Titta framåt eller titta bakåt

För sex år sedan befann vi oss på IVA med Prinsessan, en lång vistelse där efter en kollapsad lunga och en omfattande operation. Imorgon är det tre år sedan bloggen startades, vi har kommit långt sedan dess och samtidigt känns det som om ingen tid alls hade gått och vi befinner oss i ungefär samma situation nu som då.

Enda skillnaden då 2010, var att vi visste att vi väntade en operation och vi hade ett litet hum om vad som väntade oss under hösten.

Just nu hänger allt i luften och ja visst ska vi fånga dagen men jag känner att jag har svårt att göra någon långsiktig planering, för allt kan spricka så väldigt fort. Visserligen betyder det att vi gör så mycket som möjligt här och nu, men jag känner att jag behöver andas och ha ett litet hum om vad som väntar.

Samtidigt har Prinsessan börjat skolan, en ny värld väntar på henne nu och jag önskar så av hela mitt hjärta att detta skulle kunna vara ett nytt friskt kapitel i boken om henne. Vi får se, det kanske blir bra, de kanske faktiskt kan fixa något som gör att allt håller lite längre, fungerar lite bättre, ger livskvalitet på ett annat sätt.

För jag känner tårar av orättvisa som stiger i ögonen då Prinsessan inte kan komma till ro på kvällen, för benen värker och det är oro i kroppen. Kanske skulle jag som mamma sagt nej när hon sprang ut med alla de andra småtjejerna i parken och tjoade, jag vet ju att hon egentligen inte orkade. Men glädjen i ögonen när hon fick syn på de andra och viljan att vara med, den har jag inte hjärta att dämpa. Så vi får väl se när hon somnar ikväll...

Konsten att leva

Jag tror att konsten att leva är att fånga dagen.  Inte att skriva bucket lists, utan göra det du vill här och nu. Att använda dagen här och nu, att känna, lukta och att leva.

Ingen vet hur morgondagen ser ut, eller överhuvudtaget kommande timme. Vi planerar, vi tänker och vi funderar, över framtiden - vad som kommer sedan och vi har förväntningar.

Jag tror att många gånger lever vi i det som komma ska, oroar oss, gläds eller försöker lösa problem som ännu inte uppkommit. Vi glömmer bort att stanna upp.

Min LillMuckla är en livsnjutare, hon är ständigt i nuet - ibland skulle jag önska mer att jag var som hon. Vi var ute i skogen igår, i flera timmar, för rätt som det var försvann hon, för att titta på ett fågelbo i ett träd, liggandes på en sten för att titta in mossan, på alla fyra för hon hade sett en vacker skalbagge. Allt det där man så ofta missar, går man i skogen är det svamp eller motion och man har ett mål och promenaden en mening, då hinner man inte andas, betrakta och ta del av allt det man ser.

Visste ni att om man sätter sig ned på en skogsstig och tittar så ser man plötsligt hur allt rör sig och lever, gror, växer och existerar.

Jag tror att ibland så kanske man inte inser vad man har ínnan det är på väg att försvinna. Som sommaren, de här sista dagarna vill man uppleva, känna, andas och existera i, försöka fånga solen i en liten burk och bära den med sig. Det är först när förändringen är där som man inser att man tagit saker för givet, att man trott att tillvaron alltid ska vara såhär. Vi tar så mycket för givet...

Jag gjorde ett besök i somras i nostalgins tecken, till det ställe där barndomens somrar spenderades, då på den tiden man trodde man var odödlig. Då man trodde att tillvaron aldrig skulle förändras, att allt skulle se likadant ut och somrarna kändes evighetslånga och underbara. Kanske antagligen för perspektivet då var annorlunda, för att man då levde i nuet, inte behövde planera, skriva listor, planera, göra scheman.

Utan man bara fanns där och då!

Vi gör så mycket vi inte vill, alldeles för mycket av det och alldeles för ofta, det där andra det ska vi göra sedan en annan dag och då ska vi minsann njuta så är det bara. Tänk om den dagen inte kommer då? Gissningsvis hinner det komma en massa fler måsten i vägen. Men ja vi har ju semestern och då ska allt göras och efter semestern är man helt slut för man har ju haft så "kul".

Tänk om vi istället skulle fånga vardagen lite bättre? Sätta sig på en brygga någonstans och doppa tårna, medans det fortfarande går. Gå ut i skogen och andas, stänga av musiken i lurarna, lyssna på prasslet från löven och fåglarnas sång.

Ibland tänker jag att man kanske skulle våga vägra vara så präktig, duktig och likriktad - att man kanske skulle simma mot strömmen, bryta normen och göra något annat. Att släppa planerandet och bara göra...

Barnen badade igår, två veckor efter att vi trodde att det var sista gången för bad i sjön...

Vi vet bara att vi har nuet att förfoga över, resten har ingen lovat oss

Carpe diem