Alla hjärtans dag idag så tänkte jag skulle se om jag hittade några av de omtalade hjärtebarnsbakelserna eller hjärtan, kan väl säga att nej det gjorde jag inte. Väldigt tråkigt att det ska vara så svårt att få tag på dem. Tänk om man kunde få något av de större företagen istället som gör gelehjärtan att bara trycka en logga på deras presentaskar till alla hjärtans dag och sedan låta ett par kronor per ask gå till hjärtevärmande saker. Ska man tänka ännu större så är det ju Melodifestival feber just nu och när man ringer och röstar skänks en del pengar till Radiohjälpen, jag hörde siffran en miljon insamlade kronor från första programmet. Tänk om man istället gjorde så att man lottade vilket välgörande ändamål som pengarna skulle gå till för varje sändning?
Största anledningen att jag tog mig ut idag, trots prickig korv maffian som kamperade i soffan, var att det bara fanns en endaste liten blå tablett kvar i Prinsessans waran burk. Någonstans första året lärde jag mig min läxa, att det gäller att vara ute någon månad innan medicinen är slut och be om förnyat recept, så det hade jag också gjort denna gång. Var därför inte alltför stressad att åka iväg för visste att receptet skulle vänta på mig på apoteket i elektronisk form - så enormt smidigt och äntligen en instans som förstått poängen med det pappersfria samhället.
Största anledningen att jag tog mig ut idag, trots prickig korv maffian som kamperade i soffan, var att det bara fanns en endaste liten blå tablett kvar i Prinsessans waran burk. Någonstans första året lärde jag mig min läxa, att det gäller att vara ute någon månad innan medicinen är slut och be om förnyat recept, så det hade jag också gjort denna gång. Var därför inte alltför stressad att åka iväg för visste att receptet skulle vänta på mig på apoteket i elektronisk form - så enormt smidigt och äntligen en instans som förstått poängen med det pappersfria samhället.
Det är väl bara det att varje gång man står där i kassan på apoteket och ska lösa ut den där till synes lilla harmlösa burken så ser man hur ögonbrynen åker upp på apotekaren. Så kommer nästa standardfråga, "Har hon ätit detta förut?" eller "Är du säker på att det blivit rätt medicin?". Idag kom den första frågan och den är ändå helt OK för det handlar mer om att de annars berättar om biverkningar, för den frågan har jag fått med annan medicin också. Mitt svar idag var nej vi är inne på år fyra med waran. Ögonbryn som om möjligt försvinner allt högre upp, inget ovanligt har sett den reaktionen förut. Suckar dock lite inombords, men sätter på ett leende utåt. Förstår egentligen inte varför jag suckar, för jag förstår egentligen deras reaktion, men jag är nog inte på humör för den. För sedan kommer frågorna om hur värdena ser ut och om blåmärken och ett barn som är i farten hur fungerar det egentligen? Egentligen borde jag inte heller här suck inombords, för det är ju detta som är så viktigt egentligen - att sprida kunskap att berätta om hur det faktiskt ser ut och allt det där. Fast för mig så blir det åter en påminnelse om att de där små söta blå pillren de är ju inte så vidare värst barnvänliga, det är inget som egentligen borde tillhöra vardagen för ett barn. Det är nog därför jag suckar, för det är jobbigt med påminnelser om allt som inte är som det borde. Samtidigt tillåter dessa små tabletter att Prinsessan har ett liv där hon orkar leka, busa, klättra och göra allt som barn ska kunna göra.
Men får till slut med mig waranburken, en snabb sväng in affären i med lite jordgubbar och vispgrädde och några vaniljhjärtan. Till middag lär det bli amerikanska pannkakshjärtan med rosa vispgrädde och jordgubbar, vet att tjejerna verkligen gillade detta förra året. Funderade ett slag på att köpa lite rosor med mig hem, men sen gick moraltanten i mig igång, för egentligen gillar jag inte detta kommersiella jippo - det finns 364 dagar till varje år att berätta hur mycket man älskar alla. Så några blommor blev det inte alls, ska dock försöka få barnen att pyssla lite alla hjärtans dags kort i eftermiddag, det faller ju under kategorin kreativitet och kan därför ursäktas.
Har för övrigt idag försökt dra igång en trend, så fort någon gjort ett <3 i sin logg på FB har jag gjort två <3, tänkte se om någon nappade på detta. Fast det verkar inte så... ja jag vet låter säkert lite kollrigt men inspirationen fick jag i helgen då vi var på Mello i Gbg. För HUR vet alla när de ska applådera och börja klappa taktfast? Var börjar detta klappandet någonstans och hur kommer det sig att alla hänger på det? Det är alltså sånt jag tänker på när jag sitter där och ska lyssna på musik, säger kanske en hel del om mig misstänker jag. Gissar även att många ögonbryn flög i höjden där om ni läser att jag var på Mello, jo jag vet som en fisk på land. Men nu har vi Stora som av någon okänd anledning kan allt och ingenting om Mello, en riktig fantast, måste misslyckats lite med henne någonstans. Ungefär samma som med den lilla rojalisten Prinsessan. Eller så är det detta som kallas för egna intressen som skall uppmuntras?
Nåja Coop hade schyssta erbjudanden med gå två till priset av en och Stora åker ju än så länge gratis om hon åker med en vuxen, så huxflux bestämde jag att vi skulle till Gbg. Lyckades med att beställa alla biljetter dagen innan vi fick veta att Storas fot var bruten, ingen bra tajming, nåja. Effektiv som jag är så såg jag till att även boka upp ett möte som blivit uppskjutet alltför många gånger. Det är väl bara det att när man har trevligt och alldeles för mycket att prata om så går tiden alldeles för fort. Nåja det gav en väldigt massa energi att få komma iväg och att faktiskt känna att det går att dra iväg över dagen sådär ganska spontant, utan att planera ihjäl sig eller göra för stor sak av det. Enda problemet nu är att jag har fått en låt på hjärnan... "... det går för långsamt... det går för långsamt..." Alltså hjälp någon, snälla... är det Mello-guden med skämtlynne som hämnas en otrogen som stiger in i den allra heligaste boningen eller?
Har för övrigt idag försökt dra igång en trend, så fort någon gjort ett <3 i sin logg på FB har jag gjort två <3, tänkte se om någon nappade på detta. Fast det verkar inte så... ja jag vet låter säkert lite kollrigt men inspirationen fick jag i helgen då vi var på Mello i Gbg. För HUR vet alla när de ska applådera och börja klappa taktfast? Var börjar detta klappandet någonstans och hur kommer det sig att alla hänger på det? Det är alltså sånt jag tänker på när jag sitter där och ska lyssna på musik, säger kanske en hel del om mig misstänker jag. Gissar även att många ögonbryn flög i höjden där om ni läser att jag var på Mello, jo jag vet som en fisk på land. Men nu har vi Stora som av någon okänd anledning kan allt och ingenting om Mello, en riktig fantast, måste misslyckats lite med henne någonstans. Ungefär samma som med den lilla rojalisten Prinsessan. Eller så är det detta som kallas för egna intressen som skall uppmuntras?
Nåja Coop hade schyssta erbjudanden med gå två till priset av en och Stora åker ju än så länge gratis om hon åker med en vuxen, så huxflux bestämde jag att vi skulle till Gbg. Lyckades med att beställa alla biljetter dagen innan vi fick veta att Storas fot var bruten, ingen bra tajming, nåja. Effektiv som jag är så såg jag till att även boka upp ett möte som blivit uppskjutet alltför många gånger. Det är väl bara det att när man har trevligt och alldeles för mycket att prata om så går tiden alldeles för fort. Nåja det gav en väldigt massa energi att få komma iväg och att faktiskt känna att det går att dra iväg över dagen sådär ganska spontant, utan att planera ihjäl sig eller göra för stor sak av det. Enda problemet nu är att jag har fått en låt på hjärnan... "... det går för långsamt... det går för långsamt..." Alltså hjälp någon, snälla... är det Mello-guden med skämtlynne som hämnas en otrogen som stiger in i den allra heligaste boningen eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar