Information var väl inte något som direkt lämnades frivilligt, oftast kom en sjuksköterska susande förbi sängen, fixade det som behövdes och sedan ett tu tre var hon borta och kvar satt man och funderade vad som egentligen hände. Så ville man ha information fick man se till att vara snabb och dra tag i någon alternativ ställa sig på kö för att vänta tills de hade tid. Tråkigt nog var informationen ofta färgad av sjuksköterskans egna åsikter om hur det såg ut, sedan ändrade läkare datum och nya undersökningar gav nya rön, så man trodde att man stod på en plats men det kunde snabbt ändras - kanske som någon av alla dessa ryska städer som bytt namn fram och tillbaka beroende på vem och vad som varit vid makten i landet.
När maken väntade på sin iPhone4 i somras så var det en klassisk sjukhussituation egentligen:
-"Telefonen kommer till dig måndag/tisdag nästa vecka"
-"Ohnejdå det är minst 6 veckors leveranstid på just din iPhone"
-"Du är inte med i första gruppen som får en iPhone men du ligger med i nästa sändning"
Vissa dagar kunde han få flera olika besked på samma dag, och Telias hemsida kunde även visa helt annan status än vad de på kundtjänst hade sagt.Vilket han givetvis förklarade för dem - men de hävdade envist sin sak.
Minst lika förvirrande var det för oss att stå där och behöva slåss för lite information, vad gäller, hur ser det ut och vad kommer de att göra och när? Kanske är det så att sjuksköterskorna inte vet utan de bara utför sitt jobb där och nu för att barnet ska ha det så bra medicinskt som möjligt - det vet inte jag för jag är inte insatt i hur arbetsfördelningen ser ut på ett sjukhus. Men jag hade uppskattat om man isåfall hade sagt: Jag vet inte hur det ser ut för närvarande..
Det är för övrigt inte lätt att efterfråga information då det känns som man är i vägen, sjuksköterskorna jäktar omkring för att fixa allting och då vill man inte störa. Det är kanske inte så som är fallet, men varenda gång de kommer och stänger av larmet på maskinen som Prinsessan är uppkopplad emot och suckar befäster dessvärre den känslan.
När jag har läst information på högskola så lärde vi oss att a och o är att informera, informera, informera, även om du inte alla gånger har något nytt att komma med - just för att ingen ska känna sig bortglömd och att man faktiskt bryr sig. Att man ska behöva tjata sig till information eller gissa föder bara osäkerhet och spekulationer och i slutändan ger detta merjobb. Detta är jag helt övertygad om!
Trots detta bristfälliga informationsflöde så har man tydligen ändå ett informationsansvar gentemot släktingar och andra nära. Ett informationsansvar som blir jättejobbigt, när du själv mår dåligt, du är i affekt och du vet faktiskt inte vad som sker just nu och att informationen sedan faktiskt kan ändras från en timme till en annan. Något du helt plötsligt blir ansvarig för:
"Vad innebär det?"
"Men varför sa de så?"
"Men såååå sa ni inte igår"
"Varför kan ni inte berätta vad som händer"
Någonstans här skulle man ju bara vilja vråla - FÖR ATT VI INTE VET NÅGONTING...
Men man håller masken och spelar med i spelet, varför vet jag inte, men man orkar väl inte med fler konflikter just nu och människan i andra änden gråter ju så man måste försöka trösta den personen. Detta trots att man är så trasig, tom och i kaos själv och kanske egentligen helst av allt hade velat gå och sova - för det finns ingen energi kvar i kroppen.
Med detta skrivet så skulle jag vilja be dig om du som läser är anhörig till ett sjukt barn att snälla låt föräldrarna ha lite lugn och ro, det är traumatiskt som det är utan att känna att man har ett ansvar att informera. Små stöttande SMS, mail eller annat värmer i hjärtat och jag lovar att man tar kontakt när man kan, men man kanske inte har så mycket information och den informationen kan som jag nämnt ändras med väldigt kort framförhållning. Vilket man som förälder givetvis inte kan råda över. Andas och ta ett steg tillbaka, givetvis är det jobbigt att känna att man hålls utanför, men det är inte det som det handlar om.
Utan man har som förälder försvunnit in i dimman och har anpassat sig till sjukhusklockan.
När maken väntade på sin iPhone4 i somras så var det en klassisk sjukhussituation egentligen:
-"Telefonen kommer till dig måndag/tisdag nästa vecka"
-"Ohnejdå det är minst 6 veckors leveranstid på just din iPhone"
-"Du är inte med i första gruppen som får en iPhone men du ligger med i nästa sändning"
Vissa dagar kunde han få flera olika besked på samma dag, och Telias hemsida kunde även visa helt annan status än vad de på kundtjänst hade sagt.Vilket han givetvis förklarade för dem - men de hävdade envist sin sak.
Minst lika förvirrande var det för oss att stå där och behöva slåss för lite information, vad gäller, hur ser det ut och vad kommer de att göra och när? Kanske är det så att sjuksköterskorna inte vet utan de bara utför sitt jobb där och nu för att barnet ska ha det så bra medicinskt som möjligt - det vet inte jag för jag är inte insatt i hur arbetsfördelningen ser ut på ett sjukhus. Men jag hade uppskattat om man isåfall hade sagt: Jag vet inte hur det ser ut för närvarande..
Det är för övrigt inte lätt att efterfråga information då det känns som man är i vägen, sjuksköterskorna jäktar omkring för att fixa allting och då vill man inte störa. Det är kanske inte så som är fallet, men varenda gång de kommer och stänger av larmet på maskinen som Prinsessan är uppkopplad emot och suckar befäster dessvärre den känslan.
När jag har läst information på högskola så lärde vi oss att a och o är att informera, informera, informera, även om du inte alla gånger har något nytt att komma med - just för att ingen ska känna sig bortglömd och att man faktiskt bryr sig. Att man ska behöva tjata sig till information eller gissa föder bara osäkerhet och spekulationer och i slutändan ger detta merjobb. Detta är jag helt övertygad om!
Trots detta bristfälliga informationsflöde så har man tydligen ändå ett informationsansvar gentemot släktingar och andra nära. Ett informationsansvar som blir jättejobbigt, när du själv mår dåligt, du är i affekt och du vet faktiskt inte vad som sker just nu och att informationen sedan faktiskt kan ändras från en timme till en annan. Något du helt plötsligt blir ansvarig för:
"Vad innebär det?"
"Men varför sa de så?"
"Men såååå sa ni inte igår"
"Varför kan ni inte berätta vad som händer"
Någonstans här skulle man ju bara vilja vråla - FÖR ATT VI INTE VET NÅGONTING...
Men man håller masken och spelar med i spelet, varför vet jag inte, men man orkar väl inte med fler konflikter just nu och människan i andra änden gråter ju så man måste försöka trösta den personen. Detta trots att man är så trasig, tom och i kaos själv och kanske egentligen helst av allt hade velat gå och sova - för det finns ingen energi kvar i kroppen.
Med detta skrivet så skulle jag vilja be dig om du som läser är anhörig till ett sjukt barn att snälla låt föräldrarna ha lite lugn och ro, det är traumatiskt som det är utan att känna att man har ett ansvar att informera. Små stöttande SMS, mail eller annat värmer i hjärtat och jag lovar att man tar kontakt när man kan, men man kanske inte har så mycket information och den informationen kan som jag nämnt ändras med väldigt kort framförhållning. Vilket man som förälder givetvis inte kan råda över. Andas och ta ett steg tillbaka, givetvis är det jobbigt att känna att man hålls utanför, men det är inte det som det handlar om.
Utan man har som förälder försvunnit in i dimman och har anpassat sig till sjukhusklockan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar