Pedagogens varande eller icke varande

Rubriken skulle även ha kunnat vara man får vad man betalar för - fast den skulle ha varit onödigt provocerande för en del är kraftigt underbetalda. Så jag gissar att har man huvudet på skaft inser man nu att jag kommer att samla mina tankar kring det nya avtalet som lärarnas fackförbund förhandlat fram.

Egentligen inte en fråga som direkt berör mig, eller jo visst gör den det då jag är gift med en lärare som nu börjar se över om det kanske inte är dags att gå ur facket. Om det nu inte vore så att vi hade barnförsäkringarna knutna genom facket. Snyggt sånt är när det är tillbehören som är bättre än kärnverksamheten - det som allt borde kretsa kring. För er som har hjärtisar vet för övrigt hur svårt det är att försäkra våra barn ...

Det som fick mig att gå igång var att jag idag när jag i godan ro alldeles själv var och veckohandlade fick syn på en person som jag hoppats att jag aldrig mer skulle få se. En av Storas pedagoger från 5-års verksamheten, det är nu åtta år sedan men skulle känna igen henne var som helst. Kliade i kroppen på mig att gå fram och ruska om henne, att vråla åt henne att jag innerligt hoppas att hon idag inte jobbar med barn. Att även förklara att jag önskar att barnet som satt i vagnen framför henne hade lika värdelösa pedagoger i förskolan, så att hon fick känna hur det känns att lämna barnet till BARNFÖRVARING och inte till en pedagogisk verksamhet. Önskade så innerligt att de skulle komma lite för nära eller göra något avigt så jag skulle få ur mig alla dessa elakheter, nu flera timmar senare är jag fortfarande förbannad. Denna förskola som dessa pedagoger drog igång har fortfarande ett enormt dåligt rykte att människor fortfarande hellre reser halva Örebro runt för att slippa ha sina barn där. Det säger en hel del om tillvaron på den förskolan.

Men i allt detta så föds även tanken är det såhär det kanske kommer att bli framöver, att det bara är dessa (för jag vägrar kalla dem pedagoger) barnförvarare som finns kvar inom verksamheten. De som är så inkompetenta att de inte får jobb någon annanstans. För många pedagoger och lärare har redan börjat flytta på sig, inte minst har jag sett det på jobbet och det finns företag som tacksamt suger upp all kompetens och erfarenhet. Företag som betalar skäliga löner för det arbete som utförs. Egentligen vet jag inte om lönefrågan är den mest akuta för pedagogerna eller om det är arbetssituationen? Men då jag själv inte jobbar inom barnomsorg eller skola så tänker jag det låta vara osagt. För detta är inte min arena. Jag kan dock säga att jag sympatiserar med dem...

Träffade häromdagen en kille på 23 år, utan gymnasiekompetens och så mycket annat egentligen. Han hade en lön som var bra mycket högre än min, vet inte hur vi kom in på detta överhuvudtaget men ändå. Jag kan då även tillägga att jag är ganska bra betald och jag tror jag har mer lön än de flesta pedagoger. Pedagoger som har en massa vidareutbildning och som vi tillåter vara runt våra barn dag ut och dag in. Enda skillnaden jag kan se är att den unga killen jobbar för ett företag som producerar något - något som ger företaget inkomster. Här slår dock tankarna lite kullerbytta i huvudet på mig igen - för alltså producerar inte pedagogerna något då? Det självklara svaret är ett rungande JA.

De producerar vår framtid, de producerar ett mervärde för våra barn, de producerar kunskap, trivsel och en massa andra fantastiska värden. Jag vet att jag skrivit om detta förut, i liknande ord - men skräp in och skräp ut - hur man ens kan tänka sig något annat är för mig väldigt konstigt. Om det nu är barnförvaring man vill ha i början av barnens liv så är det liksom ingen ide att tänka att de någonsin kommer att kunna producera något vettigt. Men som med alla andra mjuka värden, eller allt det där som inte går att mäta - ni vet det jag annars tjatar om- även det psykiska välmåendet, det är ju inte mätbart på samma sätt. Vilket gör det så mycket enklare att förbise för dem som vill förbise.

Jag tycker det är så fantastiskt sorgligt när goda, engagerade pedagoger inte längre mäktar med, kraven är för många och för stora och lönen kompenserar inte på långt när. Jag vet att många anser, eller tror att läraryrket jämte sjuksköterskans är ett kall. Vilket kanske är gällande för vissa - men även om det är eller vore så är det då okej att låta bli att betala för det? För mig är liknelsen till snatteri då inte långt borta, för mig veterligen så är det ingen som kan tänka sig att arbeta gratis.

Det ännu sorgligare i hela den här historien är att både dem som jobbar inom barnomsorg/skola såväl som inom vården har dåliga fackliga företrädare. Visst lät löften innan förhandlingarna tjusiga, upp 10.000 i lön för lärarna - kan säga att jag suckade inombords när jag hörde debatten på radion. Inte för att jag inte unnar dem mer i lön utan för att summan var så orealistisk och jag kunde redan nära sniffa att facket redan gått och lagt sig. För varför skulle man annars slå så hårt på trumman? För övrigt trummades det hårt för en kommande strejk. Jag vet att jag är naiv men jag tänkte ändå att ett fack som indirekt jobbar mot barn och unga vuxna noga borde ha tänkt igenom det här med tomma hot. Med andra ord att man måste vara beredd att göra slag i sak, men hur hade man tänkt att göra slag i sak då det inte fanns medel att hålla i en strejk?

Jag anser att frågan om pedagogernas löner egentligen är en fråga för alla, inte bara för dem som dagligen arbetar med våra barn. För vilka möjligheter är det vi vill ge våra barn?

Höj lönerna, visst det är kommunens medel, men högre löner = högre inkomstskatt och kanske mindre stöd till vissa barn. Anställ en eller ett par assistenter till klassrummen, tänk då slipper vi a-kassa och ev. försörjningsstöd och tja tänk det genererar ju inkomstskatt det också. Fler med högre inkomster = högre tryck på detaljhandeln. Jo jag vet jag har inte full koll på ekonomin och jag vet att det finns något som heter inflation. Men idag betalas det ut pengar av fel anledningar och det finns ju som bekant något som kallas för inlåsningseffekten. Grädden på moset är vad våra barn skulle få åtnjuta.

Jag har en huvudtes och den är att gör rätt från början så kostar det mindre i slutändan - jag är helt övertygad om det. Att varje barn varje dag syns och får möjligheter till feedback och stöttning och att alla barn ges möjlighet att växa utifrån egen förmåga. Ni har nog alla hört "En skola för alla" och jo visst är det alla när man inte längre har möjlighet att se individen i massan.

Jag bor ju i Närke och här är det "Det gåååår aldrig" som gäller - men visst går det. Det går att förändra, det går att göra rätt och man kan göra bättre och fokusera på det viktiga. Det gäller bara att man vill och det gäller att man sätter sig ner med ekonomin och räknar vad saker faktiskt kostar när man inte gör rätt. Att man inte kör med kreativ bokföring att man inte räknar med olika plånböcker utan att man ser till H E L H E T E N.

In med nytt ut med det gamla

Bloggen passerade 2-års dagen men har inte hunnit uppmärksamma det och bloggen fyller kanske inte samma funktion idag som den gjorde i början. Men nya header på plats och ett nytt bloggår påbörjas. Ett år med antagligen inte så många uppdateringar men bloggen kommer att få leva kvar ett litet tag till ändå.

För fem år sedan rullades denna inte allt för vackra vagn in till oss. Men för oss betydde den allt. För vagnens ankomst betydde att man fick möjligheten att lämna salen och rulla runt på avdelningen. Efter nästan 3 veckor instängda på avdelningen eller IVA utan möjlighet till att gå undan med vår Prinsessa - så var detta friheten. Sedan kanske det blev så att vi inte använde vagnen alls, för vi kunde inte med att lägga henne i den. Men som symbol fungerade vagnen perfekt - F R I H E T.

Lägga pussel med vardagen

Ja vad ska man säga, jag fick jobb började jobba och sedan skulle det där vardagspusslet börja läggas, någonstans i pusslet så tappade jag bort lösenordet till bloggen. Mycket begåvat.

Uppe runt 5, på jobbet innan 7 en bra morgon, med det menar jag en morgon då Prinsessan släpper iväg mig. För sedan ska jag hinna jobba de där 8 timmarna, lägg på lite restid och lunch för att hämta barnen i vettig tid. I våras var det hysteriskt för ingen av oss kunde påverka våra scheman, 7-17:30 på förskola för våra små. Behöver jag säga att barnen inte orkade med, ännu mindre Prinsessan. Mycket tårar och mycket ilska. Kan väl inte påstå att jag som förälder heller orkade direkt, särskilt inte med den icke existerande sömnen.

Någonstans där i somras efter ett par vändor med Försäkringskassan där de tappat bort de intyg jag skickat och mycket fler vändor, bland att man lyckades skanna in Prinsessans intyg och lägga dem i LillMucklans tfp ärende? Jajjamensan den mänskliga faktorn i sitt esse. Men där så fick vi iallafall avslag från Försäkringskassan på vårt vårdbidrag, syrligt svarade kvinnan att de besök på sjukhus mm dem fick jag ju ut tfp för, så något annat skulle inte kompenseras. Hmm vad sägs om min tid som läggs ned? Eller det underbara tillstånd som infinner sig i familjen när Prinsessan varit på sjukan. Vi är nu igång med överklagande nummer 3, för jag är helt övertygad om att hade vi bott i ett annat län hade vårt ärende bedömts väldigt annorlunda.

Summa summarum, utan vårdbidrag, maxtaxa på fsk och med en lång vinter framför oss och en Prinsessa som hostar ihärdigt och låter som hon druckit ett par flaskor whisky innan frukost så inser vi att det kommer bli mycket tfp framöver. I den ekvationen finns det inte utrymme för att gå ned i arbetstid, utan lösningen heter flex, flex som bygger på att mamman faktiskt kommer iväg till jobbet i tid så att hon hinner hämta i tid och inte tappar timmar.

Mitt i allt detta så ska mamman även byta arbetsplats, för jobbet mamman hade var bara en visstidsanställning till efter nyår. Med största sannolikhet hade det blivit en tillsvidare anställning av det, men innan regeringen sagt sitt och propositioner gåtts igenom så tja om inte annat har jag lärt mig den hårda vägen att det inte finns något som heter garantier. När jag så fick erbjudande om ett snarlikt jobb, bättre stationeringsort (halva restiden) med samma förmåner och högre lön med tillsvidare anställning, då var det bara att tacka bocka och lämna in sin uppsägning.

Så 1/10 börjar jag på ett nytt jobb, med nya arbetskamrater, nya rutiner och en massa nytt och en stor möjlighet att utforma mitt arbete utifrån hur jag vill ha det. Läskigt är det och jag inser att jag lätt kan jobba ihjäl mig där, så gäller att sätta gränser och uppnåeliga mål - fast så är jag dessvärre som så många andra av den kvinnliga populationen "duktig". Då det är svårt att begränsa sig, svårt att säga nej, svårt att gå hem - det är så mycket man vill och allt det där. Men jag tror bytet av jobb ändå blir bra i förlängningen, för hur sjukt det än låter så var första känslan - "men vad skönt nu kanske jag också kan ta ut tfp om det behövs". För där jag är nu hade det inte blivit något bra och med en visstidsanställning måste man hela tiden visa framfötterna, skitbra när man ändå har storhetskomplex.

Det blir nog bra så småningom, jag måste bara andas lite först, inte hyperventilera utan andas...

Tja så har vi de där andra pusslen i tillvaron med aktiviteter och socialt liv..

Allt detta inramat av en liten ilsk tjej, som inte orkar, som inte räcker till. Lilla Fröken Vinnarskalle som inte tål att komma sist, eller att behöva avsluta före någon annan. Prinsessan som förra söndagen bara satt och stirrade framför sig ute i parken och till slut bara brast ut i gråt för hon var så trött. Detta medans LillMucklan glatt studsar omkring. Så svar på frågan om lungröntgen har avklarats - NEJ vi har inte hört ett endaste ord. Ändå är hösten redan relativt uppbokad redan med flera tandläkarbesök, PK och logoped. Sedan borde jag ta kontakt med någon som kan det här med allergi/astma och barn, för hjärtläkarna tar ju oss inte på allvar så mycket är klart. Men hur i hela helvetet ska man orka? Vissa dagar drömmer man nästan för övrigt om att stanna på jobbet och inte åka hem, visserligen är Prinsessan överlycklig att se mig när jag kommer och hon kommer springandes och slänger sig i famnen på mig. Men sen börjar det då hon kommer hem och vi inte bara kan sitta i soffan och kramas, det sparkas, det nyps, det slåss, det spottas, det skriks, det svärs och det gråts...

Och jag är så in i helvete trött på detta. Tänk för övrigt att på natten inte vakna av ett ledset litet barn utan ett barn som vrålar, som slåss, som sparkas och som ber en dra åt pepparn. Ett barn som har så svårt att komma till ro, där hela kroppen vibrerar och fortfarande springer trots att hon är så trött så hon gråter. Men jag gissar att det är precis såhär majoriteten av andra familjer har det, för det har Försäkringskassan skrivit i sitt utlåtande, att små barn har stora behov av omsorg och att detta är normalt. Det intressanta bara i kråksången är att inget i vår situation ändrats förutom att jag har börjat jobba...

Jag önskar att man kunde krypa in i de där ögonblicken av stillhet, harmoni och energi som fanns under vissa perioder i somras. Som när jag och Prinsessan blev sittandes i över en timme i kyrkan, Prinsessan andaktsfullt lyssnades på kantorns orgelspelande. Prinsessan ihopsnurrad i min famn, med huvudet mot mitt bröst, avslappnad och lugn, bara det rytmiska tickandet från hjärtat. "Åh så vackert mamma".

LillMucklan har hamnat i en filosoferande period, det är de stora frågorna som avhandlas nu, som döden. Något som tog sin avstamp i att vi var och lade blommor på makens väns grav, en vän som gick bort alldeles för tidigt. Sedan dess har det varit mycket frågor om farbror X och vad han gör därnere i jorden och varför han dödde. Förklaringen att hans hjärta inte orkade med var inte den bästa, särskilt inte då man har en storasyster med opererat hjärta. Mycket små rynkade ögonbryn och oroliga tankar har det varit kring detta ämne. För LillMucklans del kan jag så bara känna att det är skönt att dagis är igång igen och hon får gå och träffa sina dagisvänner, att hon kan ha en någorlunda normal tillvaro. En tillvaro där dessa tankar förhoppningsvis inte får allt för mycket utrymme eller plats. LillMucklan älskar sitt dagis, hon vill dit och träffa sina dagisvänner. Så för henne är det ett bra ögonblick måndag morgon då hon får krama, pussa och vinka adjö till sin mamma och önska henne en bra dag.