lämpligt att börja få LillMucklan att klä på sig. Det är bara det att LillMucklan är inne i en period där hon ingenting alls vill, att gå och lämna Prinsessan på dagis vill hon verkligen inte. Hon kan vara hemma själv, så det så, i ärlighetens namn skulle hon säkert klara det också. Men att lämna en 3-åring ensam hemma i 30 minuter. Neh det gör man ju inte, så LillMucklan får helt enkelt bara finna sig i att följa med. Under tyst protest låter hon sig bli påklädd, till hälften, för LillMucklan kan minsann själv, även om det då går i snigelfart. Men VE DEN som försöker stressa lilla Skalman.

Därför vänds alltså återigen uppmärksamheten mot Prinsessan, men när man halvvägs hällt i Prinsessan i overallen hör man LillMucklan fnissande hasa iväg. "Kom å ta mig om du kan..." Pust å stön, å nu har ju givetvis Prinsessan fått på sig overallen och dörren öppnas och stängs och hon har fått till koordinationen så den andra handen arbetar med lampknappen. Fångar in LillMucklan, förklarar att vi kan leka sen men nu måste vi gå... Dunk, LillMucklan puttas omkull av Prinsessan då hon försöker gå till dörren. LillMucklan måste kramas hon tycker att livet är väldigt ledsamt och orättvist nu.

Tänk om man kunde låta bli lite kläder på Prinsessan så skulle vi kanske eliminera en del moment. Men neh då fryser Prinsessan och hon har en stark åsikt om vilka kläder som ska komma på kroppen och i vilken ordning. Problemet är ju bara att hon inte vill medverka till att kläderna kommer på kroppen. Det var tisdagsmorgonen och tänk imorgon och på torsdag får vi ha lika kul som idag... och mamman som verkligen, verkligen avskyr att stressa någonstans.

3:e december - liten tand

Liten Tomtenissa smyger sig in i huset, snubblar över ett par slängda skor i hallen. Tumlar vidare och fastnar i en bortslängd mössa. Rufsig och tufsig stryker sig liten Tomtenissa över klänningen för att släta till den.

Håret står fortfarande på ända och liten Tomtenissa letar febrilt efter en borste för att åter bli presentabel igen. Hon klättrar så upp på det lilla bordet under trappen och sätter sig att borsta håret. 

När hon så sitter där passar hon på att skriva ett litet kort till barnen som i huset bor. Ett litet kort som märks med siffran tre. I  kortet skriver hon med stora bokstäver - GÅ PÅ JULMARKNAD. För det tycker liten Tomtenissa hör julen till.

Så på morgonen packar familjen in sig i bilen och far iväg för att på julmarknad gå. Prinsessan på g, hon vill se tomten, LillMucklan tycker inte om tomten men julmarknad låter spännande så hon är snabb in i bilen. 

Väl på plats så kommer tomten vandrande och LillMucklan försvinner snabbt bakom mina ben och förvandlas till en stenstaty, Prinsessan blir bara oändligt tyst och tittar fascinerat efter tomten. Men när tomten kommer på nästa vända då har LillMucklan fått nog så då vill hon bli upplyft. När vi sedan ska in i en byggnad och titta på mer saker då är det Prinsessans tur att förvandlas till stenstaty och hon vägrar gå in, som vanligt då det gäller henne. Om och om igen upprepar hon jag vill inte gå in, jag vill inte gå in. Lyfter upp henne på höften för att iallafall ta en snabbrepa så hon får se julgranen därinne och titta på alla saker. Snabbt igenom och på slutet väntar en fiskdamm, Prinsessan fiskar och får napp, mycket nöjd - så är det då LillMucklans tur men då kommer den där förpepprade tomten igen så vi får hjälpas åt att fiska.

Med några nybakta bröd, varsin liten tomte till tjejerna och en godispåse till pappan så får vi sedan hem. Barnen trots allt nöjda med utflykten. Nu ser vi framför oss en lugn mysig eftermiddag i soffan.

Det är väl bara det att det varit lite mycket intryck för Prinsessan så myrorna i rumpan killrar alldeles förfärligt mycket under lunchen. Och ett tu tre så ligger hon på golvet och har på väg ned lyckats slå i munnen i bordet och en tand har tryckts upp, bara ett litet vitt risgryn som syns. Det blöder även ymnigt i munnen på Prinsessan...

Det är nu problemen uppstår, något som vi har varit oroliga för länge. För vi vet faktiskt inte hur vi ska bete oss i dessa situationer. I 3,5 års tid har vi bett om att få ett papper med var vi ska vända oss i vilka situationer, men givetvis har det inte fungerat. Maktlöshet och irritation...

Pappan ringer 1177 medans jag tar PK-prov på Prinsessan. 1177 hänvisar vidare till tandläkaren, tandläkaren vill inte ta emot de kan ändå inget göra. Först om tanden grånar kan de dra bort den. Jag blir frustrerad för inget att ni kan väl komma in nästa vecka så vi får se att tandanlagen under är OK. Ett skyhögt INR på Prinsessan på 4,9 inte bra alls, något som med största sannolikhet indikerar att hon har en infektion i kroppen - f@n också. Då någonstans plingar det i bakhuvudet - e n d o k a r d i t - skit också. Vill att pappan ska ringa upp tandläkaren igen, vilket han inte vill så jag får ringa. En mycket otrevlig kvinna på andra sidan förklarar att hon redan pratat med pappan och de inget kan göra, jag ifrågasätter detta med endokarditprofylax - varpå hon snäser att det inte är deras bord.

Så jag ringer 1177 igen, som förklarar att det är tandläkaren som ska ta emot detta inte sjukvården GAAAAH. Nu blir jag ganska så irriterad och ryter i att vem ska då ta hand om flickan. Poängterar återigen frågan om hon behöver endokarditprofylax och att PK är riktigt högt. Plötsligt blev det ett annat liv på kvinnan på 1177, som visserligen var mycket vänlig från början. Det enda jag kan säga år er är att åka in när det gäller så allvarliga saker, jo men vi vill inte åka in om vi inte behöver. Att sitta på akuten är för övrigt inte bra för henne. Kvinnan förstår och förklarar att hon gör ett undantag och ringer upp jourhavande barnläkare. Han återkommer ganska snabbt, enda problemet är att han inte pratar så bra svenska så det blir svårt att göra sig förstådd. Men han anser att Prinsessan behöver antibiotika, men han ska för säkerhets skull ringa Prinsessans hjärtläkare.

Läkaren får inte tag på Prinsessans läkare så han skriver ut antibiotika och jag sätter mig på bussen för att ta mig till apoteket. Ett något förvirrat recept hade lämnats in så det blir samtal från apoteket till läkaren. Under tiden får jag lite rapporter hemifrån, Prinsessan är medtagen men har lugnat ner sig och nu har tydligen även LillMucklan en ond tand, så att Prinsessan inte ska vara ensam om att ha ont i en tand. Får efter en timme ut en flaska med anitbiotika och sätter mig på bussen hem. Då ringer jourläkaren igen, han har nu pratat med hjärtläkaren och fått tillägget att om Prinsessan fortsätter vara svullen och/eller får mer feber så måste vi kontakta jouren nästa dag. Hoppsan Kerstin, så det var alltså inte något som skulle gå obemärkt förbi, det var alltså något som vården skulle uppmärksammat.

Kommer hem till en liten ledsen Prinsessa som är svullen över munnen, lite skakad är hon det syns. Inte blir det heller bättre då jag ska tvinga i henne 18ml med antibiotika, fy känner mig som en skurk. De två första sprutorna går ganska bra men sedan vill hon inte vara med längre. Jag förstår henne, försöker muta med choklad, det går sådär... LillMucklan vaknar visserligen till för hon har ju också väldigt ont i sin tand det har hon, så pappan får ge henne specialmedicin hon också. Slutligen är all medicin i Prinsessan och jag kan andas ut en liten stund iallafall.

En trött Prinsessa somnar sedan snabbt mycket nära på min arm, efter att ha gråtit floder att nu kan hon inte ha nappen i munnen längre den bara florpar ut.

Ja där fick vi för att vi tänkte vi skulle ha en lugn och avslappnad dag och är fortfarande fruktansvärt arg på sjukvården som inte kan precisera vad vi ska göra i olika lägen. Ett hmm ja waran är ju inte bra men hon ska inte behandlas annorlunda än andra barn som slår sig, eller ni får se till situationen räcker inte längre känner jag. För återigen vad hade hänt om vi inte stått på oss igår? För antibiotika är ju inget man bara delar ut på måfå och heller inget vi strävar efter att vi ska ha varenda gång - om det inte är så att Prinsessan verkligen behöver det. Kanske hade hon även om hon inte fått endokarditprofylax klarat sig, men det är inget jag har något lust att testa.

Arg, ledsen och besviken - nu väntar även en tur in till akuten för under natten har lakanen färgats röda från blod som runnit ur Prinsessans mun och hon är väldigt svullen i munnen. Skönt då vet jag vad vi har att göra idag också - om vi nu hade sysselsättningsproblem till att börja med menar jag.

Nu är det färdigklippt

........HOPPAS JAG

Inte bara en gång denna veckan har LillMucklan klippt sig, utan två gånger. Enligt henne själv vill hon ha lika kort hår som sin pappa. Långa blonda slingor liggandes i LillMucklans knä och när jag drar handen genom hennes hår får jag ännu fler slingor i handen. 

Det är så att man kan gråta, egentligen förstår jag inte min egen reaktion för hår växer ju faktiskt tillbaka, men det känns så fel med de långa hårtussarna som ligger utspridda ikring henne. Kanske är det så att jag omedvetet drar en parallell till ett sjukt barn, de där cancersjuka barnen som man ser på tv. Jag vet inte men det berör mig, särskilt när håret lossnar när jag tar i det, djup motvilja. Jag får andas flera gånger och räkna till 100 innan jag kan tilltala LillMucklan och ändå - där och då så darrar rösten.

LillMucklan känner nog av stämningen så hon gör som hon brukar göra, hon kastar helt enkelt Prinsessan under bussen. Hon klippte mig, hon gjorde det här säger LillMucklan och pekar på storasyster. LillMucklan låter väldigt trovärdig och jag vet att Prinsessan inte är att lita på i dessa situationer. Men jag vet också att Prinsessan är väldigt feg och att hon vet vad jag tycker om det hela, det hindrar givetvis inte Prinsessan från att stå på sidan av och heja på lillasyster när hon gör hyss. Givetvis inte...

Vidare är ofta Prinsessan upphovet till de flesta hyss som LillMucklan tar sig för, men det är LillMucklan som utför dem och LillMucklan är ett ordentligt hyssefrö. Mycket indignerat förklarar Prinsessan avfärdande att hon inte rört saxen, möjligt att hon plockat ner pappas hårklipparväska, det kanske hon har gjort, bara kanske... men hon har på inga villkor klippt LillMucklan.

Efter första gången LillMucklan klippte sig så klippte jag ju LillMucklan men tydligen inte tillräckligt kort, för som det visade sig så hade jag ju inte kört hårtrimmern på henne. Det var det som hon ville, så efter att hon klippt sig själv och håret nu var alldeles hackigt så fanns inget annat att göra än att ta fram trimmern.

En mycket nöjd LillMuckla som dock inte kunde stå stilla ordentligt då jag klippte. I vanliga fall får man ju hota med att om du inte står still blir det inte rakt och då måste jag klippa kortare. Fast misstänker att det inte hade bitit på LillMucklan. Nu är dock håret ordentligt kort och jag hoppas jag slipper hitta henne med saxen igen. Har en liten Pixie här hemma nu, hur söt som helst med sitt nya korta hår, även om Stora är helt knäckt för LillMucklan inte har något hår kvar. Prinsessan tittar på LillMucklan och förklarar att hon vill ha sina tofsar kvar. LillMucklan ja hon bara ler, tittar sig själv i spegeln och säger att nu har hon inte håret i ögonen längre. Tur mina barn inte har några idéer....

En 3-åring in da House

En LillMuckla blev nog en ganska så stor tjej idag, hela 3 år gammal fyllde hon. Har i flera veckor frågat vad hon önskar och svaret har varit detsamma, ett äpple, lite tomater och fem tårtor. Just tårtorna har varit det allra viktigaste tydligen. Men fem tårtor på en och samma dag det ansåg iallafall jag var lite overkill, eller snarare det skulle inte finnas plats i lilla magen för så mycket annat än tårtor. Så tja paniken började lite infinna sig hos mig hur vi skulle få till det och jag är inte så himla bra på att baka, men nu var ju detta det enda liksom som LillMucklan önskade sig. För övrigt är det dåliga samvetet alltid närvarande när det gäller LillMucklan som så många gånger får stå tillbaka för Prinsessan, så nej fem tårtor skulle hon minsann få. 

Gjorde en latmask och ställde frågan på FB, och tja en halvtimme senare hade jag fått fem förslag på tårtor - mycket uppskattat kan jag säga, nu är det bara att se till att tårtorna blir till också. Men bara idag har vi lyckats med två tårtor, imorgon blir det en och på söndag två, jajjamen jag löste den logistiken också - bildbevis kommer senare...

Svårt att sova hade LillMucklan igår, var ju en stor dag idag, så mycket insåg hon, tårtor och även ett utlovat besök på Lek och Bus, något som mina barn inte är bortskämda med. Men som sagt det dåliga samvetet att LillMucklan kommer i kläm gjorde att efter för få timmar med sömn för mammans del (får ta ett eget blogginlägg om det senare) så satte mamman på sig bästa leendet och tog barnen + en kompis med barn i bilen och åkte iväg.

Men innan detta så väcktes LillMucklan av en skönsjungande pappa och Prinsessa och en tallrik full med småtårtor och några paket. Vilket blev för mycket för LillMucklan som nästan brast i tårar, så fick maka upp henne i knäet och mata henne med tårta en stund. Lillsnoffsan, då hade vi ändå pratat om hur morgonen skulle se ut. En stor fin dinosaurie och ny målarbok fick hon, det stora paketet med ett dockhus sparade vi till senare för LillMucklan var ändå ur balans.

Medans barnen värmde upp och stretchade och gjorde sig klara, det vill säga fnattade runt på nedervåningen och klättrade och klängde på allt, bakade mamman tårta nummer 2 och stekte lite nötfärs till tacosen vi skulle ha till lunch. Men sen så klistrade mamman på sig leende och vi åkte iväg.

2,5 timme senare vet jag inte vem av oss som var tröttast, mina barn som slogs med varandra, lillkompisen som såg blek ut, mammorna som bara ville sitta ner... men främst av allt en hungrig Prinsessa. Något jag trodde jag aldrig skulle skriva om man ser till hur hennes matutveckling har sett ut, men nu är hon hungrig och då ska hon ha mat på en gång, eller allra helst innan hon kommer på att hon är hungrig. Men hon känner hungerskänslor HURRA....

Hem äta lunch, sedan tre små hjälpredor i köket för att dekorera tårtan och göra lite kolapopcorn, för är det kalas så är det ju godispåsar, men tänkte att detta skulle vara lite roligare.

Sedan fanns inte så mycket kräm kvar i något av barnen utan de sjönk ner i soffan för att kolla på Musse Pigg som räddar jultomten - för snart är det ju jul enligt Prinsessan. Jag hoppas och tror att barnen somnar ovaggade ikväll, för det kommer säkerligen mamman att göra, efter att ha bakat tårta nummer 3 och förberett lunchpajerna till imorgon. Men fyller man 3 år då ska man väl firas i dagarna tre? Det blir ju lite svårare när man blir äldre att dra ut så på firandet.

Men Hurra Hurra Hurra för LillMuckan ida´

Ny hobby & en snabbtänkt och en ledsen tjej

Prinsessan upptäckte en alldeles ny och för henne underbar värld i helgen, jag vet inte hur pappan tänkte när han räckte henne handkontrollen till vår playstation. Men i Prinsessans lilla ansikte tändes ett stort lyckligt leende, från öra till öra. Prinsessan i synnerhet har gärna suttit hos oss i soffan när vi har spelat, mycket fascinerad men inte mer än så. Men så blev hon då alltså erbjuden en handkontroll, Prinsessan utan tålamod och där intressen skiftar snabbt. En Prinsessa vars mamma egentligen inte tycker om barn som tittar på TV och ännu värre barn som spelar dataspel hela dagarna.

Fast det blev fascinerande att se Prinsessan, jag har ju länge vetat hur snabblärda barn var, men det var ruskigt hur snabbt Prinsessan fixade handkontrollen - en kontroll som jag under lång tid slagits med. Knappar, spakar och triggers, många gånger har jag svurit över den och suckande saknat den hederliga Wii-moten med tillhörande nunchuck, något som fungerat bra för mig. Länge stod hon sedan och spelade, för tydligen sitter man inte ner och spelar, vilket ni se i filmen och i mångt och mycket påminner hon om  min mor första gången vi spelade Nintendos 8-bitars. Hela lilla Prinsessans kropp rör sig och hon snurrar fram och tillbaka framför teven och bordet, kroppen vrider sig åt det håll hon vill att Buzz eller Woody ska hoppa och hon lever sig verkligen in i spelet. På filmen nedan är hon ganska stillsam dock och jag hoppas att ni observerar den obligatoriska tomtemössan.

LillMucklan har varit ledsen i ett par dagar, jag vet inte riktigt varför men misstänker att det kanske är någon kindtand på gång. Sedan det faktum att hon varit krasslig ett tag är ju säkert inte till fördel, här tackar jag för att Prinsessan fick sin influensaspruta sent förra året och att hon även fick i år. För ta i trä och allt det där så är Prinsessan bara lite snorig och jag tror det beror på sprutan.

Hursomhelst vi kom hem från dagis och LillMucklan var tokledsen, Prinsessan som mest är irriterad på LillMucklan gick till och med fram och klappade om LillMucklan lite, så nja något är inte på topp. Det intressanta är dock vad som hände sedan och jag vet inte om barnen samarbetade eller Prinsessan bara såg sin chans, men det är grymt vad snabbtänkta de är. LillMucklan skulle nämligen inte äta, hon satt bara på golvet och grät, fick så småningom upp henne i knäet men hon fortsatte bara att gråta. Prinsessan däremot stjälpte snabbt i sig sin portion med köttbullar och makaroner, jag ställde ned LillMucklan på golvet för att börja städa undan. LillMucklan gråter fortfarande då Prinsessan beskyddande lägger sin arm om axlarna på henne, pussar henne på kinden. 

