Jul på sjukhuset

Eget rum fick vi dagen innan julafton, så Prinsessan och jag hade sovit tillsammans på rum 10, jag vill inte säga att vi sov gott, för det var ett grymt springande från sjuksköterskorna, kontroller och mediciner. Så snart jag hade lyckats få Prinsessan att somna om kom de springande med sin ficklampa och började dra i henne. Då Prinsessan sov som en utslagen bläckfisk över hela mig så måste de först försiktigt lossa på hennes sugkoppar, förlåt jag menar små händer. Det var meckigt och när julaftonsmorgon började gry var jag lika sur och butter som det grådisiga vädret utanför.

Humöret blev väl heller inte bättre då jag hade dåligt samvete för storasyster som var kvar hemma. Vi hade frågat henne om hon inte skulle komma ner till oss men hon orkade inte resa ner igen och vi hoppades ju snart på att vara hemma så vi skulle ses snart igen ändå.

Humöret gick från grått till svart när underbara släktingar gav oss skuldkänslor för att vi sabbade deras jul, då vi inte kunde närvara och fira med alla andra. Jomenvisst att fira jul på 323:an var ju ett självklart val för vår del och vidare hade vi ju även valt att få ett hjärtsjukt barn, eller inte...

När jag så stötte på sur-och klagpatrullen när man dukade upp till julbord var detta alltså bara grädde på moset. Så vi retirerade in på rummet och satte på dumburken. Rastlös var jag, sjukt rastlös, kände att jag skulle behöva ut och röra på mig...

Någonstans i allt detta gråsvarta snurrar maken in med julklappar, mängder av julklappar, inte så att han hade varit iväg och shoppat utan vi hade fått en massa saker, förstår ni, bara sådär, hade vi fått julklappar av snälla människor...

Ronald McDonald barnfond hade sponsrat en del julklappar och sedan hade även Mattias Håkansson stiftelse skänkt julmat och presenter, både till stor och liten..

(neeeej nu har jag jobbat halva morgonen på att ladda upp en film då Prinsessan öppnade paket men nu ger jag upp... får se om blogger vaknar till liv senare)

Hursomhelst, maken kom indansande med en av de största fruktkorgar jag någonsin har sett, ett tag funderade jag på om han hade stulit någon gemensam fruktkorg eller så, fast det var tydligen inte fallet, färsk frukt och choklad, två paket till Prinsessan, en sjukt stor marsipangris, en necessär med hudvårdsprodukter och jag kommer inte ihåg allt.

Sedan kom jultomten själv, Mattias Håkansson och vet ni vad Prinsessan fick av honom? Jo den allra käraste ägodel hon nu har - Sessan en björn som då var vackert ljusbrun, lurvig och med en guldkrona... Tittar ni på min avatarbild så ser ni hur Sessan ser ut i dagens läge. Sessans nuvarande status får mig att nostalgiskt minnas Trasdockorna:

En Sessan som är både lite trasig och fnasig i kanterna i dagens läge, vilket kommer ifrån alltför mycket kärlek och en vilja från Prinsessans sida att visa Sessan så mycket som bara går att se av den stora vida världen. Vet inte hur många gånger Sessan fått åka runt runt i tvättmaskinen, med Prinsessan gråtandes på andra sidan av glaset, med sin lilla hand tryckt mot glasrutan. Det slutade med att jag började tvätta Sessan inlindad i ett örngott så vi inte skulle behöva se hennes lilla ansikte snurra runt runt i maskinen.

Julafton slutade iallafall i en djup tacksamhet till alla de människor som skänker av sin värdefulla tid för att försöka förgylla någon annans vardag. Jag tror att om fler av oss började ge istället för att räkna med att bara få ta emot så skulle tillvaron för väldigt många se annorlunda ut. Nu tänker jag inte främst på materiella ting, utan ett lyssnande öra, ett par minuter av sin tid, en hjälpsam hand och omtanke om de man har i sin närhet.

Det är inte alltid den som har mest som ger de mest generösa gåvorna utan det är den som tar av det lilla han eller hon har och ger med hjärtat.