Presenter, paket och tårta

En liten, stor 4-åring fick vi i huset igår. Tänk så många gånger vi funderat på om vi skulle ta oss dit där vi är idag. Många omvägar och det känns fortfarande som vi färdas kors och tvärs, men 4-år, det är stort. Det märks särskilt när hon funderar och resonerar, stora tankar i ett litet huvud.

Prinsessan har länge förberett sin födelsedag, eller hon har snarare förklarat för oss att om man ska fira födelsedag då behövs det en tårta och presenter... och kanske även paket. För av någon anledning har Prinsessan gjort en distinktion mellan paket och presenter. Det blev väl sedan lite förvirrat då Prinsessan undrade om hon inte behövde ringa Tomten för att berätta vad hon önskade sig. Fick sätta mig ner och förklara att födelsedagar och julafton är två skilda saker, något som fick det att börja lysa i Prinsessans ögon. Ett litet ljus som innebär att hon kört en dubbelplanering, födelsedag och julafton i ett.

"Titta mamma, sånt här ska vi ha när vi bakar till jul" - karamellfärg

"Titta mamma, kan vi ringa jultomten för jag önskar en sån där" - Blixten McQueen bil som mamman tycker är oskäligt dyr

"Mamma ska vi baka papparkaker? Så blir det kanske jul snart"

"Vi måste köpa prassligt papper också att klippa i...."

En nöjd liten tjej som numer är stolt ägare till en sparkcykel, nytt tåg till tågbanan och lite räls, prinsesskläder till dockan - för ingen vågar köpa prinsesskläder till Prinsessan. För misstanken är stor att det kommer bli stora konflikter då klänningen ska av, då den måste tvättas eller man ska sova. Även lite pengar så Prinsessan får åka och träffa Pippi, Lotta, Emil och Madicken på Astrid Lindgrens värld, något hon pratat om sedan förra året då vi var där - en resa som hon planerade och såg framemot så snart hennes hjärta var lagat igen. Lottas cykel var något som höll humöret uppe någorlunda när vi var nere i Göteborg för operation och det var en av de första sakerna Prinsessan pratade om när hon vaknade efter operationen. 

Just nu sitter barnen i lekrummet och kör med de nya tågen och bygger - själv sitter jag i vardagsrummet med ont i magen. Den här tiden för fyra år sedan hade storasyster precis varit på besök och träffat lillasyster, maken skjutsade henne till skolan och skulle ta en dusch - då under den tiden går läkaren ronden för tidigt. Han lyssnar snabbt på Prinsessan, konstaterar att han vill titta mer på henne och ber mig ringa tillbaka maken. Sedan satte karusellen igång...

4 år sedan vår hjärtis föddes, 4 år sedan vårt liv vändes på ända och även om Prinsessan nu ska må bra så tickar ändå en oro inombords. För Prinsessan är seg, blå om läpparna och jag gillar inte andningen, tre månader för sent så får vi äntligen ett ultraljud nästa vecka. September är en månad som ändå är så besudlad med oro och dåliga minnen så det känns inte bra, inte alls inför detta ultraljud, men det är bara att hålla tummarna och hoppas att jag har fel. Jag skulle bara så gärna vilja se att vardagen tar över och att vi kan få bygga nya minnen, minnen av en lugnare period, även om de andra minnena alltid kommer att vara med oss.

Som om i ett kalejdoskop

Ibland känns tillvaron så fragmentarisk och ogreppbar, den finns där alldeles inom synhåll men den går inte att greppa helt ändå. När jag lägger pussel försöker jag alltid att lägga kantbitarna först för att få till en ram. En ram vilken ska fyllas med innehåll, färger, former och bit för bit pusslas ihop. 

Men hur gör man då när vissa kantbitar saknas eller har hamnat på fel ställen. Ramen gapar då tom på sina ställen och pusselbitarna hittar inte riktigt sin plats. Visst vissa bitar kan man ganska snabbt bygga ihop, de med distinkta färger, former eller kännetecken. Så är det i verkligheten också, vi ser mönster, orsak-verkan och kopplar sedan ihop detta. Men om vi inte har ramen ikring så flyter denna eller dessa små öar av pusselbitar fritt och bildar ingen helhet. 

 

Dessa små öar av information eller vad de än månde vara flyter alltså fritt och nästa gång du vrider på kalejdoskopet så rasslar det till och en ny bild och verklighet visar upp sig. Ett repetitivt mönster, ett mönster som aldrig kan brytas, det enda som spelar roll är hur fort eller långsamt du vrider på kalejdoskopet. Men mönstret kommer alltid att finnas och så fungerar det väl för oss människor vi vill gärna se mönster i tillvaron, för detta hjälper oss att sortera, hantera och lagra i rätt fack, helt enkelt att förstå tillvaron. Men dessa mönster kan ändå kännas lösryckta, för vissa delar av mönstret kan lätt flyta i andra bitar, som kan höra ihop med någon annan förklaring och som kan bero på en tredje sak.... och så vrids kalejdoskopet ett varv hit eller dit och så ändras mönstret och förutsättningarna.

Ibland skulle jag bara vilja få raka svar på vissa frågor, inga gissningar eller generaliseringar utan raka svar. Jag skulle vilja veta, jag skulle vilja ha några ramar att arbeta utifrån, som med ett pussel, ett pussel som har en chans att bli klart, ett pussel med ett färdigt innehåll som inte ändras såsom ett kalejdoskop gör när någon skakar lite på det. Jag skulle vilja stå där fast förankrad i det jag vet är rätt och det som är och ändå så kommer tvivel och funderingar, på vad som är rätt och vad kanske inte alls hör ihop. Stänga öronen för kommentarer, inte vara så kvinnlig och dras med detta konstanta dåliga samvete eller känsla av att man gör fel hur man än vänder sig och så enormt benägen att suga åt sig varje uns av kritik eller ifrågasättande. Trots att man vet att det inte har någon grund. Jag skulle vilja besvara allt sånt med ett litet leende och:" Jasså du tycker så, vad intressant" och med det uttalandet bara döda konversationen, för sedan finns inte mycket att fylla på med. 

Men mest av allt skulle jag vilja veta, få svar och verktyg så att vår tillvaro kan få de ramar som behövs.

Små kaniner i morotslandet

Sommaren är nästan slut, iallafall om man får tro vädret, även om det varit någon riktigt varm och skön dag denna veckan. När sommaren tar slut så börjar även bären att sina, det finns visserligen enstaka björnbär, tomater och smultron kvar. Men inte i de mängder som erbjöds i början av sommaren. 

Om man då är ett litet företagsamt barn, ett barn som förser sig med allt som går att äta ute - mycket på gott och ont, vad gör man då? 

Jo nästa logiska ställe är ju givetvis morotslandet, eller?

Är man än mer företagsam så får man mamman att ställa upp poolen - för man är ju så väldans badsugen. Fast det verkliga behovet för poolen insåg mamman sedan, jordiga morötter behövde ju sköljas av någonstans. I poolen satt sedan två små mätta och belåtna barn och runt poolen låg det morotsblast i drivor. 

Tja värre kunde de nog välja att äta gissar jag. Men att gå ut med LillMucklan är lite plågsamt emellanåt, för plötsligt försvinner hon bara, är vi ute på gården så bakom huset eller parkeringen och i skogen blir hon bara sittandes. Det finns ju så mycket att äta överallt och nu är det inte så mycket bär, förutom blåbären i skogen då, utan större frukter, äpplen, päron och så morötterna då.

Har man med sig cykeln kan man även bärga hem mycket frukt, man skulle ju kunna tro att hon ingen mat får hemma.

En elefant balanserade...

... och sen slank han ner i diket...

Ja då är väl jag elefanten och till vardags är jag inte speciellt smidig direkt. Men sista veckan har varit helt hysterisk för händerna lyder inte riktigt och det betyder en massa spill, kladd och irritation. Det går väl an när man är ensam hemma för då är det ingen som ser, förutom jag själv då och det kan ju vara nog så plågsamt. Värre är när man står på en publik plats och börjar fippla med saker, som när vi var på Coop och limpan liksom bara studsade upp i luften - jag efter och försöker fånga och den studsar ett par varv till. Helt hysteriskt, varför gör man så? Jagar efter och försöker balansera, för en brödlimpa kommer inte att gå sönder, så vore väl bättre om den fick dimpa i golv. Men nejdå så långt tänker man inte när man springer där som tagen ur någon av de tidiga game&watch spelen, redo att fånga människor som hoppar ur en brinnande byggnad. Med gulliganerna runt fötterna är man även ganska begränsad, för helt plötsligt så tar det stopp och man är ju livrädd att trilla över dem. 

Balanserar jag inte bröd så får alla kort i plånboken för sig att de ska smita, samtidigt, nu vet jag inte hur det ser ut i era plånböcker men jag har kort till förbannelse. Jag undrar fortfarande varför varje enskild kedja envisas med att ge ut ett eget klubbkort, ett kort som jag 9 av 10 gånger ändå glömmer hemma, för de får liksom inte plats i plånboken. Det vore så mycket bättre om man kunde "ladda" på en funktion på bankkortet, jag tror att OKQ8 har den funktionen till exempel, att kortet liksom blir kopplat mot affären. Men för att åka och handla krävs minst tre kort som det ser ut just nu, bankkort, körkort och Coop medmera och kort som liksom skvalpar omkring i en alltför uttöjd plånbok. En hastig rörelse och rassel, kort på golvet, inte bra, inte bra alls... särskilt inte om man då sedan toppar detta med limpjonglering.

Jag lider alltså av släppen just nu, som min mormor kallade det, en enorm fumlighet som jag misstänker är kopplad till sista veckans avsaknad av sömn. För det har varit ledset och ynkligt, många besök och saker att göra och egentligen vet vi ju att har vi större saker att göra så måste vi dra ned på annat. Så är det och vi vet det, i vanliga fall möblerar vi om kring dessa besök och utflykter, för att det inte ska bli för mycket. Det är just denna ommöblering och anpassning av vardagen för att klara vissa saker som gör mig rent ut sak tvärilsk när dessa saker sedan inte blir av. För då kan en hel vecka ha gått utan att man kunnat hitta på något extra och inte ens tagit med Prinsessan för att handla. Vi har sedan den förberedelse som krävs för Prinsessan, att få prata igenom vad som ska hända och vad som ska göras. För oss så hänger tillvaron mycket på Prinsessans mående eller icke-mående och det styr vad vi som familj orkar ta oss för, eller har möjligheter att göra. Men förra veckan körde vi på fullt ut och tja det blev ju som det blev.

Händelsekedjan är egentligen ganska komisk, för Prinsessan vaknar och panikskriker på natten, vilket i sin tur väcker LillMucklan som sömndrucken sätter sig upp. När så båda barnen är "vakna" då ser katten sin chans, för han kan ju faktiskt missa något om han sover. Med ett spinnande som skulle göra ett lejon grönt av avundsjuka så kommer han smygandes, för att leka och kela. Det konstiga är ju bara att barnen inte alls är så glada där uppe i sängen när han är så mysig, inte på långt när lika glada och mysiga som de är på dagen när han visar denna sida. Katten blir förvirrad när han möts av ilskna rop:"Ta bort han mamma" och sedan är karusellen igång med en katt som studsar runt och helst av alla skulle vilja ligga på min mage och bli kliad. Fast min mage är ockuperad, ockuperad av mina små bläckfiskar som slingrat sig nära och tätt in till, bläckfiskar som inte alls vill dela med sig till en kelsjuk katt. Katten på råttan och råttan på repet och repet på... fast i detta fall kanske det är tvärtom?

Små blåa ben och armar

Vi var och badade i onsdags, äntligen igen, till min fasa såg jag då Prinsessans små blåa ben och armar. Av någon anledning så ser man alla blåmärken så mycket tydligare där innan badet, kanske är det de ljusblå väggarna som plockar upp färgen. Eller kanske Prinsessans nakenhet, den taniga lilla kroppen som nästan är täckt med blåa, lila och gröna märken. Det vill säga blåmärken i alla dess stadier. Visst då skulle man säkert kunna säga att då har Prinsessan haft kul och farit runt, fast det är ganska långt ifrån sanningen. Visserligen far hon runt och klättrar och undersöker men hon är långt ifrån ett aktivt barn.

Av någon anledning så fotograferas inte blåmärken såväl, men kan säga att alla mörkare områden och knäna är täckta med blått. Även baksidan av armarna, armbågarna och ryggen. Ändå ligger Prinsessan inte så högt i sitt INR-värde just nu. Fast lite högre ligger hon för den stora tjejen har beslutat sig för att hon ska försöka svälja sina tabletter istället för att de ska lösas upp i vatten. För det smakar tydligen riktigt blä, enligt Prinsessan att lösa dem i vatten. 

Givetvis ville vi hjälpa Prinsessan att försöka svälja dem hela, men hur i 17 lär man ett barn att svälja?
Så jag frågade på nätet, hur andra lärt sig barn att svälja tabletter. Många idéer och förslag fick vi, några förslag var annars att lösa tabletten i saft, lägga den hel i yoghurt osv. Själv funderade jag på denna produkt MedCoat, där tabletterna drageras med ett citronsmakande "skal" och sedan enkelt ska kunna sväljas ner. Då Prinsessan är väldigt känslig med smaker och oron finns att om man blandar medicin i smaker hon gillar så kommer hon att associera den smaken med att hon tar medicin. Så det gällde att hitta någon som hon gillade men samtidigt att det inte spelade så stor roll om vi "brände" den smaken. Just nu har vi tur och Prinsessan tar hela tabletter 5 dagar i veckan, så då testade vi att lägga tabletten i en liten klick sylt. Vi visade Prinsessan vad vi gjorde, denna klick med sylt och tablett stoppade sedan Prinsessan i munnen och sväljer ned med lite saft. Väldigt smidigt faktiskt och istället för att ha ett spottande och fräsande barn och medicin överallt, förutom där den ska vara så slinker den ned. Vad enkelt det mesta är när barnen är med på noterna och vill. Vad mycket enklare en del saker är när man kan resonera med barnen, för Prinsessan är ju absolut inte korkad utan hon inser ju också att detta är bra mycket smidigare än innan.

Fast som jag skrev i ett inlägg för någon vecka sedan så känns det baske mig inte kul att peta i henne denna medicin, det gör det verkligen inte. Ungen ser ju helt misshandlad ut och jag kan inte låta bli att fundera på om det inte gör ont, när man rör sig, när hon kommer emot blåmärkena och om hela hennes lilla kropp känns lika mörbultad som den ser ut.

Jag är en stor tjej nu

Ibland funderar jag på om Prinsessan påverkats mer av sjukhuset än vad vi från början trott, att ketchupfenomenet verkligen har kletat av sig på henne. För med Prinsessan så är det allt eller inget och när hon väl bestämt sig för att göra något så fungerar det bra. Som när hon skulle lära sig gå, plötsligt en dag släppte hon bara taget och klev iväg en tio steg rakt ut på golvet, dagen efter ökades detta och sedan gick Prinsessan. 

Prinsessan har länge varit irriterad och tyckt att nattblöjan varit äcklig, den har hängt vid knävecken när hon vaknat, knappt så att den har hållt ihop - så visst den har verkligen inte varit trevlig. Jag förstår henne verkligen, så många gånger har vi då istället bytt blöja på henne på natten, även om Prinsessan helst velat vara utan. Men med drygt sex dl välling i magen så har Prinsessan inte haft en suck, särskilt inte som hon är så mycket vaken nattetid. Vi har försökt men det har ändå slutat med stor översvämning i Prinsessans säng, något som inte hjälpt upp nattsömnen alls. Men så kommer lilla kloka underbara Prinsessan med ett förslag, hon ska inte dricka så mycket välling alls, för hon vill verkligen inte ha en blöja. Vi delar upp nattvällingen på två med hälften av mängden och jag tror att vi springer och kissar Prinsessan tre, fyra gånger de första nätterna. Något som gör Prinsessan jättetrött, men ändå oerhört stolt för hon slipper nattblöjan, så som bara stora tjejer gör. Vi inser att vi måste dra ner ännu mer på vällingen och det går bra, sedan efter någon vecka väljer Prinsessan själv att sluta med vällingen och har nu på en månad, peppar, peppar, bara svämmat över sängen någon enstaka gång. 

Nackdelen med detta är att på en månad har Prinsessan tappat ett halvt kilo i vikt, mycket vikt på en redan liten mager kropp, så nu ser vi återigen revbenen på henne. Det är nästan så att jag blir gråtfärdig när jag ser henne utan tröja. Visserligen äter hon något bättre på dagarna, men oron finns ändå där, vad händer om hon börjar vägra mat på dagen igen? För Prinsessan är en periodare när det gäller mat, som allt med henne egentligen, allt eller inget. Samtidigt så har hon beslutat om att sluta med vällingen själv och det måste vi stötta och ja för hennes små tänder så är det nog bra att vi slutat med den. 

En annan positiv effekt med att vällingen försvann är att ungefär en vecka efter att hon slutat så började Prinsessan bajsa på toaletten. En del av det är att stora tjejer inte har blöja på sig, det andra som jag misstänkt länge är att vällingen verkligen fått hennes oroliga mage i olag. Prinsessan som tidigare med mycket möda och stort besvär bajsat en gång i veckan kanske bajsar nu en eller två gånger per dag. Så alla käcka kommentarer om att det finns de barn som bara behöver bajsa var tredje eller fjärde dag, eller kanske mer sällan än så - släng er i väggen säger jag. För tydligen har Prinsessan haft ett behov av att bajsa oftare än så. Åh vad arg jag blir för välling var något jag aldrig egentligen ville att hon skulle dricka, men det är ju något som barn "ska" göra och blablabla. Ännu argare blir jag för vi har ju verkligen bråkat om hennes lilla mage i omgångar, men ingenting har hjälpt. Visserligen är magen fortfarande orolig, men nu blir hon ju inte svullen på samma sätt då hon går på toaletten regelbundet.

Fast sen besöket på BUP i torsdags fungerar inte den lilla magen alls, efter att i tre veckor ha fungerat klockrent. Bara jag som ser samband? Tydligen ska man aldrig ropa hej...

Napparna då? För stora tjejer har inte napp, nja på den fronten har det gått sådär, visserligen har vi lyckats banta från åtta nappar ner till en napp. Men utan den nappen är Prinsessan väldigt olycklig, hon får inte lugn i kroppen och skulle hon mot alla odds somna vaknar hon ganska snart. Så jag tror att vi låter nappen vara kvar ett tag till, för det har hänt så mycket ändå nu ett tag för henne. Visserligen lär inte tandläkaren bli glad - men jag känner att det ger jag faktiskt blanka f@n i just nu. Vällingen är borta och jag anser nog att den var värre för tänderna än en napp. LillMucklan däremot, som egentligen inte varit en nappis, men som velat ha en napp för att storasyster hade en, hon har lagt sin napp på hyllan helt. "Ja osså stor tjej nu" Ett uttalande som bemöts med ett fnys från Prinsessan.

En Prinsessa som numer inte heller vill sitta på sin tripp-trapp stol vid bordet, utan en vuxenstol, för hon fyller ju faktiskt fyra år nästa gång hon fyller år. Fyra år som hon gärna visar med fingrarna. En stor tjej som snart börjar dagis, som kan och vill själv, men ändå ibland är så himlades liten.

Mmmm vad gott mamma

Står i köket och har hjälp av allra finaste lilla hjälpredan, Prinsessan Supervisp. Vänder mig bort en liten stund och hör plötsligt ett fnissande och när jag vänder mig om så ser jag hur Prinsessan förtjust slickar på vispen. Fascinerat iakttar jag henne med en oändlig glädje i hjärtat. För detta är Prinsessan som tidigare inte riktigt velat varit med när jag hållt på i köket. För mat har inte varit intressant, än värre har det varit om det handlat om mat eller bak där hon potentiellt kunnat bli kladdig om fingrarna. Då har Prinsessan fått panik, det vill säga om hon av misstag råkat doppa fingrarna i det, panik som bara kunnat lösas genom att jag tagit Prinsessan under armen, burit in henne i badrummet och sedan tvättat fingrarna noggrant. Därför blir jag nu stående tyst och fascinerat iakttagande Prinsessan, för ni ser ju själva, fingrarna slickas, vispen slickas och för att vara Prinsessan så är detta en riktig kladdfest.

Det låter kanske jättekonstigt men jag blir så glad när hon verkar njuta av det hon slickar i sig, att det smakar gott och att det kittlar smaklökarna. De där smaklökarna som jag tror att hon precis har upptäckt. Jag står där förundrad och tyst och så börjar Prinsessan smaka på det på diskbänken, hurra tänker jag stilla hon tycker att det är gott med socker. Jo jag vet det är helt bakvänt tänkt från mig, då vi i övrigt försöker hålla barnen från socker och sötat, men just där och då så känns det stort, för sött är en smak som inte fallit Prinsessan på läppen. Fast det visar sig sedan då jag kommer närmre att det som Prinsessan med så stor iver slickat i sig är inte socker utan det är mjöl, jag suckar lite stillsamt i mitt inre och tänker att Rom minsann inte byggdes på en dag.

Tryggare kan ingen vara

Två små svettkladdiga, mödosamt och kanske inte alltför rena spretande fingrar i luften.
-Mamma kommer du hem sen fredag och är hemma söndag lördag.
Söndag och lördag betonas extra noga genom att de två små fingrarna likt ett v kommer alldeles för nära mina ögon i Prinsessans jakt på att demonstrera.
-Mhm mamma kommer hem sen fredag, hon hemma två dagar då
LillMucklan gör ett tappert försök att hytta med sina minst lika kladdiga fingrar i luften.

Det fina i denna ekvationen är ju att i den vanliga almanackan så kommer ju lördag först, men när vi då har kommit till söndag och mamman faktiskt varit hemma en dag, ja då ska ju mamma vara hemma en dag till. Iallafall enligt Prinsessans tideräkning, för det heter ju söndag, lördag, inte lördag, söndag eller? 

Det ännu finare i ekvationen är att nu imorgon så arbetar mamman sin sista arbetsdag denna sommar, så Prinsessan räknar ner. Men lite svårt är det att få till att mamma kommer hem en onsdag, för det är ju fredagar mamman kommer hem, den dag man bakar pizza på. Fast nu är det väl så också att mamman kommer ju hem varje dag efter jobbet, eller som LillMucklan säger:

- Kommer mamman hem när vi ska sova? 

För så har det i princip varit, vi har ätit middag tillsammans och sedan hopp i säng, läsa sova och sova kudden och den eviga frågan från Prinsessan:

- Mamma är du hemma idag imorgon? 

Det givna svaret har varit att ja mamma är hemma nu men imorgon jobbar mamma. Ett svar som belönats med en stor suck. För det har varit mycket tårar, mycket hålla fast i mamma, mycket inte vilja lämna huset, mycket att vara rädd för den sommar, mycket tårar då mamman eller pappan försvunnit utom synhåll. Någon pappan upptäckte när de skulle handla mat på Coop och han trodde han satte två små trötta tjejer på en bänk för att springa och hämta ägg, en handling som i grova slängar max tar någon minut. Pappan kommer tillbaka för att hitta ett helt uppbåd kring två små tjejer upplösta i tårar.

- Pappa gick ifrån oss.

Ja vad ska man säga separationer är inte Prinsessans starka sida kanske och nu väntar ju snart en dagisstart, något som Prinsessan beskriver som följer:
- Mamma på dagis där har man ingen mamma och pappa, där har man en fröken och kompisar och där får man inte gå ut när man vill.

Så kanske man ganska grovt skulle kunna förenkla det hela, eller så kanske jag faktiskt inte behöver göra det för det har ju Prinsessan redan gjort åt mig. Jag hoppas och tror att inskolningen ska gå bra, för detta med trygghet är så viktigt för Prinsessan och till stor del har jag varit den stora tryggheten då jag varit hemma med henne. Det har gjort ont i hela mig när hon varit så ledsen när jag inte varit hemma, men ibland är det dessvärre plånboken som styr och hon har ju varit hemma med sin pappa. Nu är det bara att hoppas att hon kan hitta en trygg anknytningsperson på förskolan och att även den blir en trygg plats och att barnen är snälla med henne. Ibland skulle jag helst bara vilja stoppa in Prinsessan i en bubbla så att inget eller ingen kom åt henne, fast det går ju inte och det är inget hon skulle må bra av i längden. Prinsessan behöver få vara fri, klättra, klänga och leka och sedan ha en trygg person som står bakom henne och backar upp om och när hon faller. Prinsessan behöver få testa sina egna små vingar, se till att de växer och får bärkraft och där måste vi som föräldrar trygga upp henne så att hon vågar veckla ut dem. 

Det mest ironiska i allt detta egentligen är att vi jobbar så mycket med att trygga, förstå, tolka och trösta men det som verkligen kan skada henne är den medicin hon äter. Vi som ska trygga henne ger henne dagligen en dos råttgift, för det är vad den aktiva ingrediensen i waran är, warfarin, råttgift. Något som får råttorna att blöda ihjäl invärtes, det ger vi Prinsessan en tablett av varje dag. Jag måste säga att det känns verkligen sådär. Det finns ny medicin på marknaden Pradaxa, som också ska kunna förhindra blodproppar. Men enligt de läkare vi har pratat med så är det långt om länge innan man kommer att testa den på barn, vilket kanske kan vara bra i sig för medicin som fungerar på vuxna fungerar kanske inte på samma sätt till barn. Jag undrar dock om priset på Pradaxa kanske också har något med det hela att göra, en burk Waran kostar 108kr för 100 tabletter att jämföra med Pradaxa 1255 kr för 60st kapslar. Sedan kanske Pradaxa är drygare det vet jag inget om, men det är ändå en enorm prisskillnad det går inte att komma ifrån.