VIP-loungen

Då vi hade blivit strandsatta på flygplatsen med det lilla flygplanet fast vid sin gate och den tjocka dimman omkring oss hade vi turen att få bli inkvarterade i VIP-loungen. Eller som det kallas till vardags - Ronald McDonald huset. (i min text förkortat till Ronald)

Jag tror inte att det finns ord som räcker till att beskriva vad det huset innebar för oss, utan det hade vi nog varit mer trasiga än vad vi är idag. Tänk er möjligheten att trots att ni är långt hemifrån så erbjuds ni ändå möjligheten till ett "vardagsliv". Hade vi bott på hotell och tvingats åka fram och tillbaka på dagarna utan de där vanliga göromålen tror jag vi hade blivit knäckta. Att faktiskt få gå ifrån en stund och laga mat, nåja laga och laga, jag tror vi levde på pasta, bacon och créme fraiche varianter i de tre veckorna vi bodde i huset. Men möjligheten finns där, du har ditt kylskåp - fullproppat med comfort food. Det finns gemensamhetsytor, med spel, böcker och en stor fin uteplats. Är man ledsen behöver man inte försöka hålla ansiktet, de som bor i huset bor där av en anledning och man är inget ufo om tårarna trillar och ingen tittar konstigt på en när man sitter och nervöst fingrar på mobilen (som givetvis inte ringer när man vill att den ska ringa).

Med de sagt så vill jag att ni som läser bloggen och inte har erfarenhet av dessa hus kan ta en liten stund och klicka på länken ovan och läsa om dem. För husen gör skillnad, de ger iallafall en liten känsla av normalitet och lugn i allt det andra, ett ställe att andas och rensa huvudet från dimman. Jag vill även be er att nästa gång ni går på McDonalds och det kanske blir någon krona över i växel, snälla stoppa den då i insamlingslådan, eller så passar ni att gå på McDonalds nästa gång de har en drive för Ronald McDonald barnfond - för just den lilla slanten kan göra skillnad. Jo jag vet, det finns så många behjärtansvärda saker att skänka pengar till och man måste följa hjärtat så är det...

Vi blev inkvarterade på rummet "Tigern" vilket vi tog som ett bra omen, ett starkt, smidigt kattdjur. Är det inte lite intressant att man i vårt sekulariserade samhälle ändå letar efter järtecken, använder sig av totem eller ger barnen starka namn. Kanske måste ens liv ställas på ända ordenligt innan man funderar över allt detta, innan man börjar fundera på hur livet och allt däremellan är sammansatt. Vi gick och köpte den största och färggrannaste tigern vi kunde uppbåda, ett litet totem till Prinsessan att pigga upp i allt det vita.

Förutom att man tar till sig totemdjur och andra saker så utesluts helt plötsligt vissa ord utesluts ur ens vokabulär sjukt(bra), dö(gott) och mammas lilla hjärta får plötsligt en helt ny innebörd. Man (eller läs jag) blev lite lätt skrockfull, vissa tankar förbjuds och man vågar inte riktigt hoppas på vissa saker, för tänk om turen tar slut tills att Prinsessan verkligen behöver den? Plötsligt förstår man hur lätt OCD-beteenden kan ta fart, för tänk om jag bara vrider på kranen en gång till eller gör något bakvänt så måste det ju återställa den kosmiska balansen och plötsligt kanske Prinsessan är helt frisk. Fick man inte en fullt så god pizza till middag så kunde det tolkas på väldigt många sätt, antingen så skulle något inte gå bra eller så skulle något gå jättebra för att man just fått den där dåliga pizzan. Nu hoppas jag att ni förstår på ett ungefär hur pass mycket det där molnet påverkar ens tankar, för detta är inte på något sätt klara eller förnuftiga tankar. Det är tankar som baseras på rädsla och ovisshet.