Ja eller egentligen var ju tanken att vi skulle ha checkat ut, istället fick vi ställa oss i en annan kö för att checka in.
Onsdag 29:e augusti 2007, 19:42 föddes en Prinsessa, två veckor över tiden 3850g och 50 cm lång, med tjockt mörkt silkeslent hår. 9 av 10 i apgar och resan mot Italien var fortfarande aktuell, speciellt som Prinsessan visade sig vara ett litet matvrak. Så mamma och Prinsessa somnade trötta och nöjda i sängen på sjukhuset, imorgon skulle man få åka hem.
Straxt innan 10-tiden kommer doktorn in för att göra den sedvanliga kontrollen innan man får åka hem, han såg lite bekymrad ut när han lyssnade på Prinsessan och muttrade något om blåsljud. Inget som direkt fastnade hos mamman, blåsljud är relativt vanliga på så små barn och det brukar inte vara något att oroa sig för. Dock började något obehagligt gnaga då doktorn ville att pappan skulle komma till sjukhuset pronto.
Sedan började man prata om att bränsletillägget inte var OK på prinsessan, en saturation på 80-85% var tydligen inte alls som det skulle. En kurator kom in på rummet och man började diskutera felaktigheter i flygplanets motor, det lät inte bra, det skulle inte bli någon resa idag, men behövde undersöka detta noggrannare.
Så doktorn svepte iväg med Prinsessan för att kolla motorn lite bättre.. och där stod vi som ett par fågelholkar, vi hade nog inte hört så mycket av det han berättade, förutom att vi nu kom att omdirigeras och att det tydligen på någon konstig vänster innebar att vi skulle behöva åka ner till Göteborg av alla ställen.
Någonstans här började även gatearna att ändras, så vi jäktade runt sjukhuset i en ändlös jakt på att hitta doktorn och vår Prinsessa. Ultraljudsrummet, tillbaka till rummet på förlossningen, ett annat ultraljudsrum, upp till samtalsrummet, vänta i korridoren nere på fys.lab., upp till rummet på förlossningen för en förflyttning till BB, incheckning av Prinsessan på neo, försöka hitta lite mat i denna röran, hitta tid att ringa anhöriga, en vända in i undersökningsrummet för att ta blodprover, tillbaka till neo för att koppmata Prinsessan som nu började bli ganska medtagen och slö så hon orkade inte längre amma.
Många tokiga tankar snurrade igenom huvudet, men mest av allt det absurda att mitt stora vackra barn på 3800 som större än de där små yttepyttetvillingarna i hörnet låg på neo, hon såg ju så frisk ut, det var bara poxen på foten som mätte syremättnaden som sa något helt annat.
Sedan likt resenärer där flygplanet blivit försenade inkvarterades vi spartanskt på BB, utan Prinsessan. Vägg i vägg med andra människor, hörandes små bebisar som skrek på sin mamma, hörde en mamma klaga på att hon var så trött och inte orkade gå upp med bebisen igen, då var det tur att man var trött annars hade jag gått ut och skrikit åt henne.
Klockan åtta på fredagen kom Prinsessans ambulans och hämtade henne, vi stod bredvid och såg hur man försiktigt packade in henne i transportkuvösen och sedan åkte iväg. Vi fick även många förmaningar om att inte försöka åka ikapp med ambulansen och ett löfte om att de skulle ringa när de lämnat av henne.
Febrilt började vi packa ihop våra saker, för att vara kvar på USÖ hade vi ingen önskan om utan bara fort fort iväg, runt oss snurrade människor, kvinnor med barn, oroliga sjuk-och undersköterskor som skulle försöka få i oss lite mat på resan, en kurator med en liten pärm om information om 323:an och Drottning Silvias sjukhus och så doktorn.. och där stod vi i hissen och ville iväg men dörrarna hann aldrig stängas.
Alldeles innan lunch var vi nere i Göteborg vid sjukhuset, kommer in på barnsjukhuset och inser att vi inte alls vet var vi ska någonstans, informationsdisken är stängd och det enda vi har i handen är ett foto på vår dotter som hade tagits kvällen innan.
Onsdag 29:e augusti 2007, 19:42 föddes en Prinsessa, två veckor över tiden 3850g och 50 cm lång, med tjockt mörkt silkeslent hår. 9 av 10 i apgar och resan mot Italien var fortfarande aktuell, speciellt som Prinsessan visade sig vara ett litet matvrak. Så mamma och Prinsessa somnade trötta och nöjda i sängen på sjukhuset, imorgon skulle man få åka hem.
Straxt innan 10-tiden kommer doktorn in för att göra den sedvanliga kontrollen innan man får åka hem, han såg lite bekymrad ut när han lyssnade på Prinsessan och muttrade något om blåsljud. Inget som direkt fastnade hos mamman, blåsljud är relativt vanliga på så små barn och det brukar inte vara något att oroa sig för. Dock började något obehagligt gnaga då doktorn ville att pappan skulle komma till sjukhuset pronto.
Sedan började man prata om att bränsletillägget inte var OK på prinsessan, en saturation på 80-85% var tydligen inte alls som det skulle. En kurator kom in på rummet och man började diskutera felaktigheter i flygplanets motor, det lät inte bra, det skulle inte bli någon resa idag, men behövde undersöka detta noggrannare.
Så doktorn svepte iväg med Prinsessan för att kolla motorn lite bättre.. och där stod vi som ett par fågelholkar, vi hade nog inte hört så mycket av det han berättade, förutom att vi nu kom att omdirigeras och att det tydligen på någon konstig vänster innebar att vi skulle behöva åka ner till Göteborg av alla ställen.
Någonstans här började även gatearna att ändras, så vi jäktade runt sjukhuset i en ändlös jakt på att hitta doktorn och vår Prinsessa. Ultraljudsrummet, tillbaka till rummet på förlossningen, ett annat ultraljudsrum, upp till samtalsrummet, vänta i korridoren nere på fys.lab., upp till rummet på förlossningen för en förflyttning till BB, incheckning av Prinsessan på neo, försöka hitta lite mat i denna röran, hitta tid att ringa anhöriga, en vända in i undersökningsrummet för att ta blodprover, tillbaka till neo för att koppmata Prinsessan som nu började bli ganska medtagen och slö så hon orkade inte längre amma.
Många tokiga tankar snurrade igenom huvudet, men mest av allt det absurda att mitt stora vackra barn på 3800 som större än de där små yttepyttetvillingarna i hörnet låg på neo, hon såg ju så frisk ut, det var bara poxen på foten som mätte syremättnaden som sa något helt annat.
Sedan likt resenärer där flygplanet blivit försenade inkvarterades vi spartanskt på BB, utan Prinsessan. Vägg i vägg med andra människor, hörandes små bebisar som skrek på sin mamma, hörde en mamma klaga på att hon var så trött och inte orkade gå upp med bebisen igen, då var det tur att man var trött annars hade jag gått ut och skrikit åt henne.
Klockan åtta på fredagen kom Prinsessans ambulans och hämtade henne, vi stod bredvid och såg hur man försiktigt packade in henne i transportkuvösen och sedan åkte iväg. Vi fick även många förmaningar om att inte försöka åka ikapp med ambulansen och ett löfte om att de skulle ringa när de lämnat av henne.
Febrilt började vi packa ihop våra saker, för att vara kvar på USÖ hade vi ingen önskan om utan bara fort fort iväg, runt oss snurrade människor, kvinnor med barn, oroliga sjuk-och undersköterskor som skulle försöka få i oss lite mat på resan, en kurator med en liten pärm om information om 323:an och Drottning Silvias sjukhus och så doktorn.. och där stod vi i hissen och ville iväg men dörrarna hann aldrig stängas.
Alldeles innan lunch var vi nere i Göteborg vid sjukhuset, kommer in på barnsjukhuset och inser att vi inte alls vet var vi ska någonstans, informationsdisken är stängd och det enda vi har i handen är ett foto på vår dotter som hade tagits kvällen innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar