Torsdagen den 6:e september var ingen bra dag.
Börjar med att jag kommer in på avdelningen och då har man redan matat Prinsessan, för tydligen har man lagt om hennes matschema. Vilket gjorde mig jätteledsen - särskilt som att Prinsessan hade somnat om efter maten och jag inte ville störa då hon sov avslappnat. Då kommer min "längst-nere-på-favorit-listan-sjuksköterska" och snäser åt mig att de hade behövt ge Prinsessan tillägg på morgonen för att den pumpade mjölken var slut - så hur ville vi ha det i framtiden?
Blev så arg, ledsen och kränkt för hade lämnat in en hel del mjölk kvällen innan, så det borde ha funnits. Svarade detta och fick ett ännu snäsigare svar tillbaka att nu fanns minsann ingen mjölk iallafall. Fast för en gångs skull stod jag på mig ordentligt och fick med mig en bsk ut i köket att leta, det visade sig att mjölken jag hade lämnat dagen innan hade blivit felmärkt. Vilket jag såklart fick en åthutning av då jag kom tillbaka till rummet och förklarade att det fanns mjölk.
Jag var således ganska så sänkt redan från början, alla de där små gula mjölkdropparna kunde lika gärna ha varit de allra dyrbaraste diamanter och sen att det blev så otrevligt runt det gjorde att jag inte kände mig det allra minstaste välkommen inne på 4-rummet den dagen.
Fast det skulle bli värre.
Maken fick upp Prinsessan i famnen för nästa mål och fick genast en rynka i pannan, Prinsessan kändes inte som hon brukade. Hon andades snabbt och "högt" upp i bröstet, hon kändes besvärad och det gick långsamt långsamt med maten, men vi klarade iallafall att få i henne maten under de 30 minuter vi hade till förfogande. Försökte få kontakt med sjuksköterskan och påtalade att det inte kändes bra, men hon tog överhuvudtaget ingen notis om oss. Dagen fortsatte i samma stil, och det gick allt långsammare i maten, Prinsessan somnade ifrån med flaskan i munnen och pulsmätaren larmade vid flertalet gånger att hon gick över 200slag/minut. Suckande kom sjuksköterskan och nollade maskinen gång på gång.
Vi tog upp att det började bli svårt att få i henne maten och fick till svar att det kanske var dags att sätta en sond för att få i maten, inget gensvar alls på att vi kände att hon inte mådde bra. Utan det kändes snarare som att vi bara var nojjiga föräldrar.
Vi gick och lade oss med tungt hjärta, det kändes inte bra alls, det kändes så in i helvete fel bara!
Fredag morgon möts vi av läkarna på ronden, på måndag har man preliminärt bestämt att Prinsessan ska opereras, vilket känns som att det är oändligt långt borta.
Fredagen blir inte alls bättre utan Prinsessan blir allt blekare och andas fort fort fort... Efter skiftbytet kommer en barnsjuksköterska som vi tidigare känt har lyssnat på oss, så vi förklarade läget - att detta känns inte bra någonstans, något är riktigt förändrat. Jag vet inte hur hon lyckades men inom en timme hade vi en läkare inne på rummet som tog EKG, gjorde ett ultraljud på hjärtat och andra blodprover. Enligt Prinsessans patientjournal förs 16:53 en varning/observation in. Ungefär samtidigt som vi går och äter middag.
När vi kommer tillbaka efter middagen får vi beskedet att kirurgen har letat efter oss, ingen mer information än så. 30 minuter senare sitter vi på ett rum och får meddelandet om att Prinsessan kommer att opereras imorgon lördag, för hon mår inte alls bra och man vågar inte vänta längre.
Tänk om vi inte hade stått på oss, tänk om ingen hade lyssnat på oss, tänk om...
Samtidigt som beskedet innebar lättnad så gällde det nu snabbt att ställa om, för som kirurgen sa - det finns inga garantier för någonting och Prinsessans hjärtfel tillhör ett av de både ovanligare och allvarligare.
Således blev fredagsnatten ganska sömnlös för oss båda två...
Börjar med att jag kommer in på avdelningen och då har man redan matat Prinsessan, för tydligen har man lagt om hennes matschema. Vilket gjorde mig jätteledsen - särskilt som att Prinsessan hade somnat om efter maten och jag inte ville störa då hon sov avslappnat. Då kommer min "längst-nere-på-favorit-listan-sjuksköterska" och snäser åt mig att de hade behövt ge Prinsessan tillägg på morgonen för att den pumpade mjölken var slut - så hur ville vi ha det i framtiden?
Blev så arg, ledsen och kränkt för hade lämnat in en hel del mjölk kvällen innan, så det borde ha funnits. Svarade detta och fick ett ännu snäsigare svar tillbaka att nu fanns minsann ingen mjölk iallafall. Fast för en gångs skull stod jag på mig ordentligt och fick med mig en bsk ut i köket att leta, det visade sig att mjölken jag hade lämnat dagen innan hade blivit felmärkt. Vilket jag såklart fick en åthutning av då jag kom tillbaka till rummet och förklarade att det fanns mjölk.
Jag var således ganska så sänkt redan från början, alla de där små gula mjölkdropparna kunde lika gärna ha varit de allra dyrbaraste diamanter och sen att det blev så otrevligt runt det gjorde att jag inte kände mig det allra minstaste välkommen inne på 4-rummet den dagen.
Fast det skulle bli värre.
Maken fick upp Prinsessan i famnen för nästa mål och fick genast en rynka i pannan, Prinsessan kändes inte som hon brukade. Hon andades snabbt och "högt" upp i bröstet, hon kändes besvärad och det gick långsamt långsamt med maten, men vi klarade iallafall att få i henne maten under de 30 minuter vi hade till förfogande. Försökte få kontakt med sjuksköterskan och påtalade att det inte kändes bra, men hon tog överhuvudtaget ingen notis om oss. Dagen fortsatte i samma stil, och det gick allt långsammare i maten, Prinsessan somnade ifrån med flaskan i munnen och pulsmätaren larmade vid flertalet gånger att hon gick över 200slag/minut. Suckande kom sjuksköterskan och nollade maskinen gång på gång.
Vi tog upp att det började bli svårt att få i henne maten och fick till svar att det kanske var dags att sätta en sond för att få i maten, inget gensvar alls på att vi kände att hon inte mådde bra. Utan det kändes snarare som att vi bara var nojjiga föräldrar.
Vi gick och lade oss med tungt hjärta, det kändes inte bra alls, det kändes så in i helvete fel bara!
Fredag morgon möts vi av läkarna på ronden, på måndag har man preliminärt bestämt att Prinsessan ska opereras, vilket känns som att det är oändligt långt borta.
Fredagen blir inte alls bättre utan Prinsessan blir allt blekare och andas fort fort fort... Efter skiftbytet kommer en barnsjuksköterska som vi tidigare känt har lyssnat på oss, så vi förklarade läget - att detta känns inte bra någonstans, något är riktigt förändrat. Jag vet inte hur hon lyckades men inom en timme hade vi en läkare inne på rummet som tog EKG, gjorde ett ultraljud på hjärtat och andra blodprover. Enligt Prinsessans patientjournal förs 16:53 en varning/observation in. Ungefär samtidigt som vi går och äter middag.
När vi kommer tillbaka efter middagen får vi beskedet att kirurgen har letat efter oss, ingen mer information än så. 30 minuter senare sitter vi på ett rum och får meddelandet om att Prinsessan kommer att opereras imorgon lördag, för hon mår inte alls bra och man vågar inte vänta längre.
Tänk om vi inte hade stått på oss, tänk om ingen hade lyssnat på oss, tänk om...
Samtidigt som beskedet innebar lättnad så gällde det nu snabbt att ställa om, för som kirurgen sa - det finns inga garantier för någonting och Prinsessans hjärtfel tillhör ett av de både ovanligare och allvarligare.
Således blev fredagsnatten ganska sömnlös för oss båda två...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar