Vi lyckades efter ett antal gråtattacker (från min sida) och enorm frustration (från makens sida) hitta upp till avdelning 323. När vi står där och väntar vid receptionen ser vi en sjuksköterska komma bärande på Prinsessan. Så vi följde efter dem in i ultraljudsrummet. Där stod en allvarlig hop med män i vita rockar. I efterhand lyckades vi identifiera dem till två överläkare, en kirurg och så mannen framför ultraljudsmaskinen. Det enda vi hörde var: "Men oj..." "Slutar den verkligen där..." Samtidigt som vi såg hur allt bistrare männen i de vita rockarna blev...
Vi började misstänka att Prinsessan nog inte skulle komma igenom säkerhetskontrollen så enkelt som vi hade hoppats.
Sjuksköterskan kom in och försvann iväg med Prinsessan i farlig fart, förklarade att man måste sätta en infart på henne med en medicin som heter prostivas - som skulle förhindra att ductusen stängde sig.
Vi blev sittande med läkaren som försökte förklara för oss, han gjorde säkert ett alldeles strålande arbete, problemet var väl att ingen av oss hade sovit så värst mycket under natten och ätit hade vi väl egentligen inte heller gjort på väldigt många timmar och i ärlighetens namn så tillhörde nog inte hjärtats fysik heller våra starkare sidor. Så det mesta passerade bara förbi som en gröt av ord, det enda som fastnade var att detta var allvarligt och det var ett hjärtfel som tillhörde det ovanliga och vi skulle inte, så som läkaren i Örebro hade hoppats, kunna åka hem för att komma tillbaka senare för operation.
Tomma, förvirrade och med ett enormt snurr på osammanhängande ord kom vi ut i korridoren igen, hade ingen aning om var vi skulle sova och ta vägen och insåg att den lilla väskan med kläder som maken i all hast hade slängt ihop i all hast var fjuttig i sammanhanget.
Likt två zombies vacklade vi in på det gemensamma 4-rummet, först hittade vi inte Prinsessan, för inte kunde det väl vara den där lilla varelsen med kasslermössa och spröt från huvudet, uppkopplad till diverse maskiner? Fast det var det förstås och då försvann marken under våra fötter ett tag igen - man hade rakat ena sidan på Prinsessans huvud för att kunna fästa infarten bättre. Hon med det silkesmjuka mörka lockarna såg nu ut som en halvfärdig punkare. Kanske hade läkaren försökt varna oss och berätta detta, det vet vi inte - men vad vi vet är att vi inte var beredda på detta.
Hon såg så liten och bräcklig ut där hon låg, slangarna ringlade sig som ormar kring hennes lilla kropp och i munnen hade man tryckt in en alltför stor napp. För nappen förklarade personalen vore det väldigt bra om hon hade - och där tog man bort ännu ett av våra beslut som förälder. Man hade även bytt den lilla bodyn som jag så nogsamt hade valt ut och satt på henne sjukhuskläder - sjukhuskläder märkta med "Tillhör Västragötalands landsting". Det var nog ett av de första gångerna vi faktiskt började reflektera över huruvida det var vår dotter eller om sjukvården ägde henne.
Vi fick dock efter allt för många timmar äntligen hålla den lilla prinsessan i famnen och där blev vi sittandes hållande henne så nära inpå man bara vågade på grund av alla sladdar med tårarna rinnande längs med kinden. På 48 timmar hade vi hunnit få vårt första gemensamma barn, fått bland de värsta tänkbara nyheter man kunnat få, sett den lilla packas in i en kuvös och färdats 28 mil hemifrån. Att tillvaron kändes surrealistisk och som en ond dröm är nog en underdrift, samtidigt gjorde alla tårar att tillvaron kändes allt suddigare.
Vi började misstänka att Prinsessan nog inte skulle komma igenom säkerhetskontrollen så enkelt som vi hade hoppats.
Sjuksköterskan kom in och försvann iväg med Prinsessan i farlig fart, förklarade att man måste sätta en infart på henne med en medicin som heter prostivas - som skulle förhindra att ductusen stängde sig.
Vi blev sittande med läkaren som försökte förklara för oss, han gjorde säkert ett alldeles strålande arbete, problemet var väl att ingen av oss hade sovit så värst mycket under natten och ätit hade vi väl egentligen inte heller gjort på väldigt många timmar och i ärlighetens namn så tillhörde nog inte hjärtats fysik heller våra starkare sidor. Så det mesta passerade bara förbi som en gröt av ord, det enda som fastnade var att detta var allvarligt och det var ett hjärtfel som tillhörde det ovanliga och vi skulle inte, så som läkaren i Örebro hade hoppats, kunna åka hem för att komma tillbaka senare för operation.
Tomma, förvirrade och med ett enormt snurr på osammanhängande ord kom vi ut i korridoren igen, hade ingen aning om var vi skulle sova och ta vägen och insåg att den lilla väskan med kläder som maken i all hast hade slängt ihop i all hast var fjuttig i sammanhanget.
Likt två zombies vacklade vi in på det gemensamma 4-rummet, först hittade vi inte Prinsessan, för inte kunde det väl vara den där lilla varelsen med kasslermössa och spröt från huvudet, uppkopplad till diverse maskiner? Fast det var det förstås och då försvann marken under våra fötter ett tag igen - man hade rakat ena sidan på Prinsessans huvud för att kunna fästa infarten bättre. Hon med det silkesmjuka mörka lockarna såg nu ut som en halvfärdig punkare. Kanske hade läkaren försökt varna oss och berätta detta, det vet vi inte - men vad vi vet är att vi inte var beredda på detta.
Hon såg så liten och bräcklig ut där hon låg, slangarna ringlade sig som ormar kring hennes lilla kropp och i munnen hade man tryckt in en alltför stor napp. För nappen förklarade personalen vore det väldigt bra om hon hade - och där tog man bort ännu ett av våra beslut som förälder. Man hade även bytt den lilla bodyn som jag så nogsamt hade valt ut och satt på henne sjukhuskläder - sjukhuskläder märkta med "Tillhör Västragötalands landsting". Det var nog ett av de första gångerna vi faktiskt började reflektera över huruvida det var vår dotter eller om sjukvården ägde henne.
Vi fick dock efter allt för många timmar äntligen hålla den lilla prinsessan i famnen och där blev vi sittandes hållande henne så nära inpå man bara vågade på grund av alla sladdar med tårarna rinnande längs med kinden. På 48 timmar hade vi hunnit få vårt första gemensamma barn, fått bland de värsta tänkbara nyheter man kunnat få, sett den lilla packas in i en kuvös och färdats 28 mil hemifrån. Att tillvaron kändes surrealistisk och som en ond dröm är nog en underdrift, samtidigt gjorde alla tårar att tillvaron kändes allt suddigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar