Kan det vara så?

Jag funderar så mycket över vår tillvaro, över vårt varande och om meningen med saker och ting och om löftet att så småningom hamna i Holland.Så häromdagen började en skrämmande tanke att snurra, sparka runt och ta form. Tänk om det är så att vi har varit i Holland hela tiden? Tänk om livet så snart Prinsessan föddes bara helt utan att göra något väsen av sig växlade in på ett annat spår. Att på grund av allt larm och bakgrundsbrus så missade vi "Välkommen till Holland" och att där vi stod så märkte vi inte av hur marken sakta flyttades under våra fötter.

Kanske är vårt Holland en blandning av redlight district, väderkvarnar och vackra tulpanängar. Ett Holland med för frekventa besök i redlight district som orsakar den splittrade känslan som om i ett kalejdoskop. Att hela tiden pendla mellan två världar och att under den resan fundera på bästa möjliga krigsföring mot väderkvarnarna. Väderkvarnar som  borde vara vår ledsagare och stöd på vägen men som så lätt i vinden flyter vidare, som inte låter oss greppa dem och som i och med detta blir våra fiender.

Utan svar, i en fragmentarisk tillvaro där vi ges ett svar i taget, där vi tvingas slåss för det vi vet är...

Kan det vara så att det inte blir mer än såhär? Att Holland inte är något substitut för Italien utan istället en drömlik, surrealistisk tillvaro? Någonstans i denna tillvaro förväntar jag mig dock ändå varje dag att maskrosor ska bryta genom betongen.tt pendlandet mellan redlight district och min tulpanäng ska upphöra, att gräs ta över allt det hårda fula och kantiga, att tillvaron ska fyllas av färger, former och sakta förvandlas till en blommande sommaräng.

Det har varit en vår full av motsägelser och att balansera på gränsen mellan två världar.

Ena dagen sitter jag på ett föräldramöte, ett föräldramöte för oss vars barn ska börja i förskoleklass till hösten. Där och då när läraren hälsar välkommen så bränner tårarna bakom mina ögonlock. Tänk att vi är där, dagen då Prinsessan ska börja skolan. Detta har ibland legat så långt bort och ändå hela tiden legat i vårt fokus, att få hennes rustad och klar för att fixa detta. Att hon överlevt och att hon finns här hos oss, men även att vi efter lite mickel fick det skolval vi ville ha - något som inte var givet först för man var inte säker på om hennes funktionshinder skulle fungera i den miljön.

Nästa dag sitter vi på ett av alla otaliga läkarbesök vi har haft den här våren, besök som vi har fått slagit oss fram för att få till. Dörrar som öppnas endast om man säger det rätta ordet, för har du inte rätt ord då kan du stånga dig blodig och dörren kommer att förbli stängd. Läkarbesök som egentligen endast bekräftar det vi redan vet, men som man tidigare idiotförklarat oss för.

Här mellan balanserar vi, det normala och den lilla snart 6-åringen som liksom alla andra börjar skolan i höst och det som vi behöver stöd i för att hon ska blomstra som alla de andra små blommorna på ängen. Prinsessan min lilla tistel som ena dagen är taggig som få för att nästa dag visa upp sina oändligt vackra blommor.