"Åh jag höööööör att du är ledsen lilla gumman" - mhm vad det är skönt att höra en minikopia av sig själv - inte. LillMucklan snyftar högt och ljudligt, snörvlar lite och svarar:

"Jag är så ledsen ..."

Prinsessan fortfarande med armen kring LillMucklans axlar börjar nu fösa henne mot vardagsrummet:

"Vet du vad om jag spelar kabåjsarna då kan du sitta och äta och titta på mig, det blir väl bra?"
Här slutar LillMucklan att snyfta och följer glatt med Prinsessan in i vardagsrummet, parkerar vid soffbordet:
"Mamma jag är hungrig, får jag min mat?"

Hmm så vad säger ni? Genomtänkt taktik? eller Prinsessan och kanske även LillMucklan som såg ett gyllene ögonblick? Det är dock väldigt intressant hur samspelta de kan vara när de har ett gemensamt mål.

Jag behöver mer reklam

Hmm det trodde jag aldrig att jag skulle skriva, men det behövs faktiskt, fast inte all reklam bara viss reklam, glättiga papper med fina bilder. Ni vet de där som säkert är som allra sämst för miljön. Men plötsligt har reklam fått användning här hemma, dokumentförstöraren LillMucklan behöver nämligen många papper när hon saxar. 

Men frågan är då hur jag ska göra med min brevlåda. För idag sitter en klisterlapp med "Ingen reklam, TACK!". Byta ut den mot "Vi vill endast ha glättade tidningar med fina bilder, TACK!" eller "Endast leksaksreklam inför jul, TACK!". Gissar att det då skulle bli riktigt förvirrad och jag vill verkligen inte ha reklam i lådan, för det betyder ju att vi måste bära bort allt sedan. 

Men LillMucklan behöver ju något att saxa i, LillMucklan klipper nämligen inte, hon saxar. Måste saxa säger hon och så försvinner hon ut i köket eller försvinner ner i min virkpåse och hämtar en sax. Sedan låter förnöjsamhetssurrande sprida sig när LillMucklan saxar, klipper, ritar och klistrar.

Länge kan hon sitta och skapa och pyssla, vilket är en enorm skillnad mot Prinsessan. Prinsessan med myrorna i rumpan och tålamod som är försvinnande litet. För Prinsessan fungerar det jättebra på dagis då skapandet är lite likt ett löpande band. Där pedagogerna studsar runt som skållade råttor för att hjälpa alla barn att göra färdigt. Av den anledningen så har pyssel och kreativitet verkligen hamnat i skymundan här hemma, för när Prinsessan anser sig vara klar med sitt så ser hon till att skapa kaos i det LillMucklan försöker skapa.

Gissar att jag egentligen inte behöver skriva att sådant gör LillMucklan jättearg, så arg så att hon drar ihop sig till en liten ilsk rund boll och spänner varenda muskel i kroppen och ansiktet blir alldeles skrynkligt. Sedan skriker hon rätt ut, släpper ut all frustration i ett långt tjut. Det är väl bara taggarna som saknas men om man kunde se hennes aura så skulle den säkert vara riktigt röd och ilsket taggig. 

Om Prinsessan ska pyssla längre än fem minuter krävs att någon sitter hos henne, pratar, underhåller och får henne att se vad hon håller på med. LillMucklan däremot kan drömma sig bort, försvinna i sin egen lilla värld, så att man nästan glömmer att hon är där, om det inte vore för surrandet och sjungandet.

Igår gjorde jag dock ett ryck och åkte till Panduro med barnen för att handla lite nya pärlor, pärlplattor, tejp, lim, schabloner och färg. Förhoppningen är väl att om jag ställer fram ett riktigt varierat smörgåsbord av saker så kanske Prinsessan klarar att sysselsätta sig en lite längre stund och låter LillMucklan vara ifred. För LillMucklan behöver verkligen sitt pyssel, hon är min lilla Pysseltomte, som egentligen skulle vara helt tillfreds med bara lite papper och en sax. Men lim, glitter och annat är ju givetvis aldrig i vägen. Kanske kan även allt detta nytillkomna material göra så att jag inte behöver ändra på min lapp på brevlådan, det vore ju väldigt trevligt.

Ett ögonblick av en dag

LillMucklan klänger sig fast vid stegen, längst uppe står hon och håller sig på utsidan av stegen. Hon påminner mig om en matros som klättrat längst upp i en mast och som spanar ut över havet. Än större blir likheten då LillMucklan med sitt säregna sjungande börjar skråla en visa, först nynnar hon lite tyst men ganska snart ökar intensiteten. I mitt huvud hör jag bara hej-hååååå-hej-håååå, fast givetvis är det inte det som LillMucklan sjunger utan i vanlig ordning så sjunger hon det hon ser. En samtidspoet som tolkar och berättar det som sker och det som skett. Hon sjunger vår historia, som narren vid de gamla hoven och ibland är det lite så jag ser på LillMucklan, en lustig liten figur med bjällror på fötterna och som gör allt för att roa - men som långt därinne besitter mer intelligens än alla andra tillsammans.

På golvet i den trånga tvättstugan tar sig mamman för axeln, den axel som nyss träffats av skruvlådan då Stora argt gick ut genom ytterdörren och drämde igen den. Dock väldigt tacksam att varken hammare eller skruvdragare kom farande nedåt, en skruvdragare i axeln hade verkligen inte varit någon höjdare. Med ett klirr och ett skrammel far skruvar och plugg över hela golvet, de smyger sig ner i backar, kattlåda, mammans tofflor, in under tvättmaskinen och ja överallt rullar de.

Katten avbryts i sin jakt på kläderna som far runt runt i tvättmaskinen, för detta är ju mycket roligare. Saker som klirrar och låter, så den silkesmjuka tassen med de inte lika mjuka klorna var snabbt där. Sprätt, skutt, hopp och det formligen regnade skruvar. Lyfter bort katten, vilket jag borde veta var lönlöst för straxt är han där igen och sprätter runt skruvar, gnager på plugg och bara är i vägen.

