Vi hade iallafall tur med vädret

Ja vi har varit på semester därav en större frånvaro från bloggen och sen kom vi hem och jag började jobba. Det var en hel del förberedelser innan resan men dessvärre i ett samhälle där alla inte har koll på vad som är ditt eller mitt, trots att man låser in och stänger om sig så ska ju frånvaro hemifrån inte annonsera ut offentligt. Sedan var väl lite det där att vi hade tur med vädret en överdrift det också, men vi kom iväg, lite lätt hetsade då detta var enda möjligheten att åka i sommar. 110 mil rakt norröver upp i myggriket Norrland. 

På avresedagen vaknade jag med hög feber och var lagom utslagen samt en axel som inte var att leka med, Prinsessan som redan varit krasslig i en vecka hade gått åt det värre, maken såg inte bättre ut han heller och Stora som liksom aldrig är sjuk såg inte pigg ut. LillMucklan var väl den som var fräschast, även om hon nog inte var pigg heller. Det var ett par funderingar på om vi skulle åka eller inte, men som sagt enda möjligheten att åka och upp i Norrland väntade Prinsessans älskade gammelfarmor på besök. En Prinsessan som under en veckas tid gått igenom allt vad vi kunde göra när vi väl var på plats, leka med gammelfarmors katt och handväskor, för det kom hon ihåg att hon hade gjort året innan. Jag undrar ibland om Prinsessan har elefantgener.

Fullproppade med diverse alvedon, panodil och migräntabletter begav vi oss alltså ut på vägarna. En gråmulen regnig fredag, timme efter timme och mil efter mil så segade vi oss så sakteliga uppåt. Stora delar till vår förvåning helt ensamma på den snirkliga inlandsvägen i de djupa skogarna, trots att timmen inte var så sen. Det var så man började fundera i termer på om resten av världen hade slutat att existera. Barnen somnade till alldeles för tidigt och när det sedan var dags att sova så sov de ju givetvis inte alls. Så straxt innan 24 stannade vi till i Strömsund för att tanka så passade vi även på att släppa loss barnen att springa i en lekpark, snacka om att tiden var ur led, men det var lika ljust som det hade varit under dagen. I midnattsolens land går ju solen aldrig ned på sommaren, kanske inte så konstigt att mina små var totalförvirrade. 

Någonstans under natten tappade jag rösten totalt, en röst som inte skulle återkomma på ungefär en vecka, fruktansvärt jobbigt - för att hålla tyst är ju inte riktigt min grej. En liten stund innan vi kom fram vaknade Prinsessan till och identifierade kyrkan och "åh nu är vi snart hos fammo", och återigen blev jag så imponerad över hennes minne. Fjärde året vi är uppe nu, men det är ju bara dryga veckan en gång om året. Väl framme hade Prinsessan bråttom, hon studsade ur bilen för att springa och krama om farmor och detta är den lilla tjejen som är så försiktig med allt och alla. Just där och då kändes det helt rätt att vi trots allt faktiskt ändå tog oss upp. Mindre kul var det när gammelfarmor ett par dagar senare givetvis fick besök av våra baciller, usch.... fast tack och lov verkar det som att förkylningen inte bet riktigt lika hårt på gammelfarmor. 

Tja vad ska man säga sen då, första dagen trampade jag snett och fick en enormt svullen fot på köpet, en fot som fortfarande är sladdrig och som slinker än hit och dit. En fot som i viss mån satte stopp för vår långa morgonpromenad på dryga milen, fast efter att gammelfarmor kallat mig för handikappad så lindades foten och morgonpromenaden linkades fram. Skam den som ger sig. Poolen skulle öppna samma dag som vi kom upp, men nej där var det något fel med pumpen så det tog sex dagar innan den vart lagad, vilken tur att vi då istället hade bra med vatten som kom uppifrån...

Det regnade och regnade och regnade. Men så till slut började solen äntligen titta fram och då gällde det att hinna med alla små utflykter vi hade tänkt, springa på spångarna, upp på Galtis, leka i parken och så till slut på midsommarafton så öppnade poolen äntligen. Prinsessan var lyrisk, hon skulle få använda sina nya puffar, men trots att det var varmt i luften och varmt i poolen så var hon ändå lila om läpparna efter bara några minuter i vattnet och huttrade och darrade. Så det var bara att gå upp. Turligt nog blev det lika fint  väder både lördag och söndag så Prinsessan hann med att bada lite mer. Jag tror att semestern i stort får betecknas med fullt ös medvetslös, på knappa 8 dagar skulle vi hinna vad vi brukar hinna på två veckor. Kanske inte så konstigt att vi hade två väldigt trötta små tjejer med oss hem i bilen och dessvärre har de väl inte riktigt återhämtat sig än och så ovanpå detta så har ju mamman börjat jobba... 

Många omställningar på kort tid för Prinsessan som tja vad ska man säga gått från lite egen till excentrisk deluxe, eller så kan vi kalla henne Beda Baglady, för det är så hon ser ut just nu när hon försöker släpa med sig allt hon äger och lite till. För det är en av Prinsessans cooping mekanismer, att när det är för mycket då gäller det att ha trygghet när och med sig jämt. Nå jag hoppas att intensivsemestern ändå blev en positiv upplevelse för Prinsessan. Vi andra hade en helt OK semester trots allt som inte gick som det borde, men sådär värst uppvilade vart vi ju inte direkt, om det nu är det som är målet med en semester förstås.