Gnäll, skäll, kritik och förändring

Jag funderar idag över vad som definieras som gnäll... Jag kan hålla med om att det gnälls onödigt mycket ibland, då suckar jag inombords och tänker att se till vad du har istället och vad du är tacksam för. Men oftast som svar på gnället så här man argument som tänk för hundra år sedan då hade vi inte dessa möjligheter - idag är man bara bortskämd. Eller tänk vilka möjligheter vi har i Sverige, det ska vi vara tacksamma för. Här någonstans har jag försvunnit iväg i en filosofisk tanke, kanske för att jag växte upp på den tiden då man inte alltför sällan fick höra då maten inte åts upp: "Tänk på barnen i Afrika". Så efter en stund då jag då hade tänkt på barnen i Afrika och maten dessvärre fortfarande fanns kvar på tallriken så hade jag ju inte kommit så mycket längre i den processen. För det var ju inte som att barnen i Afrika blev gladare för att jag åt upp min mat och ganska snart insåg jag att jag inte ens med mina mest kraftfulla tankar kunde förflytta mina matrester dit.

Där och då började jag fundera på om det är så att man då aldrig egentligen har rätt att gnälla, för det finns ju alltid någon som har det sämre.

Sverige är ett underbart land på många sätt, vi har mängder av rättigheter och möjligheter, men ibland, eller kanske rent av rätt ofta så fungerar inte maskineriet helt klockrent. Hur ska man då agera? På den frågan finns flera alternativ, antagligen lika många olika alternativ utifrån hur vi är som personer. Personligen så anser jag att det finns massor att vara tacksam för, men det betyder inte därmed att jag bara sätter mig ner och är tacksam. För det finns ju saker som kan fungera mycket bättre och om jag då inte "gnäller" eller framför min kritik hur kan då systemet någonsin förändras?

För poängen är att när man är inne i ett system så blir man ofta hemmablind, du har gjort samma sak kanske hundra eller tusen gånger, ibland har du kanske gett upp att försöka påverka utan du har infogat dig i leden. Med detta inte sagt att du är nöjd med den funktion du utför, du kanske till och med osar bitterhet på långt håll - men nu är det så här det är så det är bara att gilla läget. Sedan finns det ju dessa människor som är på fel plats i tillvaron, kanske helt underbara männskor, men de är inte bra på vad de gör eller så saknar de engagemang. Om man då som kund, patient, gäst eller vad som helst möter dessa personer kommer upplevelsen av besöket inte att bli sådär jätteupplyftande. Ska jag då som kom i kontakt med detta bara hålla tyst? För Sverige är ju så fantastikst och tänk vilka möjligheter vi erbjuds, något som inte finns i så många andra länder.

Återigen ställer jag mig frågan om jag nu håller tyst och infogar mig i ledet och hoppar på tåget "Sverige är fantastiskt" - kommer alla dessa som har det sämre än oss i Sverige då tacka mig? Kommer andra individer som kommer att komma i kontakt med systemet att tacka mig för de lär ju få samma upplevelse i bemötande som vad jag fick. Antagligen är svaret på båda dessa frågor nej, folk utom Sverige kommer inte att tacka mig för de vet överhuvudtaget inte om att jag tagit detta beslut. Jag vet att många är imponerade av Sveriges möjligheter och kanske kan man tycka att vi svenskar är bortskämda, men genom att jag inte yttrar mig så ger jag inte någon annan i ett annat land större fördelar. Eller som i fallet med matresterna, det fördelas liksom inte rättvist automatiskt, bara för att jag är tacksam över vad jag redan har.

Jag tror att man ibland, trots att man är tacksam måste lyfta blicken litegranna. Påpeka gärna det som är bra, tacka när du fått den hjälp eller stöd du behöver. Men är det saker som inte fungerar så omvandla gnället till konstruktiv kritik, tja vilket man inte orkar ibland - men då kan även gnäll eller skäll tas emot som kritik mot funktionen och kanske i slutänden omvandlas till något konstruktivt. För det är bara då man framför sina åsikter, då man vågar vara kritisk och inte så tacksam hela tiden som förändringar kan ske. Jag vågar mig nog på att säga att det inte finns en organisation eller företag som inte kan utvecklas och att bli bättre på olika delmoment, ibland krävs det mer resurser, ibland krävs det kanske bara att man omprioriterar.