Stora kommer in och jag ber henne plocka upp alla skruvar och plugg, visserligen hade hon inte menat att välta ut lådan, men handlingar har konsekvenser. Att smälla igen dörren har vi pratat om förut hon och jag, så det är bara att börja sortera skruven. Muttrande slår sig även Stora ner inne i tvättstugan. På en golvyta av 1*4 meter befinner sig nu mamman med skruvdragaren, LillMucklan på en stege, Stora sittandes skräddare sorterandes, katten som far i 180 för att hinna vidröra så många skruvar som möjligt.

... och så Prinsessan då givetvis, för där mamma är så är Prinsessan bara någon meter bort. Prinsessan som väldigt långsamt och försiktigt först doppar ner tån i skruvlådan och sprätter till sådär så bara någon skruv åker iväg. Stora grymtar till lite men fortsätter att plocka skruv och plugg. Prinsessans fot och tår gör ännu ett utfall och sprätter iväg ännu fler skruvar. Stora säger ifrån att hon inte vill att Prinsessan gör så. Fast det biter inte på Prinsessan så snart är foten där igen och sprätter i skruvarna. Stora suckar, grymtar och lyfter irriterat iväg Prinsessan och förklarar att hon verkligen inte vill. Under tiden hinner katten stoppa ned sina tassar och sprätta runt skruvar. Så när Stora åter sätter sig ned så är det färre skruvar i lådan än när hon började plocka.

Prinsessan är nu bara inne på att förstöra och är arg, åh så arg på Stora att hon inte får göra det. "Säg åt henne mamma" vrålar Prinsessan, nej det tänker mamman verkligen inte göra, för Stora har rätt, de där små sprättfötterna kan gå och sprätta någon annanstans. 

Stora arg och muttrandes, Prinsessan illvrålandes, katten som spinner, LillMucklan sjungandes och tolkandes samtiden på stegen och mamman som hett önskar sig hörselskydd. Allt detta inrymt i tvättstugan, där mamman lite snabbt trodde att hon skulle kunna sätta upp skotorken och en hylla. Tänk vad fel mamman hade....

Hur ser det ut framöver?

En fråga som jag känner har ställts för många gånger på sistone, både av mig själv och många runtomkring. Svaret på den frågan är att vi vet inte, faktiskt, så illa är det, vi tar ett halvår i taget ungefär, samma intervall som det är på ultraljuden med andra ord. En liten ryckig tillvaro med andra ord, för oron eskalerar innan ultraljudet för att sedan direkt efter vid goda nyheter förminskas. 

Men sen är det ju även så att allt inte bara kretsar kring Prinsessan, utan det finns en helhet ikring. En helhet som ska fungera och helst löpa på, utan att det hakar upp sig för mycket. 

Just nu är det en oro för vad som kommer sen, just nu skolas Prinsessan in. Men LillMucklan då? En LillMuckla vi idag inte har en förskoleplacering till, vi vet inte ens om vi kommer att få en efter jul - det datum vi har sökt till. Detta gnager på mig, för jag känner att jag vill veta - jag behöver veta, jag vill planera och kunna känna hur det kommer att se ut där när det nya året har påbörjats. Allrahelst vill vi ju ha plats där Prinsessan går, inte bara av logistiska skäl och för att det räcker med bakterier och virus från en källa,  men även för att detta är det ställe där vi tror att barnen kommer att finna sig bäst tillrätta på. Satt i möte med förskolechefen och kontaktpedagogen igår, vi pratade om prinsessans inskolning och att kanske mest för LillMucklans del så måste vi börja avlägsna oss. Så att LillMucklan inte blev alltför hemtam på förskolan - då högg taggen till i hjärtat - för det är ju den förskolan vi vill ha henne på. Visste rektorn något om placeringar redan eller var det bara en generell tanke.

Det andra stora orosmolnet är över arbetssituationen, för tanken är ju att jag ska hitta ett arbete på egen hand så det bara är att kliva på i januari. Dessvärre växer inte jobb på träd och jag har varit borta från arbetsmarknaden länge nu, en frånvaro som behöver förklaras vid en intervju, men hur positivt är det att dra upp på en intervju att man har ett barn som är hjärtsjukt? Inte så väldigt misstänker jag. Att söka jobb, skriva ansökningar, ringa och fixa tar upp mycket tid just nu, tid som inte riktigt finns med en Prinsessa som krisar och helst ska sitta på mig hela tiden. Det känns svårt att söka jobb när jag inte vet om vi får plats för LillMucklan någonstans - för vad händer om vi inte får det? 

Det är så mycket som hänger och dinglar i luften nu... precis så man kanske kan greppa det men lika gärna kan det flyta iväg om man är oförsiktig och gör för mycket rörelse ikring.

Jag vill greppa, jag vill riva ned, jag vill hålla i min hand, jag vill se det svart på vitt, jag vill få bekräftat. Men mest av allt vill jag kunna planera, för att inte veta ger mig en stor klump av oro i magen. Ibland skulle jag vilja utveckla superlungor, stora ofantliga i klass med stora stygga Vargens. Huffa, puffa och blåsa bort molnen från vår himmel. Låta dem skingras om inte så bara för en stund så att solen kunde titta fram och guida vidare.

Rättvisa - eller två små fötter utan skor

Där på golvet stod plötsligt två små skolösa fötter, ett par svettiga fötter i blommiga strumpor. Fötterna upptog hela mitt synfält där jag satt på golvet och samtidigt som tanken slog mig hörde jag barnet säga:
"Jag också prova nya skor"

Givetvis


Jag kände hur tårarna började samlas, för det var så rörande - de blommiga fötterna och det lilla blonda barnet som ville ha likadant som storasyster.

Givetvis

Orättvisan i det hela sköljde över mig - för varför ska storasyster få när inte lillasyster får. Det borde vara så självklart, om det nu inte var för att det i garderoben hemma stod ett par stövlar från förra året. Storasysters gamla visserligen, men i gott skick och alldeles lagom för lillasyster. Förutom detta faktum så markerade siffrorna på kontot att pengarna knappt räckte till ett par nya skor till storasyster.

