Överutnyttjande

Överutnyttja är ett stort ord och en synonym är utsuga, mycket negativt laddade och skuldbeläggande ord. Det första ordet som gärna används i kombination med sjukvården, att det finns människor som överutnyttjar vården och därför är ekonomin dålig, tillgången till tider obefintlig osv. 

Men då funderar jag lite på vad är att överutnyttja vården, när och hur gör man det? 

• Finns det ett tak på hur många gånger per år man får söka vård? Innan någon anser att man är hypokondriker. 
• Hur många av dessa besök får vara "bommar", med andra ord att ja du/barnet mår inte bra men det är inget sjukvården kan hjälpa er med just nu. 

När är det egentligen legitimt att söka sjukvård?

• När man googlat alldeles för mycket på symtom, sjukdomar och känner hur hjärtat går i 220 och situationen blir ohållbar? 
• När man som individ/förälder känner att man inte räcker till, att man faktiskt själv inte kan bedöma om detta är ett allvarligt försämrat hälsotillstånd eller bara ett normalt sjukdomsförlopp?

En annan aspekt som försvårar i det hela är ju när våra barn blir sjuka för oftast måste man då som förälder gå in och tolka, vad som står för vad, göra en övergripande värdering på situationen.

• Mår barnet så dåligt som man tror eller finns andra bakomliggande motiv?
• Har barnet ont, mår dåligt på annat sätt än vad han eller hon kan uttrycka?
• På en skala hur dåligt mår egentligen barnet?
• Är det jag som förälder som tycker situationen är väldigt jobbig? (då det är otäckt att se sitt barn medtaget, det väcker ju enormt beskyddarinstinkter.)

Det är med andra ord inte alla gånger så lätt att veta när, hur och varför man ska söka vård, kanske än mindre när man har ett barn med bakomliggande problematik. Jag tror egentligen vi är ganska coola, med is i magen och att vi om man bortser från det hjärtrelaterade använder vården kanske mindre än gemene man. Det är iallafall min bedömning om man hör hur andra berättar, tänker och funderar kring när man ska söka vård.

Då funderar jag på hur andra blir bemötta när de åker in, till VC, akuten mm? För de gånger vi väljer eller snarare bestämmer att vi som föräldrar behöver att någon annan tittar på Prinsessan (tänker jag främst på) så känner jag iallafall att vi kanske inte alltid blir hundra bemötta.

Kanske bra om jag redogör för min utgångspunkt i det hela. Vi lever i ett högt specialiserat samhälle idag, med en mängd olika funktioner. Vi förväntas inte längre kunna lite om allting, utan mycket om det som ingår i vår nisch. Allt väl så långt, men utifrån denna tes är jag inte sjukvårdsutbildad, det jag idag kan är utifrån tidigare erfarenhet och ibland vad jag kan läsa mig till från trovärdiga källor. När jag då behöver hjälp med just denna kunskap jag inte besitter så vänder jag mig alltså till dem som är specialiserade, sjukvården. Det är alltså deras uppgift att försöka hjälpa mig med mitt problem utifrån att de äger den kunskapen.

Prinsessan har en benägenhet att bli sjuk när VC är stängt eller det inte längre finns telefontid, så med andra ord ringer vi då 1177 för att få råd. Här är första problemet för oss föräldrar, för 1177 ser inte barnet och utifrån Prinsessans journal så kan (får?) de inte säga annat än att vi ska åka in akut. Vår erfarenhet är dock att när vi väl kommer in så tas en mängd tester, Prinsessan mår sämre, långa väntetider och slutligen någon läkare som i princip utstrålar nojjiga, överbeskyddande föräldrar. Efter många, långa timmar så kommer vi hem utan svar. 1177 har aldrig fungerat som rådgivning för oss iallafall, de råd som någon gång har getts har varit ordentligt felaktiga.

Utifrån erfarenhet och här kommer det in att människan är en biologisk varelse som har en starkt betingad trial and error känsla. Med andra ord en metod att lösa problem, man tar till sig det som fungerat tidigare och det som inte gjort det kastas bort.

Så om 1177 inte visat sig fungera och utifrån argumentet ovan, använder man sig då av 1177 eller inte?

Vi kommer nu till det andra problemet i sjukvården för vår del. "VC vs Barnmottagningen"
Vi har blivit tillsagda att primärt söka hos VC när Prinsessan blir dålig, för övrigt tar inte barn emot när vi ringer eller så blir vi avpolletterade ganska snabbt som nojjiga, överbeskyddande föräldrar. För ni vet alla barn blir sjuka och det är många sjuka barn just nu.

Så då är vi hänvisade till VC, vilket inte är ett problem egentligen för det är enklare att få kontakt, ligger närmare, bättre bemötande och vi slipper sjukhuset. Jag gissar att ni nu sitter och väntar på ett men, och jomenvisst finns det ett men, för annars hade det varit helt oväsentligt att skriva detta.
VC är allmänpraktiker och de är inte alltid, eller det är en överdrift egentligen väldigt sällan bekväma med att ta emot och ge råd om Prinsessan. Det slutar oftast med ändå att de ringer och rådfrågar barn eller vill remittera vidare. Så VC blir bara ett stopp på vägen och vi får åka vidare och vänta ännu mer på barn istället. Vilket kanske är korrekt om man ser till vårdkedjan, jag vet seriöst inte för jag är inte så insatt i den.

Nu sist ringdes VC då Prinsessan har problem med huvudvärk, något vi nästan vant oss vid att hon har. Men nu hade hon även klagat på förskolan om huvudvärk, så maken ringde VC. VC kände sådär så de ringer barnmottagningen för att de anser att de inte har rätt kompetens. Barnmottagningen nekar att ta emot prinsessan utan förklarar att VC får göra det. VC tar dock emot men de kan ju inte direkt svara på varför det är som det är, men gör vad de kan - med andra ord remitterar vidare till barnmottagningen.

Utifrån ovan så känner jag ibland, eller väldigt ofta faktiskt att Prinsessan får en mycket sämre vård , än "friska" barn och faller mellan stolarna då ingen vill ta i det. Är det så här det ska vara?

För övrigt för att sammanfatta resten, ja vi kanske reagerar mer när Prinsessan blir sjuk, det kan jag inte uttala mig om. Men samtidigt blir hon sju resor sämre än LillMucklan och jag är inte sjukvårdsutbildad även om jag nu flera år senare, tack vare jobbet äntligen fått HLR-utbildning. Är det rimligt då att förvänta sig av mig som förälder att jag gör en korrekt bedömning på Prinsessans allmäntillstånd? Vems fel är det om jag missar något viktigt? Är det då att överutnyttja vården om jag begär hjälp när jag känner att jag inte längre har "kontroll" över situationen?

Jag vet inte längre, men när vi bemöts som besvärliga, som att vi begär mer än vad vi har rätt till, som att vi oroar oss i onödan - då kanske det är så att vi överutnyttjar... fast det egentligen är så att vi drar oss för att söka vård. För att vi inte känner att vi får rätt bemötande alla gånger och att ingen egentligen ändå kan svara på våra frågor eller ge råd för att Prinsessan ska må bättre.

Så frågan kvarstår, vad är överutnyttjande, för vem är vården till för och när?