Gnäll, skäll, kritik och förändring

Jag funderar idag över vad som definieras som gnäll... Jag kan hålla med om att det gnälls onödigt mycket ibland, då suckar jag inombords och tänker att se till vad du har istället och vad du är tacksam för. Men oftast som svar på gnället så här man argument som tänk för hundra år sedan då hade vi inte dessa möjligheter - idag är man bara bortskämd. Eller tänk vilka möjligheter vi har i Sverige, det ska vi vara tacksamma för. Här någonstans har jag försvunnit iväg i en filosofisk tanke, kanske för att jag växte upp på den tiden då man inte alltför sällan fick höra då maten inte åts upp: "Tänk på barnen i Afrika". Så efter en stund då jag då hade tänkt på barnen i Afrika och maten dessvärre fortfarande fanns kvar på tallriken så hade jag ju inte kommit så mycket längre i den processen. För det var ju inte som att barnen i Afrika blev gladare för att jag åt upp min mat och ganska snart insåg jag att jag inte ens med mina mest kraftfulla tankar kunde förflytta mina matrester dit.

Där och då började jag fundera på om det är så att man då aldrig egentligen har rätt att gnälla, för det finns ju alltid någon som har det sämre.

Sverige är ett underbart land på många sätt, vi har mängder av rättigheter och möjligheter, men ibland, eller kanske rent av rätt ofta så fungerar inte maskineriet helt klockrent. Hur ska man då agera? På den frågan finns flera alternativ, antagligen lika många olika alternativ utifrån hur vi är som personer. Personligen så anser jag att det finns massor att vara tacksam för, men det betyder inte därmed att jag bara sätter mig ner och är tacksam. För det finns ju saker som kan fungera mycket bättre och om jag då inte "gnäller" eller framför min kritik hur kan då systemet någonsin förändras?

För poängen är att när man är inne i ett system så blir man ofta hemmablind, du har gjort samma sak kanske hundra eller tusen gånger, ibland har du kanske gett upp att försöka påverka utan du har infogat dig i leden. Med detta inte sagt att du är nöjd med den funktion du utför, du kanske till och med osar bitterhet på långt håll - men nu är det så här det är så det är bara att gilla läget. Sedan finns det ju dessa människor som är på fel plats i tillvaron, kanske helt underbara männskor, men de är inte bra på vad de gör eller så saknar de engagemang. Om man då som kund, patient, gäst eller vad som helst möter dessa personer kommer upplevelsen av besöket inte att bli sådär jätteupplyftande. Ska jag då som kom i kontakt med detta bara hålla tyst? För Sverige är ju så fantastikst och tänk vilka möjligheter vi erbjuds, något som inte finns i så många andra länder.

Återigen ställer jag mig frågan om jag nu håller tyst och infogar mig i ledet och hoppar på tåget "Sverige är fantastiskt" - kommer alla dessa som har det sämre än oss i Sverige då tacka mig? Kommer andra individer som kommer att komma i kontakt med systemet att tacka mig för de lär ju få samma upplevelse i bemötande som vad jag fick. Antagligen är svaret på båda dessa frågor nej, folk utom Sverige kommer inte att tacka mig för de vet överhuvudtaget inte om att jag tagit detta beslut. Jag vet att många är imponerade av Sveriges möjligheter och kanske kan man tycka att vi svenskar är bortskämda, men genom att jag inte yttrar mig så ger jag inte någon annan i ett annat land större fördelar. Eller som i fallet med matresterna, det fördelas liksom inte rättvist automatiskt, bara för att jag är tacksam över vad jag redan har.

Jag tror att man ibland, trots att man är tacksam måste lyfta blicken litegranna. Påpeka gärna det som är bra, tacka när du fått den hjälp eller stöd du behöver. Men är det saker som inte fungerar så omvandla gnället till konstruktiv kritik, tja vilket man inte orkar ibland - men då kan även gnäll eller skäll tas emot som kritik mot funktionen och kanske i slutänden omvandlas till något konstruktivt. För det är bara då man framför sina åsikter, då man vågar vara kritisk och inte så tacksam hela tiden som förändringar kan ske. Jag vågar mig nog på att säga att det inte finns en organisation eller företag som inte kan utvecklas och att bli bättre på olika delmoment, ibland krävs det mer resurser, ibland krävs det kanske bara att man omprioriterar.

Jag tänker på Rosa Parks och på hennes vägran att resa sig upp på bussen då för många år sedan så att en vit man skulle kunna få hennes sittplats. Jag tänker då på mod att våga förändra, att våga ta ställning, för jag tror att Rosa Parks var tacksam över att få åka buss, att ha ett arbete och över att leva i USA. För henne

betydde det dock i förlängningen att hon valde att inte underkasta sig den behandling som många svarta under 50-talet i USA fick utstå.

För det är i detta som mycket gnäll uppstår, tror jag iallafall, alla dessa olikheter, situationer och skeenden i livet där individer inte behandlas jämställt eller jämlikt utan mången gång utsätts för subjektiva handlanden. Försäkringskassan är ett väldigt bra exempel på detta, för det är stora variationer i bemötande, service och slutligen handläggning och resultat. Tillfällig föräldrapenning för vård av allvarligt sjukt barn och vårdbidrag är bara några av alla dessa ärenden. Men visst vi ska vara tacksamma för att vi har dessa system och det är jag, men jag poängterar vikten av att försöka ha gemensamma nationella riktlinjer. Ett annat exempel är barnomsorgen, där vi med barn som har funktionshinder och är i behov av lite extra stöd kanske har svårare att hitta en omsorgsform som passar oss och våra barn. 

Lpfö 98 - det vill säga läroplanen för förskolan säger följande:

"...En viktig uppgift för verksamheten är att grundlägga och förankra de värden som vårt samhällsliv

vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde,

 jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som förskolan

skall hålla levande i arbetet med barnen......

.........

Verksamheten skall präglas av omsorg om individens välbefi nnande och utveckling. Inget barn skall i förskolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan

trosuppfattning, sexuell läggning hos någon  anhörig eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling.

 .........

Förskolan skall erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande

bildar en helhet. I samarbete med hemmen skall barnens utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar främjas. Förskolan skall vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran, utveckling och växande. Förskolans uppgift innebär  att i samarbete med föräldrarna verka för att varje barn får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar......"

Med andra ord så har våra barn med funktionshinder en massa rättigheter, men givetvis är det ingen som upplyser oss om detta utan som svensk medborgare har du en skyldighet att själv ha koll på dina rättigheter. För i den krassa verkligheten så är det så att det är pengar som styr och där kan placeringsassistenter och förskolerektorer ha ett stort utrymme. Ett utrymme i vilket de förklarar att de inte kan anpassa förskolan för ditt barn, att de inte tar inte resurser etc, vilket i praktiken innebär att de nekar ditt barn allt det där som det står att förskolan ska verka för. Inte OK, men ja Sverige är fantastiskt med sina möjligheter och rättigheter, men i vilka dessvärre inte alla inkluderas i.

Sjukvården är ett annat stort troll i denna debatt, sjukvården som alltför länge haltat sig fram på sin krycka, där omsorgen inte alls räcker till längre. Sjukvården där många barns och deras föräldrars rättigheter kränks varje dag, något jag har skrivit i ett tidigare blogginlägg - Barn, bemötande och integritet i vården. Situationer då alla rättigheter sätts ur spel, inte hinns med, inte prioriteras eller att det helt enkelt inte finns utrymme för dem. Vi är tacksamma för att Prinsessan finns hos oss idag, vi är tacksamma över att vi i Sverige har socialförsäkringslagar och "fri" sjukvård, det finns många människor som på vägen mött oss med respekt och empati och mot dem är vi oändligt tacksamma. Men vi har även blivit oerhört klämda på vägen och detta är något som jag anser är viktigt att uppmärksamma. Särskilt som vi inte är ensamna om att ha blivit behandlade så.

I min värld finns det då bara en sak att göra och det är att likt Rosa Parks agera, att kritisera systemet och att slutligen hoppas på en förändring. Jag tror att det är viktigt att våga vara kritisk, ifrågasätta och vara besvärlig och framförallt att stå på sig - för sanningen är den att ingen kommer att tacka dig bara för att du är tacksam för att du har rättigheter oh möjligheter. Men glöm inte bort att berätta när ni faktiskt är nöjda och tacksamma, för feedback är enormt viktigt, så att det framkommer precis vad du är tacksam över. Det är bara genom att framföra feedbacken som du kan påverka och jag tror att det är viktigt att påverka, för det är en av våra demokratiska rättigheter, att kunna ha en åsikt och låta den göra sig hörd. Sedan kanske vissa kallar det för gnäll, mycket möjligt, men genom mitt gnäll så finns iallafall den lilla möjligheten att strukturer och system kan förändras.

Vad är det som händer i världen?

En fråga och fundering som jag sett och hört flera gånger under helgen. Många tankar och åsikter om att våld blir allt grövre och mer uppseendeväckande. Jag håller med om att dådet i Norge och Utöya var hemskt, en ren och skär avrättning. Men jag vet inte om jag håller med om att världen håller på att bli hårdare och att våldet blir grövre. Jag anser dock att våldet kanske har krupit närmre, för ser vi oss omkring i världen så sker liknande dåd världen över om inte dagligen så varje vecka iallafall. Våld som kränker andra individer, vuxna som barn, våld som anses föra med sig budskap, ibland bara våld för våldets skull. Förstörande och nedbrytande våld, överallt. Så nu skriver jag ju att det förekommer våld överallt, har då inte världen blivit ett hårdare ställe? På den frågan måste jag ändå säga nja, vad jag tror är att pressen har blivit allt bättre på att fånga upp alla gottiga detaljer och inom bara några minuter kan de kablas ut över hela världen. För dylika händelser säljer och pressen gottar sig i varenda liten detalj och jag gissar att vi kommer att läsa om detta dåd många veckor framöver i pressen, i olika tappning och reportage. Det tråkiga med detta känner jag är att våldsverkaren får onödigt mycket utrymme, hur tänkte han, vad drev honom till detta men samtidigt får han chans att än mer sprida sitt gift och sina åsikter. Men det är ju en mänsklig egenskap att vilja förstå...

Grymhet, våld, övervåld och ett tvång att få andra människor att ha samma åsikter har alltid funnits. Jag funderar lite på hur dagens press skulle ha beskrivit korsriddarnas framfart om de varit på plats, eller varför inte 30-åriga kriget. Nu kanske den observante börjar sucka litegranna och tänker men snälla du, det där är ju krig inte enskilda terrorhandlingar. Helt korrekt, men de krigen startades med en åsikt som man ansåg att det var värt att gå ut i krig för. Ser man vidare till dåtidens klimat - där någon kunde avrättas för felaktiga åsikter, något som sker runtom i världen än idag, eller hur en kung eller härskare kunde sätta igång förförljelse, massmord mm, tja då har nog ingen världen blivit grymmare. Det som skiljer idag är att allt är så tillgängligt, både vad gäller våld, vapen, information och åsikter. Internet är ju en stor godispåse av gott och blandat, vet du var du ska leta eller söka så kommer du att hitta det och plötsligt är det inte en isolerad handling längre, utan den får spridning och som person kan du nå ut långt med dina åsikter.

För nu är det ju så att vi lever i en demokrati varesig vi vill det eller inte, eller varesig vi anser att vi gör det eller inte. För om vi inte levde i en demokrati så skulle inte extrema åsikter få höras eller synas, om inte landet ifråga styrdes utifrån dessa principer, men vissa åsikter skulle kväsas och inte vara tillåtna. Men nu, dessvärre kan man tycka, är alla åsikter tillåtna, hur stötande de än kan vara. Det ska vara vackert med demokrati, men det som hände i fredags var inte vackert någonstans, en stor tragedi är det enda ordet som passar.

En tragedi för alla liv som gick förlorade och en tragedi att det finns en sådan rädsla för det som är annorlunda, det som inte låter likadant, det som inte agerar likadant osv. En rädsla som kanske var befogad då vi var grottmänniskor, då det var viktigt att urskilja vilka som tillhörde klanen, så att ingen annan tog över ens revir eller utrotade ens klan. En rädsla som kanske likt ormfobi mm ärvts ned i generna - för visst är det så att människan generellt är lite rädd eller orolig inför det som är annorlunda. Många av oss skyltar dock inte så öppet med att vi har direkt blodslinje till homo erectus utan försöker övervinna våra rädslor och fobier. Istället för att vara rädda försöker vi lära känna det nya , för människan är i grund och botten nyfiken och vill veta mer om det han eller hon inte förstår. Jag läste en studie att nuet bara varar några sekunder, sedan är det historia. Historian är viktig för hur vi har bemött och blivit bemötta lagras i historian, vissa händelser utvecklas till seder och kultur, för samhället omkring oss förändras ständigt eller anpassas. Dock är jag mer tveksam till om människan ständigt förändras, vi uttrycker avsky, rädsla och ilska inför det som hände. Vi fördömer dådet och ifrågasätter var världen är på g, jag tror dock att världen är ganska konstant, det är bara det att i dagens samhälle där vi pratar om mänskliga rättigheter, ett upplyst högutvecklat samhälle där våldet inte borde få utrymme. För vi har lagar, regler, normer och seder som styr men då glömmer vi den lilla människan. Människan som kanske inte är så upplyst alla gånger, en människa som präglas av rädsla och oro inför förändringen. Kulturen och samhället är den kombinerade frukten av många krafter, men vi glömmer nog gärna bort att inte alla alltid drar åt samma håll. För det är var människas rätt att tycka, tänka och agera så länge man inte kränker en annan människa. Här har många människors liv kränkts vilket medför att agerandet inte var korrekt. Men tänker vi utifrån demokratiska aspeketer så kan vi inte fördöma åsikten utan bara handlingen. Ungefär som man ibland måste skilja på åsikt och person, jag behöver inte tycka om personen ifråga men ibland kan åsikten vara befogad, samma sak tvärtom jag kan gilla personen men åsikten är uppåt väggarna. Men i slutänden blir det ändå så att demokratin är ett tveeggat svärd, den uppmuntrar till fritänkande och åsiktsfrihet, problemet blir bara i förläningningen när vissa åsikter gör våld på andras rättigheter.

Jag önskar att människan skulle lära sig att bli mer tolerant mot andra och jag önskar att det skulle råda mer harmoni i världen. Men så länge det finns starka åsikter, om religion, politik, filosofi eller varför inte bara barnuppfostran och man känner att dessa åsikter till varje pris måste vara de allenarådande, då kommer vi inte att uppnå harmoni. Jag önskar även att istället för att lägga så mycket tid på planera inför att riva ner, förstöra, bruka våld - så skulle tiden istället användes till att bygga upp, lära känna, förståelse och att använda tiden till något positivt. För i nio långa år hade mannen som ställde till med förödelse på Utöya planerat detta, nio år, då är man ganska fixerad vid det. Tänk om han istället använt dessa nio år till något annat...

Idag går mina tankar till de drabbade och till de omkomnas familjer och anhöriga.

Kan kaffe vara lösningen?

Är så enormt trött, gissar att ni inte har hört detta från mig förut eller hur... Men det blir liksom ingen nattsömn alls för tillfället. Prinsessan har fått för sig att hon inte ska ha blöja när hon sover och trots att vi försökt minska på vällingen och tar upp och kissar henne innan vi somnar så är sängen blöt. Prinsessan, som de allra flesta barn kissar inte när hon sover och just detta är väl kruxet - hon sover ju inte som hon ska riktigt. För Prinsessan vaknar någon gång per timme hela natten igenom, ibland är det stora vrål ibland känner jag bara av att hon sätter sig upp, kollar runt i rummet och sedan lägger sig igen. Just nu är det mycket mardrömmar, främst om operationer och sjukhus och att mamman inte är hemma utan på jobbet. Det är även mycket bråk om waranet på dagtid, för Prinsessan vill inte ta det längre, det smakar blä och sedan har hon även kopplat att hon måste stickas i fingret pga medicinen. Något som jag tror också är bidragande till den uteblivna nattsömnen. Igår spottades all medicin ut, kan säga att det blev mycket bråk kring det, för till saken hör att vi ju inte vet om hon faktiskt tog till sig medicin och det bara var vattnet som kom ut eller inte..

Kan säga att man är något groggy när man går upp på morgon, väckarklockan står på 5:50, fast denna veckan har Prinsessan varit i farten redan vid 4-tiden. Underbart - inte... Så istället för cykel har det blivit bil några dagar, tja det har ju i och för sig regnat också, lite mesigt antagligen men är inte så sugen på att cykla dryga milen när det häller ner eller hjärnan inte är påkopplad. Å andra sidan är väl frågan om man borde sitta i bilen när hjärnan sover, fast känns som att stan är tömd på människor, så är ganska lugnt på vägarna.

