En helt ovanligt vanlig dag

Dagen börjar som vanligt med att barnen kivas om vems tur det är att välja bok när det är dags att gå och lägga sig, med andra ord ett beslut som är många timmar framöver. Men det gäller att börja i tid och på en gång gissar jag. Bakgrunden till detta kiv var att ett tag så brydde sig inte tjejerna om vilken bok som skulle läsas och de valde tillsammans, sedan blev det av någon anledning en tävling, den som hann först fick välja. Vilket innebar att det blev en kapplöpning vid matbordet.

slafs, slafs, slev, slev 

Ett getöga på den andra och minsta antydan till rörelse så slutade man äta, slängde sig ner från stolen, slirade runt hörnet ut ur köket och nästan simmade upp för trappen. Allt för att få välja bok. Detta fungerade ju inte så bra av så många anledningar, särskilt inte med Prinsessan som behöver få i sig sin mat och LillMucklan som inte hann med att äta överhuvudtaget. Så vi bestämde att de skulle få välja bok varannan kväll, nu är det bara så att dum det är Prinsessan inte, hon såg därför till att ta sig upp först för trappan och sedan överräcka en bok till LillMucklan som hon sedan fick välja. Detta köpte faktiskt LillMucklan, det var bara det att Prinsessan inte alls gjorde det då LillMucklan gjorde likadant med henne. En ytterligare diskussion med tjejerna om att det inte kallas för att välja om man inte har något val, utan välja då har man flera böcker att välja mellan. Och där i den diskussionen föddes tanken om demokrati, ett litet ljus ett litet hopp, hrm eller inte, ett litet tag iallafall innan Prinsessan kommer på ett nytt sätt att lura systemet.

Efter mycket möda och stort besvär med att få på barnen kläder och få LillMucklan hel, torr och ren till förskolan så lämnar vi av henne där och jag slås av att trots att det bara är vikarier på plats så är LillMucklan lika glad ändå av att gå dit. Det är hennes förskola och det är hennes barn och hon vill dit, jag slås även av tanken att det känns helt OK att lämna LillMucklan på förskolan att det ska bli skönt att umgås med bara Prinsessan en stund. LillMucklan trivs och börjar få vänner på sin förskola, detta till trots alla olyckskorpar som kraxade att hon var så stor så det skulle bli jättejobbigt att skola in henne. Visserligen befarade jag det också då LillMucklan haft en riktigt mammig höst, men det finns det inte ett spår av när hon ger mig en puss och en kram och sedan studsar in på sin avdelning. Visserligen är hon lika glad när jag kommer och hämtar henne på eftermiddagen och pladdrar glatt på om vad hon har gjort och vad hon har ätit, hela vägen hem sjunger hon sedan. 

Det är väl här funderingarna kommer om det är rättvist mot henne att flytta på henne till hösten så hon går på Prinsessans förskola. För kanske är det så att LillMucklan behöver få ha något eget som bara är hennes? Fast samtidigt innebär det olika tolkningar av regler och en extra dos av de baciller och virus som finns och för att inte tala om mecket med att lämna på två ställen. Ibland är det inte lätt att göra rätt eller veta vad som är rätt, måste nog helt enkelt gå på magkänslan och se hur allting utvecklas. 

När LillMucklan är avlämnad går jag och Prinsessan till bussen för vi ska åka in till biblioteket en sväng och som vanligt diskuteras högljutt vilka av de andra passagerarna som har en snopp eller smula. En diskussion som kan vara ganska OK de flesta dagarna då bussen är nästintill tom men nu är den smockfull, så inte så jättekul. Samtidigt tror jag det är lika bra att hon får tjata på om detta så kanske hon släpper det sen. Fast just nu vägrar Stora att åka buss med Prinsessan eller umgås för mycket med henne ute då dessa diskussioner är väldigt frekventa och för en tonåring är det inte ett godkänt samtalsämne. Lyckas dock distrahera henne en stund med att fundera på hur många hjul bussen har och en farbror mittöver kastar sig livligt in i debatten om detta, kanske lika trött på snopp och smula diskussionen han? Sedan fortsätter Prinsessan med att planera vår dag in i minsta detalj, hade hon haft kunskap om klocka så hade hon tagit fram ett tidtagarur och nogsamt noterat alla stopp i en loggbok så hon bättre kunnat schemalägga en annan måndag.

Det mesta följer sedan Prinsessans uttänkta schema, LillMucklan hämtas på förskolan, till Prinsessans stora besvikelse för det tyckte hon var väldigt onödigt. I värsta fall ansåg hon att LillMucklan kunde gå hem själv om hon nu så nödvändighetsvis måste hemåt. Nåja barnen sitter och pärlar pärlplattor och pysslar så jag passar på att städa köket och göra iordning middagen. Så kommer LillMucklan, nysandes, fnysandes och gråtandes - "Jaaaa vill inte ha den där..." Det visar sig att den lilla skitungen petat in indianpärlor i näsan, de flesta trillar ut när hon nyser och fnyser men där långt bak sitter en gul envist fast. En stor suck inombords för det var inte länge sedan hon hade hela näsan full med PEZ och efter det ahlgrens bilar, trodde att vi hade pratat om att man inte ska peta upp något i näsan. Eller ja pratat om det hade vi nog gjort men frågan är om LillMucklan hade lyssnat, antagligen inte om man såg till resultatet. 

Så då är ju frågan är det farligt med en pärla i näsan? Här gick väl åsikterna isär och kändes sådär småkul att behöva ringa 1177 för att fråga vad man skulle göra och en pärla som kanske åker ner på fel ställe vill man inte heller ha. Många tillrop och idéer, bland annat om sugrör, så böjer ner LillMucklan i knäet för att försöka befria näsan från pärlan - då ringer telefonen och jag tror att jag får det i särklass skummaste telefonsamtalet från försäkringskassan i år."Du hade ringt förra veckan och sökt oss om pengar som saknades"

Eh neh jag har inte ringt sedan i slutet av januari. Efter detta följer en mycket diffus och förvirrad diskussion, för handläggaren tycker sig se att det saknas en dag i sista utbetalningen och tjatar på om detta. Själv är jag bara förvirrad och känner att lägg ned för jag har inte ringt. Helt plötsligt bollar handläggaren ur sig ett namn, vet du vem det här är? Eh hmm inte en suck, aldrig hört namnet förut. Mer förvirring och jag känner bara irritation för runt fötterna har jag en smått hysterisk LillMuckla som inte på några villkor inte vill ha en pärla i näsan och i luren en handläggare som egentligen inte vet varför hon ringer eller vad det är hon ska leta efter. Försöker förklara att jag varvat perioder för barnen och det var det jag ringde om i januari. Hör på det förvirrade pratet att hon inte alls förstår och jag känner att jag skulle behöva skriva och rita upp hur jag menar, men det är inte möjligt och LillMucklan blir allt mer irriterad. Känner att detta inte är värt att hålla på och prata om och säger åt henne att låta bli, jag pratade med en handläggare vi löste det som skulle lösas i januari och jag har inte ringt.

Samtalet avslutas och jag känner mig oändligt trött i hela kroppen men nu ska pärlan ut och efter mycket möda, sugande och lite försiktigt lirkande med en tunn virknål får jag till slut tag på pärlan. Men så ringer telefonen igen, den förvirrade handläggaren från försäkringskassan igen, det var tydligen inte mig hon skulle ringt utan A-kassan som ville ha fler uppgifter. SUCK, ännu mera suck särskilt som A-kassan försökt få tag på någon sedan den 24:e februari. Lite försiktigt någonstans funderar jag på kompetens och läskunnighet, men även över hur det kan komma sig att A-kassan nu plötsligt kan ringa in uppgifter, något de inte kunnat tidigare i processen utan krävt ut fler intyg. Tänk om de istället själva ringt, där i början av februari och fått vad de efterfrågade, vad mycket smidigare allt hade blivit då.

Men det är lite såhär det mesta fungerar just nu, onödigt byråkratiskt med intyg, kopior och medgivanden istället för smidiga och effektiva samkörningar. Kan för övrigt meddela att vi inte har tråkigt här för det är alltid något som händer och gör det inte det kan ju LillMucklan alltid peta in något mer i näsan...