torsdag 14 juli 2011

I huset där ingen sover

Det är nog vårt hus det, jag tror att vi nästan är mer aktiva nattetid än dagtid emellanåt, vilket är lite synd för jag har hört att sömnen är ganska så viktig. Så man går omkring i något dis på dagarna, sedan hjälper det ju inte för min del att det är så lugnt på jobbet - så att gå dit är väl i princip semester. Det är väl bara det att det känns konstigt att sätta in orden jobb och semester i samma mening.

Semester för mig är ju när man gör allt det där man vet att man borde hinna hemma, varvat med cykelturer till stranden och långa lata sommardagar. Istället så har jag nu iallafall möjlighet att äta mat ifred, gå på toaletten ifred, prata i telefon ifred och träffa vuxna människor, nåja de flesta av dem, en del beter ju sig som Prinsessan och LillMucklan. Det är väl bara det att jag har lite svårt att njuta av det för jag vet hur hysteriskt mycket jobb det är hemma med allt. LillMucklan känner även hon av Prinsessans stress just nu och det är inte bara en gång utan flera gånger som LillMucklan smugit ner i Prinsessans säng på natten. Vilket är hur gulligt som helst och när LillMucklan ligger där nära hos Prinsessan, då sover Prinsessan. Problemet är bara när Prinsessan vaknar, för då ska ingen och jag betonar igen ingen annan än Prinsessan och Jösta finnas i hennes säng. Så då gäller det att vara snabb när man vaknar till att flytta undan LillMucklan.

Särskilt Prinsessan som inte alls gillar den här nya ordningen, innan hon somnar på kvällen så kommer alltid frågan
Mamma är du hemma imorgon? 
Nej imorgon ska mamma jobba
Men sen då mamma, imorgon är du hemma då? (vilket jag tror betyder i övermorgon)
Nej då ska mamma också jobba
((stor suck)) Pappa han kan gå och jobba istället mamma.
Fast du hjärtat så fungerar det ju inte riktigt, mamma och pappa gör olika saker.
Mamma, imorgon idag är du hemma? (vilket jag tror betyder just nu)
Ja just nu är jag hemma gumman och nu ska vi läsa saga...

Nu är ju pappan hemma, men annars att åka innan barnen har vaknat och sedan komma hem till middag, träffa barnen i max en timme innan de ska sova - det är hårt, för alla inblandade tror jag. Nu är det bara sex veckor och jag har snart jobbat 2,5 av dem, så jag ser ett slut på detta. För jag skulle aldrig kunna jobba såhär i längden, så att jag inte träffar mina barn. För mig är barnen små under en så kort period och då vill jag vara närvarande för dem, jag vill träffa dem, leka med dem, prata med dem. Drömmen vore att hitta ett arbete där man kunde börja vid 6 och jobba till 15, eller om man kunde jobba 80% - så att det fanns lite dag när man kom hem från jobbet.

Jaha nähä om 10 minuter ska mamman sitta på cykeln på väg till jobbet så det är väl bäst att göra iordning det allra sista nu. Gäller ju att ta sig ur huset innan Prinsessan vaknar igen också, för då är det kört. Jag förstår verkligen inte men så fort jag smyger ur sängen så vaknar Prinsessan med ett vrål, har man sedan tur så kan man få henne att somna om igen. Visst jag är inte en smidig person, men så mycket låter det inte när jag rör mig och pappan han kan gå upp hursomhelst och närsomhelst utan att Prinsessan vaknar, när hon sover dvs. Det känns lite orättvist faktiskt, för mammasamvetet gnager i en ändå utan att hon ska vakna med ett vrål, det blir liksom helt fel start på morgonen...

Sedan om någon har svaret på frågan varför OH varför jag måste vakna en halvtimme innan väckarklockan ringer? Det slår liksom inte fel någon endaste morgon, spelar ingen roll om jag ändrar tiden på alarmet. En halvtimme till vore underbart att få sova, känner jag, tänk 30 minuter, 1800 sekunder.....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar