Till månen, stjärnorna och tillbaka

I hissen ner från operationen började en oändligt lång dag, en dag som kändes att den aldrig skulle komma att ta slut - och samtidigt var man inte säker på om man ville att den skulle ta slut. Vi visste ju inte hur dagen skulle kunna sluta, så länge dagen varade så fanns Prinsessan, även om hon inte var hos oss.

Personalen från 323:an klappade lite tafatt om oss och lämnade oss med orden, gå ut och gå se till att sysselsätta sig för innan klockan 15 räknade man inte med att operation skulle höra av sig. Det fanns inte mer än så att säga, det finns inga löften, inga plattityder som: "Det ska nog bli bra ska du se..." utan bara försök gör något... Såhär i efterhand undrar jag hur många gånger personalen gjort denna resa upp och ner med hissen. Jag undrar om de känner press att försöka komma på något kärnfullt att säga, något som kan ändra saker. Eller om de insett att det faktiskt inte finns så mycket mer att säga än just som de sa. För det finns ju egentligen inga ord som räcker till, inga löften som kan ges utan bara en förhoppning om att det kommer att bli bra.

Trötta, yra och vimmelkantiga vandrade vi tillbaka till Ronald. Då vi gick in såg vi i ögonvrån Prinsessans lilla kompis föräldrar som precis skulle till att duka upp frukost. Sjukhuset hade med andra ord inte kontaktat dem, för då hade de inte suttit där de gjorde. Orkade just då inte prata med dem, för de visste att Prinsessan skulle in på operation och hade säkert frågat om det. Behövde komma upp på rummet och andas, skicka SMS om att Prinsessan nu var inne på operation och göra oss iordning. Vad vi skulle göra oss iordning för var dock lite diffust, men något måste man ju göra, även om man helst av allt ingenting ville göra.

Dryga sju timmar att spendera, i vanliga fall är det en lite kort arbetsdag, en dag som du kan fylla med diverse saker och helt plötsligt är den slut och du har inte hunnit hälften av vad du vill göra.

Vi beslöt hursomhelst att klä på oss och försöka ta den där promenaden som man pratat om att vi borde göra. På väg ut från Ronald träffade vi Prinsessans kompis föräldrar, passade på att säga att deras dotter inte hade sett ut att må så bra på morgonen, förstod väl lite då vad personalen brottades med. För hur säger man något sådant egentligen? Det går ju inte att linda in hur mycket, det går inte att lindra när man ser att föräldrarna rycker till som de har fått ett piskslag i ansiktet och man kan heller inte hålla dem kvar och försöka lugna dem med något, särskilt då man ingenting vet. Vi fick i efterhand höra att lillkompisen varit riktigt illa däran, att föräldrarna inte hade upplysts om hur morgonen varit innan de ställt en direkt fråga och det gjorde ont i mig. Tänk om de hade kommit för sent till sjukhuset? Vem har rätt att ta sådana beslut om huruvida jag eller någon annan får vara där eller inte när mitt barn kanske drar sitt sista andetag? Nå lillkompisen hade ju piggat på sig fick vi rapporter om senare men hon var fortfarande i dåligt skick och hade fått Prinsessans gamla operationstid på måndagen.

Jag tror att vi denna dag rastlöst besökte vartenda torg som fanns i närheten av sjukhuset, fram och tillbaka, fram och tillbaka, stirrandes på mobilen var tredje minut, samtidigt som vi inte egentligen ville att de skulle ringa innan 15 - för chansen att något hade gått oändligt fel skulle då vara stor. Jag tror vi var tillbaka på Ronald ett par gånger och petade i oss mat, men jag kommer inte ihåg säkert. Kommer bara ihåg det konstanta illamåendet och yrseln, ville bara sätta mig ner med huvudet mellan benen och hyperventilera. Men runt runt runt gick vi, fram och tillbaka, i cirklar, till nytt och till okänt, som en järv instängd på zoo. Fötterna brände och gjorde ont, kroppen värkte och gjorde ont, varenda liten millimeter av kroppen värkte trots att man i övrigt kände sig alldeles tom och domnad.

Straxt efter kl 18 ringde kirurgen, operationen hade gått bra och man hade nu lämnat över Prinsessan till IVA. Man räknade med att det skulle ta en liten stund innan de ringde från IVA så vi komma och se henne.

Ja vad gör man i sin väntan då? Jo man beger sig ut igen, och vandrar och vandrar, fast vi vågade inte gå långt, så det var runt runt runt på sjukhusområdet, helt plötsligt befann vi oss framför "Rum för avsked" och vi rös, här skulle vi ju inte vara, så vi längdade på stegen för att ta oss bort därifrån fort fort så inte något kanske fastnade på oss.

Lite innan 20 ringde man från IVA och vi fick äntligen komma upp och se henne igen. Man varnade oss visserligen för att det var mycket slangar och sladdar, något jag hade oroat mig så oändligt för innan. Men dem såg vi inte ens, vi såg bara vår lilla Prinsessa ligga där i sängen alldeles levande och att få hålla hennes lilla hand igen var så oändligt underbart. Där blev vi sittande ett par timmar, och bara såg henne existera.

"Jag tycker om dig ända upp till MÅNEN!" sa han och somnade nästan
"Ojdå det var mycket", sa Pappaharen.
"Tycker du verkligen så mycket om mig!"
Pappaharen la ner Barnaharen på marken och stoppade om honom med löv.
Han böjde sig ner och pussade honom på pannan.
Sedan la ha sig bredvid Barnaharen och viskade:
"Ända upp till månen OCH TILLBAKA IGEN"
("Gissa hur mycket jag tycker om dig" av Sam McBratney och Anita Jeram)