Eller snart iallafall, första advent igår och barnen dekorerade pepparkakor, i år har vi faktiskt också julpyntat i huset. Fast julpyntat är säkert relativt om man jämför, men för oss är det en 100%-ig uppryckning. Jag har aldrig varit så jättemycket för jul, eller jo jag har gillat allt julpyssel och stök inför julen, bakning, matlagning, godistillverkning.
Men själva julen har mest varit ett antiklimax.
Jag tycker inte om konsumtionshysterin och jag tycker inte om alla måsten. Jag blir ledsen när jag hör om barnens kravlistor, förlåt jag menar naturligtvis önskelistor. Givetvis ska barnen få önska sig saker och givetvis ska de få drömma och längta. Men jag tror att alldeles för många barn faktiskt förväntar sig att få precis allting som står på den där listan. När vi kom hem från Gbg i januari -08 väntade flera kassar med julklappar till oss, jag överdriver inte här. Jag tycker om att få paket, det gör jag, det gör nog de flesta.
Jag blev faktiskt illamående över alla klapparna, jag kände mig lite köpt, som att kärlek så lätt kan ersättas med gåvor. Det kan det inte, inte på någon nivå alls. Det faller inom samma kategori som när en felande part kommer hem med en gåva som ursäkt, blommor eller choklad är väl vanligast, men utan att säga de där viktiga orden. Ursäkta. Förlåt. Jag gjorde fel.
I min värld kan man visa kärlek på så många andra sätt.
Ett enkelt litet sms med texten vi tänker på er - utan något skuldbeläggande.
Kanske lite hemlagad mat i kylskåpet då vi kom hem.
Att man ställer upp och hjälper till med som behöver göras, utan gnäll och elaka ord.
Att man bara finns där och lånar sin axel och lyssnande öra, kanske sätter sina egna behov åt sidan ett slag
För mig är jul ett tillfälle att samlas och äta god mat tillsammans och bara vara. Visst jag gillar att ha skinka och hembakt limpa på julbordet men inte ens det är värt om någon stressar runt och har ångest för att allt måste vara perfekt. Men varför måste det vara så perfekt? Gissningsvis så bjuder vi in våra nära och kära, det är ingen anställningsintervju med prestationskrav. Eller är det så att våra nära och nära är våra största kritiker? Att det julen inte är så gemytlig som alla vill få den att vara? Att många människor faktiskt känner ångest, oro, tvång inför julen. Att man måste prestera och att man måste göra saker för att andra inte ska bli sårade. Vilket i min meningen går tvärsemot julandan, där man ska bli accepterad för den man är och man ska tänka på sin nästa. Ge kärlek och förståelse.
Jag skulle även vilja be er om att kanske fundera lite över alla de leksaker och presenter ni ska köpa till barn och familj, allt kanske inte är nödvändigt. Inte så att jag inte förstår känslan av att man vill unna sina barn allt och lite till. Eller för oss med sjuka barn att man på något sätt vill döva ångesten eller kanske bara att man känner att man vill kompensera barnet för allt det varit igenom. Men det går inte, även om jag mången gång hade önskat att det hade gått, för det hade ju självklart varit mycket mindre komplicerat då. Det är fortfarande den där kramen, pussen, medkänslan eller delaktigheten i barnets lek som är det viktigaste i deras värld. Jag vet hur det värmer hjärtat när barnet glädjestrålande öppnar paketet med just den där saken som han eller hon önskat så länge. Men istället för den där julklappen extra så kanske ni skulle fundera på om barnet verkligen "behöver" den leksaken, för bara några få pengar kan man göra lite skillnad för dem som inte har så mycket. Unicef har bland annat en gåvoshop där du kan köpa 40 doser poliovaccin för 56kr. Det finns många andra behjärtansvärda projekt som inte kostar många kronor, för jag vet att alla inte har det så fett. Kanske bara samla ihop lite växelpengar och gå in på McDonalds och lägga dem i Ronald McDonalds barnfonds insamling?
Att sprida lite av omtanken och kärleken. Jag tror att den känslan får en att må gott ganska länge.
Prinsessan ser fram emot julen, det har hon gjort ganska länge. Lilla spöket Laban tillhör hennes favoriter och vi har nog sett avsnittet där Laban firar jul otaliga gånger, såpass att jag kan dialogen utantill numer. Men någonstans i allt detta uppfattade hon att till jul kommer Tomten och för att Tomten ska komma så ska det vara snö ute. Tja vi hade ju vårt första snöoväder i början av november, vilket fick en liten Prinsessa att ställa sig med näsan tätt tryckt mot fönsterrutan och undra när nu Tomten skulle komma. Det har varit en lång väntan, full med tjat, för jag vet egentligen inte riktigt vad hon förväntar sig av Tomten. Det har varit lite diffusa önskemål om att Tomten iallafall ska komma med paket. Så idag satte sig maken ned med Prinsessan och LillMucklan och skrev brev till Tomten. Så här stod det i Prinsessans brev:
Hej Tomten!
Jag heter Vera och har varit snäll i år.
I år har jag opererat mitt hjärta.
Det gick bra och nu är jag glad.
Jag önskar mig nya kritor och en fiskbok.
Ha det bra!
Vera
(under detta hade hon ritat en bild på tomten)
En mycket stolt tjej bar sedan iväg sitt brev för att köpa frimärke och lägga på lådan. I övermorgon är det 1:a december och då har jag köpt varsin paketkalender till tjejerna. För att det lättare ska bli att visa hur lång tid det är kvar till julafton. För jag gissar att det kommer att vara mycket mera tjat på Prinsessan fram tills dess. Även om hon inte riktigt verkar ha koll på allt detta med jul och firande. Fast en fiskbok och lite kritor ska nog vi, förlåt Tomten, lyckas trolla fram. Underbart med barns fantasi och inlevelseförmåga, för Prinsessan är Tomten en reell person, lika riktig som Pippi och Laban.
Jag önskar er alla en förhållandevis stressfri december och ställ inte för höga krav på er själva. För julen kommer oavsett om allt är klart eller inte och det kan faktiskt bli en fantastisk dag utan skinka, bara de personer man älskar och tycker om är närvarande!
Men själva julen har mest varit ett antiklimax.
Jag tycker inte om konsumtionshysterin och jag tycker inte om alla måsten. Jag blir ledsen när jag hör om barnens kravlistor, förlåt jag menar naturligtvis önskelistor. Givetvis ska barnen få önska sig saker och givetvis ska de få drömma och längta. Men jag tror att alldeles för många barn faktiskt förväntar sig att få precis allting som står på den där listan. När vi kom hem från Gbg i januari -08 väntade flera kassar med julklappar till oss, jag överdriver inte här. Jag tycker om att få paket, det gör jag, det gör nog de flesta.
Jag blev faktiskt illamående över alla klapparna, jag kände mig lite köpt, som att kärlek så lätt kan ersättas med gåvor. Det kan det inte, inte på någon nivå alls. Det faller inom samma kategori som när en felande part kommer hem med en gåva som ursäkt, blommor eller choklad är väl vanligast, men utan att säga de där viktiga orden. Ursäkta. Förlåt. Jag gjorde fel.
I min värld kan man visa kärlek på så många andra sätt.
Ett enkelt litet sms med texten vi tänker på er - utan något skuldbeläggande.
Kanske lite hemlagad mat i kylskåpet då vi kom hem.
Att man ställer upp och hjälper till med som behöver göras, utan gnäll och elaka ord.
Att man bara finns där och lånar sin axel och lyssnande öra, kanske sätter sina egna behov åt sidan ett slag
För mig är jul ett tillfälle att samlas och äta god mat tillsammans och bara vara. Visst jag gillar att ha skinka och hembakt limpa på julbordet men inte ens det är värt om någon stressar runt och har ångest för att allt måste vara perfekt. Men varför måste det vara så perfekt? Gissningsvis så bjuder vi in våra nära och kära, det är ingen anställningsintervju med prestationskrav. Eller är det så att våra nära och nära är våra största kritiker? Att det julen inte är så gemytlig som alla vill få den att vara? Att många människor faktiskt känner ångest, oro, tvång inför julen. Att man måste prestera och att man måste göra saker för att andra inte ska bli sårade. Vilket i min meningen går tvärsemot julandan, där man ska bli accepterad för den man är och man ska tänka på sin nästa. Ge kärlek och förståelse.
Jag skulle även vilja be er om att kanske fundera lite över alla de leksaker och presenter ni ska köpa till barn och familj, allt kanske inte är nödvändigt. Inte så att jag inte förstår känslan av att man vill unna sina barn allt och lite till. Eller för oss med sjuka barn att man på något sätt vill döva ångesten eller kanske bara att man känner att man vill kompensera barnet för allt det varit igenom. Men det går inte, även om jag mången gång hade önskat att det hade gått, för det hade ju självklart varit mycket mindre komplicerat då. Det är fortfarande den där kramen, pussen, medkänslan eller delaktigheten i barnets lek som är det viktigaste i deras värld. Jag vet hur det värmer hjärtat när barnet glädjestrålande öppnar paketet med just den där saken som han eller hon önskat så länge. Men istället för den där julklappen extra så kanske ni skulle fundera på om barnet verkligen "behöver" den leksaken, för bara några få pengar kan man göra lite skillnad för dem som inte har så mycket. Unicef har bland annat en gåvoshop där du kan köpa 40 doser poliovaccin för 56kr. Det finns många andra behjärtansvärda projekt som inte kostar många kronor, för jag vet att alla inte har det så fett. Kanske bara samla ihop lite växelpengar och gå in på McDonalds och lägga dem i Ronald McDonalds barnfonds insamling?
Att sprida lite av omtanken och kärleken. Jag tror att den känslan får en att må gott ganska länge.
Prinsessan ser fram emot julen, det har hon gjort ganska länge. Lilla spöket Laban tillhör hennes favoriter och vi har nog sett avsnittet där Laban firar jul otaliga gånger, såpass att jag kan dialogen utantill numer. Men någonstans i allt detta uppfattade hon att till jul kommer Tomten och för att Tomten ska komma så ska det vara snö ute. Tja vi hade ju vårt första snöoväder i början av november, vilket fick en liten Prinsessa att ställa sig med näsan tätt tryckt mot fönsterrutan och undra när nu Tomten skulle komma. Det har varit en lång väntan, full med tjat, för jag vet egentligen inte riktigt vad hon förväntar sig av Tomten. Det har varit lite diffusa önskemål om att Tomten iallafall ska komma med paket. Så idag satte sig maken ned med Prinsessan och LillMucklan och skrev brev till Tomten. Så här stod det i Prinsessans brev:
Hej Tomten!
Jag heter Vera och har varit snäll i år.
I år har jag opererat mitt hjärta.
Det gick bra och nu är jag glad.
Jag önskar mig nya kritor och en fiskbok.
Ha det bra!
Vera
(under detta hade hon ritat en bild på tomten)
En mycket stolt tjej bar sedan iväg sitt brev för att köpa frimärke och lägga på lådan. I övermorgon är det 1:a december och då har jag köpt varsin paketkalender till tjejerna. För att det lättare ska bli att visa hur lång tid det är kvar till julafton. För jag gissar att det kommer att vara mycket mera tjat på Prinsessan fram tills dess. Även om hon inte riktigt verkar ha koll på allt detta med jul och firande. Fast en fiskbok och lite kritor ska nog vi, förlåt Tomten, lyckas trolla fram. Underbart med barns fantasi och inlevelseförmåga, för Prinsessan är Tomten en reell person, lika riktig som Pippi och Laban.
Jag önskar er alla en förhållandevis stressfri december och ställ inte för höga krav på er själva. För julen kommer oavsett om allt är klart eller inte och det kan faktiskt bli en fantastisk dag utan skinka, bara de personer man älskar och tycker om är närvarande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar