Förebilder

Hur var det nu igen, barn gör som vuxna säger eller?? Eller hade vi kanske inte konstaterat att barn gör som vuxna gör?

I Örebro sista tiden har det ju varit en stor diskussion och debatt kring mobbing, kring nätmobbing i första hand särskilt sen den unga flickan tog sitt liv för snart två veckor sedan.

Så när detta publiceras i tidningen idag då slår man sig bara för pannan och suckar

 

 

Det finns en tid och en plats för det mesta men det är inte lämpligt att publicera dylikt på nätet, på inga sätt alls. Sedan får man tycka illa om och irritera sig på folk det är en annan femma, men respekt i bemötandet.

 

Intressant tycker jag detta med respekt, många förväntar sig och anser att de har rätt till respekt hur de än beter sig själva i ett möte med andra. Jag tror att respekt kanske är något man förtjänar och genom att kränka eller trampa på andra - hur kan man då anse att man förtjänat det?

 

Visserligen vet jag inte hur debatten och tongångarna gick innan, men det är en stor skillnad på vad som sägs på plats och vad som sedan sprids i medier. För det är här man visar sin rätta ålder, det är här man kan göra skillnad, det är här man visar mognad och att två fel gör inte ett rätt. Backa undan och inte ta saker vidare.

 

Vuxna människor var det ja, kanske dags att kliva upp ur sandlådan... -skakar på huvudet-

Middagskonversation

Ja jag vet inte om man ska se det som en konversation eller två monologer som pågår samtidigt vid samma bord. Samtidigt fångar LillMucklan upp vissa trådar och bollar sedan vidare hennes påståenden.. Nåja en konversation om allt mellan himmel och jord inrymdes iallafall...

(P-prinsessan, L-Lillmucklan)


P - Vi hade kalas idag. Vi pratade om vilka gamla som skulle dö snart

L - Farbror B är död han ligger i jorden

P - Sen var fröknarna på hjärt lungräddningskurs så att man inte ska dö förstår du

L - Farbror B är död

P - Det kan vara bra att kunna för det är många som dör när de är gamla

L - Farbror B han är död. Vi fick pizzasallad till lunch.

P - Sen åt vi glass med strössel

L - Farbror B är väldigt död. Mina fröknar åkte iväg idag och köpte bord.

P - Brukar du vara med den som slåss?

L - Ja han åkte skridskor med mig igår. Sen när de kom tillbaka då skruvade de.

P - Ska man vara med barn som är elaka

L - S brukar kramas och pussas
 

P - När man är gammal dör man

L - Idag fyllde F år på dagis

P - Man blir död sen. Jag vet inte vem som fyller år på mitt dagis

L - Vi sjöng för F också

Kan säga att det är svårt ibland att hänga med i svängarna på det som sägs, det som man förväntas svara - eller om man ens förväntas svara om man kanske bara ska sitta tyst och lyssna. Det är ett under att Prinsessan hinner få i sig så mycket mat som hon gör då munnen går i ett hela tiden...
 

Dansa .. pausa...

Mamma då när de andra lekte på skolgården då satt jag och tog igen mig en

stund så jag skulle orka med gymnastiken.

Vi var ute på eftermiddagen mamma men jag behövde pausa.

 

Jag vill inte gå till skogen mamma för jag orkar inte, det gör så ont i benen.

 

Kan säga att mammahjärtat grät igår, min lilla observatör, hon som redan sitter vid sidlinjen och iakttar de andra.

 

Där på förskolan i den lugna dockvrån står hon ofta länge och fixar och donar, ibland får hon besök av andra barn som snurrar in, gör sin sak och sedan fortsätter vidare. Men Prinsessan leker där, länge och ensam.

 

Eller så sitter hon i lego-rummet, bygger, staplar, fixar och donar. De andra barnen snurrar in, gör besök och snurrar ut och kvar är hon i sin lek.

 

För hon leker bäst ensam, säger hon, hon behöver ingen annan.

 

Inte så att hon är asocial på något sätt, hon leker mer än gärna med lillasyster, låtsaslekar och annat pyssel. Men det är med lillasyster och det är bara när hon är för trött som det blir de där vilda lekarna. De där lekarna som hon då och då ger sig in i på förskolan, när de leker i kuddrummet, studsar. hoppar, springer och rasar av sig.

 

Lekarna som ger henne ont i benen och huvudvärk när hon kommer hem.  Kanske inte så konstigt att hon väljer att inte gå in och leka med de andra om det sedan resulterar i att hon får fysiskt ont...

 

"Skiter i om du är tjock small fin eller ful
Den enda regeln är att du ska ha så jävla kul och du ska
Dansa, pausa, dansa, pausa"
("Dansa pausa" -Panetoz)

 

Jävla kul var det ja...



Ömma små fötter

Är ju inget ovanligt dessvärre att Prinsessan haltar och klagar på ont i benen och eller fötterna när det blivit för mycket rörelse. Det är så det är, som vanligt inga förklaringar eller ens förståelse från sjukvården - men det är så. Möjligt att hon också har haft växtvärk men känns väldigt konstigt att den skulle komma så fort hon rörde sig lite för mycket. Nåja det är ju inget nytt direkt att sjukvården inte gärna vill erkänna att allt inte är hundra och som det borde vara.

Senaste 1-2 veckorna har dock Prinsessan haltat mer än vanligt, klagat på trötthet och ont i benen. Har haft funderingar över hennes skor som är precis på gränsen, men andra skor vägrar Prinsessan att använda PUNKT och slutdiskuterat. Men så fick jag av en slump syn på hennes lilla häl, inte hälen som hör ihop med det vänstra benet, det ben hon oftast haltar på utan den högra. En blålila häl som ömmade och gjorde ont bara jag tittade på foten. Ja vad ska man säga, skorna får hon nu inte ha, kanske det inte är dem som trycker så illa på foten, kanske har det varit något hårt hon trampat på. Jag vet inte men tänker inte låta detta bli värre för henne, stora tårar trillade på hennes kind. För var ju hennes skor hon ville ha dem på sig. 

Enter Askungen

Någonstans under diskussionen dök Askungen upp, fråga mig inte hur och varför men jag gissar att det i Prinsessans värld fanns någon liknelse mellan dessa ganska slitna röda vinterskor och Askungens glasskor. Då tröttnade jag och frågade om Prinsessans var som Askunges styvsytrar, beredd att offra en häl eller ett par tår för att få plats i skorna. 

Tystnad

Stora ögon, mycket stora ögon stirrar på mig med en förskräckelse över situationen. Inte för att någon vart så dum så de offrat kroppsdelar för att få plats i skorna utan för att mamman hade haft fräckheten att jämföra henne med styvsystrarna. Något kunde ju inte riktigt vara rätt i situationen och jag som hade haft förhoppningen att komma vidare blev sittande i en lång diskussion om huruvida detta var korrekt eller inte. 

Fast så småningom när jag hade fått be om ursäkt otaliga gånger för mitt uttalande om styvsystrarna kom vi ändå överens om att skorna måste bytas ut. Hittade ett par av Storas gamla skor så det fick bli bra så, tänkte att storlek 28 måste ju vara lagom ändå om man ser till hur gammal Prinsessan är. Med ett par tjocka sockar så satt skorna iallafall kvar på foten. 

Visade sig sedan då vi var på skoaffären för att köpa springskor att för tredje året i rad är Prinsessans fötter precis lika stora? De har inte växt en endaste liten millimeter, vilket då omintetgör min teori om de alltför trånga röda vinterskorna. 15,1 cm är fötterna nu som då? LillMucklans var betydligt större, eller tja i förhållande iallafall, ett par millimter. Mycket som inte stämmer med Prinsessans tillväxt så frågan är om vi ska försöka köra det via BVC istället och se om de har någon bättre ide eller kan remittera vidare. 

 

Blev ett par väldigt opraktiska skor i affären men hela lilla Prinsessan sken upp som en sol när hon fick syn på dem så kunde inte göra annat än att köpa dem. Nåja de fick rediga springskor också, så dessa är utöver. Skulle liksom aldrig låta barnen bara gå i dessa skor, alldeles för platta och utan stöd för en växande, nåja kanske inte i Prinsessans fall, barnfot.

Under tiden jag skrivit detta så har jag hela tiden hört ett förnöjsamt surrande innefrån lekrummet. LillMucklan som tejpat och tejpat och tejpat. Ritsch, ritsch, ritsch och gnissel. Det senare ljudet från en plastpåse i kontakt med tejpen. En plastpåse som LillMucklan stoppat full med sina leksaker och favoritgrejer. Pappan var förbi och frågade om hon verkligen skulle tejpa så mycket om hon sen ville ha ut sakerna. Var väl ett litet mummel bara, men ett mummel som jag tror bestod i att då vet hon iallafall var hon har sina saker. För det senaste här är att barnen gömmer varandras saker, inte sådär jättekul och något som orsaker mycket skrik och bråk. Men efter en stund tystnaden ritschandet och tejpandet, pappan smög sig förbi igen.

- Vad gör du?

* Ingenting, gå härifrån nu..

- Men vad gör du då? Du vet att du inte får rita på väggarna..

* Jag ritar inte, gå härifrån

- Men du har ju en lila penna i handen

(varpå barnet försöker rita på sin pappa)

* Jag har inte ritat, ritar bara på papper

- Men du det är ju lila här på dörren och du har en lila penna i handen

* Jag har inte ritat alls säger jag ju

Neh eller hur, fantastiskt skönt när barnen kan sysselsätta sig själva en stund, fast finns ju bättre saker än att rita på dörrarna kan jag tycka. För övrigt undrar jag lite vad de där fyra presentpappersrullarna tog ivägen som jag köpte hem i januari. Misstänkta bitar av dem har jag hittat lite här och där på golvet, men annars är de puts väck... Vet inte om man ska känna lite irritation för att de bara försvunnit eller känna att oj vad skönt det är att ha kreativa barn som har egna projekt på g. Eller kanske en kombination för vore ju bra om man fick ha vissa saker ifred kanske, eller så är det bara att gå och köpa nytt papper... kanske...

Tänk till och tänk om

Jag har varit iväg på den längsta frånvaro jag någonsin haft från barnen, 4 dagar och 3 nätter. 4 dagar sprängfyllda med ny kunskap, nya kontakter, nya tankar och AHA-upplevelser. Med andra ord mycket nytt blandat med mycket man redan visste men som behövde få en liten avborstning. 

Det är lätt att bli modstulen om man ser till att som inte blivit rätt, på allt där man av välvilja gjort insatser som kanske inte fått det resultat man förväntat sig. Något som man sedan räknat på och räknat på men inte funderat så mycket över utan istället rullat på i samma hjulspår. Det är lätt att känna frustration i situationen, det är så mycket som måste göras, behöver göras och helst igår. För något som är klart och tydligt är att förändring tar tid, så vill vi ha de resultat vi behöver går det inte att vänta. Det går inte att vänta en dag, samtidigt som allt inte kan rullas igång samtidigt, egentligen kanske ingenting kan rullas igång.  För ska vi lära oss någonting av historien så visar den med stor tydlighet att om man inte tänkt igenom saker ordentligt så floppar det ganska rejält. Bara för att det som finns nu inte fungerar så kan vi heller inte svänga 180 grader och göra tvärtom. 

Gör om och gör rätt

Många saker berörde och gjort ont i hjärtat, men även skrattårar som flöt, under stundom för att situationen var genuint roligt under stundom dessvärre för att situationen var så pinsamt missriktad. Någon som läst de böcker som man får på SFI?
För er som liksom jag inte har gjort det finns det en artikel här som beskriver det vi fick höra. Har ni möjlighet titta gärna själv på böckerna och jag rekommenderar varmt att läsa resten av Maciej Zarembas serie på DN.
Jag skrattade när Mustafa Can läste kollegans skrivelse, mascaran satt inte på plats - för ur led är tiden. Jag har lärt mig skräp in och skräp ut och det blev så uppenbart obehagligt och beklämmande tydligt när Mustafa Can pratade om vad svenskhet är för honom. En man som jag tror på många sätt är svenskare än vad jag är. Ja jag skrattade åt det beklämmande i situationen, många andra skrattade inte. Några uppfattade även de som skrattade som oempatiska och som att man stödde det nuvarande systemet. 

Något jag ofta funderar över och pratar om är att världen inte är svart eller vit, det hade dock varit enkelt men så är det inte. Världen är full av gråskalor och det gäller att navigera i skuggan, vad säger min inre kompass är rätt och riktigt. Jag tror att ett härligt skratt kan vara förlösande och jag tror man kan lära sig mycket genom skrattet. Det är ju inte så att man tar saker mindre på allvar för att man skrattar åt dem. Det kan ju tvärtom vara så att man kommer ihåg dem än mer och vill förändra för är det så illa så att merparten av en publik på mellan 6-900 viker sig av skratt och den kvinnliga delen kletar mascara åt rådande situation - då kan det ju inte vara positivt eller hur?

Det pratas mycket om att kränka och känslan av att vara kränkt. Stora farliga och betydelsefulla ord, ord som man aktar sig för. Jag fick dock med mig en mycket bra tanke, att ja du kanske känner dig kränkt av mina ord och den upplevelsen är helt och hållet din att äga och att känna. MEN och här kommer ett stort MEN, min intention var kanske inte att kränka, hade jag velat det hade jag känt det. Om min intention inte var att kränka så är det orättvist om känslan av kränkthet bollas över på mig. Känslan är din att äga, men skulden är inte min, det finns inget som automatiskt säger att jag ska ta på mig skulden, acceptera och be om förlåt. Det som sker där och då, när skulden ska fördelas är att ännu en part blir kränkt, för att höra att man kränkt, tvålat till, idiotförklarat och förminskat en annan person - det är stort.

Så oändligt stort.

För de flesta av oss som är rättnavlade så gör det ont i oss, ont ända in i själen - att höra att någon upplever oss som en kränkande person, trots att våra intentioner var välmenande. Att bolla över skulden, att bolla över upplevelsen att istället för att backa tillbaka och fundera lite så rullar man ihop sig till en liten hård boll som far iväg. Oftast är det mesta som sägs inte illa ment, men har man hört det eller liknande för många saker så hoppar baseballträet upp ur ryggsäcken och är beredd att slå iväg den lilla hårda bollen.

Bolla bort skulden, bolla bort det som gör ont fort fort så det inte kan komma in och knacka på dörren. Istället för att backa tillbaka och fundera på varför man reagerar, på vad man reagerar och på vad som egentligen sades. Att använda ordet KRÄNKT, det stora svarta molnet med taggiga kanter. Slå tillbaka, att såra och infektera. Som person har jag alltid ansvaret för mina känslor, för mitt bemötande av andra personer, för mina reaktioner och gensvar - att bolla över det på någon annan är inte att ta ansvar och det hjälper antagligen inte upp situationen heller. Känslan av att ha blivit kränkt kommer heller inte att försvinna.  Den kommer säkerligen bara att växa och bli större, för när du väl har yttrat ordet så är det en sanning, väljer du att om och om igen yttra det, att återberätta situationen så blir det mer sant, stort och farligt för varenda gång.

Stanna upp, andas in, fundera och fråga gärna vad menade du nu? De flesta personer vill dig inget illa, de kanske inte är så finkänsliga, de kanske inte har orden på sin sida och det kanske blir missförstånd men de vill dig inget illa och de är heller inte ute efter dig. Tror du något annat så ligger det hos dig, kanske har du erfarenhet med dig som säger något annat, då kan jag bara beklaga. Men fortsätter du gå genom livet och tro att alla vill dig illa så kommer du att missa dem som vill dig väl, dem som sträcker ut en hand. Med största sannolikhet kommer du att alienera dem fullständigt och att även såra och tvåla till dem som försöker.

Tänk till och tänk

Vem är konstig?

Att hitta bra böcker att läsa för barnen tycker jag är svårt. Helst ska det ju vara böcker som man som vuxen känner att man får ut något av också. Sen är det väl även så att då jag nu är inne på barn nummer tre så känns inte Mamma Mu och company så fräsch längre heller. Fast fick LillMucklan välja så skulle vi läsa samma bok om och om och om igen... Nej tack säger mamman, det är tillräckligt svårt att hålla sig vaken vid nattningarna som det är ändå. Efter att ett otal gånger fått bända upp sig själv ur juniorsängen på 170*70 som LillMucklan sover i så nej det är inte bekvämt att somna i den. Så böcker som inspirerar eller iallafall ger något nytt eftersökes. 

Var i bokaffären för ett par veckor sedan för att leta efter något nytt, biblioteket känns inte som det tillför så mycket nu när det är kapitelböcker som gäller och nätshopping fungerar inte då jag köper böcker som jag köper vin - det ska vara tilltalande förpackningar. Jo jag vet utseendet är inte allt utan ibland är insidan viktigast, men böcker på nätet säger mig ingenting de är inte verkliga på något sätt och jag har ingen möjlighet att hålla i boken, klämma och känna.

LillMucklan stod länge och klämde och kände, tittade, bläddrade och funderade och sedan kom hon med boken "En annan resa". Jag kan förstå henne för jag gillar utsidan, efter ett par kvällar var jag fundersam över boken, stora stora filosofiska tankar samlade. Men LillMucklan gillade verkligen boken om Jättemyrsloken (för övrigt ett väldigt svårt ord för henne att säga) och Hasselmusen, kanske hade även mamman återigen undervärderat hur mycket tankar som pågick innanför det blonda svintoburret. Men någonstans på vägen började jag uppskatta tankarna, språket och det självklara i boken, för att inte tala om längden på kapitlen, precis lagom. LillMucklan som oftast annars gärna byter bok varje kväll och inte är så mycket för kapitelböcker började se fram emot nattningarna, att fortsätta läsa i boken. Men alla sagor blir ju all och även så denna bok, så stod vi utan bok. 

Bokrean kom och tja rea är nog inte vad det än gång har varit kan jag kallt konstatera. Höll på att ge upp och gå hem då LillMucklan förtjust viftar med något ljuslila framför mig: "Titta mamma, titta - mer jättemyrskoloken.." och jo hon hade hittat ännu en bok. Och jag önskar att vi kanske hade börjat att läsa den, för då hade jag inte varit så tveksam till den andra. För såhär börjar "Konstiga djur".

"Alla säger att jag är konstig,  tänkte jättemyrsloken.

  "Du ser så konstig ut", säger de.

  "Vad konstig du är, jättemyrslok"

Det beror väl på vad man jämför med, tänkte jättemyrsloken. Jämför man med ett lejon blir det förstås väldigt konstigt. Ett lejon är liksom en helt annan sak. Ett lejon ser ut som ett lejon, och man vet direkt att det är ett lejon när man ser det.

Ingenting annat.

Det mest normala som finns. 

Men varför skulle man jämföra sig med ett lejon? En jättemyrslok borde jämföras med en jättemyrslok, tänkte jättemyrsloken, och då är jag inte konstig alls."

Tänk vad enkelt egentligen för det är ju precis såhär det är, att jämför jag mig med en massa smala människor då blir jag tjock eller konstig. Jämför sig barnen med någon annan så riskerar även de att bli konstiga. Varför räcker det inte bara med att vara jag eller vad är egentligen normalt? Vem har satt normen, att ha en massa ärr på magen är kanske inte normalt, det är nog egentligen ganska konstigt, udda eller avvikande - OM man bara är i grupp med andra som inte har ett ärr. Men om istället gruppen består av majoriteten barn med ärr och några få utan, ja då är ju det normalt och det andra konstigt.

Det här med gruppdynamik är så intressant om man tittar på det som fenomen, för oftast går det ganska fort för en konsensus att bildas. En klick blir den som bestämmer, sätter normer och genom detta även definierar vad som är konstigt, avvikande eller annorlunda. Genom detta hamnar en större klick utanför. Mänskligt beteende är det, för det är så det sociala samspelet ser ut.