Nå jag dricker ju inte kaffe, men samtidigt har jag insett att jag behöver något som man studsar till och kickar igång hjärnkontoret. På jobbet har vi en sådan där tjusig kaffemaskin från selecta, man kan få varm choklad och choklad och kaffeblandningar. Så jag blandade väl till en kopp i måndags och sedan två, i tisdags blev det tre och igår fyra koppar. Då pratar vi om en blandning 1 del wiener melange och 1 del varm choklad. Sedan kunde inte jag sitta ner utan speedad runt, fy fabian vad otäckt. Har sedan känt mig lite däven, illamående och ont i magen, men har kopplat det till tröttheten. Så när jag pratade med maken igår i telefonen så frågade han hur jag mådde i kistan. Jaha tänkte jag är de andra också kassa, vad har vi ätit nudå? Nja sa maken har du kollat innehållsförteckningen på det du petar i dig, det är en massa tillsatser och sötningsmedel i det.

Titta bara här på det som kallas "whitener" dvs det som är istället för mjölk, för det är inte mjölk i de flesta maskiner utan istället något som kallas vitt, en mjölkersättning:

1554, Selecta WhitenerDosering: 2g/ 130ml
Förvaring: Torrt och svalt.
Ingredienser: Glukossirap (57,8%), hydrerat vegetabiliskt fett, mjölkprotein, stabiliseringsmedel
E340, E452, emulgeringsmedel E471, klumpförebyggande medel E341, färgämne E160.

Om ni också har en fin selecta maskin på ert jobb kan ni se innehållsdeklarationen på vad ni får i er här.

Jag är väldigt överkänslig mot sötningsmedel så fick mycket förklaring till mitt mående, behöver jag påpeka att jag nu går långa omvägar runt selecta maskinen?? Fast nu återstår att hitta en annan lösning så att man piggnar till för kaffe verkar ju inte vara ett bra alternativ. Coca-cola slutade jag dricka förra våren och testat någon gång då jag behövt bli uppiggad, resulterade sedan i migränhuvudvärk och hjärtklappning.

Tja det självklara svaret är ju mera sömn, åt oss alla - fast det känns ganska så ouppnåeligt just nu....

Prins Harry flyttar in

 Ja vi har ju pratat ett tag om att skaffa husdjur, egentligen skulle vi väl kanske vilja ha en hund. Fast med alla måsten och allt det där så insåg vi att den där stackars hunden inte skulle få så mycket motion och rörelse. Så har vi då funderat på en katt, både länge och väl. Men vi har väl velat vänta lite så att barnen är lite större och kan visa ett djur mer respekt och försiktighet. Tja sen har vi ju velat vänta tills vi var på plats i nya huset, ett hus med enorma utomhusmöjligheter för såväl husdjur som barn att trivas i. Det lustiga är att det är LillMucklan som varit den som varit mest intresserad av djur, Prinsessan har varit mer avvaktande. Hon har inte direkt brytt sig och engagerat sig, inte som LillMucklan som man mången gång bara legat och njutit med mormors hund eller gosat med katten på gården.

Men så plötsligt under semestern hos gammelfarmor och gammelfarmors katt Nisse, så började Prinsessan att klappa katt och gosa med den. När hon sedan insåg att mamma och pappa funderade på en alldeles egen katt till familjen. Ja då fördubblades hennes tjat. Då mamman jobbar tog pappan barnen till biblioteket och lånade böcker om hur man tar hand om en katt. Böcker som Prinsessan synts med inklämda under armen. Mamman och pappan började därför att leta katt, för det var nog dags för familjen att få lite utökning. Till slut fastnade pappan för en katt på blocket och så fick vi ett samtal att ja katten fanns kvar. Vi åkte och tittade på katten och bestämde oss på plats. I bilen gav pappan katten namnet Harry, Stora tyckte att Harry var ett bra namn, som Harry Potter då och tja Prinsessan var snabb att inflika Prins Harry. Nåja alla nöjda och glada.

Det som jag dock tyckte var lite otäckt var när vi i bilen hem, med en liten kattpojke som inte alls ville åka i sin bil hör följande från Prinsessan:

- Mamma han tycker inte om att åka buren. När jag var liten bebis, då åkte jag också i buren till sjukhuset. Det tyckte jag inte heller om.. 

Till saken hör att Prinsessan mycket riktigt åkte i en "bur"- eller i finare ord en transportkuvös från USÖ till Gbg. Något vi aldrig har pratat om, något vi inte har några bilder på alls utan vi har berättat att Prinsessan åkte ambulans till sjukhuset. Otäckt och kalla kårar sammanfattar väl det kan jag säga...

Hursomhelst nu bor en liten prins Harry hemma hos oss, en liten katt som nog inte riktigt vet om att han är en katt, för han beter sig mer som en liten hund - fast vi misstänker dock starkt att han tror att han är ett av våra barn. När vi ropar på barnen att det är dags för godnattsaga så är Harry först upp för trappen och lägger sig sedan spinnandes tillrätta i sängen och somnar sedan gott med barnen. Ska bli spännande att se när Harry växer och blir större om han inser att han faktiskt är en katt.

Helgarbete

Inte för att vi direkt har sysselsättningsproblem i vanliga fall, men just nu så känns det lite som tillvaron går i ett. För ute där är bär och frukt mogna, redo att plockas, rensas, saftas, syltas och bakas på. Just nu, och även förra veckan och säkerligen nästa vecka. Inte sen, inte då det kanske blivit lite lugnare utan just nu, precis på störtens.

Härliga syrliga röda vinbär i långa klasar, mörka saftiga svarta vinbär. Till och med lite vita vinbär att blanda i allt det andra. Och så min favorit, stora härliga, syrliga och smakrika krusbär. Krusbär som smakar soliga barndomssomrar, där i köket hos mormor - en rejäl klick med krusbärsmarmelad på smörgåsen.

Stod på Coop Forum och lyfte på så fina glasflaskor, för saft och kanske likör , eller kanske en gammaldags glasburk som sluter till tätt till sylt och gelé. Fast när jag hade scannat alla flaskor och burkar insåg jag att det skulle kosta långt mer än om jag köpte "köptas" saft och sylt. Så istället fick det bli budgetvarianten, det vill säga istärningspåsar. Vilket är ett väldigt enkelt sätt att förvara saften på, bara att ta fram 1-2 bitar per glas saft man tänker servera. Fast det är ju långt ifrån lika snyggt som glasflaskor och burkar, med prydliga etiketter..

Med skogen på knuten så har vi ju även vildhallon, smultron och hur mycket blåbär som helst. Om det nu inte vore för att det är så långsamt att plocka blåbär och för faktumet att när man står där med ändan i vädret så öppnas genast en McMygga i närheten. "Här serveras, enkel, snabb och lättillgänglig varmblodig människa". Så det gäller att övervinna just den där tanken om att man kommer att kunna föda minst ett par hundra myggor under tiden, för det är ju så himla gott med blåbärspaj eller blåbärssylt..

Det roliga är att LillMucklan och Prinsessan tycker att det är jättekul att plocka bär. Nå plocka bär kanske var en stor överdrift, ett bär i mammas skål och tre i munnen. Förutom smultron då, för de måste ätas, precis här och nu, varma och solmogna. Härligt kladdiga om mun och fingrar står de två i en buske och betar av alla mogna bär de kommer över. Vid frågan om vi ska ut i skogen och leta bär så åker skorna på i rödaste rappet och sedan skuttar barnen glatt iväg. Eller iväg och iväg, vi kommer inte så långt, för titta där är ju smultron, där är en hallonbuske och en till och oj där var lite blåbär...

Nu är garnet slut

Totalt fjorton st hjärtekatter blev det, dock var det bara två katter som faktiskt fick åka till Gbg och det stora projektet. För hjärtekatten blev stort, större än vad man trodde det skulle bli och det har regnat in katter, så det kändes lite som att mina katter kunde komma till andra hem. Till hem med barn som kanske är färdigopererade, eller som inte kommer opereras på ett tag, eller sådana som vi känner - barn som också vill ha en hjärtekatt att krama på. Men nu är alltså garnet slut, eller tja jag har lite tåtar och testar kvar, men vet inte om det räcker till en hel katt. Det lustiga är att jag köpte garn som skulle räcka till fyra katter och det räckte till hela nio!! katter, sedan hade jag en del garn i den magiska kistan i hallen som kunde kompletteras med. Får se om lagret med garn fylls på så småningom, gissar att jag kommer sakna att ha något för händerna på kvällen när vi tittar på film och numer kan jag ju mönstret utantill. Tja vi får väl se...

I huset där ingen sover

Det är nog vårt hus det, jag tror att vi nästan är mer aktiva nattetid än dagtid emellanåt, vilket är lite synd för jag har hört att sömnen är ganska så viktig. Så man går omkring i något dis på dagarna, sedan hjälper det ju inte för min del att det är så lugnt på jobbet - så att gå dit är väl i princip semester. Det är väl bara det att det känns konstigt att sätta in orden jobb och semester i samma mening.

Semester för mig är ju när man gör allt det där man vet att man borde hinna hemma, varvat med cykelturer till stranden och långa lata sommardagar. Istället så har jag nu iallafall möjlighet att äta mat ifred, gå på toaletten ifred, prata i telefon ifred och träffa vuxna människor, nåja de flesta av dem, en del beter ju sig som Prinsessan och LillMucklan. Det är väl bara det att jag har lite svårt att njuta av det för jag vet hur hysteriskt mycket jobb det är hemma med allt. LillMucklan känner även hon av Prinsessans stress just nu och det är inte bara en gång utan flera gånger som LillMucklan smugit ner i Prinsessans säng på natten. Vilket är hur gulligt som helst och när LillMucklan ligger där nära hos Prinsessan, då sover Prinsessan. Problemet är bara när Prinsessan vaknar, för då ska ingen och jag betonar igen ingen annan än Prinsessan och Jösta finnas i hennes säng. Så då gäller det att vara snabb när man vaknar till att flytta undan LillMucklan.

Särskilt Prinsessan som inte alls gillar den här nya ordningen, innan hon somnar på kvällen så kommer alltid frågan

Mamma är du hemma imorgon? 

Nej imorgon ska mamma jobba

Men sen då mamma, imorgon är du hemma då? (vilket jag tror betyder i övermorgon)

Nej då ska mamma också jobba

((stor suck)) Pappa han kan gå och jobba istället mamma.

Fast du hjärtat så fungerar det ju inte riktigt, mamma och pappa gör olika saker.

Mamma, imorgon idag är du hemma? (vilket jag tror betyder just nu)

Ja just nu är jag hemma gumman och nu ska vi läsa saga...

Nu är ju pappan hemma, men annars att åka innan barnen har vaknat och sedan komma hem till middag, träffa barnen i max en timme innan de ska sova - det är hårt, för alla inblandade tror jag. Nu är det bara sex veckor och jag har snart jobbat 2,5 av dem, så jag ser ett slut på detta. För jag skulle aldrig kunna jobba såhär i längden, så att jag inte träffar mina barn. För mig är barnen små under en så kort period och då vill jag vara närvarande för dem, jag vill träffa dem, leka med dem, prata med dem. Drömmen vore att hitta ett arbete där man kunde börja vid 6 och jobba till 15, eller om man kunde jobba 80% - så att det fanns lite dag när man kom hem från jobbet.

Jaha nähä om 10 minuter ska mamman sitta på cykeln på väg till jobbet så det är väl bäst att göra iordning det allra sista nu. Gäller ju att ta sig ur huset innan Prinsessan vaknar igen också, för då är det kört. Jag förstår verkligen inte men så fort jag smyger ur sängen så vaknar Prinsessan med ett vrål, har man sedan tur så kan man få henne att somna om igen. Visst jag är inte en smidig person, men så mycket låter det inte när jag rör mig och pappan han kan gå upp hursomhelst och närsomhelst utan att Prinsessan vaknar, när hon sover dvs. Det känns lite orättvist faktiskt, för mammasamvetet gnager i en ändå utan att hon ska vakna med ett vrål, det blir liksom helt fel start på morgonen...

Sedan om någon har svaret på frågan varför OH varför jag måste vakna en halvtimme innan väckarklockan ringer? Det slår liksom inte fel någon endaste morgon, spelar ingen roll om jag ändrar tiden på alarmet. En halvtimme till vore underbart att få sova, känner jag, tänk 30 minuter, 1800 sekunder.....

Vi hade iallafall tur med vädret

Ja vi har varit på semester därav en större frånvaro från bloggen och sen kom vi hem och jag började jobba. Det var en hel del förberedelser innan resan men dessvärre i ett samhälle där alla inte har koll på vad som är ditt eller mitt, trots att man låser in och stänger om sig så ska ju frånvaro hemifrån inte annonsera ut offentligt. Sedan var väl lite det där att vi hade tur med vädret en överdrift det också, men vi kom iväg, lite lätt hetsade då detta var enda möjligheten att åka i sommar. 110 mil rakt norröver upp i myggriket Norrland. 

På avresedagen vaknade jag med hög feber och var lagom utslagen samt en axel som inte var att leka med, Prinsessan som redan varit krasslig i en vecka hade gått åt det värre, maken såg inte bättre ut han heller och Stora som liksom aldrig är sjuk såg inte pigg ut. LillMucklan var väl den som var fräschast, även om hon nog inte var pigg heller. Det var ett par funderingar på om vi skulle åka eller inte, men som sagt enda möjligheten att åka och upp i Norrland väntade Prinsessans älskade gammelfarmor på besök. En Prinsessan som under en veckas tid gått igenom allt vad vi kunde göra när vi väl var på plats, leka med gammelfarmors katt och handväskor, för det kom hon ihåg att hon hade gjort året innan. Jag undrar ibland om Prinsessan har elefantgener.

Fullproppade med diverse alvedon, panodil och migräntabletter begav vi oss alltså ut på vägarna. En gråmulen regnig fredag, timme efter timme och mil efter mil så segade vi oss så sakteliga uppåt. Stora delar till vår förvåning helt ensamma på den snirkliga inlandsvägen i de djupa skogarna, trots att timmen inte var så sen. Det var så man började fundera i termer på om resten av världen hade slutat att existera. Barnen somnade till alldeles för tidigt och när det sedan var dags att sova så sov de ju givetvis inte alls. Så straxt innan 24 stannade vi till i Strömsund för att tanka så passade vi även på att släppa loss barnen att springa i en lekpark, snacka om att tiden var ur led, men det var lika ljust som det hade varit under dagen. I midnattsolens land går ju solen aldrig ned på sommaren, kanske inte så konstigt att mina små var totalförvirrade. 

Någonstans under natten tappade jag rösten totalt, en röst som inte skulle återkomma på ungefär en vecka, fruktansvärt jobbigt - för att hålla tyst är ju inte riktigt min grej. En liten stund innan vi kom fram vaknade Prinsessan till och identifierade kyrkan och "åh nu är vi snart hos fammo", och återigen blev jag så imponerad över hennes minne. Fjärde året vi är uppe nu, men det är ju bara dryga veckan en gång om året. Väl framme hade Prinsessan bråttom, hon studsade ur bilen för att springa och krama om farmor och detta är den lilla tjejen som är så försiktig med allt och alla. Just där och då kändes det helt rätt att vi trots allt faktiskt ändå tog oss upp. Mindre kul var det när gammelfarmor ett par dagar senare givetvis fick besök av våra baciller, usch.... fast tack och lov verkar det som att förkylningen inte bet riktigt lika hårt på gammelfarmor. 

Tja vad ska man säga sen då, första dagen trampade jag snett och fick en enormt svullen fot på köpet, en fot som fortfarande är sladdrig och som slinker än hit och dit. En fot som i viss mån satte stopp för vår långa morgonpromenad på dryga milen, fast efter att gammelfarmor kallat mig för handikappad så lindades foten och morgonpromenaden linkades fram. Skam den som ger sig. Poolen skulle öppna samma dag som vi kom upp, men nej där var det något fel med pumpen så det tog sex dagar innan den vart lagad, vilken tur att vi då istället hade bra med vatten som kom uppifrån...

Det regnade och regnade och regnade. Men så till slut började solen äntligen titta fram och då gällde det att hinna med alla små utflykter vi hade tänkt, springa på spångarna, upp på Galtis, leka i parken och så till slut på midsommarafton så öppnade poolen äntligen. Prinsessan var lyrisk, hon skulle få använda sina nya puffar, men trots att det var varmt i luften och varmt i poolen så var hon ändå lila om läpparna efter bara några minuter i vattnet och huttrade och darrade. Så det var bara att gå upp. Turligt nog blev det lika fint  väder både lördag och söndag så Prinsessan hann med att bada lite mer. Jag tror att semestern i stort får betecknas med fullt ös medvetslös, på knappa 8 dagar skulle vi hinna vad vi brukar hinna på två veckor. Kanske inte så konstigt att vi hade två väldigt trötta små tjejer med oss hem i bilen och dessvärre har de väl inte riktigt återhämtat sig än och så ovanpå detta så har ju mamman börjat jobba... 

Många omställningar på kort tid för Prinsessan som tja vad ska man säga gått från lite egen till excentrisk deluxe, eller så kan vi kalla henne Beda Baglady, för det är så hon ser ut just nu när hon försöker släpa med sig allt hon äger och lite till. För det är en av Prinsessans cooping mekanismer, att när det är för mycket då gäller det att ha trygghet när och med sig jämt. Nå jag hoppas att intensivsemestern ändå blev en positiv upplevelse för Prinsessan. Vi andra hade en helt OK semester trots allt som inte gick som det borde, men sådär värst uppvilade vart vi ju inte direkt, om det nu är det som är målet med en semester förstås.