Paket, påminnelser och tid

Idag för sex år sedan, mycket tidigare än vad som hade utlovats valsade läkaren in på BB för att göra undersökning av Prinsessan. En rutinundersökning och sedan skulle vi bara hem. Pappan hade inte hunnit komma tillbaka men det var ju bara att köra.

Bara formaliteter

Tänk vad glad Pappan skulle bli när vi var klara tidigare än beräknat så vi skulle kunna åka hem på en gång.

Nu blev det ju inte så, inte på långa vägar, inget bebismys och allt det där utan en helt annan tillvaro en tillvaro vi aldrig hade kunnat tänka oss.

För mig är den här tiden på året inget positiv alls, det kryper obehag i hela kroppen. En ledsen kropp, utan ork, utan energi, utan vilja till egentligen någonting förutom att kanske krypa in under filten, sova och glömma världen och tillvaron. En process som sätter igång innan jag ens uppmärksammar eller sätter ord på den. Kroppsliga minnen är otäcka och mycket underskattade..

Mitt i allt detta så fyller alltså Prinsessan år, naturligtvis, att fira hennes födelsedag igår var så dubbelt och blir ett makabert firande på något sätt av så mycket annat. Kalas ska planeras och jag känner lite att leendet är lite påklistrat, vilket känns enormt orättvist mot Prinsessan. Så jag har överkompenserat, massor, allt extra till kalaset och jajjamensan inga genvägar här. Kanske med förhoppningen om att allt glitter och välvilja (kompensationsbeteende) ska dölja mina känslor, eller kanske till och med att jag inte hinner känna. För det är ett ordentligt marschschema som gäller, om allt ska hinnas med, förberedas och preppas. All-in, no regrets....

Årsdagar och påminnelser om dessa och kroppsminen är tillräckligt illa egentligen, men nu är det ju så att något annat är på tok också något som vi väntar på svar på. Man säger att inget är som väntans tider, mm, kiss my *** säger jag om det. Vi vet att ett samtal från dolt nummer kommer att komma, inte när eller inte vem som kommer att vara i luren, vi vet givetvis inte heller vad resultatet är.

Å som sagt i den här röran fyller Prinsessan år, orättvist så det skvätter om det. Jag har hört att om man stoppar en penna i munnen på tvären, sådär så att munnen inte riktigt går att stänga så kommer det att tvinga munnen till ett leende. Gör man så tillräckligt länge kommer kroppen att tro att munnen faktiskt ler och är glad. Jag kanske skulle testa så idag? Ett par timmar eller så?

för övrigt
GRATTIS PRINSESSAN!!!!

I 220 knyck på den lila markeringen

I fredags var vi till Ögonkliniken med Prinsessan, ett besök jag inte hade så stora förväntningar på men läkaren hade ändå velat kontrollera detta så inte detta påverkade huvudvärken. En liten ganska trulig Prinsessa som förklarade att hon inte tänkte göra något alls, utan hon skulle minsann se till att vi blev försenade så tiden uteblev.

 

Svettig och arg svängde jag in på parkeringsplatsen på USÖ 5 minuter innan angiven tid, truliga Prinsessan hängde som en liten vante under armen medans vi forsade bort till kliniken. Där tog det dock tvärstopp, tydligen är det många gamla som har problem med synen och tja då rör det sig inte så fort. När man dessutom ska ta nummerlapp och vissa inte förstår (vill förstå)utan ställer sig i kö ändå och receptionisten tar emot..

 

FRUSTRATION

 

För mig är kö systemet enormt viktigt, det handlar om respekt och förståelse för att ingen egentligen vill stå i kö - att allas vår tid är värdefull. Folk som tränger sig får mig att se rött...

 

Med rök puffande ur öronen, en Prinsessa som nu insett att vi är sena och därför anser att vi kan åka hem, förflyttar vi oss snabbt utmed den lila linjen i golvet  - till andra sidan av huset. Hittar väntrummet, lömska blickar från Prinsessan och lite små hot om att hon faktiskt vet var hissen finns och åka buss kanske hon kan göra själv. Jajjamensan, känslan av att Prinsessan inte kommer samarbeta alls är överhängande och kanske är det lika bra att vi åker hem ändå. För detta kommer verkligen att bli kul och detta är heller inget man kan hålla fast henne och tvinga henne att göra. Vilket kanske är lika så gott för jag önskar verkligen inget barn att gå igenom den behandlingen, för det sätter sina spår ordentligt.

 

Får sitta en stund och vänta och Prinsessan börjar motvilligt leka med ett dockhus och börjar så smått slappna av. När hennes namn så småningom blir uppropat ser jag hur hon suckar och tar på sig sin mest osamarbetsvilliga min. Underbart...

 

Fast nu kommer det tjusiga i kråksången, man hälsar på henne och sedan dras hos med i 220 knyck in på ett rum. Du kan sitta här så ska jag bara ta några bilder, mamma sitter där borta, surr surr från en kamera. Jaha då var vi klara härinne, följ med så ska vi till nästa rum.

 

Svisch genom korridoren.

 

Du sitter här och mamma där och nu ska vi titta på lampan och på med plåster på ena ögat och seriöst någonstans tappade jag räkningen på alla moment men det var en strid ström av saker. En sköterska som konstant bekräftade att Prinsessan gjorde bra ifrån sig, trots en del missar. Inget stressande trots det höga tempot, men övningar där Prinsessan fick prestera och visa att hon "kunde", något som dessvärre lockar väldigt många barn. Detta att vara duktig - för det generar ju beröm och som jag skrivit förut det är en diskussion för sig själv. Men den truliga ungen var på och gjorde allt som bads om. Dock fick sköterskan en ilsk blick efter att Prinsessan hade fått några droppar i ögonen, då var det inte kul alls. Jag kunde riktigt se hur taggarna restes och hur hon fräste inombords. Ut och vänta på att dropparna skulle ge önskad effekt. För Prinsessans del tillbaka till dockskåpet.

 

Sedan uppenbarade sig sköterskan igen, svisch, svisch in i rum nummer 3 eller 4, jag hade tappat räkningen och i ärlighetens namn var det kanske inte så mycket ett rum som en skrubb.

 

Du sätter hakan här så höjer jag stolen och sen sitter du still. Där sitter sedan Prinsessan snällt medans maskinen spottar ut en remsa. Jaha - var detta samma barn som jag fått släpa med mig? Ut och vänta i väntrummet igen tills läkaren hade tid. Här kommer första vägran från Prinsessans sida, vilket jag misstänker har att göra med att läkaren pratade bebisspråk med henne och kanske framförallt den vita rocken. Hon försvann snabbt bakom ryggen på mig och inne på rummet vägrade hon att sitta själv eller svara på tilltal.

 

Snacka om skillnad från barnet som alldeles nyss kvittrat, svarat, velat bli bekräftad och glatt deltagit i allehanda övningar.

Lika fort och snabbt som med allt annat så får vi ett glasögonrecept och lite papper i handen, det skakas hand och ni får en ny tid om 6 månader. Först ute vid hissen tittar Prinsessan frågande på mig, mamma jag fick ju inte ta något i lådan och vad har du för papper?

 

GLASÖGON??

 

Varken jag eller Pappan hade inte ens tänkt på detta som en möjlighet så riktigt sunkigt från vår sida hade vi ju inte heller berättat för Prinsessan att detta kunde vara resultatet av besöket på ögon. Utan att egentligen veta vad hon hade för synfel och hur grovt det var, även om läkaren sagt att det kunde växa bort och tja vi kunde väl få glasögon, fick jag förklara så gott jag kunde vad som hade hänt.

Jag uppskattar verkligen effektiviteten och att man fick Prinsessan att göra allt, men jag tror att det kanske är viktigt att även tala om vad man gör och varför man gör det. Inte minst för föräldrarna som sedan ska återberätta för barnet vad som egentligen gjordes, men även för barnet. Jag tänker även att en 6-åring är ganska så stor och förstår väldigt mycket och glasögon kanske inte alltid upplevs som något positivt och då gäller det än mer att förklara varför.

 

Nåja när vi ändå hade andan uppe så blev det optikern på en gång. Jag tänker bara säga att jag är tacksam för att vi har glasögonbidrag i vårt län, ett ganska generöst sådant till och med om jag förstått hur det ser ut på vissa andra ställen i Sverige. Det blev ganska så dyra glasögon ändå, en del för att de bågar Prinsessan valde kostade en liten nätt slant. Men de var de enda hon kunde tänka sig och det fanns inte heller så många att välja på med hennes lilla ansikte.

Sådär i farten på vägen ut så slängde jag en fråga till optikern, alltså du det här synfelet hur pass allvarligt är det och vad innebär det egentligen. Optikern skämdes, att ja det borde hon kanske ha förklarat bättre men hon trodde att eftersom vi kom från ögonkliniken så borde de ha berättat mer om det där. Men tja det var ett ganska stort synfel och glasögon behövdes och de ska Prinsessan ha jämt. Särskilt när det kom till att skriva, rita och alla de där sakerna - saker som gjort att jag funderat över Prinsessans finmotorik. För det saknas en del detaljer i teckningarna, detaljer och extra som LillMucklan tillför. Men tja här fanns alltså svaret..

Jag har såhär en vecka senare inte riktigt landat i detta med glasögonen än och vi kommer heller inte få hem dem på en vecka till så kanske hinner landa under tiden vi får se. Men plötsligt såg Prinsessan med glasögon ännu skörare ut och det är något jag verkligen inte känner mig bekväm med.

 

2 av 3 rätt för läkaren som ordinerat både astmamedicin och glasögon, var bara cystisk fibros han missade på, samtidigt gnager det i mitt bakhuvud att det inte är alla som har det där man får utslag på svettestet. Men ska försöka gömma bort den tanken långt långt inne, låsa om den och slänga bort nyckeln.

Lillasyster och tanden

Det här inlägget skulle nog kunna ha flertalet olika rubriker och kanske finns det någon mer passande. Men det är när det händer något utöver det vanliga som man reagerar, tänker till och kanske reflekterar över tillvaron.

 

Att vara syster och kanske än mer lillasyster till ett barn med kroniska bekymmer är inte alltid helt enkelt.

 

Att vara förälder är heller inte enkelt, att försöka fördela resurser, tänka någon sorts rättvisa och försöka ge barnen det som de behöver för att stärka dem på bästa sätt. Ett stort uppdrag ändå om man har fler än ett barn, tror jag i alla fall att många upplever det som.

 

I våras hade vi städdag och på vägen till den traditionsenliga korv med bröd trillade LillMucklan på sparkcykeln. Det såg ut som hon egentligen bara lade sig ner från ståendes, käck som man är som förälder så är första reaktionen - Upp och hoppa det gick bra. Tja tills jag såg hur hon blödde i munnen. Slem blandat med tårar och blod, det ser väldigt mycket ut och då vi är vana vid Prinsessan så tog Pappan henne i famnen och ilade hemåt. Fast väl hemma hade det egentligen slutat blöda och här någonstans insåg vi hur påverkad Prinsessan är av sin medicinering.

 

Konstaterade då blodet slutat rinna att det saknades en framtand och de två andra var skeva, så ett samtal till jourtandläkaren och Pappan begav sig ut för att leta reda på tanden. Detta under tiden som LillMucklan hysteriskt skriker att vi måste till tandläkaren så han får fixa hennes tand. För hon måste ju ha alla sina tänder. Någonstans mitt i all olycklighet somnade LillMucklan i min famn och Pappan kom tillbaka med sitt fynd, en hel tand - rot och allt.

 

Hela vägen till tandläkaren grät hon över sin förlorade tand, men jodå tandläkaren skulle minsann laga den, som han hade gjort med Prinsessans tand. Försökte förklara för henne att det var skillnad för Prinsessan hade kört upp sin tand och tja LillMucklans var ju helt utslagen.

 

LillMucklan som egentligen är en mycket blyg liten dam hoppade sedan upp i tandläkarstolen, visserligen utan att säga ett ljud eller svara på tilltal. Var bara att konstatera att tanden var utslagen, röntgenbilder togs och de andra två skeva tänderna hade hittat tillbaka till sina positioner även om de var lite rörliga. Men en mycket stolt liten tjej fick sedan välja ett litet plastdjur i lådan. Något som hon sedan tjatade öronen av mig om, hon hade fått välja för hon hade varit duktig, precis som Prinsessan brukade få göra. Nu avskyr jag ordet duktig men det kan vi ta en annan gång - det var LillMucklans ord.

 

När tandläkaren väl konstaterat att det inte gick att göra så mycket åt det hela så lugnade sig LillMucklan också, det kändes lite i efterhand som att själva grejen att få åka till tandläkaren akut, för en speciell sak, att det faktiskt hade hänt henne något stort också - det var större än tanden som saknades. Att få lite extra uppmärksamhet och kanske att synas? Jag kanske varit naiv men har inte trott att extra läkarbesök och hela den baletten är något som barn eftersöker - men här kändes det som att det ändå var så. Passade på att mysa lite extra med LillMucklan, gick på stan och åt lunch ute. Vet inte om hon sedan mjölkade situationen extra men det var väldigt synd om henne länge och ja det resulterade i flera besök hos tandläkaren för att göra ett par kontroller till, på de andra tänderna också och anlagen därunder.

 

Tandläkaren hade för övrigt inte sett en hel tand utslagen på det här sättet, men ska man slå ut en tand är det bättre att roten följer med så slipper man plocka ut den vid annat tillfälle. Något jag inte tror att LillMucklan hade varit lika glad åt. Tror att detta räckte som "tycka-synd-om-tillfälle". Men det blev med dessa tandläkarbesök fler tillfällen att plocka saker i lådor, något jag tror att man inte riktigt kanske förstått hur viktigt det är. Både för barnet som får ta men även för syskon som får stå bredvid och titta när någon annan får välja. Jag förstår att vården kanske inte kan ge alla barn men det blir en svår situation, för någonstans om man nu ska bedöma "duktig" så tänker jag att i många lägen är nog syskonen minst lika duktiga och får stå ut med en massa. Oändliga läkarbesök, kontroller mm - för dessvärre är det ju inte alltid som man har barnomsorg så det täcker allt.

Sedan är det svårt, efter jobbigare läkarbesök så brukar Prinsessan få välja något i leksaksaffären, en muta - helt klart. Betänker man hur rädd hon är och hur jobbigt det är med sjukvårdsbesöken så vill man lindra, mildra och göra det man kan för att avslutningen ändå ska bli positiv. Men ska man då egentligen köpa något till LillMucklan också, i rättvisans namn? Samtidigt om hon inte varit med ska hon då belönas för vad? Blir belöningen till Prinsessan lika stor då? Jag vet inte riktigt hur man ska göra, det är jättesvårt och dessvärre är jag nog inte konsekvent på den punkten.

Rättvisa kontra prestation är egentligen det som står mot varandra...

 

Med en Prinsessan som börjat ifrågasätta just rättvisa och att som spånar på väldigt fort på vissa trådar, hur snart kommer hon då att upptäcka att man kan få något utan prestation.

Samtidigt får min LillMuckla en hel del ensamtid med mig, för ofta vi hittar på saker eller hon följer med och handlar eller andra uppdrag av den enkla anledningen att Prinsessan inte orkar. Då är det lätt att sticka till henne något extra, även om hon är väldigt noga att vi ska handla något åt Prinsessan också, något som Prinsessan gengäldar så de gånger hon får två saker ur lådan så är alltid en till LillMucklan.

 

Kanske blir det rättvist i slutänden ändå? Men jag hoppas och önskar att LillMucklan inte är avundsjuk på alla de ändlösa besöken till sjukvården, för dem är det ingen av oss som uppskattar. Det känns väl även sisådär kanske att det är de gångerna som jag och Prinsessan får lite extra tid tillsammans. Alla de tiderna sväljer enorma mängder tid och resulterar i stor frånvaro från jobbet, tid som måste arbetas igen, eller ja man får ut tfp men alla ärenden blir liggande tills man är tillbaka. Vilket ger att flexen ökar dramatiskt och att hinna plocka ut den för att mysa bara sådär utan läkarbesök eller annat, den tiden finns inte riktigt.

Samtidigt kanske det inte riktigt handlar om tiden utan uppmärksamheten, att stå i centrum och den där magiska lådan med småplotter att välja mellan. Jag misstänker att magiska lådan och intresset för den kommer att växa bort, men min oro är att frågan om uppmärksamheten inte kommer att göra det...

Den man älskar agar man

Jag tror inte jag direkt kommer komma med några nya tankar här, kanske blir det bara upprepningar av sådant andra tyckt, sagt, skrivit om tidigare. Kanske har jag även skrivit om det innan, jag kommer inte riktigt ihåg längre, för många av mina tankar som snurrar runt snurrar kring samma ämnen, gör en liten avstickare och landar på något närstående. Tja jag kanske är en copycat, men då får det nog vara så för jag tycker att detta är ett ämne vi inte får glömma och vi måste börja fundera på vad det är vi säger och hur vi säger saker.

Häromdagen hörde jag Prinsessan och LillMucklan sitta och prata. LillMucklan har en liten kille på dagis som gärna ger sig på henne, LillMucklan gillar honom inte alls och Prinsessan anser nog att ingen annan får slå hennes lillasyster förutom hon själv. Dock är lillkillen två år yngre än LillMucklan och hon skulle lätt bara kunna putta honom åt sidan, vilket hon inte gör. Men iallafall, jag hör hur Prinsessan försöker lugna LillMucklan att du får väl slå tillbaka eller så får du gå därifrån. Lite glad blir jag att hon tar sina storasysterliga uppdrag på allvar och försöker hjälpa lillasyster. Men sedan kommer orden som jag tänkte att detta inlägg ska kretsa kring.

"Du vet han är säkert bara kär i dig"

Här i mitt huvud uppstår ett sådant där ljud som när man drog bort en lp-skiva för fort utan att stänga av grammofonen, riiiitsch. Idyllen var krossad... För vad är det hon säger egentligen? 

Jag trodde att detta var så dött, så himla utdött, att om man är kär i någon så slåss man, vilket bottnar i den man älskar agar man. För övrigt har barnaga varit förbjudet sedan 70-talet så jag älskar nog inte mina barn tillräckligt. Jag undrar dessutom hur det skulle se ut om jag skulle gå och ge några av mina medarbetare ett par raka högrar, lite tjunyp och annat allsköns trevligheter för att visa precis hur mycket jag uppskattar dem. Vore ju konstigt då om de inte förstod precis hur mycket jag uppskattar dem. 

Jag frågar Prinsessan var hon har hört detta och det visar sig att det är en av hennes dagispedagoger som sagt detta. Det ger mig rysningar, för på bådas dagis så jobbar det relativt unga pedagoger, pedagoger som borde ha fått med lite genustänk och annat gott i utbildningen. Men ändå lever alltså denna förfärliga föreställning kvar. Jag tänker att om det är så man ser på kärlek och interaktion då behöver man tänka till en vända till när man jobbar med barngrupper. 

För vad säger man då egentligen och hur kommer detta senare att ge avtryck på kommande år för barnen?

För egen del kan jag berätta att det då kommer att vara ok att killarna börjar tafsa på tjejerna i ca årskurs 5 och framåt. Att de gärna får komma nära, klämma, känna och stöka. För det är ju ok, de är ju bara kära och det är så man visar tillgivenhet - genom att vara fysiskt närgången. För tjejernas del betyder det att de inte längre har full äganderätt till den egna kroppen, den är till för andra att visa sin kärlek på. Kanske någon av pojkarna faktiskt är kära och vill komma nära, men det är inte rätt sätt och det är något vi isåfall borde arbeta mer med. Hur visar vi kärlek, uppskattning och hur pratar vi om känslor framförallt. Men jag har svårt att tro att alla pojkar som klämt/dunkat på mig under mina skolår varit kära i mig, jag tror snarare de gömt sig under detta legitimitetens paraply. Att det är OK att bete sig såhär.

Tittar vi lite längre fram vad som händer så skulle detta även betyda att våld i nära relationer är OK, för man är ju bara lite kär. Så då är det väl inget konstigt att man tar till knytnävarna för att visa det. Det visar ju på handlingskraft och man pratar inte bara om känslorna utan man visar det, det är ju det som det ofta gnälls om i rådgivningsspalter. Att man vill se på handling och att kärleken manifesteras, detta är väl då ett utmärkt sett.  Ja jag raljerar nu, men i förlängningen är det vad detta betyder. Jag tänker för övrigt att har man inte lärt sig att prata känslor, inte hur man ska visa det hur ska man då veta? Sedan kan man ju visserligen önska att det sunda förnuftet och allt det där skulle kicka in men det gör det inte alltid dessvärre. Om detta är det sätt man är van att visa kärlek så blir det inte lätt heller, kanske har man även med sig detta hemifrån, att se mamma bli slagen av pappa eller att se pappa slå mamma. Då måste någon gå in och visa hur vi ska bete oss inte förstärka det beteende som kanske är det normala.

Dessutom är det sällan OK när tjejerna beter sig liknande då blir det ifrågasättande och skuldbeläggande. Gärna lägger man in något som markerar hur illa det är: "Du som är så stor borde veta bättre" Alla flickor som vill vara duktiga och som har något präktighetskomplex nedärvt ryser vid den här meningen och inget som sägs kan egentligen vara värre än just denna mening. Att få höra att man inte duger, att man misslyckats och att man inte betraktas som stor. Stor som i det här fallet i princip är en synonym för duktig.

Så undrar vi varför könsrollerna är så olika, det börjar här, redan när barnen är små, med att vi kläcker ur oss ogenomtänkta kommentarer. Att vi skiljer på vad som är OK beteende för flickor och pojkar. Jag tror att könen eg är ganska lika från födseln, givetvis finns det olikheter, men tittar vi på normalfördelningskurvor så är det nog större skillnad inom en grupp än mellan två grupper beroende på var man tittar. Det som skiljer är hur vi behandlar dem, hur de blir bemötta och vilka attityder de stöter på.. 

Den man älskar agar man.. sug lite på det begreppet...

I lillkillens fall tror jag språket inte är tillräckligt utvecklat och han blir frustrerad då han vill vara med och leka, en stor del i de flesta barns utveckling och då tar han till knytnävarna. Mycket förståeligt egentligen från hans sida, men det är när man lägger andra ord på handlingen som jag anser att det blir farligt. För man slår inte den man älskar, dem vill man ju ta hand om och bädda in i bomull. Den man älskar kanske man ställer krav på och sätter gränser för, då man bryr sig men man slår inte.

Skolstart

Imorgon börjar Prinsessan skolan, eller ja rent formellt är det väl förskolestart och egentligen är det väl fritids då skolan inte drar igång på ett tag men ändå. Inget mer dagis, ingen mer förskola utan imorgon är dagen här som vi har arbetat så för att få henne mogen för.

Vad Prinsessan själv tänker om det hela vet vi inte riktigt, dagis har hon hatat hela våren, kanske för att kontaktpedagogen slutade, kanske för att hon kände att det snart var dags för uppbrott. Det finns så många olika förklaringar och kombinationer av dem att de bara rullar runt i huvudet på mig som lottobollar. Ena gången storvinst nästa gång inte ett rätt...

En sak som min lilla tjej varit säker på har dock varit att när skolan börjar då ska hon kunna cykla, hon har övat, gnott och tagit varje tillfälle hon kunnat för att få till det. Nu är det bara eg starten som hon behöver stöd med samt vissa uppförsbackar och så det faktum att hon låter som en blåsbälg efter en cykelvända och har ont i benen. Men cykla gör ungen, häromdagen kanske lite väl bra då hon drog iväg från pappa och LillMucklan och tog sig hela vägen hem, över gatan och allt.

"Men jag såg ju att det inte kom en bil"

Det kommer bli mycket förändringar och förflyttningar under en dag, jag hoppas att min lilla tjej hittar en rytm i det och att det blir greppbart och rutin för henne. Förändringar är ju inte en av hennes favoritsaker direkt.

Skolstart betyder även att vi nu har kommit till augusti och i augusti väntar bland annat en CT-röntgen av Prinsessan (om vi nu någonsin får en kallelse), andas in och andas ut. Vi behöver få svar för att kunna planera upp vår tillvaro, just nu hänger allt bara löst, samtidigt skulle jag bara vilja hänga kvar vid någon av de där sommardagarna då allt bara flöt och fungerade som det skulle...

Dags att gå och försöka få barnen att sluta prata nu, tror att det är lite nerver däruppe gissningsvis..