Står i köket och har hjälp av allra finaste lilla hjälpredan, Prinsessan Supervisp. Vänder mig bort en liten stund och hör plötsligt ett fnissande och när jag vänder mig om så ser jag hur Prinsessan förtjust slickar på vispen. Fascinerat iakttar jag henne med en oändlig glädje i hjärtat. För detta är Prinsessan som tidigare inte riktigt velat varit med när jag hållt på i köket. För mat har inte varit intressant, än värre har det varit om det handlat om mat eller bak där hon potentiellt kunnat bli kladdig om fingrarna. Då har Prinsessan fått panik, det vill säga om hon av misstag råkat doppa fingrarna i det, panik som bara kunnat lösas genom att jag tagit Prinsessan under armen, burit in henne i badrummet och sedan tvättat fingrarna noggrant. Därför blir jag nu stående tyst och fascinerat iakttagande Prinsessan, för ni ser ju själva, fingrarna slickas, vispen slickas och för att vara Prinsessan så är detta en riktig kladdfest.
Det låter kanske jättekonstigt men jag blir så glad när hon verkar njuta av det hon slickar i sig, att det smakar gott och att det kittlar smaklökarna. De där smaklökarna som jag tror att hon precis har upptäckt. Jag står där förundrad och tyst och så börjar Prinsessan smaka på det på diskbänken, hurra tänker jag stilla hon tycker att det är gott med socker. Jo jag vet det är helt bakvänt tänkt från mig, då vi i övrigt försöker hålla barnen från socker och sötat, men just där och då så känns det stort, för sött är en smak som inte fallit Prinsessan på läppen. Fast det visar sig sedan då jag kommer närmre att det som Prinsessan med så stor iver slickat i sig är inte socker utan det är mjöl, jag suckar lite stillsamt i mitt inre och tänker att Rom minsann inte byggdes på en dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar