Som om i ett kalejdoskop

Ibland känns tillvaron så fragmentarisk och ogreppbar, den finns där alldeles inom synhåll men den går inte att greppa helt ändå. När jag lägger pussel försöker jag alltid att lägga kantbitarna först för att få till en ram. En ram vilken ska fyllas med innehåll, färger, former och bit för bit pusslas ihop. 

Men hur gör man då när vissa kantbitar saknas eller har hamnat på fel ställen. Ramen gapar då tom på sina ställen och pusselbitarna hittar inte riktigt sin plats. Visst vissa bitar kan man ganska snabbt bygga ihop, de med distinkta färger, former eller kännetecken. Så är det i verkligheten också, vi ser mönster, orsak-verkan och kopplar sedan ihop detta. Men om vi inte har ramen ikring så flyter denna eller dessa små öar av pusselbitar fritt och bildar ingen helhet. 

 

Dessa små öar av information eller vad de än månde vara flyter alltså fritt och nästa gång du vrider på kalejdoskopet så rasslar det till och en ny bild och verklighet visar upp sig. Ett repetitivt mönster, ett mönster som aldrig kan brytas, det enda som spelar roll är hur fort eller långsamt du vrider på kalejdoskopet. Men mönstret kommer alltid att finnas och så fungerar det väl för oss människor vi vill gärna se mönster i tillvaron, för detta hjälper oss att sortera, hantera och lagra i rätt fack, helt enkelt att förstå tillvaron. Men dessa mönster kan ändå kännas lösryckta, för vissa delar av mönstret kan lätt flyta i andra bitar, som kan höra ihop med någon annan förklaring och som kan bero på en tredje sak.... och så vrids kalejdoskopet ett varv hit eller dit och så ändras mönstret och förutsättningarna.

Ibland skulle jag bara vilja få raka svar på vissa frågor, inga gissningar eller generaliseringar utan raka svar. Jag skulle vilja veta, jag skulle vilja ha några ramar att arbeta utifrån, som med ett pussel, ett pussel som har en chans att bli klart, ett pussel med ett färdigt innehåll som inte ändras såsom ett kalejdoskop gör när någon skakar lite på det. Jag skulle vilja stå där fast förankrad i det jag vet är rätt och det som är och ändå så kommer tvivel och funderingar, på vad som är rätt och vad kanske inte alls hör ihop. Stänga öronen för kommentarer, inte vara så kvinnlig och dras med detta konstanta dåliga samvete eller känsla av att man gör fel hur man än vänder sig och så enormt benägen att suga åt sig varje uns av kritik eller ifrågasättande. Trots att man vet att det inte har någon grund. Jag skulle vilja besvara allt sånt med ett litet leende och:" Jasså du tycker så, vad intressant" och med det uttalandet bara döda konversationen, för sedan finns inte mycket att fylla på med. 

Men mest av allt skulle jag vilja veta, få svar och verktyg så att vår tillvaro kan få de ramar som behövs.