Lillasyster klev självklart iväg mot skorna som storasyster nyss provat, sög åt sig ett par stövlar och satte dem på fötterna. "Så nu är jag också fin". Tar av sig skorna stoppar ned dem i en kartong och kommer med den till mig.

Givetvis

För precis så gjorde vi när vi valde storasysters skor, stoppade dem i kartongen och var på väg mot kassan.  Fast så långt kom vi  inte för där på golvet stod plötsligt de där små blommiga strumporna och ville också ha och vara likadan. Försökte förklara för en mycket ledsen liten tjej att det fanns skor till henne hemma, fast det hjälpte ju föga för skorna fanns inte där på plats. En slokig liten hundvalp, med stora ledsna bedjande ögon. Jag kände mig som en stor skurk och tårarna brände. 

ORÄTTVISA

Det förstod jag ju, orättvist och känslan av att inte få. Även om det inte var motiverat att köpa till lillasyster, men jag förstod och kände hennes besvikelse. Denna lilla underbara, envisa, spelevink till varelse som alltför ofta bara får hänga med - som dessvärre för många gånger har kommit i kläm på grund av storasysters hjärtfel. Lillasyster som sällan klagar, utan bara finner sig i situationen, kanske är det en typisk lillasyster jag vet inte, för med storasyskonet har man en annan tid och möjlighet att anpassa? En lillasyster som oftast sitter still och bara väntar på att storasyster ska bli klar med sin undersökning eller provtagning, men som ändå bara får stå på sidan av och se då storasyster belönas.

En lillasyster som egentligen förtjänar alla nya skor i världen och jag skulle så gärna vilja ge henne allt och lite till. Fast egentligen är det ju inte det som är kärlek, alla de där materiella sakerna och de kan ju på inget sätt kompensera hur situationen ser ut. Antagligen skulle alla dessa skor inte kunna kompensera. 

Givetvis

Men jag tror ändå att det hade känts himla gott att ha fått ge lillasyster ett par skor, att se det lilla ansiktet lysas upp av ett leende. Att se henne stolt bära sin egen skokartong fram till kassan och känslan av rättvisa i situationen. 

Samtidigt är livet inte rättvist - men som förälder vill man försöka lindra smällarna av orättvisa, ibland är det bara svårt att hitta rätt verktyg för detta. Av hela mitt hjärta önskar jag dock att storasyster kanske så småningom klarar av att bli lämnad på förskolan och att jag då med lillasyster i de blommiga strumporna får egentid. Tid där bara jag och lillasyster har möjlighet att hitta på, leka och göra som lillasyster vill. Att utforska världen på våra villkor och försöka skapa lite rättvisa.

En lång, arg, blöt och regnig dag

Lördagen gick lite på halvfart sådär, såsom helgerna gärna gör på sjukhuset. Tiden står lite stilla, det känns nästan som att lamporna inte riktigt tändes och det är väldigt mycket mindre personal som snurrar runt.

In genom dörren till morgonpasset kom ännu ett bekant ansikte, en manlig barnsköterska (eller heter det barnskötare?), en som egentligen inte hade haft så mycket att göra med Prinsessan. Men kom ihåg hur många timmar han hade burit runt på den stackars lilla föräldralösa pojken som legat mittemot Prinsessan under första vändan i Gbg, det där lilla ledsna skriket som genast tystnade så snart han fick komma upp i någons famn. Mitt hjärta blödde för den lilla killen, inte nog med att han hade så mycket att möta han fick dessutom göra det alldeles själv. Personalen försökte sitta med honom så mycket de bara hann och alltsomoftast var det just denna manliga barnsköterska som barn runt runt på honom, samtidigt som han försökte göra något annat. Fördomen om män som inte kan multitaska fick sig en liten törn i kanten...

Jag tror att denna barnskötare var ganska grön på avdelningen hösten-07, kunde dock snart till min glädje se att han hade blivit riktigt varm i kläderna. Han var nog en av de få som lyckades hantera Prinsessan rätt, han och hans tama "blinkande-ödlepenna" Krokosaurusen, som Prinsessan bara brann av habegär till. Inte för att hon egentligen kanske ville göra saker, men så kom frågan om hon inte ville ta hand om Krokosaurusen och jo det ville hon ju, så då fick man väl svälja medicinen, eller stå på den där dumma vågen eller vad det nu var det handlade om. Ingen stress, ingen press men ändå underförstått att han ville att hon skulle delta i vissa saker, han kändes trygg och det förmedlade han till Prinsessan. Att han sedan lyckades vaska fram ett litet anteckningsblock gjorde ju bara saker än bättre.

Morfindosen sänktes även väsentligt under morgonen så nu började pupillerna växa till sig lite, vilket kändes skönt. För det hade varit ganska så obehagligt när Prinsessan med vad vi trodde oseende ögon observerade och såg allting. Hon tjatade fortfarande om att få gå ner och leka och for runt runt i sängen, även om hon så smått under dagen började bli lite mera "kompis" med slangar och sladdar. Istället för att dra irriterat i dem började hon försiktigt plocka och flytta på dem innan hon ämnade röra sig i andra riktningen, CVK-sladdarna var dock hennes största bekymmer, men hon behandlade dem snart som om hon hade haft en lång Rapunzel-fläta och svepte dem raskt och prinsesslikt över axeln när de trillat på fel sida.

Den som dock inte var på gott humör det var LillMucklan, värre surbuling får man leta efter, det var dumma mamma, dumma pappa, dumma storasyster, dumma sjukhus, dumma vagnen och ja dumma det mesta. LillMucklan ville inte alls sitta snällt i knäet hos någon av oss bredvid Prinsessan. För Prinsessan var dum, dum, dum, dum och åter dum, vilket LillMucklan vrålade så snart hon kom in på 3-rummet.
"Dumma Fea, sitta fass´umpan, sukhus"
Det gick inte att ha LillMucklan inne på salen några längre stunder och inte heller ville hon leka nere i hörnet på avdelningen. Hon ville helt enkelt inte göra någonting. Det är inte lätt att vara syster alla gånger heller, att transporteras fram och tillbaka mellan sjukhuset och Ronald, Ronald och sjukhuset och så tillbaka igen.

Dagen började hoppfullt, det talades om att vi kanske skulle få eget rum under dagen. Det var inte vanligt att man fick det så länge barnet hade morfindropp, men det hände att vissa barn ändå fick det. Detta ändrades så småningom till att man skulle flytta skrikbebisarna till det andra vakrummet och att vi skulle få ligga ensamma inne på 3-rummet. Även om vi vet att det ofta kan förekomma dessa glädjekalkyler så blev vi oerhört besvikna när kvällen kom och ingen förflyttning hade skett. Ännu en natt på salen med samma förutsättningar som natten innan. Hade ett ganska hårt, aggressivt och upprört samtal med Prinsessans barnskötare, ställde frågan på sin spets - vad skulle hända om vi föräldrar inte orkade sitta en natt till med Prinsessan? Inte orkade försöka parera hennes kast eller idéer om att ta sig ur sängen, eller orkade distrahera henne så att hon glömde bort detta och inte ångestskrek. Han svarade lite svävande att då fick de ta in extra personal för att ta hand om henne om det fanns möjlighet. inte för att vi någonsin skulle ha övergett Prinsessan, inte på några som helst villkor, men jag ville någonstans göra dem uppmärksamma på det ohållbara i situationen.

Framemot kvällen när Prinsessan ska få mediciner och pysslas om speedar hon igång något fasansfullt. Känslan jag fick var att plötsligt var ingen hemma, ångest och frustration hade tagit över, det gick inte att distrahera eller försöka lugna henne, runt runt runt i sängen snurrade Prinsessan. Sjuksköterskan såg vad jag menade och sänkte snabbt som attan morfindosen ytterligare. 3o minuter senare slappnade Prinsessan av och somnade, för första gången sedan kl5 denna dag. En sömn full av drömmar, gnyende och gråt, men hon sov iallafall.

En skärmvägg sattes upp runt sängen, man dämpade belysningen och efter att jag irriterat på förmiddagen pratat med Prinsessans barnskötare om bristen på hänsyn från de som kom in på rummet, motade han snabbt ut människor ur rummet som inte hörde dit. Man hade även tagit in en extra barnskötare till natten till skrikbebis nr1, extra kärlek och omsorg till honom. Natten blev därför något lugnare, för alla inblandade, även om jag som förälder inte sov sådär jättebra nedknölad i sängen bredvid en svettkladdig liten Prinsessa.

Men huvudsaken var att Prinsessan hade kunnat koppla av och fått lite läkande sömn. Att hålla igång som hon hade gjort i två dygn, nyopererad kändes inte bra, visst kändes det skönt att hon inte verkade ha ont och att hon hade så mycket energi, men kroppen behövde läkas och få vila.

Med hjärtat i din hand

Klockan 7 vandrade jag och Prinsessan ner till 323:an, mörkt och kallt ut och det förde mig tillbaka nästan 3 år i tiden. Till den där luciamorgonen då vi stod i samma situationen, då med ett litet knyte nu med en betydligt större Prinsessa.

Mörkt och mysigt på avdelningen, så vi kröp upp i en soffa och läste Emil tillsammans, vi satt nära nära, så underbart att få sitta och känna hennes doft, känna hur hon andades och hur bara existerade. Sedan kom sjuksköterskan och så fick Prinsessan en dos stesolid (lugnande), sedan vidare in i duschen för att göra sista descutan-tvätten. Prinsessan hade nu lärt sig att detta var inte så himlades kul, men vi lyckades genomföra den utan större bekymmer. På bänken låg "Prinsessklänningen" och väntade.
"En sån har Pinsessan Toria mamma"
Prinsessan Victoria som genom sitt bröllop i somras blivit en av Prinsessans främsta referensfigurer.

Började gå lite långsamt nu att knäppa knapparna, stesoliden började verka, men envis som den lilla Prinsessan är så fortsatte hon, trots att fingrarna inte riktigt gjorde som hon ville. Gick ut i soffan och satte oss igen, pappa och lillasyster hade också då anlänt så vi läste lite mer saga. Sedan sattes det bedövningsplåster på handryggarna (inte emla-plåster utan ett plåster som värmer, perfekt för små svårstuckna barn). Rosa plåster, prinsessplåster givetvis. Prinsessplåstret kompletterades med ett namnarmband:
"Titta nu har jag armband som Lotta" förklarar Prinsessan stolt

Tio i åtta ringde man från narkos och ville att vi skulle komma upp lite tidigare då sömnmedlet Prinsessan skulle få skulle ta lite längre tid att verka. Så vi ställde oss allihop i den där hissen, som trots att den inte är snabb gick alldeles alldeles för fort. Kände hur jag började skaka men tvingade mig själv att tänka på glada vackra saker, för Prinsessans skull. Kunde inte bryta ihop nu, när hon behövde vara stark och behövde allt positivt vi kunde ladda henne med. Så det var bara att bita ihop, blinka bort tårarna, andas hårt ett par gånger, tänka små gulliga kaniner och kliva över tröskeln in på narkos.

Att få sömnmedlet i rumpan tyckte väl inte Prinsessan var sådär jättekul, men det gick fort över och sedan fick jag upp henne i min famn, belysningen dämpades och vi småpratade om allt vi skulle kunna göra då hjärtat var lagat.
"Jag vill ju cykla som Lotta" sagt med en stor gäsp.
Sedan sjöng och vyssjade jag på Prinsessan en stund till och så kände jag hur hon blev alldeles slapp och då kom ögonblicket jag hade fruktat, när hon skulle läggas över i narkossköterskans armar. Tanken for igenom huvudet att jag skulle låtsas som hon inte hade somnat, men det var bara att skjuta på det oundvikliga. Så jag flyttade försiktigt över Prinsessan till hennes pappa först så han kunde krama om henne ordentligt och sedan flyttade hon vidare till narkossköterskan. Nu kom alla tårar som inte hade kommit tidigare... Det gjorde så ont...

Men vi hade lillasyster att tänka på, en lillasyster som glatt tagit 323:ans sköterska i handen och trippat iväg in på uppvaket och rotade i deras presentlådor. Inte sådär särskilt intresserad av att följa med oss, hon hade det ganska bra där uppflugen på bänken med alla skatter.

Under promenaden till Ronald gjorde vi upp lösa planer för dagen, lite shopping på Allum, hem äta lunch, ta ut lillasyster och sova och kanske passa på att geocacha lite och sen kanske köra universum eller något då lillasyster sovit färdigt.

När telefonen ringer kl12 då vi står och handlar på ICA blev jag vettskrämd, nu skulle de ju inte ringa, och om de ringde nu kunde det inte betyda något bra alls, de hade ju sagt framemot eftermiddagen.

Men det var glädjande besked, man hade lyckats att byta conduiten/contegran från en 12:a till en 18 mm, förhoppningen hade varit minst 16, man hade även lyckats få till en extra sväng på kärlet så att flödet skulle se bättre ut. Trycket i Prinsessans hjärta hade nu sjunkit ner till 1/3 av tidigare tryck, det börjar närma sig normaltryck för ett litet barnhjärta. Vidare hade man lyckats med allt detta utan att stänga av Prinsessans hjärta utan man hade kunnat leda om blodflödet, så man hade opererat på ett slående hjärta. Helt ofattbart att ta in allt detta på en gång...

Två timmar senare ringde man från IVA och vi skulle få komma och hälsa på Prinsessan, man skulle då även försiktigt försöka börja väcka henne, för att redan samma kväll extubera henne.

Klockan 16 andades Prinsessan helt för egen maskin, med lite stöttning av en syrgastratt. Såpass vaken att hon såg att vi var där så vi fick krypa upp till henne i sängen och sätta henne i knäet. Detta efter att hon lyckats med konststycket att ställa sig upp med alla sladdar och slangar och vi fick kasta oss över henne så hon inte skulle rycka ut något och göra sig illa.

Stora, starka, envisa Prinsessan.

Man konstaterade iallafall att så särskilt ont kunde hon inte ha när hon rörde sig så obehindrat.

Prinsessan ville nu ut och leka för nu var ju hennes hjärta lagat. Nå efter att Prinsessan och lillasyster kastat plastspindlar på varandra, en lek som lillasyster vann då Prinsessan bara orkade kasta två gånger, somnade hon om hårt i pappas famn.

Vi insåg dock att denna envisa lilla dam skulle vi inte kunna hålla i schack under natten och hon behövde sova, så Prinsessan fick en dos sömnmedel och somnade sött, men inte en Törnrosa slummer utan en mycket lättare slummer. En slummer som skulle avbrytas då vi kom upp på IVA dagen efter, inte tidigare, för som man sa på IVA vi hade nog förtjänat en sovmorgon.

Så Prinsessan sov ostört hela natten och kanske drömde hon om Lottas lilla röda cykel?

Törnrosa sov i hundra år

Riktigt så länge blev det inte för Prinsessan på IVA, men snudd på, åtta dagar blev hon kvar däruppe i kontrolltornet denna gången. Det tog tre dagar innan man vågade stänga bröstkorgen och sedan behövde man ha lite mer koll på lungan som föll ihop under den första operationen. Till råga på allt fick Prinsessan en allergisk reaktion av något, först var det bara små röda prickar, men snart kom de att flyta ihop, till ett stort varmt svullet utslag över ansikte och bål. Stackars Prinsessan hon såg för hemsk ut.

Dagen efter operationen när jag satt hos Prinsessan hörde jag ett nytt klickande ljud som jag inte hade hört förra gången, ett rytmiskt klickande, ungefär som när man knäpper med flärpen på en läskburk. Började leta efter ljudet, var det kunde komma ifrån men hittade inget. Frågade personalen men de visste inte direkt heller var det kom ifrån. Nå Prinsessan verkade ju må gott så jag släppte det litet. Sedan blev det dags för läkarrond och då passade jag på att fråga igen vad klick-ljudet var för något. Det visade sig vara Prinsessans nya mekaniska klaff som lät så när den rytmiskt öppnade sig och stängde sig. Början på ett nytt liv och en ny tillvaro för Prinsessan.

Två dagar efter operationen fick vi finbesök, finaste storasyster och Prinsessans morföräldrar kom ner för att hälsa på oss. Storasyster tyckte att det var ganska läskigt att se lillasyster ligga i sängen, levande men ändå inte närvarande. En lillasyster som för det mesta belönade sin storasyster med ett stort varmt leende då hon kom hem från skolan, låg nu helt stilla och sov. Eller nej det där sista är inte korrekt, för ni vet ju i sagan om Törnrosa att hon vaknade då hon fick en kyss av prinsen. Nå Prinsessan måste ha hört sin storasyster, för hon började kämpa sig upp till medvetande, försökte öppna de tunga, svullna ögonlocken och röra sig för att lokalisera ljudet. Det var väl bara det att detta tilltaget uppskattade inte IVA-personalen alls, för risken fanns att Prinsessan skadade sig och nu behövde hon sova och läka. Så hon fick mer lugnande att sova på, fast det bet ju inte på den envisa lilla varelsen, så de fick till slut be en läkare komma in och ordinera starkare saker. Prinsessan fick vika sig och somnade så småningom om.

Men denna händelse är så viktig i sig, för den visar att även om barnet till synes sover så är det väldigt väl medvetet om att man är där i närheten, att man pratar med det, att man klappar på det och att man visar omsorg. De väntar bara på att den rätta Prinsen eller Prinsessan ska kyssa dem och be dem att vakna igen.

Sedan flöt dagarna lite ihop, samma rutiner, sonda lite mat, tvätta Prinsessan, ge henne mediciner, pumpa mjölk, röntgen med giraffen och otaliga ultraljud. Men denna gång kom hon inte upp ur sängen för bollning och det tog sex dagar innan vi äntligen fick hålla henne i vår famn igen.

Vi började förlika oss med att hem till jul skulle vi inte komma - vilket hade varit en förhoppning från vår sida. Men å andra sidan kändes det som julafton med paketöppning då slangar började försvinna från den lilla kroppen och hon till slut faktiskt andades på egen hand och vi äntligen kunde lämna IVA.

Fast vi skulle snart ångra att vi hade haft en så het önskan att komma ner till "verkligheten" igen, inte bara en gång, utan två gånger och tja ärligt talat faktiskt tre gånger....