Men någonstans, eller egentligen överallt i hela min kropp finns en längtan att skicka med alla mina döttrar det som jättemyrsloken uttrycker. Att du blir bara konstig utifrån vem eller vad du jämför dig med, att du är tillräcklig i dig själv, varken mer och varken mindre. Du behöver inte jämföra dig med andra, jämför dig bara med dig själv. För det finns ingen annan som du, och du är som ingen annan. Så varför ska du då jämföra dig med dem andra? Det blir orimligt, för handen på hjärtat, ingen har samma förutsättningar, inte ens syskon i samma familj, man föds med olika förmågor, man bemöts på olika sätt från familj, syskon eller på utifrån.

Tänk om detta vore det enda jag kunde förmedla just sista meningen att du och endast du kan jämföras med dig själv och då är ingenting konstigt alls - skulle jag lyckas i detta - då behöver jag nog inte lyckas med så mycket annat alls tänker jag. Detta samhälle med sina höga ideal och stora krav på individen, som att de egna kraven inte vore tillräckligt höga ändå och viljan att vara så mycket mer än allt det där man redan är.

Nå en liten. lång alldeles oundviklig utvikning - för er som vill läsa något inspirerande och kanske tankeväckande, även om barnen kanske inte riktigt är på det spåret än så kan jag varmt rekommendera dessa böcker. För även om barnen inte förstår det filosofiska så är språket varmt och medryckande och kan till och med få en LillMuckla med myror i rumpan att vilja få mer läst. Inte så illa tänker jag.

Vabbruari blir vabbars

Trots att solstrålarna senaste veckan smugit sig in genom persiennerna, bussresan till och från jobbet inte längre sker i kolmörker och att det droppar friskt från taket så verkar det inte hejda de där otäcka små gröna. Mycket aggressiva små gröna i år, ett RS-virus som inte diskriminerar och bara ger sig på de allra minsta utan även större barn som hamnar på sjukhus. Inte mina tack och lov här har det varit influensa i olika former till och från sen början av januari. I ärlighetens namn så har väl barnen inte varit riktigt på banan sen i början av november - man måste tillstå att vintermånaderna är helt underbara. Eller inte....

Så vabbruari som alla pratar om har liksom inte tagit slut utan så här första veckan i mars är vi hemma och vabbar. Prinsessan sjuk ena veckan tisdag till fredag, andra veckan onsdag till fredag, för er som inte vet så ska man skicka in två anmälningar för sjukt barn - annars blir det många långa samtal till Försäkringskassan som vill ha in intyg från läkare då sjukdomen pågått längre än 8 dagar. Vilket den visserligen har gjort men som litet avbräck eller paus var hon ju på förskolan ett par dagar.

Idag vabbas LillMucklan och kanske var det tur när vi fick se värdet på Prinsessans PK, 5,5 ... Inte ett resultat att härja runt på förskolan med, snarare bädda in i bomull. För övrigt har vi ju sett det tidigare, mellan sjukdomsperioderna sjunker PK väldigt lågt, på gränsen till acceptabelt och sedan så snart någon grön ens tittat på henne så pang skjuter det i höjden. Vilket gör det väldigt svårdoserat. Och som antagligen förklarar det stora blåmärket på ena sidan av Prinsessans fot, 4 veckor senare är det bara en liten knöl och gulgrön missfärgning kvar.

Det är normalt alla vabbar nu - ja det är det säkert men det gör det inte roligare för den sakens skull. 417000 ansökningar har inkommit till Försäkringskassan under februari, hela 90000 fler än i januari, med andra ord en ökning på 27,5%. Att inte hinna vara på jobbet mer än några dagar per vecka gör för övrigt att man hela tiden känner sig jagad. För listan på allt som ska göras finns kvar när man varit borta och öppnar man inkorgen så ligger ett antal mail att besvara, hantera och ordna med pronto. Kanske vore det bättre att helt enkelt stänga igen all verksamhet i februari? För kan ju inte vara mycket som flyter på någonstans....

Har dock hunnit surfa och läsa lite artiklar, förutom alla ton tvätt som passerat tvättstugan, snutna näsor mm.

Den här artikeln är intressant, handlar om just detta med tandhälsa och att det idag är en klassfråga, lite intressant för den skrevs bara ett par dagar efter att jag bloggade om den. En fråga som blossar upp med jämna mellanrum visserligen - men en fråga som jag tror snart behöver besvaras. För det är inte rimligt att vi bara på grund av att se när någon öppnar munnen kan göra ett antagande om ekonomi.

En annan artikel som jag bara i förbifarten hörde talas om var den om att pojkar i genomsnitt hade längre dagar på förskolan. 2,5 timme per vecka handlade det om vilket är ganska så mycket mer tid än flickorna. Inte direkt förvånande då det finns en förväntning om att pojkar behöver rasa av sig mer och behöver få vara på förskolan för att få stimulans, till skillnad från tjejer där man istället utgår ifrån att de visserligen behöver till förskolan för att få social stimulans men sedan behöver varva ner. Kanske finns även här ett samband till att det är fler pojkar än flickor som får diagnosen ADHD? Nu menar jag inte alls att förskolan är skyldig till diagnosen utan kanske snarare att har du en känslighet inbyggd, är utåtagerande och kanske egentligen skulle behöva få varva ned hemma i lugn å ro så ges inte den möjligheten.

För övrigt välkomnas verkligen den här granskningen om domstolsbeslut vad gäller sjukpeng, visserligen ett stort skutt mellan sjukpeng och vårdbidrag. Men jag tror att öppnar man upp på ett område och ser över riktlinjer där så kanske även andra områden följer efter. För beroende på var du bor i Sverige så bedömer Försäkringskassan olika, visserligen har en del med att göra med vem som gör bedömningen men mycket skiljer sig regionalt. En skillnad som verkligen inte får finnas

Finns oändligt mycket mer som skulle kunna nämnas men för att avsluta det som ligger mitt hjärta väldigt nära - hjärtebarnsföräldrarnas kamp för att få sina barns behov på agenden. Vi varken kan eller får spara mer på vården nu, det måste ske en vändning, mjuka värden är kanske än mer viktiga än de hårda i dagens läge. Så många svenskar som är trasiga, mår dåligt, har krämpor mm, tänk om alla de hade fått den hjälp och uppmärksamhet de behövt i tid. Jag tror personligen att en stor del av denna grupp då hade varit i en annan situation idag, en situation som kostat samhället mycket mindre pengar. Inte fortsätter vi att bygga på ett hus om det är skevt i grunden, då gör vi om, ser till att grunden är stabil och går att bygga vidare på för att undvika kollaps. Varför kan vi inte ha samma inställning till människan? Varsågod det är dags för dig att ta en paus nu så vi kan räta ut problemen så att du sedan kan växa och utveckla dig åt rätt håll.

GÖR OM GÖR RÄTT

Situationen i Syd

Trygga Sverige, där alla har rätt till sjukvård och omsorg har varit i gungning under de senaste åren, besparingar, indragningar, förändringar, effektiviseringar och en massa andra negativa -ingar.

I Sverige finns endast två hjärtcentrum där våra barn opereras, i Göteborg och i Lund. Göteborg går redan på knäna, det finns inte tillräckligt med platser för att ta emot. Nu skakas även Lund där ett stort antal specialistsjuksköterskor nu sagt upp sig, stort antal är nog en underdrift - majoriteten. Visst det har funnits många tankar om att kanske få vården närmare, men jag ser bara hur det ser ut på alla de små hemsjukhusen som ska sköta uppföljningsvården av våra hjärtsjuka barn. Det fungerar inte, den prioriteras bort, det finns inte resurser och kanske främst av allt det finns inte den kunskap och kompetens som behövs. Många har egentligen andra specialistkunskaper och dubblar lite inom hjärtsjukvården. Därför är det så viktigt med dessa två centra där kunskap och kompetens finns under samma tak och där man prioriterar just detta.

En liten passus i detta är att det är så obegripligt för mig att detta den vanligaste av alla medfödda problem ändå har så lite uppmärksamhet och kunskap. Hade vi pratat om cancer, cp-skador, diabetes eller liknande finns oftast en helt annan backup och större organisationer bakom som kan trycka på och backa upp. Man klarar idag att rädda allt fler hjärtsjuka barn och det finns ingen tid för samhället att vänja sig vid detta, för våra barn behöver hjälp, stöd och specialistkunskaper här och nu.

Vi tillhör inte Lund, men många av mina bekanta och vänners barn gör det och det är inte svårt att tänka sig in i den oro de nu känner. Svårt sjuka barn som väntar på operationer, operationer som är livsnödvändiga, kommer de att få den i Lund? Kommer de att ställas på kö i Göteborg, som alla redan konstaterat inte klarar sina egna köer. Vad kommer att hända med barnen? Ingen vet och ingen har svar på detta.

Ett gäng aktiva föräldrar har uppvaktat politikern med personliga brev där de berättar om sina barn och deras problem, hur tillvaron påverkar dem här och nu. Inget svar har de fått, förutom någon där en annan politiker ringt upp och visat empati. Samtidigt tänker min cyniska sida att det var lätt för denna att ringa, som inte sitter med någon egentlig makt, som inte kan påverka, att visa empati att köpa lite goodwill. Ömkligt om så är fallet, att använda föräldrars genuina oro till egen vinning, kanske är det inte så utan att brevet berörde. Jag hoppas på det senare, för ja brevet berör och berörde, svårt att inte känna klumpen i magen.

En hemsk situation där man som förälder redan är oerhört maktlös och inte vet hur morgondagen ser ut har alltså förvärrats.

Vad som gör mig mer illamående är Hjärtebarnsförbundets agerande eller kanske icke agerande i frågan. De som ska ha sina medlemmars bästa i fokus, de som sitter på informationen och möjligheterna att påverka. Nu har de ju visserligen kontakt med politiker och annat, det är ju bra, men för att verka i sina medlemmars intresse måste den information de har eller inte har spridas. När specialistsjuksköterskorna först sade upp sig var det stora frågetecken kring detta. Någon vecka senare går mitt stora irritationsmoment Peter Nordqvist ut på en stängd grupp på FB och förklarar att situationen nu var löst - något han fick stora applåder för och emottogs lite likt en hjälte. Kan för övrigt säga att det inlägg han gjorde var lika kryptiskt som alltid och svårtolkat. Detta är alltså han som ska kommunicera medlemmarnas frågor och funderingar utåt.

En lättnadens suck lade sig och man skulle alltså kunna slappna av nu för allt var ju löst. Ett par veckor senare hade rykten börjat spridas, många fler frågetecken och pressen hade fått nys på detta. Problemet var alltså inte löst sjuksköterskorna hade inte tagit tillbaka sina uppsägningar. Detta var man dock från förbundets sida inte lika måna om att rapportera. Många efterlyste information och till sist kom en uppdatering, läget var kritiskt och ingenting löst.

Med andra ord en felinformation, liksom den som Peter på samma forum kom med om att man på USÖ sedan något år poxar de nyfödda barnen - vilket man inte gör enligt de politiker jag förra sommaren träffade.

OK ibland sker det snabba svängningar så information kan förändras, men då är det oerhört viktigt att gå ut och rapportera om detta. Har man ett forum med fler än 400 medlemmar är det ju ett ypperligt ställe att uppdatera på. Det går inte att informationen bara stannar uppe i toppen och att den inte sprids vidare, visserligen kanske man inte alltid har något nytt att informera om - MEN varför inte bara skriva det då, att läget är som innan men vi försöker fortfarande föra en dialog? Har man information så har man makt och jag anser att man har en skyldighet att föra vidare detta, för ovisshet är ibland värre än visshet, att inte veta. Så länge ingen heller vet så finns ingen möjlighet att agera, att försöka påverka att hitta möjligheter att förändra. Kanske är det så han vill ha det? Att stänga andra ute för att själv kunna ta åt sig äran? Tydligen något han gör ofta enligt källor och jag har ju även den erfarenheten efter att han klev in på USÖ och tog över dialogen efter det brev jag och andra föräldrar skrev.

I en tillvaro som gungar behövs klara och tydliga besked, kontinuerliga uppdateringar och informationsspridningar och en känsla av gemenskap och delaktighet. Det löser givetvis inte situationen i Lund men ingen behöver gissa vad som försiggår iallafall.

Läget är allvarligt och en interpellation är ställd till regeringen: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Hotad-barnsjukvard-i-Lund_H010303/