Att hitta bra böcker att läsa för barnen tycker jag är svårt. Helst ska det ju vara böcker som man som vuxen känner att man får ut något av också. Sen är det väl även så att då jag nu är inne på barn nummer tre så känns inte Mamma Mu och company så fräsch längre heller. Fast fick LillMucklan välja så skulle vi läsa samma bok om och om och om igen... Nej tack säger mamman, det är tillräckligt svårt att hålla sig vaken vid nattningarna som det är ändå. Efter att ett otal gånger fått bända upp sig själv ur juniorsängen på 170*70 som LillMucklan sover i så nej det är inte bekvämt att somna i den. Så böcker som inspirerar eller iallafall ger något nytt eftersökes.
Var i bokaffären för ett par veckor sedan för att leta efter något nytt, biblioteket känns inte som det tillför så mycket nu när det är kapitelböcker som gäller och nätshopping fungerar inte då jag köper böcker som jag köper vin - det ska vara tilltalande förpackningar. Jo jag vet utseendet är inte allt utan ibland är insidan viktigast, men böcker på nätet säger mig ingenting de är inte verkliga på något sätt och jag har ingen möjlighet att hålla i boken, klämma och känna.
LillMucklan stod länge och klämde och kände, tittade, bläddrade och funderade och sedan kom hon med boken "En annan resa". Jag kan förstå henne för jag gillar utsidan, efter ett par kvällar var jag fundersam över boken, stora stora filosofiska tankar samlade. Men LillMucklan gillade verkligen boken om Jättemyrsloken (för övrigt ett väldigt svårt ord för henne att säga) och Hasselmusen, kanske hade även mamman återigen undervärderat hur mycket tankar som pågick innanför det blonda svintoburret. Men någonstans på vägen började jag uppskatta tankarna, språket och det självklara i boken, för att inte tala om längden på kapitlen, precis lagom. LillMucklan som oftast annars gärna byter bok varje kväll och inte är så mycket för kapitelböcker började se fram emot nattningarna, att fortsätta läsa i boken. Men alla sagor blir ju all och även så denna bok, så stod vi utan bok.
Bokrean kom och tja rea är nog inte vad det än gång har varit kan jag kallt konstatera. Höll på att ge upp och gå hem då LillMucklan förtjust viftar med något ljuslila framför mig: "Titta mamma, titta - mer jättemyrskoloken.." och jo hon hade hittat ännu en bok. Och jag önskar att vi kanske hade börjat att läsa den, för då hade jag inte varit så tveksam till den andra. För såhär börjar "Konstiga djur".
"Alla säger att jag är konstig, tänkte jättemyrsloken.
"Du ser så konstig ut", säger de.
"Vad konstig du är, jättemyrslok"
Det beror väl på vad man jämför med, tänkte jättemyrsloken. Jämför man med ett lejon blir det förstås väldigt konstigt. Ett lejon är liksom en helt annan sak. Ett lejon ser ut som ett lejon, och man vet direkt att det är ett lejon när man ser det.
Ingenting annat.
Det mest normala som finns.
Men varför skulle man jämföra sig med ett lejon? En jättemyrslok borde jämföras med en jättemyrslok, tänkte jättemyrsloken, och då är jag inte konstig alls."
Tänk vad enkelt egentligen för det är ju precis såhär det är, att jämför jag mig med en massa smala människor då blir jag tjock eller konstig. Jämför sig barnen med någon annan så riskerar även de att bli konstiga. Varför räcker det inte bara med att vara jag eller vad är egentligen normalt? Vem har satt normen, att ha en massa ärr på magen är kanske inte normalt, det är nog egentligen ganska konstigt, udda eller avvikande - OM man bara är i grupp med andra som inte har ett ärr. Men om istället gruppen består av majoriteten barn med ärr och några få utan, ja då är ju det normalt och det andra konstigt.
Det här med gruppdynamik är så intressant om man tittar på det som fenomen, för oftast går det ganska fort för en konsensus att bildas. En klick blir den som bestämmer, sätter normer och genom detta även definierar vad som är konstigt, avvikande eller annorlunda. Genom detta hamnar en större klick utanför. Mänskligt beteende är det, för det är så det sociala samspelet ser ut.
Men någonstans, eller egentligen överallt i hela min kropp finns en längtan att skicka med alla mina döttrar det som jättemyrsloken uttrycker. Att du blir bara konstig utifrån vem eller vad du jämför dig med, att du är tillräcklig i dig själv, varken mer och varken mindre. Du behöver inte jämföra dig med andra, jämför dig bara med dig själv. För det finns ingen annan som du, och du är som ingen annan. Så varför ska du då jämföra dig med dem andra? Det blir orimligt, för handen på hjärtat, ingen har samma förutsättningar, inte ens syskon i samma familj, man föds med olika förmågor, man bemöts på olika sätt från familj, syskon eller på utifrån.
Tänk om detta vore det enda jag kunde förmedla just sista meningen att du och endast du kan jämföras med dig själv och då är ingenting konstigt alls - skulle jag lyckas i detta - då behöver jag nog inte lyckas med så mycket annat alls tänker jag. Detta samhälle med sina höga ideal och stora krav på individen, som att de egna kraven inte vore tillräckligt höga ändå och viljan att vara så mycket mer än allt det där man redan är.
Nå en liten. lång alldeles oundviklig utvikning - för er som vill läsa något inspirerande och kanske tankeväckande, även om barnen kanske inte riktigt är på det spåret än så kan jag varmt rekommendera dessa böcker. För även om barnen inte förstår det filosofiska så är språket varmt och medryckande och kan till och med få en LillMuckla med myror i rumpan att vilja få mer läst. Inte så illa tänker jag.
Det här med gruppdynamik är så intressant om man tittar på det som fenomen, för oftast går det ganska fort för en konsensus att bildas. En klick blir den som bestämmer, sätter normer och genom detta även definierar vad som är konstigt, avvikande eller annorlunda. Genom detta hamnar en större klick utanför. Mänskligt beteende är det, för det är så det sociala samspelet ser ut.
Men någonstans, eller egentligen överallt i hela min kropp finns en längtan att skicka med alla mina döttrar det som jättemyrsloken uttrycker. Att du blir bara konstig utifrån vem eller vad du jämför dig med, att du är tillräcklig i dig själv, varken mer och varken mindre. Du behöver inte jämföra dig med andra, jämför dig bara med dig själv. För det finns ingen annan som du, och du är som ingen annan. Så varför ska du då jämföra dig med dem andra? Det blir orimligt, för handen på hjärtat, ingen har samma förutsättningar, inte ens syskon i samma familj, man föds med olika förmågor, man bemöts på olika sätt från familj, syskon eller på utifrån.
Tänk om detta vore det enda jag kunde förmedla just sista meningen att du och endast du kan jämföras med dig själv och då är ingenting konstigt alls - skulle jag lyckas i detta - då behöver jag nog inte lyckas med så mycket annat alls tänker jag. Detta samhälle med sina höga ideal och stora krav på individen, som att de egna kraven inte vore tillräckligt höga ändå och viljan att vara så mycket mer än allt det där man redan är.
Nå en liten. lång alldeles oundviklig utvikning - för er som vill läsa något inspirerande och kanske tankeväckande, även om barnen kanske inte riktigt är på det spåret än så kan jag varmt rekommendera dessa böcker. För även om barnen inte förstår det filosofiska så är språket varmt och medryckande och kan till och med få en LillMuckla med myror i rumpan att vilja få mer läst. Inte så illa tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar