Jag måste få klättra där

Det har varit lite tyst i bloggen ett tag, men det har varit segt, trött och sportlov så kommer uppdateringar snart. Måste dock börja med att dela med mig av min klätterapa - Prinsessan. 

Det går magsjuka på Prinsessans dagis nu, många barn var det på småbarns och efter fyra veckors sjukdomar så vill vi verkligen inte ha in mer sjukdomar. Så Prinsessan fick vara med och leka på förmiddagen då barnen ändå var ute sedan gick jag och hämtade henne. 

När vi går från förskolan ser jag hur solen börjar glittra fram mellan molnen, värmande och vacker - särskilt efter snöovädret igår. Men det som föll igår töade fort bort och marken är bar och blöt igen och Prinsessan är ganska så lerig - något jag faktiskt är väldigt tacksam för. 

När jag kommer är Prinsessan lite butter, för jag har inte vagnen med mig och hon tänker minsann inte gå ett endaste steg själv. När vi ska hem från förskolan har vi två vägar att välja på, så jag tittar på Prinsessan och frågar vilken väg tycker hon att vi ska ta? Den långa, pekar åt vänster eller den korta, pekar åt höger - vägarna är i princip jämlånga men tänkte att detta kanske kunde få henne att fundera lite. Efter en stunds funderande pekar Prinsessan åt höger, den korta vill hon gå. 

Sedan sticker hon sin lilla geggiga rosa galonförsedda hand i min, smask säger de när min bara hand möter Prinsessans vante. Prinsessan fnissar lite för det låter så roligt och testar att göra om mötet av händerna om och om igen, ända tills geggan torkat och det inte fungerar längre. Sådär går vi hand i hand på vägen hem, med solen som kikar ned på oss, Prinsessans mun som går i ett, beskriver en film hon sett och hur knasiga alla figurerna är. Samma detaljer om och om igen, ibland undrar jag om hon ens förväntar sig att jag ska svara, eller jo det gör hon ju för om jag bara slött hmm:ar så ökar intensiteten i pladdret och ett irriterat "Maaaaammma...." kan vara på sin plats.

Men så plötsligt blir Prinsessan alldeles tyst, hon stannar till och lägger på sned. "Du mamma där (pekar på stora stenen) där har jag inte klättrat förut det måste jag göra nu" Så iväg uppför stenen, klättrar, balanserar, lägger sig ned och solar på den, åker rutschkana nedför. Själv står jag kvar nere på backen för:" Du får inte komma hitupp mamma då kan du trilla ned och slå ut en tand eller få en bula". Hmm varpå jag påminns om att den bula Prinsessan fick i januari som fortfarande inte riktigt har försvunnit i bakhuvudet på henne, burr... Fast egentligen vet jag att Prinsessan har en grym balans och flink på att klättra - det är när hon är trött och stissig som olyckorna inträffar.

Upp och ner för stenen, många, många gånger, som för att säga - HAHA jag kan minsann jag besegrade dig och sen plötsligt kommer Prinsessan på att det kurrar ju faktiskt i magen. Hon hasar ner för stenen, hoppeliskuttar lite fram till mig, lägger sin lilla hand i min och fortsätter att pladdra på som om detta inte hade inträffat alls. Musse, Långben och tokiga KlaraBella och varför är hon så elak mot Långben för han gillar ju henne? Något jag tydligen inte har ett bra svar på då frågan ställs om och om igen. 

Nästan hemma kommer Prinsessan på en sak, det är ju ingen snö kvar på marken och med ett finurligt leende konstaterar hon att då kan hon ju ta fram sin sparkcykel och ja hjälmen ska också på. Frågar försiktigt om hon inte är hungrig i magen längre? Då kör hon det trick hon så ofta använder sig av när mamma ställer dumma frågor, hon väljer helt sonika att inte svara. Fortsätter sen att prata om sparken och att den behöver komma ut och den iver hon uppvisar är smittande, så öppnar förrådet åt henne. Sedan kör hon varv på varv i parken, kraschar ett par gånger ner i sandlådan som är is och vattenfylld. Upp på sparken igen och svisch, svisch över gården. Det enda som stör idyllen är de där små mikropauserna, de där hon enligt läkaren inte ska behöva och hennes väsande andhämtning.

Samtidigt är det fascination och en stor tacksamhet som fyller mitt hjärta. Att denna lilla tjej med så många fel på sitt hjärta idag ändå har ett hjärta som klappar, knäpper och pumpar som det ska, att det har alla rum det ska ha. En liten tjej som studsar, hoppar, leker och skrattar i solen och som lever och för tillfället mår bra. Med det skrivet och med tanke på att det är näst sista dagen på februari, hjärtebarnsmånaden så ber jag er som har möjlighet om ett sista litet bidrag till forskningen för hjärtebarn. Antingen genom att bidra till Prinsessans insamlingshjärta till Hjärt- och Lungfonden eller genom att skänka valfri summa till Hjärtebarnsfonden här.