Ät och skänk pengar till en god sak

Ska du bara äta på McDonalds en gång i år så är detta den helgen du bör planera in ditt besök på, 3 miljoner samlades in förra året - stora pengar som betyder allt och ingenting för de familjer som är i behov av detta stöd. Vill du veta mer om just denna helg kan du läsa här. 

Vi är många, många familjer är så oändligt tacksamma att vi haft tillgång till Ronald McDonald hus. För vår del när vi åkte ner den där fredagen i augusti till Göteborg för fyra år sedan med bara ett kort i handen på vår Prinsessa. Att vi skulle bo någonstans var då det sista vi tänkte på, men tack och lov fanns ett rum redo åt oss på Ronald. Eller nästa gång då vi åkte ner till lucia samma år och blev kvar i tre veckor i Göteborg, över jul och över nyår. Tack för att Huset fanns då... Eller som förra året, då var vi inte nere så länge, men för LillMucklan som kunde leka och röra sig betydde det massor och även för Prinsessan den där sista natten med permis. Vi är så tacksamma för att Huset i Göteborg finns och nu ska det alltså byggas ett till hus - i Uppsala. Tänk vad många familjer som kan få en trygg hemvist där för ett litet slag.

Äter du en annan dag och har någon krona över och känner att du har möjlighet så står ju bössan där bredvid kassan då också. Jag försöker lägga en slant när jag kan och av någon anledning tåras mina ögon alltid. Det är konstigt att något så enkelt som en bössa i plast med ett litet hus kan få fram sådana känslor.

Som ett brev på posten

Dessväre inte den trevliga sorten - den där sorten som börjar trilla in såhär års. Söta små barn i julkostymer, Prinsessan upptäckte till sin glädje ett kort från hennes alldeles egna kompis. Hjärtisflickan, från sängen bredvid, hon den där flickan som är som Peinsessan. Något Prinsessan nämner många gånger per dag då kortsynt sitter på frysen. Det kortet har fått sällskap av andra kort, vänner från förr och nyare bekantskaper. Vi är ganska dåliga på detta, funderade ett slag på att göra egna kort men tiden rann liksom ifrån oss.

Fast var ju inte det jag egentligen skulle skriva om utan vi var på stan idag. Små saker behövde fixas, som de där kritorna som Prinsessan hade önskat sig av Tomten. Hade lite andra ärenden också, grymt målinriktad var jag - sköt vagnen framför mig som en pansarvagn. Anfallsplanen hade jag delgett barnen redan innan vi gick och vi hade haft ett strategisnack. Nu var det bara att utföra allt detta. Vilket försvårades av små krångeltanter som bromsade köer. Det hade jag ju inte tagit med i beräkningen.

Mutade barnen med lunch på mackdånnells. Passade på att lägga en slant till Ronald McDonalds barnfond, insamlingslådorna var helt tomma - hoppas det beror på att man nyss tömt dem. För som jag skrivit förut - att få bo i "Huset" betyder så mycket när man har det som jobbigast. Så påminner lite om att lägga en slant i lådan nästa gång ni äter på McD. Kanske kan ni även högt förklara för ert barn varför ni gör det, kanske någon runt er hör och också ger en slant. Tror dessvärre att många inte riktigt vet vad som händer med pengarna - fast det hoppas jag att ni vet och gör ni inte det så snälla fråga så ska jag berätta mer! Många små pengar blir faktiskt lika fina som de där stora sedlarna med gubbar på. Din krona tillsammans med min och andras slantar kan göra skillnad!

Prinsessan var märkbart tagen efter denna intensiva vända, men vi lyckades ändå producera lite marsipanfigurer, tja alla utom LillMucklan då för hennes marsipan försvann mysteriskt. Det var bara LillMucklans snigel som var orörd för den var tydligen otäck.

Hursomhelst, petade Prinsessan i säng i vanlig tid. Pappan läste Emil och både barnen somnade sött. Fast sen efter en timme hördes det där förvisade vrålet, det vrål då Prinsessan har mardrömmar, det där som händer när det varit för mycket för Prinsessan. Lyckades inte få henne lugn, utan fick väcka henne ordentligt och ta henne med ner. Så nu lär det visa sig hur pass jobbig dagen var för henne, för det kommer att avspegla sig i resten av nattens sömn, eller jag kanske skulle skriva icke-sömn. Misstänker att det kommer bli en rörig natt, men panikskrik och förvirring. Fast får väl skylla mig själv egentligen, men det hade vart skönt att få sova liiiiite...

Nu är det jul igen

Eller snart iallafall, första advent igår och barnen dekorerade pepparkakor, i år har vi faktiskt också julpyntat i huset. Fast julpyntat är säkert relativt om man jämför, men för oss är det en 100%-ig uppryckning. Jag har aldrig varit så jättemycket för jul, eller jo jag har gillat allt julpyssel och stök inför julen, bakning, matlagning, godistillverkning.

Men själva julen har mest varit ett antiklimax.
Jag tycker inte om konsumtionshysterin och jag tycker inte om alla måsten. Jag blir ledsen när jag hör om barnens kravlistor, förlåt jag menar naturligtvis önskelistor. Givetvis ska barnen få önska sig saker och givetvis ska de få drömma och längta. Men jag tror att alldeles för många barn faktiskt förväntar sig att få precis allting som står på den där listan. När vi kom hem från Gbg i januari -08 väntade flera kassar med julklappar till oss, jag överdriver inte här. Jag tycker om att få paket, det gör jag, det gör nog de flesta.

Jag blev faktiskt illamående över alla klapparna, jag kände mig lite köpt, som att kärlek så lätt kan ersättas med gåvor. Det kan det inte, inte på någon nivå alls. Det faller inom samma kategori som när en felande part kommer hem med en gåva som ursäkt, blommor eller choklad är väl vanligast, men utan att säga de där viktiga orden. Ursäkta. Förlåt. Jag gjorde fel.

I min värld kan man visa kärlek på så många andra sätt.
Ett enkelt litet sms med texten vi tänker på er - utan något skuldbeläggande.
Kanske lite hemlagad mat i kylskåpet då vi kom hem.
Att man ställer upp och hjälper till med som behöver göras, utan gnäll och elaka ord.
Att man bara finns där och lånar sin axel och lyssnande öra, kanske sätter sina egna behov åt sidan ett slag

För mig är jul ett tillfälle att samlas och äta god mat tillsammans och bara vara. Visst jag gillar att ha skinka och hembakt limpa på julbordet men inte ens det är värt om någon stressar runt och har ångest för att allt måste vara perfekt. Men varför måste det vara så perfekt? Gissningsvis så bjuder vi in våra nära och kära, det är ingen anställningsintervju med prestationskrav. Eller är det så att våra nära och nära är våra största kritiker? Att det julen inte är så gemytlig som alla vill få den att vara? Att många människor faktiskt känner ångest, oro, tvång inför julen. Att man måste prestera och att man måste göra saker för att andra inte ska bli sårade. Vilket i min meningen går tvärsemot julandan, där man ska bli accepterad för den man är och man ska tänka på sin nästa. Ge kärlek och förståelse.

Jag skulle även vilja be er om att kanske fundera lite över alla de leksaker och presenter ni ska köpa till barn och familj, allt kanske inte är nödvändigt. Inte så att jag inte förstår känslan av att man vill unna sina barn allt och lite till. Eller för oss med sjuka barn att man på något sätt vill döva ångesten eller kanske bara att man känner att man vill kompensera barnet för allt det varit igenom. Men det går inte, även om jag mången gång hade önskat att det hade gått, för det hade ju självklart varit mycket mindre komplicerat då. Det är fortfarande den där kramen, pussen, medkänslan eller delaktigheten i barnets lek som är det viktigaste i deras värld. Jag vet hur det värmer hjärtat när barnet glädjestrålande öppnar paketet med just den där saken som han eller hon önskat så länge. Men istället för den där julklappen extra så kanske ni skulle fundera på om barnet verkligen "behöver" den leksaken, för bara några få pengar kan man göra lite skillnad för dem som inte har så mycket. Unicef har bland annat en gåvoshop där du kan köpa 40 doser poliovaccin för 56kr. Det finns många andra behjärtansvärda projekt som inte kostar många kronor, för jag vet att alla inte har det så fett. Kanske bara samla ihop lite växelpengar och gå in på McDonalds och lägga dem i Ronald McDonalds barnfonds insamling?

Att sprida lite av omtanken och kärleken. Jag tror att den känslan får en att må gott ganska länge.

Prinsessan ser fram emot julen, det har hon gjort ganska länge. Lilla spöket Laban tillhör hennes favoriter och vi har nog sett avsnittet där Laban firar jul otaliga gånger, såpass att jag kan dialogen utantill numer. Men någonstans i allt detta uppfattade hon att till jul kommer Tomten och för att Tomten ska komma så ska det vara snö ute. Tja vi hade ju vårt första snöoväder i början av november, vilket fick en liten Prinsessa att ställa sig med näsan tätt tryckt mot fönsterrutan och undra när nu Tomten skulle komma. Det har varit en lång väntan, full med tjat, för jag vet egentligen inte riktigt vad hon förväntar sig av Tomten. Det har varit lite diffusa önskemål om att Tomten iallafall ska komma med paket. Så idag satte sig maken ned med Prinsessan och LillMucklan och skrev brev till Tomten. Så här stod det i Prinsessans brev:

Hej Tomten!
Jag heter Vera och har varit snäll i år.
I år har jag opererat mitt hjärta.
Det gick bra och nu är jag glad.
Jag önskar mig nya kritor och en fiskbok.
Ha det bra!
Vera
(under detta hade hon ritat en bild på tomten)

En mycket stolt tjej bar sedan iväg sitt brev för att köpa frimärke och lägga på lådan. I övermorgon är det 1:a december och då har jag köpt varsin paketkalender till tjejerna. För att det lättare ska bli att visa hur lång tid det är kvar till julafton. För jag gissar att det kommer att vara mycket mera tjat på Prinsessan fram tills dess. Även om hon inte riktigt verkar ha koll på allt detta med jul och firande. Fast en fiskbok och lite kritor ska nog vi, förlåt Tomten, lyckas trolla fram. Underbart med barns fantasi och inlevelseförmåga, för Prinsessan är Tomten en reell person, lika riktig som Pippi och Laban.

Jag önskar er alla en förhållandevis stressfri december och ställ inte för höga krav på er själva. För julen kommer oavsett om allt är klart eller inte och det kan faktiskt bli en fantastisk dag utan skinka, bara de personer man älskar och tycker om är närvarande!

Jul på sjukhuset

Eget rum fick vi dagen innan julafton, så Prinsessan och jag hade sovit tillsammans på rum 10, jag vill inte säga att vi sov gott, för det var ett grymt springande från sjuksköterskorna, kontroller och mediciner. Så snart jag hade lyckats få Prinsessan att somna om kom de springande med sin ficklampa och började dra i henne. Då Prinsessan sov som en utslagen bläckfisk över hela mig så måste de först försiktigt lossa på hennes sugkoppar, förlåt jag menar små händer. Det var meckigt och när julaftonsmorgon började gry var jag lika sur och butter som det grådisiga vädret utanför.

Humöret blev väl heller inte bättre då jag hade dåligt samvete för storasyster som var kvar hemma. Vi hade frågat henne om hon inte skulle komma ner till oss men hon orkade inte resa ner igen och vi hoppades ju snart på att vara hemma så vi skulle ses snart igen ändå.

Humöret gick från grått till svart när underbara släktingar gav oss skuldkänslor för att vi sabbade deras jul, då vi inte kunde närvara och fira med alla andra. Jomenvisst att fira jul på 323:an var ju ett självklart val för vår del och vidare hade vi ju även valt att få ett hjärtsjukt barn, eller inte...

När jag så stötte på sur-och klagpatrullen när man dukade upp till julbord var detta alltså bara grädde på moset. Så vi retirerade in på rummet och satte på dumburken. Rastlös var jag, sjukt rastlös, kände att jag skulle behöva ut och röra på mig...

Någonstans i allt detta gråsvarta snurrar maken in med julklappar, mängder av julklappar, inte så att han hade varit iväg och shoppat utan vi hade fått en massa saker, förstår ni, bara sådär, hade vi fått julklappar av snälla människor...

Ronald McDonald barnfond hade sponsrat en del julklappar och sedan hade även Mattias Håkansson stiftelse skänkt julmat och presenter, både till stor och liten..

(neeeej nu har jag jobbat halva morgonen på att ladda upp en film då Prinsessan öppnade paket men nu ger jag upp... får se om blogger vaknar till liv senare)

Hursomhelst, maken kom indansande med en av de största fruktkorgar jag någonsin har sett, ett tag funderade jag på om han hade stulit någon gemensam fruktkorg eller så, fast det var tydligen inte fallet, färsk frukt och choklad, två paket till Prinsessan, en sjukt stor marsipangris, en necessär med hudvårdsprodukter och jag kommer inte ihåg allt.

Sedan kom jultomten själv, Mattias Håkansson och vet ni vad Prinsessan fick av honom? Jo den allra käraste ägodel hon nu har - Sessan en björn som då var vackert ljusbrun, lurvig och med en guldkrona... Tittar ni på min avatarbild så ser ni hur Sessan ser ut i dagens läge. Sessans nuvarande status får mig att nostalgiskt minnas Trasdockorna:

En Sessan som är både lite trasig och fnasig i kanterna i dagens läge, vilket kommer ifrån alltför mycket kärlek och en vilja från Prinsessans sida att visa Sessan så mycket som bara går att se av den stora vida världen. Vet inte hur många gånger Sessan fått åka runt runt i tvättmaskinen, med Prinsessan gråtandes på andra sidan av glaset, med sin lilla hand tryckt mot glasrutan. Det slutade med att jag började tvätta Sessan inlindad i ett örngott så vi inte skulle behöva se hennes lilla ansikte snurra runt runt i maskinen.

Julafton slutade iallafall i en djup tacksamhet till alla de människor som skänker av sin värdefulla tid för att försöka förgylla någon annans vardag. Jag tror att om fler av oss började ge istället för att räkna med att bara få ta emot så skulle tillvaron för väldigt många se annorlunda ut. Nu tänker jag inte främst på materiella ting, utan ett lyssnande öra, ett par minuter av sin tid, en hjälpsam hand och omtanke om de man har i sin närhet.

Det är inte alltid den som har mest som ger de mest generösa gåvorna utan det är den som tar av det lilla han eller hon har och ger med hjärtat.

VIP-loungen

Då vi hade blivit strandsatta på flygplatsen med det lilla flygplanet fast vid sin gate och den tjocka dimman omkring oss hade vi turen att få bli inkvarterade i VIP-loungen. Eller som det kallas till vardags - Ronald McDonald huset. (i min text förkortat till Ronald)

Jag tror inte att det finns ord som räcker till att beskriva vad det huset innebar för oss, utan det hade vi nog varit mer trasiga än vad vi är idag. Tänk er möjligheten att trots att ni är långt hemifrån så erbjuds ni ändå möjligheten till ett "vardagsliv". Hade vi bott på hotell och tvingats åka fram och tillbaka på dagarna utan de där vanliga göromålen tror jag vi hade blivit knäckta. Att faktiskt få gå ifrån en stund och laga mat, nåja laga och laga, jag tror vi levde på pasta, bacon och créme fraiche varianter i de tre veckorna vi bodde i huset. Men möjligheten finns där, du har ditt kylskåp - fullproppat med comfort food. Det finns gemensamhetsytor, med spel, böcker och en stor fin uteplats. Är man ledsen behöver man inte försöka hålla ansiktet, de som bor i huset bor där av en anledning och man är inget ufo om tårarna trillar och ingen tittar konstigt på en när man sitter och nervöst fingrar på mobilen (som givetvis inte ringer när man vill att den ska ringa).

Med de sagt så vill jag att ni som läser bloggen och inte har erfarenhet av dessa hus kan ta en liten stund och klicka på länken ovan och läsa om dem. För husen gör skillnad, de ger iallafall en liten känsla av normalitet och lugn i allt det andra, ett ställe att andas och rensa huvudet från dimman. Jag vill även be er att nästa gång ni går på McDonalds och det kanske blir någon krona över i växel, snälla stoppa den då i insamlingslådan, eller så passar ni att gå på McDonalds nästa gång de har en drive för Ronald McDonald barnfond - för just den lilla slanten kan göra skillnad. Jo jag vet, det finns så många behjärtansvärda saker att skänka pengar till och man måste följa hjärtat så är det...

Vi blev inkvarterade på rummet "Tigern" vilket vi tog som ett bra omen, ett starkt, smidigt kattdjur. Är det inte lite intressant att man i vårt sekulariserade samhälle ändå letar efter järtecken, använder sig av totem eller ger barnen starka namn. Kanske måste ens liv ställas på ända ordenligt innan man funderar över allt detta, innan man börjar fundera på hur livet och allt däremellan är sammansatt. Vi gick och köpte den största och färggrannaste tigern vi kunde uppbåda, ett litet totem till Prinsessan att pigga upp i allt det vita.

Förutom att man tar till sig totemdjur och andra saker så utesluts helt plötsligt vissa ord utesluts ur ens vokabulär sjukt(bra), dö(gott) och mammas lilla hjärta får plötsligt en helt ny innebörd. Man (eller läs jag) blev lite lätt skrockfull, vissa tankar förbjuds och man vågar inte riktigt hoppas på vissa saker, för tänk om turen tar slut tills att Prinsessan verkligen behöver den? Plötsligt förstår man hur lätt OCD-beteenden kan ta fart, för tänk om jag bara vrider på kranen en gång till eller gör något bakvänt så måste det ju återställa den kosmiska balansen och plötsligt kanske Prinsessan är helt frisk. Fick man inte en fullt så god pizza till middag så kunde det tolkas på väldigt många sätt, antingen så skulle något inte gå bra eller så skulle något gå jättebra för att man just fått den där dåliga pizzan. Nu hoppas jag att ni förstår på ett ungefär hur pass mycket det där molnet påverkar ens tankar, för detta är inte på något sätt klara eller förnuftiga tankar. Det är tankar som baseras på rädsla och ovisshet.