Jag tänker på Rosa Parks och på hennes vägran att resa sig upp på bussen då för många år sedan så att en vit man skulle kunna få hennes sittplats. Jag tänker då på mod att våga förändra, att våga ta ställning, för jag tror att Rosa Parks var tacksam över att få åka buss, att ha ett arbete och över att leva i USA. För henne

betydde det dock i förlängningen att hon valde att inte underkasta sig den behandling som många svarta under 50-talet i USA fick utstå.

För det är i detta som mycket gnäll uppstår, tror jag iallafall, alla dessa olikheter, situationer och skeenden i livet där individer inte behandlas jämställt eller jämlikt utan mången gång utsätts för subjektiva handlanden. Försäkringskassan är ett väldigt bra exempel på detta, för det är stora variationer i bemötande, service och slutligen handläggning och resultat. Tillfällig föräldrapenning för vård av allvarligt sjukt barn och vårdbidrag är bara några av alla dessa ärenden. Men visst vi ska vara tacksamma för att vi har dessa system och det är jag, men jag poängterar vikten av att försöka ha gemensamma nationella riktlinjer. Ett annat exempel är barnomsorgen, där vi med barn som har funktionshinder och är i behov av lite extra stöd kanske har svårare att hitta en omsorgsform som passar oss och våra barn. 

Lpfö 98 - det vill säga läroplanen för förskolan säger följande:

"...En viktig uppgift för verksamheten är att grundlägga och förankra de värden som vårt samhällsliv

vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde,

 jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som förskolan

skall hålla levande i arbetet med barnen......

.........

Verksamheten skall präglas av omsorg om individens välbefi nnande och utveckling. Inget barn skall i förskolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan

trosuppfattning, sexuell läggning hos någon  anhörig eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling.

 .........

Förskolan skall erbjuda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande

bildar en helhet. I samarbete med hemmen skall barnens utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar främjas. Förskolan skall vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran, utveckling och växande. Förskolans uppgift innebär  att i samarbete med föräldrarna verka för att varje barn får möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar......"

Med andra ord så har våra barn med funktionshinder en massa rättigheter, men givetvis är det ingen som upplyser oss om detta utan som svensk medborgare har du en skyldighet att själv ha koll på dina rättigheter. För i den krassa verkligheten så är det så att det är pengar som styr och där kan placeringsassistenter och förskolerektorer ha ett stort utrymme. Ett utrymme i vilket de förklarar att de inte kan anpassa förskolan för ditt barn, att de inte tar inte resurser etc, vilket i praktiken innebär att de nekar ditt barn allt det där som det står att förskolan ska verka för. Inte OK, men ja Sverige är fantastiskt med sina möjligheter och rättigheter, men i vilka dessvärre inte alla inkluderas i.

Sjukvården är ett annat stort troll i denna debatt, sjukvården som alltför länge haltat sig fram på sin krycka, där omsorgen inte alls räcker till längre. Sjukvården där många barns och deras föräldrars rättigheter kränks varje dag, något jag har skrivit i ett tidigare blogginlägg - Barn, bemötande och integritet i vården. Situationer då alla rättigheter sätts ur spel, inte hinns med, inte prioriteras eller att det helt enkelt inte finns utrymme för dem. Vi är tacksamma för att Prinsessan finns hos oss idag, vi är tacksamma över att vi i Sverige har socialförsäkringslagar och "fri" sjukvård, det finns många människor som på vägen mött oss med respekt och empati och mot dem är vi oändligt tacksamma. Men vi har även blivit oerhört klämda på vägen och detta är något som jag anser är viktigt att uppmärksamma. Särskilt som vi inte är ensamna om att ha blivit behandlade så.

I min värld finns det då bara en sak att göra och det är att likt Rosa Parks agera, att kritisera systemet och att slutligen hoppas på en förändring. Jag tror att det är viktigt att våga vara kritisk, ifrågasätta och vara besvärlig och framförallt att stå på sig - för sanningen är den att ingen kommer att tacka dig bara för att du är tacksam för att du har rättigheter oh möjligheter. Men glöm inte bort att berätta när ni faktiskt är nöjda och tacksamma, för feedback är enormt viktigt, så att det framkommer precis vad du är tacksam över. Det är bara genom att framföra feedbacken som du kan påverka och jag tror att det är viktigt att påverka, för det är en av våra demokratiska rättigheter, att kunna ha en åsikt och låta den göra sig hörd. Sedan kanske vissa kallar det för gnäll, mycket möjligt, men genom mitt gnäll så finns iallafall den lilla möjligheten att strukturer och system kan förändras.