Skola och förskola för vem?

Jag funderar ibland på verksamheten som våra barn går till under dagtid, om det är så att de är på förskola eller i skolan. För vem är verksamheten till för? För föräldrarna som jobbar, barnen i verksamheten eller är den till för pedagogerna??

Förskolan sägs ju vara till för föräldrar som jobbar och att deras barn då ska få omsorg under de timmarna. Det låter väldigt enkelt i teorin, men i praktiken blir ju förskolan våra barns arbetsplats så förskolan borde ytterst vara utformad utifrån dem och deras behov. Tycker iallafall jag, fast svårigheten kommer väl till när man då ser barn som kanske inte borde vara i omsorg så många timmar per vecka. Vems fel blir det då? Där är ju omsorgen mer till för föräldrarna.

Går vi till skolans värld så blir det ett tydligt skifte anser jag, för skolan är till för barnen - det är deras utbildning och utveckling som ska sättas i fokus här. Omsorgsbiten är ju något fritids får sköta de timmar som faller utanför skoltid om föräldrarna behöver den hjälpen. Tydlig och enkel uppdelning, tycker jag.

Observera att jag nu ingenstans har skrivit att förskola eller skola är till för pedagogerna. Dock bör jag ändå inflika att ja det är deras arbetsplats och det är deras arbetsmiljö det gäller - men just i den formen arbetsplats, vilket då i min värld för tanken vidare till att det ändå handlar lite mer om valfrihet. Men att pedagogerna är där för att övervaka andras behov och inte primärt sina egna.

Jag funderar då på hur stängningsdagar, APT:er och mycket annat faktiskt passar in i detta pussel, om nu förskolan ska vara omsorg under tiden föräldrar jobbar. Det har varit många sådana tillfällen i år, tillfällen då vi bara krasst förväntas ta ledigt och vara hemma med våra barn. Att tilläggas är även att det då går åt flex eller semesterdagar för att vi ska lösa dessa dagar OM det nu går att lösas.

Plötsligt känns det inte riktigt som att förskolan kanske är utformad för att vi ska få hjälp med den omsorg vi själva inte kan ge barnen. Utan det har blivit många anpassningar för oss för att pedagogerna ska få göra både det ena och det andra. Missförstå mig rätt nu, jag inser att de behöver planera och att allt de gör är för våra barns bästa. Den tiden måste de få ha. Vad jag dock motsätter mig är när vi ska behöva pussla för att detta ska göras och att man inte riktigt har rätt att ifrågasätta denna tiden då de planerar. För övrigt kanske det vore bra att välja andra dagar än vid terminsstarter att ha dessa dagar, för tänk det finns faktiskt föräldrar som jobbar inom skola och barnomsorg mm själva. Det blir en helt bakvänd ekvation emellanåt.

Lägg även på ett antal föräldramöten, utvecklingssamtal och det ena med det tredje på detta. Vilket även detta är med utgångspunkt för barnets bästa - men som i slutänden innebär pussel och anpassningar från föräldrarna - ni vet de som använde sig av barnomsorgen för att de behövde jobba.

Häromdagen kom även en kallelse till BVC för LillMucklan, kl 11 en tisdag, hmm ok ja de tiderna fungerade ju när man var föräldraledig men nu? Nej de gör ju inte det. Ännu en samhällsfunktion som ska vara till för barnets bästa men som ställer till problem i scheman.

Så kommer vi då till skolans värld, mycket möjligt att det är just denna skolan ifråga som är inflexibel jag vet inte. En vecka innan skolstart en lapp i lådan om att föräldrar förväntas medverka vid en aktivitet veckan efter på kvällstid - fungerar inte så hos oss då vi behöver mer framförhållning än så. Sedan samma med ett kommande föräldramöte - som mig veterligen inte är obligatoriska där pedagogen ändå förklarat för eleverna att det bara är för mamma eller pappa att komma och skaffa barnvakt till de andra barnen. Ingen förståelse för att det kanske finns andra åtaganden. Ärligt talat kan jag sedan säga att efter alla föräldramöten genom tiderna så har aldrig något viktigt avtalats som man inte istället kunde ha skrivit ned och skickat ut på papper. Föräldramöten ur min synpunkt är mer en social aktivitet, en aktivitet som ganska lätt kan prioriteras bort.

Så grädden på moset, utvecklingssamtal på skolan. En lapp kommer ut 10 dagar innan den vecka som samtalen ska hållas, en enda kvällstid, en tid som absolut inte fungerar, sedan en morgontid som är körd och de andra tiderna på dagtid. Underbart, ingen flexibilitet att byta till andra tider, för läraren ifråga är föräldraledig och jobbar inte alla dagar, sedan måste hon hämta barn här och där. Jättefint och jättebra att hennes barn prioriteras, men det ställer ju till problem i förlängningen. Iallafall när ingen förståelse finns att andra parten kanske faktiskt jobbar och har andra barn som man måste ta hänsyn till.

Här funderar jag verkligen för vem är skola eller förskolan till för? Jag menar absolut inte att någon ska ha jour jämt, men det är intressant när ena parten stipulerar en massa krav och tider och när de sedan inte fungerar - ja då är man en mycket, mycket dålig förälder som inte kan ställa upp på dessa krav. Om vissa saker är så viktiga då kanske det ska finnas en gnutta flexibilitet iallafall?

Just nu känns det som att mycket utgår från pedagogernas behov, deras behov av att planera, deras behov av att passa andra yttre tider. Mina barn mår inte bra av en mamma som stressar runt som ett jehu för att hinna med allt som ska hinnas med för att slippa kallas en dålig och oengagerad morsa. Stora krav samhället ställer på individen idag och det kanske är dags att börja skruva på kloningsmaskinen? Eller transportören? Så man kan vara på flera ställen samtidigt eller iallafall kunna förflytta sig väldigt snabbt.

Med detta säger jag inte att pedagogerna gör ett dåligt jobb, många gör ett väldigt bra jobb, iallafall de berörda förskolepedagogerna. Jag önskar kanske att verksamheten i stort hade möjlighet till fler vikarier som var kända för barnen som kunde hoppa in så de ordinarie fick planera i lugn och ro. Vad gäller pedagogerna i berörd skola så är det en fet tumme ner, särskilt som matematiken där varit väldigt kreativ i slutsatserna.

Min mamma sa en gång att som morsa har man ett evigt dåligt samvete. Vilket är oändligt sant, det känns inte kul att barnen går så långa dagar på förskolan till exempel - det blir då verkligen inte roligare när man hör suckarna för att man inte kan fixa stängningsdagarna. För alla andra gör ju det så varför klarar inte vi det? Jag har ett svar, ett svar jag intellektuellt kan försvara för mig själv, men känslomässigt? Nej absolut inte, för man är så snabb att racka ner på sig själv och då minsta antydan till ogillande får en att snabbt dala i självkänsla.