Mhm, mums - AJ

Det är så många hjärtisar som har ätproblematik och funderingarna på varför är många, givetvis finns det skillnader barnen emellan men dessvärre alltför många likheter. Det här är ju en fråga jag vänt och vridit på många gånger tidigare och jag har många teorier. Kanske är det en samverkan av alla hypoteserna sammanlagt som ger hjärtisarna det dåliga utgångsläget, för det är verkligen ett dåligt utgångsläge i en värld där vikten är a och o och läkarna ställer krav på hur mycket barnen måste gå upp. Alltför många hjärtisar hamnar i situationer med näringsdrycker och/ eller knapp på magen. För de måste få i sig tillräckligt med näring och energi. En del för att de inte orkar gå upp i vikt på det som de får i sig och en del andra för att de inte äter tillräckligt mycket.

Maten är en stor frustrationskälla för många och det är många liksom vi som kände oss helt värdelösa, för det är ju inte mycket man kan göra för sitt barn, men mata det - det kan man göra. Om nu bara barnet tillät det. Vi kämpade ju tills i somras med små eller obefintligt intag av mat och det var förödande för hela familjen. Så givetvis går ju tankarna till om det är något som man gör fel inom sjukvården som ger ätoviljan och kan man då göra något för att förhindra detta? Att vissa barn bränner mer energi än de får i sig, det är ju som det är. Men de barn som borde kunna äta och där kroppen borde kunna ta till sig den näring som den får i sig - vad kan göras för dem?

För många tror jag dessvärre att sondmatningen ställer till det, för de får inte jobba munmotoriskt och så länge de går på fasta matscheman hinner de aldrig heller lära sig att känna efter om de är hungriga eller inte. 

Men när jag i en konversation med andra mammor osökt kom in på detta med glukosen som petas till våra barn vid undersökningar så trillade några polletter till ned. Glukosen ska fungera smärtlindrande på spädbarn vid undersökningar och provtagningar och många var de gånger då Prinsessan fick så mycket glukos att hon var kräkfärdig, irritabel och illamående. Något som jag tror orsakade en aversion för söta saker hos Prinsessan. Men förutom detta, vad är det egentligen som händer när de får glukos? Först får barnet något sött och gott, något som är trevligt och kanske ger en mysig känsla i magen, välbefinnande. Mums, mums och sedan aj, något händer, något som inte är lika trevligt och som verkligen inte späder på känslan av välbefinnande. Det gör ont, det sticks och barnet hålls fast och tvingas utstå både det ena och det andra. Nu undrar jag hur många gånger barnet först får glukos och sedan utsätt för smärta och obehag som det tar innan barnet börjar para ihop dessa händelser? Och kanske framförallt hur lång tid efteråt tar det för barnet att få bort ihopparningen? För enligt behavioristisk teori så är det enkelt att betinga men svårare att få bort en betingning och det krävs bara att man förstärker varannan, var tredje gång eller än mer sällan för att betingningen ska hålla. 

Så tänk då om det lilla barnet som lärt sig att gott och sött är likställt med smärta och obehag ska sätta sig ned vid matbordet och äta. Jag tror ju ärligt talat att jag hade nog knipit ihop munnen ordentligt då. Detta är det första av två problem som jag ser, förutom en massa fysiologiska förklaringar.

Det andra svaret fick vi lite sådär i förbifarten när vi besökte BUP förra veckan och träffade en psykiatriker. För psykiatrikern, i motsats till läkare och annan personal på barnmottagningen så var det självklart att hjärtisar genomgått en massa stress och trauman och att man därför inte kan räkna med annat att de inte mår helt hundra. Enligt henne så skulle det finnas mer anledning till oro om barnen inte protesterar, inte uppvisar stress och ångest utan bara finner sig i situationen. För barn är reaktiva små varelser som svarar på situationen kring dem. Psykiatrikern diskuterade i termer av reaktiv depression, ett tillstånd som uppkommer efter stressade situationer, trauman och kanske längre perioder av orkeslöshet och en känsla av att kroppen sviker en. 

Så jag slår då upp tecknen på depression på 1177.se:

Symtom

Vanliga symtom på depression är

• nedstämdhet
• brist på glädje och minskat intresse för det man brukar tycka om att göra
• minskad aptit och vikt
• sömnstörningar
• aggressivitet och lättretlighet
• koncentrationssvårigheter och oförmåga att ta itu med vardagliga sysslor
• svårighet att känna känslor och avtagande sexuell lust
• hämmat tal, stel mimik och långsamma rörelser
• känslor av misslyckande och otillräcklighet
• minskad livslust och självmordstankar.

Man kan också få olika kroppsliga besvär som till exempel

• värk i lederna, musklerna och magen
• trötthet
• andnöd
• hjärtklappning.

 Tittar man på de kroppsliga besvären kan man ju även då fundera vad är hönan och vad är ägget ibland? Är det hjärtat som inte mår bra eller är det hjärtat som inte mår bra som ger depression som ger fysiska uttryck? Men om vi ser till de vanligaste symtomen, nedstämdhet, sömnstörningar, lättretlighet och minskad aptit. Hoppsan Kerstin känner jag - kan depression alltså vara en bidragande orsak till ätoviljan? Att vuxna kan bli deprimerade är ju ingen som ifrågasätter men om vi kan bli påverkade och deprimerade av situationen hur känns det då för våra barn? Barn som inte kan kommunicera ordentligt, barn som håller på att lära sig vad de gillar att göra och inte göra. Barn som utsatts för alldeles för mycket.

Här känner jag att jag blir arg för detta är något vi har pratat om och ifrågasatt sedan Prinsessan var liten, det skulle alltså ta fyra år innan någon erkände att vi hade rätt. Visst kan det kännas bra att få ett erkännande, men jag är bitter, bitter över de år som gick förlorade, bitter över barnmottagningens okunskap och att de även är den okunskapen de vidareförmedlar. Tänk om vi då för fyra år sedan hade bemötts med att detta är problem som kan uppkomma och det är inte ovanligt att barnen känner såhär och att vi samtidigt coachats och vägletts genom detta. Att folk runtomkring oss dessutom fått höra samma, att hjärtisarna är små barn som redan utsatts för väldigt mycket och att man därför behöver ha lite mer tålamod med dem. Kanske finns det i depressions hypotesen även ett svar till varför Prinsessan bara utan anledning började äta förra sommaren, för att hon äntligen såg en mening med livet? Att hon kommit över det värsta i sitt mående? Jag vet inte men det är en förklaring och den knyter i viss mån ihop det jag trott tidigare att hon fick smaksinnet tillbaka.

Kanske behöver rutiner funderas över och kanske måste vi börja bemöta barn som fullvärdiga individer med samma möjligheter att må dåligt och reagera över situationen som vuxna. För just nu är den förhärskande tanken att de glömmer så fort, de kommer över det eller barn har en sådan förmåga att läka. Kanske är svaret ja till allt, men med min lilla elefant som har ett enormt minne så är jag inte benägen att hålla med om detta och även om så vore så behöver barn och föräldrar då få redskap så att det verkligen blir så.

Mycket tankar och funderingar som snurrar, som vanligt och jag önskar att så mycket mer gjordes. För min Prinsessa är det för sent för vi har gjort lejonparten av arbetet, men alla små hjärtisar och deras föräldrar som föds varje dag så blöder mitt hjärta. Jag önskar att jag hade pengar, resurser, kontakter och möjligheter att lägga på att forska och upplysa mer om detta, för det behövs och det saknas som det ser ut just nu.

En hand där, två händer här..

För den som redan har lite lätt bacillskräck och som tycker det är jobbigt i stora folksamlingar där man bara ser hur de små gröna hoppar, bits och flyter omkring (nämner inga namn nu.... så vänlig så), så är Contagion inte en film för er.... Men för alla er som inte är så noga med handhygien, hostar rakt ut, nyser i handen och andra små söta tricks så skulle jag vilja tvångshämta er och sätta er ner framför filmen.

En film som inte är lika otäck som Outbreak eller andra katastroffilmer där blod och annat otäckt sprutar och man dör en våldsam död. Det otäcka med den här filmen är hur en smitta snabbt sprids från Asien och över hela jorden, bara genom att man rör på samma ställe, någon inte tvättar händerna, man äter ur samma nötskål osv. Det läskiga är att smittvägarna inte är överdrivna eller surrealistiska utan det är precis så enkelt det är och så fort det kan gå, skillnaden är väl att oftast är det lindrigare sjukdomar så det slutar inte som det gör i filmen. 

Som sagt borde vara tvång att se den filmen då kanske jag precis inte skulle ha slutfört den sjunde veckan med sjuka barn. Inte en, inte två utan SJU. Helt sanslöst, Prinsessan är ju till och med vaccinerad mot influensan och enligt SMI: "Man brukar räkna med att skyddseffekten av vaccinet mot att insjukna i influensa om man blir smittad är ungefär 80 procent (8/10 smittade blir inte sjuka). Detta gäller om man är ung och har ett intakt immunsystem" Så då är väl Prinsessan en av de där 2/10, för även om hon inte blev lika sjuk som oss andra så har hon varit ordentligt nedsatt, förkyld och ont i kroppen. Den enda som klarat sig är pappan, som också blev vaccinerad, något han är väldigt nöjd över just nu.

Det värsta är alla käcka kommentarer att tänk vad ert immunförsvar får jobba på nu och så kommer ni bli immuna snart. Kyss mig svarar jag på det, för ögonfluss, säsongsinfluensa, magsjuka å mycket av all annan skit är sånt man inte blir immun mot, så även om denna säsong tack och lov snart är över så kommer en säsong nästa år och nästa och nästa... Då är det sådär lagom kul att ha barnen på varsin förskola. Sedan får specialpedagoger och rektorer tycka vad f*n de vill, att det är bättre att ha dem på olika förskolor för att de ska få eget utrymme. För om barnen ska vara frånvarande så många veckor per år och då tillsammans så får de liksom inte så mycket ut av att ha ett eget utrymme. Än mindre då det riktigt giftiga kommer från LillMucklans förskola, för där finns de riktigt giftiga små individerna, barn under 3, en hel drös med dem, som hostar, nyser, slemmar och tar på saker. 

Till och med Stora som aldrig är sjuk håller nu på att hosta lungorna ur sig och förra veckan satt hon och jag i varsin solstol med filt över knäna och hade konvalescenthem. För övrigt suger det ordentligt att vara sjuk själv när barnen är trötta, gnälliga och har ont, för det skär något fasansfullt i huvudet. Vi överlevde Storas förskoletid utan alltför mycket sjukdomar, vi överlevde Prinsessans förskolestart i höstas, det var bara Prinsessan som blev medtagen, men LillMucklan hon delar med sig alltför frikostigt. 

Jag är så less på detta nu och nästa gång jag ser en vuxen människa nysa i handen och sedan ta i en dörr, eller fortsätta plocka på frukten på Coop så är frågan om han eller hon kommer att få en handväska i huvudet av mig. För om det inte fungerar att ta till sig information på annat sätt så kanske lite klassisk behaviorism och betingning kan göra sitt. Med barn kan man ju inte göra så mycket, MEN en allmän kunskap borde ju vara att barn gör som vuxna gör och inte som de säger, så därav min tanke att straffa vuxna så de kan börja föregå med gott exempel.

Internationella kvinnodagen

Det har idag inte gått att undvika att det är internationella kvinnodagen som kvinna borde det kanske ge mig hopp och en känsla av tillhörighet - att känna att ja detta är en dag för mig och mina jämlikar. Istället så fyller bara detta mig med irritation, vi har nu med råge passerat år 2000 och vi är alltså inte mer jämställda än att vi måste fira en internationell kvinnodag? och för att citera Viviane Reding:
"...så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter. Målet är jämställdhet, så att vi inte längre behöver en sådan här dag.."

Jag undrar lite stillsamt var någonstans det gick fel under historien, var någonstans gav man rättigheterna till männen att betrakta kvinnan som sin tillhörighet? Och när blev kvinnan det svaga könet, kanske främst för att hon föder barnen? För ur ett samhällsekonomiskt perspektiv behövs reproduktionen och barnen var dem som skulle försörja sina föräldrar den dag de blev för gamla för att arbeta, en slags pensionsförsäkring.

Längre fram i historien så skildes även en gift kvinna från en ogift med de små orden fröken och fru. Något som egentligen säger hur man ser på kvinnan, att en kvinna utan man bara är en halv individ eller varelse och endast genom mannen och att bära barn kan bli fulländad. För motsvarande ord finns inte för mannen utan det är bara herr, i vissa fall har jag sett användningen unge herrn - men det ger ändå en fingervisning om status och ställning. I svenskan är inte dessa ord längre så utmärkande men i engelskan är det tydligt, miss, mrs och mr. Kanske skulle vi fundera över hur detta används och vad de signalerar innan vi kan diskutera jämställdhet?

En följd av historien är vad vi idag ser i yrkeslivet och löneutvecklingen där kvinnligt dominerade arbetsplatser eller yrken har lägre löner och de yrken med högre löner så har kvinnan ändå oftare en lägre ingångslön eller halkar fort efter i löneutvecklingen. Jag undrar hur detta kan vara OK? Detta i Sverige där kvinnliga studenter är överrepresenterade på universitet och högskola och där låglöneyrkena är de yrken som ska vara omvårdande. De yrken som kanske egentligen betyder allra mest, att ta hand om barn, unga och äldre eller dem som behöver extra omsorg. Dem som har möjligheter att få våra små frön att blomstra och hitta sina vingar, de som i faktisk mening bär potentialen till samhällets fortlevnad. Här väljer man alltså att spara på pengar? Pengar till löner och pengar för att trygga fortlevnaden, vilket dessvärre gör att meningen "skräp in - skräp ut" gör sig hörd.

Det krassa är att om vi räknar på följande:

* att man under sin levnadstid arbetar 40 år 

* att ingångslönen endast skiljer på 500kr i månaden för mannen och kvinnan

* att löneutvecklingen sedan följer de normer som finns idag,  dvs kvinnans står still och mannen ökar marginellt

Så innebär detta att mannen dragit in nästan en kvarts miljon mer än kvinnan under sitt yrkesverksamma liv, det innebär också skillnader i pensionen.

Personligen kan jag kanske förstå att löneutvecklingen stannar upp lite under de år kvinnan är hemma och gravid, för att få mer än den garanterade löneutvecklingen så måste man ändå vara på plats och visa framfötterna. Jag kan köpa den biten, men jag kan inte köpa varför en man automatiskt får en högre ingångslön. För den som är intresserad så finns en mycket välskriven och intressant debattartikel i SvD idag: "Klockan 15:51 börjar kvinnor jobba gratis" i snitt jobbar alltså alla kvinnor gratis en timme om dagen om man jämför lönerna. 

Utöver detta så vill jag att ni tittar på statistiken nedan, direkt kopierad från SCB inte nog med att kvinnan arbetar en timme gratis på arbetet, titta på stapeln "sammanboende småbarnsföräldrar), hoppsan liksom där var det en timme till obetald tid för hemarbetet. Många är de forskare som konstaterat sambandet mellan det obetalda hemarbetet och kvinnans lägre lön och löneutveckling. Men det ger också att kvinnan utnyttjas och fortfarande inte ses jämställd mannen, trots högre utbildning och erfarenhet i många fall.

Det finns säkert mycket mer att säga och mycket mer att göra, men jag önskar att man kunde börja med att se kvinnan som ett problem på arbetsplatsen och att pappor som tar föräldraledighet är ett problem. Jag önskar för övrigt att man skulle skrota internationella kvinnodagen, för den påminner bara om allt som inte fungerat eller inte fungerar, jag önskar istället att man skulle prata om internationella jämställdhetsdagen och fokusera på hur man jobbar för att minska klyftorna. 

 Jag skulle kunna skriva mycket mer och jag skulle kunna problematisera över detta, men jag känner mig mest bara trött och modstulen när jag ser statistik som nedan och måste påminna mig själv om att kvinnan har haft rösträtt i snart 100 år i Sverige och på allvar klev ut på arbetsmarknaden på 70-talet. Ibland blir jag dock fundersam på detta när man ser statistiken, det verkar som vissa strukturer är svårare att ändra än andra. Lika lön för lika arbete borde vara en självklarhet! Men vi är väldigt långt ifrån den självklarheten....

En helt ovanligt vanlig dag

Dagen börjar som vanligt med att barnen kivas om vems tur det är att välja bok när det är dags att gå och lägga sig, med andra ord ett beslut som är många timmar framöver. Men det gäller att börja i tid och på en gång gissar jag. Bakgrunden till detta kiv var att ett tag så brydde sig inte tjejerna om vilken bok som skulle läsas och de valde tillsammans, sedan blev det av någon anledning en tävling, den som hann först fick välja. Vilket innebar att det blev en kapplöpning vid matbordet.

slafs, slafs, slev, slev 

Ett getöga på den andra och minsta antydan till rörelse så slutade man äta, slängde sig ner från stolen, slirade runt hörnet ut ur köket och nästan simmade upp för trappen. Allt för att få välja bok. Detta fungerade ju inte så bra av så många anledningar, särskilt inte med Prinsessan som behöver få i sig sin mat och LillMucklan som inte hann med att äta överhuvudtaget. Så vi bestämde att de skulle få välja bok varannan kväll, nu är det bara så att dum det är Prinsessan inte, hon såg därför till att ta sig upp först för trappan och sedan överräcka en bok till LillMucklan som hon sedan fick välja. Detta köpte faktiskt LillMucklan, det var bara det att Prinsessan inte alls gjorde det då LillMucklan gjorde likadant med henne. En ytterligare diskussion med tjejerna om att det inte kallas för att välja om man inte har något val, utan välja då har man flera böcker att välja mellan. Och där i den diskussionen föddes tanken om demokrati, ett litet ljus ett litet hopp, hrm eller inte, ett litet tag iallafall innan Prinsessan kommer på ett nytt sätt att lura systemet.

Efter mycket möda och stort besvär med att få på barnen kläder och få LillMucklan hel, torr och ren till förskolan så lämnar vi av henne där och jag slås av att trots att det bara är vikarier på plats så är LillMucklan lika glad ändå av att gå dit. Det är hennes förskola och det är hennes barn och hon vill dit, jag slås även av tanken att det känns helt OK att lämna LillMucklan på förskolan att det ska bli skönt att umgås med bara Prinsessan en stund. LillMucklan trivs och börjar få vänner på sin förskola, detta till trots alla olyckskorpar som kraxade att hon var så stor så det skulle bli jättejobbigt att skola in henne. Visserligen befarade jag det också då LillMucklan haft en riktigt mammig höst, men det finns det inte ett spår av när hon ger mig en puss och en kram och sedan studsar in på sin avdelning. Visserligen är hon lika glad när jag kommer och hämtar henne på eftermiddagen och pladdrar glatt på om vad hon har gjort och vad hon har ätit, hela vägen hem sjunger hon sedan. 

Det är väl här funderingarna kommer om det är rättvist mot henne att flytta på henne till hösten så hon går på Prinsessans förskola. För kanske är det så att LillMucklan behöver få ha något eget som bara är hennes? Fast samtidigt innebär det olika tolkningar av regler och en extra dos av de baciller och virus som finns och för att inte tala om mecket med att lämna på två ställen. Ibland är det inte lätt att göra rätt eller veta vad som är rätt, måste nog helt enkelt gå på magkänslan och se hur allting utvecklas. 

När LillMucklan är avlämnad går jag och Prinsessan till bussen för vi ska åka in till biblioteket en sväng och som vanligt diskuteras högljutt vilka av de andra passagerarna som har en snopp eller smula. En diskussion som kan vara ganska OK de flesta dagarna då bussen är nästintill tom men nu är den smockfull, så inte så jättekul. Samtidigt tror jag det är lika bra att hon får tjata på om detta så kanske hon släpper det sen. Fast just nu vägrar Stora att åka buss med Prinsessan eller umgås för mycket med henne ute då dessa diskussioner är väldigt frekventa och för en tonåring är det inte ett godkänt samtalsämne. Lyckas dock distrahera henne en stund med att fundera på hur många hjul bussen har och en farbror mittöver kastar sig livligt in i debatten om detta, kanske lika trött på snopp och smula diskussionen han? Sedan fortsätter Prinsessan med att planera vår dag in i minsta detalj, hade hon haft kunskap om klocka så hade hon tagit fram ett tidtagarur och nogsamt noterat alla stopp i en loggbok så hon bättre kunnat schemalägga en annan måndag.

Det mesta följer sedan Prinsessans uttänkta schema, LillMucklan hämtas på förskolan, till Prinsessans stora besvikelse för det tyckte hon var väldigt onödigt. I värsta fall ansåg hon att LillMucklan kunde gå hem själv om hon nu så nödvändighetsvis måste hemåt. Nåja barnen sitter och pärlar pärlplattor och pysslar så jag passar på att städa köket och göra iordning middagen. Så kommer LillMucklan, nysandes, fnysandes och gråtandes - "Jaaaa vill inte ha den där..." Det visar sig att den lilla skitungen petat in indianpärlor i näsan, de flesta trillar ut när hon nyser och fnyser men där långt bak sitter en gul envist fast. En stor suck inombords för det var inte länge sedan hon hade hela näsan full med PEZ och efter det ahlgrens bilar, trodde att vi hade pratat om att man inte ska peta upp något i näsan. Eller ja pratat om det hade vi nog gjort men frågan är om LillMucklan hade lyssnat, antagligen inte om man såg till resultatet. 

Så då är ju frågan är det farligt med en pärla i näsan? Här gick väl åsikterna isär och kändes sådär småkul att behöva ringa 1177 för att fråga vad man skulle göra och en pärla som kanske åker ner på fel ställe vill man inte heller ha. Många tillrop och idéer, bland annat om sugrör, så böjer ner LillMucklan i knäet för att försöka befria näsan från pärlan - då ringer telefonen och jag tror att jag får det i särklass skummaste telefonsamtalet från försäkringskassan i år."Du hade ringt förra veckan och sökt oss om pengar som saknades"

Eh neh jag har inte ringt sedan i slutet av januari. Efter detta följer en mycket diffus och förvirrad diskussion, för handläggaren tycker sig se att det saknas en dag i sista utbetalningen och tjatar på om detta. Själv är jag bara förvirrad och känner att lägg ned för jag har inte ringt. Helt plötsligt bollar handläggaren ur sig ett namn, vet du vem det här är? Eh hmm inte en suck, aldrig hört namnet förut. Mer förvirring och jag känner bara irritation för runt fötterna har jag en smått hysterisk LillMuckla som inte på några villkor inte vill ha en pärla i näsan och i luren en handläggare som egentligen inte vet varför hon ringer eller vad det är hon ska leta efter. Försöker förklara att jag varvat perioder för barnen och det var det jag ringde om i januari. Hör på det förvirrade pratet att hon inte alls förstår och jag känner att jag skulle behöva skriva och rita upp hur jag menar, men det är inte möjligt och LillMucklan blir allt mer irriterad. Känner att detta inte är värt att hålla på och prata om och säger åt henne att låta bli, jag pratade med en handläggare vi löste det som skulle lösas i januari och jag har inte ringt.

Samtalet avslutas och jag känner mig oändligt trött i hela kroppen men nu ska pärlan ut och efter mycket möda, sugande och lite försiktigt lirkande med en tunn virknål får jag till slut tag på pärlan. Men så ringer telefonen igen, den förvirrade handläggaren från försäkringskassan igen, det var tydligen inte mig hon skulle ringt utan A-kassan som ville ha fler uppgifter. SUCK, ännu mera suck särskilt som A-kassan försökt få tag på någon sedan den 24:e februari. Lite försiktigt någonstans funderar jag på kompetens och läskunnighet, men även över hur det kan komma sig att A-kassan nu plötsligt kan ringa in uppgifter, något de inte kunnat tidigare i processen utan krävt ut fler intyg. Tänk om de istället själva ringt, där i början av februari och fått vad de efterfrågade, vad mycket smidigare allt hade blivit då.

Men det är lite såhär det mesta fungerar just nu, onödigt byråkratiskt med intyg, kopior och medgivanden istället för smidiga och effektiva samkörningar. Kan för övrigt meddela att vi inte har tråkigt här för det är alltid något som händer och gör det inte det kan ju LillMucklan alltid peta in något mer i näsan...

I vårsolens glans

Som med allting annat, känns det som iallafall, så fick vädret ett rejält humörombyte. Inte en gradvis förändring, från mörka moln till strålande sol utan som om man knäppte med fingrarna så blev det plötsligt vår. Visserligen ska man inte ropa hej om man är skrockfull, men det hindrar oss inte från att njuta av den värme som nu har hittat hit. 

En annan med stora humörombyten är LillMucklan, från att ena stunden glatt hoppsat fram trillar hon emellanåt ihop i en arg liten hög. Ingen vet riktigt vad som hände, kanske allra minst LillMucklan, men där ligger hon på golvet och tycker att livet minst sagt är orättvist. Häromkvällen serverade jag sallad till middag. LillMucklan älskar sallad och grönsaker, ändå ligger det plötsligt en liten snyftande tvärilsk varm hög av LillMuckla vid mina fötter:"Ja måååååste ha mat osssåååååå....." Eh jaha, vad ska man svara på det? 

Härom morgonen vaknade LillMucklan bara arg, jättearg som Lotta när hon klippte sönder tröjan, gick helt enkelt inte att resonera med henne. Inte skulle hon klä på sig, inte skulle hon äta, hon bara satt och skrek på golvet, Prinsessan åkte på stryk flera gånger - vilket kanske inte skadar om man vet hur Prinsessan förut betett sig mot LillMucklan. Var knappt jag skulle få med LillMucklan till förskolan, inga kläder skulle hon heller ha på sig, tur det är varmt ute nu, mindre tur är att det var fullt med vattenpölar på vägen till förskolan. När vi väl kom fram var LillMucklan dyngsur, men kanske hade humöret runnit av henne samtidigt som vattnet - för hon studsade så glatt in och började leka - som att hon inte alls varit på dåligt humör. Kan berätta att Prinsessan tacksamt pustade ut då vi lämnat av LillMucklan, åh så skönt för mina öron nu när du lämnat henne...

Dessutom har hon lagt sig till med att skrika, så högt hon bara kan: "Du gööööör mig iiiiilllllla" - så fort man bara tar i henne när hon inte vill att man ska göra det. Himla kul är det när man står på Coop eller liknande ställen och hon börjar yla eller bara stint stirrar på en och högt förklarar att nu gjorde du illa mig. Tack, tack för den LillMucklan, än värre är att hon dock börjat "filma", tog tag i henne häromdagen då hon retades med Prinsessan satte mig ned på huk för att titta henne i ögonen varpå ungen slänger sig bakåt. Hade något gått förbi hade det säkert sett ut som jag gav henne en jätteknuff. Jag som trodde att jag fått tillräckligt med gråa hår av de andra två, jag börjar misstänka jag att LillMucklan hör till en alldeles egen sort....

För övrigt har vi hunnit med att grilla och äta utomhusglass i solen för första gången i år, enormt uppskattat av småfolket. Annars hinner vi inte så mycket, förutom att vara ute och njuta av solen. Prinsessan vill egentligen inte gå in, hon kör sitt vanliga race, fullt ös medvetslös och här är det verkligen medvetslös efteråt. För Prinsessan är helt slut, LillMucklan är visserligen också trött, mycket frisk luft och rörelse men det är på en helt annan nivå. I vanliga fall sitter Prinsessan hela eftermiddagen i soffan och halvsover, men det finns ju liksom inte tid till det nu, herregud solen strålar ute och de där små kalvbenen måste få röra sig. Så det där med att Prinsessan ska kunna göra allt som alla andra barn förutom springa en maraton det är bara lögn. Prinsessan kommer en dag att springa en maraton bara för att hon egentligen ska kunna och kommer sedan ligga till sängs en vecka efteråt. Vilket säger lite om vår envisa dam.