Vi tar hand om henne

Låg i sängen hela söndagen för jag mådde så dåligt, yrsel, öronvärk och tja orkeslös helt enkelt. Var till VC idag och en ordentligt höjd sänka så gissningsvis lunginflammation in the making. Varför ska man gör halvmesyrer när man kan slå på stort på en gång? Antingen så är det så att vi kört på för hårt för länge och att detta är vad som händer när man går igenom väggen, eller så kan det vara så att nu börjar vi slappna av och då utan tillstymmelser till stresshormoner hittar bakterierna in? Eller så kanske är det en kombination av de båda, ärligt talat vet jag inte och ärligt talat kanske man inte ska fundera närmare på det heller. 

Fast när jag låg i sängen i söndags så hade jag en Grey´s anatomy maraton. En serie jag en gång i tiden i princip var beroende av, men en serie liksom alla sjukhusserier jag slutade titta på efter att Prinsessan hade fötts. De fungerade liksom inte i vår tillvaro, med undantag av House för det är så extremt på något sätt. Grey´s fungerade ganska ok så länge jag snabbspolade vissa passager, ni vet passager som involverade väldigt sjuka barn på sjukhus. Det fungerar inte alls, men så kom klippet där jag inte hann med. En scen där kvinnan efter en förlossning måste låta barnet åka med i en ambulans till ett annat sjukhus. Barnet är redan lagt i transportkuvösen och mamman rullar ut i rullstol. Sedan kommer den där kommentaren, den där kommentaren som fick mig att gå i tusen bitar. "Vi kommer att ta hand om henne åt dig, hon är hos oss hela tiden" - eller något liknande. 

Plötsligt slungades jag tillbaka till augusti-07, ståendes på neo och Prinsessan packas försiktigt in i transportkuvösen, de gul-och grönklädda ambulanspersonalen gör sig redo för att åka iväg. Jag håller fullständigt på att bryta ihop och sjuksköterskan vänder sig till mig och säger:"Vi tar hand om henne". Fyra och ett halv år sedan är detta nu, men färgerna på kläderna, den lilla glaslådan med den lilla flickan i som försvinner bort i korridoren kommer nog alltid kännas som igår. 

Det här är ingen saga likt Snövit där hon får ligga i sin glaslåda i väntan på att prinsen ska komma och kyssa henne och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Utan glaslådan behövs för att hålla henne vid liv och den ska föra henne dit där de kan ge henne liv. En ond saga om trasiga hjärtan, slangar, väntan, blod, oförståelse och en familj som införlivas i sjukhusbubblan. Bubblan där tiden står stilla och ingenting sker fråns allting sker på en gång och då går det fort. Och när man väl sluppit ur bubblan, frustration, ensamhet - att växa in i rollen som föräldrar till ett sjukt barn. Att inte bara kunna vara mamma och pappa utan även barnets vårdare, för det är vad vi har varit alldeles för mycket under stundom. 

Letat svar och förklaringar på beteendet, kontrollerat, medicinerat och stuckit. I sjukhusserier kommer patienter in och man felsöker patienten från topp till tå, något vi aldrig har varit med om på riktigt. Vi trodde att det skulle vara så - för så är det ju på TV, kanske är det så i USA men inte i Sverige.

Som när vi funderade på var Prinsessans röst hade tagit vägen, den bollen var ingen villig att hjälpa till att bolla vidare och hålla i rullning. Eller när Prinsessan hade sorkfeber, den diagnosen hittade vi själva, det enda sjukhuset gjorde var att sticka hål på vårt barn - men när det gjorts slutade deras ansvar. Kanske allra störst, Prinsessans mående, ångest och panikattackerna, som ingen hade hört talas om och därför inte hjälpte oss med, man erkände inte ens att det kunde ha ett samband med trauma och det hon varit igenom. Fråns vi slog oss blodiga för att komma vidare och man på BUP kallt konstaterar att jo så är det. 

Kanske är det så att man i USA har mer resurser då man på ett annat sätt betalar för sin sjukvård, för vi i Sverige betalar ju också även om det inte är synligt på samma sätt. Sedan skulle jag för allt smör i Småland inte vilja ha samma system som de har där, ett system som tillåter att människor dör för de inte har råd med sjukvård, eller att alla inte har rätt till samma vård och omsorg. Hade vi bott där hade vi aldrig haft råd med den vård som Prinsessan fått. Vi hade inte haft råd att sitta vid hennes säng i alla veckor det krävdes, vi hade inte heller kunnat vara hemma med henne när hon behövde oss som bäst. Någon kompensation likt tillfällig föräldrapenning hade heller inte varit aktuell. Frågan är om vi ens hade haft råd med enalaprilen som hon hade i början. Det finns mycket att vara tacksam för i det svenska systemet och det gäller att inte spara mer på det, för vi har inte råd att hamna i det läge många amerikaner idag befinner sig i. Men det finns även många utvecklingsmöjligheter

En liten mening sätter igång ett minne, som en lavin bara flödar det över mig. Hade hon inte sagt den meningen. Hade hon inte vänt sig om kanske det hade gått bra, men nu gör hon det, för kvinnan i serien vänder sig om och det ger effekt. Fullständigt förödande effekt. Det kommer nog att ta mycket tid känner jag innan jag vågar mig på att titta på en sjukhusserie igen. 

Tacka vet jag deckare med ordentligt blodiga mord, GCB eller sci-fi. Allt mycket långt ifrån mina minnen, verklighet och vardag. De triggar inte igång alltför mycket tänkande, kännande eller "tänk-om", "utifall att" osv, de är det tidsfördriv de ska vara, varken mer eller mindre. Enkelt, snyggt hopplockat i en liten ask med en tjusig rosett.