Ja då är väl jag elefanten och till vardags är jag inte speciellt smidig direkt. Men sista veckan har varit helt hysterisk för händerna lyder inte riktigt och det betyder en massa spill, kladd och irritation. Det går väl an när man är ensam hemma för då är det ingen som ser, förutom jag själv då och det kan ju vara nog så plågsamt. Värre är när man står på en publik plats och börjar fippla med saker, som när vi var på Coop och limpan liksom bara studsade upp i luften - jag efter och försöker fånga och den studsar ett par varv till. Helt hysteriskt, varför gör man så? Jagar efter och försöker balansera, för en brödlimpa kommer inte att gå sönder, så vore väl bättre om den fick dimpa i golv. Men nejdå så långt tänker man inte när man springer där som tagen ur någon av de tidiga game&watch spelen, redo att fånga människor som hoppar ur en brinnande byggnad. Med gulliganerna runt fötterna är man även ganska begränsad, för helt plötsligt så tar det stopp och man är ju livrädd att trilla över dem.
Balanserar jag inte bröd så får alla kort i plånboken för sig att de ska smita, samtidigt, nu vet jag inte hur det ser ut i era plånböcker men jag har kort till förbannelse. Jag undrar fortfarande varför varje enskild kedja envisas med att ge ut ett eget klubbkort, ett kort som jag 9 av 10 gånger ändå glömmer hemma, för de får liksom inte plats i plånboken. Det vore så mycket bättre om man kunde "ladda" på en funktion på bankkortet, jag tror att OKQ8 har den funktionen till exempel, att kortet liksom blir kopplat mot affären. Men för att åka och handla krävs minst tre kort som det ser ut just nu, bankkort, körkort och Coop medmera och kort som liksom skvalpar omkring i en alltför uttöjd plånbok. En hastig rörelse och rassel, kort på golvet, inte bra, inte bra alls... särskilt inte om man då sedan toppar detta med limpjonglering.
Jag lider alltså av släppen just nu, som min mormor kallade det, en enorm fumlighet som jag misstänker är kopplad till sista veckans avsaknad av sömn. För det har varit ledset och ynkligt, många besök och saker att göra och egentligen vet vi ju att har vi större saker att göra så måste vi dra ned på annat. Så är det och vi vet det, i vanliga fall möblerar vi om kring dessa besök och utflykter, för att det inte ska bli för mycket. Det är just denna ommöblering och anpassning av vardagen för att klara vissa saker som gör mig rent ut sak tvärilsk när dessa saker sedan inte blir av. För då kan en hel vecka ha gått utan att man kunnat hitta på något extra och inte ens tagit med Prinsessan för att handla. Vi har sedan den förberedelse som krävs för Prinsessan, att få prata igenom vad som ska hända och vad som ska göras. För oss så hänger tillvaron mycket på Prinsessans mående eller icke-mående och det styr vad vi som familj orkar ta oss för, eller har möjligheter att göra. Men förra veckan körde vi på fullt ut och tja det blev ju som det blev.
Händelsekedjan är egentligen ganska komisk, för Prinsessan vaknar och panikskriker på natten, vilket i sin tur väcker LillMucklan som sömndrucken sätter sig upp. När så båda barnen är "vakna" då ser katten sin chans, för han kan ju faktiskt missa något om han sover. Med ett spinnande som skulle göra ett lejon grönt av avundsjuka så kommer han smygandes, för att leka och kela. Det konstiga är ju bara att barnen inte alls är så glada där uppe i sängen när han är så mysig, inte på långt när lika glada och mysiga som de är på dagen när han visar denna sida. Katten blir förvirrad när han möts av ilskna rop:"Ta bort han mamma" och sedan är karusellen igång med en katt som studsar runt och helst av alla skulle vilja ligga på min mage och bli kliad. Fast min mage är ockuperad, ockuperad av mina små bläckfiskar som slingrat sig nära och tätt in till, bläckfiskar som inte alls vill dela med sig till en kelsjuk katt. Katten på råttan och råttan på repet och repet på... fast i detta fall kanske det är tvärtom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar