Skola och förskola för vem?

Jag funderar ibland på verksamheten som våra barn går till under dagtid, om det är så att de är på förskola eller i skolan. För vem är verksamheten till för? För föräldrarna som jobbar, barnen i verksamheten eller är den till för pedagogerna??

Förskolan sägs ju vara till för föräldrar som jobbar och att deras barn då ska få omsorg under de timmarna. Det låter väldigt enkelt i teorin, men i praktiken blir ju förskolan våra barns arbetsplats så förskolan borde ytterst vara utformad utifrån dem och deras behov. Tycker iallafall jag, fast svårigheten kommer väl till när man då ser barn som kanske inte borde vara i omsorg så många timmar per vecka. Vems fel blir det då? Där är ju omsorgen mer till för föräldrarna.

Går vi till skolans värld så blir det ett tydligt skifte anser jag, för skolan är till för barnen - det är deras utbildning och utveckling som ska sättas i fokus här. Omsorgsbiten är ju något fritids får sköta de timmar som faller utanför skoltid om föräldrarna behöver den hjälpen. Tydlig och enkel uppdelning, tycker jag.

Observera att jag nu ingenstans har skrivit att förskola eller skola är till för pedagogerna. Dock bör jag ändå inflika att ja det är deras arbetsplats och det är deras arbetsmiljö det gäller - men just i den formen arbetsplats, vilket då i min värld för tanken vidare till att det ändå handlar lite mer om valfrihet. Men att pedagogerna är där för att övervaka andras behov och inte primärt sina egna.

Jag funderar då på hur stängningsdagar, APT:er och mycket annat faktiskt passar in i detta pussel, om nu förskolan ska vara omsorg under tiden föräldrar jobbar. Det har varit många sådana tillfällen i år, tillfällen då vi bara krasst förväntas ta ledigt och vara hemma med våra barn. Att tilläggas är även att det då går åt flex eller semesterdagar för att vi ska lösa dessa dagar OM det nu går att lösas.

Plötsligt känns det inte riktigt som att förskolan kanske är utformad för att vi ska få hjälp med den omsorg vi själva inte kan ge barnen. Utan det har blivit många anpassningar för oss för att pedagogerna ska få göra både det ena och det andra. Missförstå mig rätt nu, jag inser att de behöver planera och att allt de gör är för våra barns bästa. Den tiden måste de få ha. Vad jag dock motsätter mig är när vi ska behöva pussla för att detta ska göras och att man inte riktigt har rätt att ifrågasätta denna tiden då de planerar. För övrigt kanske det vore bra att välja andra dagar än vid terminsstarter att ha dessa dagar, för tänk det finns faktiskt föräldrar som jobbar inom skola och barnomsorg mm själva. Det blir en helt bakvänd ekvation emellanåt.

Lägg även på ett antal föräldramöten, utvecklingssamtal och det ena med det tredje på detta. Vilket även detta är med utgångspunkt för barnets bästa - men som i slutänden innebär pussel och anpassningar från föräldrarna - ni vet de som använde sig av barnomsorgen för att de behövde jobba.

Häromdagen kom även en kallelse till BVC för LillMucklan, kl 11 en tisdag, hmm ok ja de tiderna fungerade ju när man var föräldraledig men nu? Nej de gör ju inte det. Ännu en samhällsfunktion som ska vara till för barnets bästa men som ställer till problem i scheman.

Så kommer vi då till skolans värld, mycket möjligt att det är just denna skolan ifråga som är inflexibel jag vet inte. En vecka innan skolstart en lapp i lådan om att föräldrar förväntas medverka vid en aktivitet veckan efter på kvällstid - fungerar inte så hos oss då vi behöver mer framförhållning än så. Sedan samma med ett kommande föräldramöte - som mig veterligen inte är obligatoriska där pedagogen ändå förklarat för eleverna att det bara är för mamma eller pappa att komma och skaffa barnvakt till de andra barnen. Ingen förståelse för att det kanske finns andra åtaganden. Ärligt talat kan jag sedan säga att efter alla föräldramöten genom tiderna så har aldrig något viktigt avtalats som man inte istället kunde ha skrivit ned och skickat ut på papper. Föräldramöten ur min synpunkt är mer en social aktivitet, en aktivitet som ganska lätt kan prioriteras bort.

Så grädden på moset, utvecklingssamtal på skolan. En lapp kommer ut 10 dagar innan den vecka som samtalen ska hållas, en enda kvällstid, en tid som absolut inte fungerar, sedan en morgontid som är körd och de andra tiderna på dagtid. Underbart, ingen flexibilitet att byta till andra tider, för läraren ifråga är föräldraledig och jobbar inte alla dagar, sedan måste hon hämta barn här och där. Jättefint och jättebra att hennes barn prioriteras, men det ställer ju till problem i förlängningen. Iallafall när ingen förståelse finns att andra parten kanske faktiskt jobbar och har andra barn som man måste ta hänsyn till.

Här funderar jag verkligen för vem är skola eller förskolan till för? Jag menar absolut inte att någon ska ha jour jämt, men det är intressant när ena parten stipulerar en massa krav och tider och när de sedan inte fungerar - ja då är man en mycket, mycket dålig förälder som inte kan ställa upp på dessa krav. Om vissa saker är så viktiga då kanske det ska finnas en gnutta flexibilitet iallafall?

Just nu känns det som att mycket utgår från pedagogernas behov, deras behov av att planera, deras behov av att passa andra yttre tider. Mina barn mår inte bra av en mamma som stressar runt som ett jehu för att hinna med allt som ska hinnas med för att slippa kallas en dålig och oengagerad morsa. Stora krav samhället ställer på individen idag och det kanske är dags att börja skruva på kloningsmaskinen? Eller transportören? Så man kan vara på flera ställen samtidigt eller iallafall kunna förflytta sig väldigt snabbt.

Med detta säger jag inte att pedagogerna gör ett dåligt jobb, många gör ett väldigt bra jobb, iallafall de berörda förskolepedagogerna. Jag önskar kanske att verksamheten i stort hade möjlighet till fler vikarier som var kända för barnen som kunde hoppa in så de ordinarie fick planera i lugn och ro. Vad gäller pedagogerna i berörd skola så är det en fet tumme ner, särskilt som matematiken där varit väldigt kreativ i slutsatserna.

Min mamma sa en gång att som morsa har man ett evigt dåligt samvete. Vilket är oändligt sant, det känns inte kul att barnen går så långa dagar på förskolan till exempel - det blir då verkligen inte roligare när man hör suckarna för att man inte kan fixa stängningsdagarna. För alla andra gör ju det så varför klarar inte vi det? Jag har ett svar, ett svar jag intellektuellt kan försvara för mig själv, men känslomässigt? Nej absolut inte, för man är så snabb att racka ner på sig själv och då minsta antydan till ogillande får en att snabbt dala i självkänsla.

Saker som ger minuspoäng

Jaha vad gör Helena irriterad idag då? Ja alltså jag har faktiskt samlat ihop en liten lista för den som är intresserad.

På plats nummer 1: Arlas nya Yoggi - "High protein, reduced sugar". Det låter väl himla bra eller hur? Det tyckte iallafall jag, perfekt frukost för den som är på språng. Mhm det var ju bara det att efter en vecka kom de välbekanta symtomen smygande, graviditetsillamående, en mage som inte var på banan och huvudvärk.

Visserligen tycker man att jag borde ha lärt mig att lyssna på kroppen, men med femtielva lappar på förskolans dörr om sjukdomar - så nej det gjorde jag inte. Kanske än mindre när resten av familjen också kände sig lite glurpig. Men men till slut trillade polletten ned, inte hos mig utan maken. För av någon anledning så betyder "reduced sugar" inte att man tar bort sötma, utan att man tar bort socker och sötar med annat istället. Så jag kan bara gratulera mig själv till att ha hittat ännu ett sötningsmedel som jag inte tål.

Nummer 2: Hand i hand med den ovan, stort fett ogilla för alla dessa lappar om sjukdomar BLÄ

Nummer 3: Länstrafiken som har en helt orealistisk tidtabell, 1 minut från en hållplats till en annan i stadstrafik. Kanske går 4 på morgonen när ingen annan är ute och kör men inte på eftermiddagen då alla ska hem. Tror inte bussen varit i tid en enda gång sedan jag började åka för en månad sedan, sista veckan har vi snittat förseningstider på 10-20 minuter. Inte OK alls när man har barn att hämta på förskolan.

I princip vinner jag heller ingenting på att åka buss, max 500kr på en månad, förlorar dock flexibilitet och en timme per dag. Visserligen vinner mitt ständigt dåliga samvete lite pluspoäng - men just nu är det frågan om det räcker. Jag undrar verkligen hur förseningarna kommer att se ut när det blir snö och halt... då kanske man får satsa på en eller två bussar tidigare och börja jobba halvdagar för att hinna (ironi). Jag förstår varför fler inte åker kollektivt när det fungerar så här dåligt.

Nummer 4: Toalettpappret på jobbet som jag tror måste ha köpts på något östeuropeiskt konkurslager från den kommunistiska eran. Mental note, ta med ett par egna rullar till nästa vecka...

Nummer 5: Att en bra dag alltid ger en eller två dåliga dagar. Var i Sthlm i lördags, konstaterade att mina barn nog är lite lantisar - 30 minuter i rulltrapporna på Åhlens hörde till höjdpunkterna. Men det verkliga syftet var att gå och se på teater - Askungen. en faktiskt bra dag, med minimalt med tjafs och bråk. Mycket beroende på att vi inte satt kring ett bord på tåget utan var separerade. Prinsessan hade iPaden och LillMucklan var fullt sysselsatt med att knyta knutar på en påse kolasnören eller andäktigt öppna chokladpraliner ur en twistpåse. Så kom då söndagen vilken inte alls var lika kul, snarare en riktigt risig dag med ett svart otrevligt humörsmoln hängandes över oss. Stökigt, bökigt, bråkigt, fladdrigt och gråtigt.

Inte heller dagen igår fungerade klockrent för Prinsessan, kissade på sig på förskolan och de tyckte hon såg hängig ut. Ledsen liten tjej utan ork i benen och ont i huvudet hämtades på förskolan, sedan tog det lång tid innan hon somnade. Idag en mycket taggig liten varelse som steg ur sängen. Hurra ?

Nummer 6: Att det tydligen finns kunskap ändå om detta med upp som en sol och ned som en pannkaka. Att man kanske egentligen inte ska kunna förvänta sig mer av de hjärtopererade barnen. Att man kanske ställer för höga krav på dem när man tror att de ska fungera som vanligt. Men att denna kunskap av någon anledning inte finns hos läkare eller dem som man som förälder mest träffar. Men den finns där iallafall.. Skit att den inte når ut

Nummer 7: Att jag inte kom iväg för att lyssna på föreläsningar av de personer som faktiskt har den kunskap som jag pratar om under nummer 6. Problemet var ju bara att jag visste att efter solsken kommer regn så vågade inte boka upp söndagen för sådant. Frågan är egentligen om jag skulle ha fått någon ny insikt, för jag vet ju det jag vet ändå. Men det kanske hade blivit mer legitimt om jag hade kunnat referera till XX som faktiskt har forskat om detta, eller YY som faktiskt är insatt och jobbar proffessionellt med detta.

Nummer 8: Att personalen förklarar att allt är så bra så bra på förskolan, trots matkatapulter, knufflekar och annat stök från Prinsessan. Alltså visserligen kunde detta vara en hiss också, för efter flera skräckhistorier om hur hjärtisar bestraffats för att de inte orkar med, eller fryser så borde man vara tacksam att Prinsessan inte är ett "problem". Samtidigt blir det för mig som förälder svårt att greppa hela situationen när man bara säger att allt fungerar klockrent och pedagogerna har inte kunskap om detta, vilket man helle inte kan förvänta sig. Men om de inte berättar allt så kan vi heller inte försöka anpassa tillvaron efter en liten tjej som faktiskt inte orkar - vilket skadar Prinsessan i längden. Så hiss för att de är positiva och inte ser Prinsessan som ett problem, men en diss för att man sopar saker under mattan.

Nummer 9: Trots flera påminnelser från pappan om att när Prinsessan börjar se mosig ut så behöver hon komma ut eller dricka vatten så är pedagogerna ändå först framme med termometern alt. sätter Prinsessan stilla inne att pyssla med något. Vilket nog ryms i att de ändå inte riktigt har förstått vidden av problematiken och att man nog glömmer bort att Prinsessan inte är som alla andra - trots att hon ser ut som alla andra. Men till sanningen hör att hon blir väldigt snabbt uttorkad, fnasiga läppar på bara någon timme och snabb överhettning. Vilket lätt kan avhjälpas och att hon därefter kan sitta och pärla, spela data eller bygga lego.

Nummer 10: Får nog bli vädret... för man kan och bör alltid klaga på vädret ... eller hur!?

Då, Nu och Sedan

Det känns som att mycket av tillvaron kretsar kring då, nu och sedan. Då det som var och det som man tog sig igenom. Nu är mer svårfångat för det går inte riktigt att definiera, för Nu blir väldigt snabbt Då. Sedan kan vara både positivt och negativt. Det är lustigt hur tiden kan innehålla så mycket laddade värderingar.

För någon månad sedan var vi på ett återbesök på mottagningen för logopedi och foniateri. Ett besök som vi innan skjutit på framtiden, för det var sedan inte nu och inte på ett tag. Men tiden går och så plötsligt stod vi där och så var det bara att acceptera det vi egentligen redan visste, men som nu uttalades högt. Prinsessans ena stämbandsnerv är förlamad, stämbandspares och det finns inte längre något hopp om att den ska fungera igen.

Visst en piss i Mississippi kanske man kan tycka om man ser alla andra problem, men tydligen är en stämbandspares inte helt okomplicerat. Det är inte bara rösten som påverkas av stämbandet, det är även andning, infektioner och annat - sådant som ingen egentligen har förklarat för oss. Prinsessans trötthet och andfåddhet skulle med andra ord kunna bero på att stämbandet står i halvöppet läge och därför inte släpper igenom samma mängd syre som ett öppet läge skulle tillåta.

Jag funderar även på om hennes egenartade ljud när hon blir irriterad stammar utifrån detta problem, för hon hörs ju inte alla gånger när hon blir arg. Att morrandet härrör ur frustration då hennes röst inte räcker till. Vi fick även noga instruktioner om att vi kommande operationer upplysa om paresen, så att operationen planeras för att inte av misstag komamf ör nära det andra stämbandet. Skulle det hända så har Prinsessan inga stora möjligheter att få ett fungerande tal. Kul, kul och åter en sak att komma ihåg...

Igår var även ett datum som legat som sedan. Dags för årets influensavaccin, ni vet det där som bara ges till riskgrupper, något som jag uppfattar som en motsägelse för Prinsessan ska ju vara frisk som alla andra, vilket betonas högt och lågt - förutom då när det gäller sprutan och mycket annat.

Hämtade en blek och mycket tyst Prinsessa på förskolan, mycket allvarlig och gripen av stunden. Inte ens möjligheten att åka till leksaksaffären för att leta födelsedagspresent till LillMucklan eller middag på McD piggade upp henne. Inte ett ljud och inte ett ord uttalades, hon nickade bara lite försiktigt eller pekade och satt antingen tätt tryckt intill mig eller höll hårt i handen. Det är ju inte hennes första spruta direkt och lär heller inte bli hennes sista. I hissen upp till avdelningen blev situationen om möjligt än värre, för in kliver en läkare i vit rock, Prinsessans absoluta fasa. Hennes hjärtläkare har aldrig den vita rocken på sig, men det hade alltså läkaren i hissen. Om Prinsessan var blev innan så blev hon kritvit nu och pressade sig så långt in mellan mina ben hon bara kom. Det var tur att det bara tog någon minut innan vi var på rätt våning för frågan är vad som hade hänt om hon hade hållt andan mycket längre.

Fick vänta en stund innan vi fick komma in på rummet, inte en reaktion från Prinsessan trots att kontaktssköterskan och den andra sjuksköterskan försökte prata med henne. En klassisk Prinsessmanöver, hon stängde av och för er som följt bloggen vet vad jag känner inför det, för det är så omänskligt någonstans. Inte ett ljud när hon stacks, ingen reaktion, förutom att hon slutade andas så kontaktsköterskan fick påminna henne om att hon kunde andas. Sedan de obligatoriska orden: "Vad duktig och stor tjej du är", välment så himla välment men så fel i situationen, fan, men å andra sidan vad ska man säga istället då?

Kontaktsköterskan frågade även om det inte var dags för ett hjärt-UL igen, jo sa jag vi har väntat ett tag. Särskilt som Prinsessan gått upp 500g sista månaden och är svullen kring ögonen. Något kontaktsköterskan också konstaterade. I oktober skulle vi ha kallats, men det har alltså inte gjorts, så ovanligt...suck... Visserligen kunde vi få en tid nästa vecka, men då till en läkare som jag inte hört alltför mycket gott om och som egentligen skulle gått i pension för 5 år sedan. Eh nej tack... Problemet nu är väl att innan hjärt-UL gjorts så får vi egentligen inte åka iväg på vår semester, skitbra så nu sitter vi i limbo litegranna. Samtidigt som jag inte tror att det är hjärtat som spökar utan det är en kombination av andra omständigheter, men det är ju inget man vågar satsa pengar på.

För övrigt orkar inte min hjärna fundera över möjligheterna att det som skulle vara sedan, alltså då när hjärtat behövde mer åtgärder kanske är nu. Jag orkar och vill inte, så tänker låta bli att fundera på detta. Ett effektivt sätt på det är att åka och handla sent på kvällen inför helgens kalas och då shoppa alldeles för mycket, känns himla bra då man lägger allt gott i kundvagnen, känns mindre gott i plånboken. Men all-in är det som gäller nu. Det är väl lite det som är problemet när man lever i Då, Nu och Sedan. Då är alltför levande fortfarande och vi vet vad som kan komma sedan, så det gäller att leva i nuet och göra det bästa av det.

Åter till Prinsessan så snart vi kom utanför sjukhuset kom talet åter tillbaka. Sprutan hade gjort ont och hon hade inte gillat det kan vi väl summera det som det mesta handlade om. Vilket är bra ändå att hon kan sätta ord på det. Mycket stolt skulle sedan plåstret visas upp för pappa, LillMucklan och Stora. En trofé från överlevaren, i fler bemärkelser än en. Dålig bild men kolla det fina blåmärket straxt under armbågen, då har hon ändå ett bra INR-värde. Måste ju göra ont...

Lycka är...

Att kunna gunga alldeles själv, utan att vara beroende av någon. Kanske allraminst storasysters välvilja, som ganska snart visar sig vara ovilja då man vill gunga, gunga och gunga... Sedan hösten har dragit igång har LillMucklan ihärdigt varje dag på förskolan tränat att gunga och plötsligt släppte det bara. 

Hade en mycket arg liten tjej igår, som plötsligt gluttade ut genom fönstret, såg att solen sken - pep ut i hallen. "Hejdå mamma jag går ut nu". Det gäller att vara snabb, diskret och tyst om man ska få gunga ifred, det har LillMucklan lärt sig. För dessvärre finns bara en gunga och gungar LillMucklan då är det givetvis den sysselsättningen Prinsessan också vill ägna sig åt. Prinsessan som trivs allra bäst ute egentligen, också hon filosoferandes i gungan. 

Fast det är ju himla kul att de har lärt sig att gunga, det är det, men en gunga till hade gjort livet lite enklare emellanåt.

Lyckan för Prinsessan just nu är våtdräkten som pappan köpte. För det betyder att även Prinsessan kan bli ett litet skrumpet russin i badkaret och simskolan är faktiskt kul. Simskolelärarna trodde nog ett tag att hon var väldigt rädd för vatten, men om man fryser så man nästan skakar sönder då är det inte roligt alls. Andra gången på simskolan då hon faktiskt gick i vattnet fick jag upp en lilablå marmorerad tjej ur vattnet, med blåa tånaglar som skakade så hon inte kunde gå, såg ut som hon hade ett epileptiskt anfall fast stående. På kvällen fick hon feber bara pang sa det. 30 minuter i vatten klarade hon alltså inte, så snälla pappan köpte en våtdräkt, för att kunna simma är viktigt. Idag hoppade Prinsessan från kanten ner i vattnet och hela ungen var bara ett enda stort leende. För vatten det gillar Prinsessan skarpt och nu kan hon på sina egna villkor delta i vattenleken med de andra barnen.

Pedagogens varande eller icke varande

Rubriken skulle även ha kunnat vara man får vad man betalar för - fast den skulle ha varit onödigt provocerande för en del är kraftigt underbetalda. Så jag gissar att har man huvudet på skaft inser man nu att jag kommer att samla mina tankar kring det nya avtalet som lärarnas fackförbund förhandlat fram.

Egentligen inte en fråga som direkt berör mig, eller jo visst gör den det då jag är gift med en lärare som nu börjar se över om det kanske inte är dags att gå ur facket. Om det nu inte vore så att vi hade barnförsäkringarna knutna genom facket. Snyggt sånt är när det är tillbehören som är bättre än kärnverksamheten - det som allt borde kretsa kring. För er som har hjärtisar vet för övrigt hur svårt det är att försäkra våra barn ...

Det som fick mig att gå igång var att jag idag när jag i godan ro alldeles själv var och veckohandlade fick syn på en person som jag hoppats att jag aldrig mer skulle få se. En av Storas pedagoger från 5-års verksamheten, det är nu åtta år sedan men skulle känna igen henne var som helst. Kliade i kroppen på mig att gå fram och ruska om henne, att vråla åt henne att jag innerligt hoppas att hon idag inte jobbar med barn. Att även förklara att jag önskar att barnet som satt i vagnen framför henne hade lika värdelösa pedagoger i förskolan, så att hon fick känna hur det känns att lämna barnet till BARNFÖRVARING och inte till en pedagogisk verksamhet. Önskade så innerligt att de skulle komma lite för nära eller göra något avigt så jag skulle få ur mig alla dessa elakheter, nu flera timmar senare är jag fortfarande förbannad. Denna förskola som dessa pedagoger drog igång har fortfarande ett enormt dåligt rykte att människor fortfarande hellre reser halva Örebro runt för att slippa ha sina barn där. Det säger en hel del om tillvaron på den förskolan.

Men i allt detta så föds även tanken är det såhär det kanske kommer att bli framöver, att det bara är dessa (för jag vägrar kalla dem pedagoger) barnförvarare som finns kvar inom verksamheten. De som är så inkompetenta att de inte får jobb någon annanstans. För många pedagoger och lärare har redan börjat flytta på sig, inte minst har jag sett det på jobbet och det finns företag som tacksamt suger upp all kompetens och erfarenhet. Företag som betalar skäliga löner för det arbete som utförs. Egentligen vet jag inte om lönefrågan är den mest akuta för pedagogerna eller om det är arbetssituationen? Men då jag själv inte jobbar inom barnomsorg eller skola så tänker jag det låta vara osagt. För detta är inte min arena. Jag kan dock säga att jag sympatiserar med dem...

Träffade häromdagen en kille på 23 år, utan gymnasiekompetens och så mycket annat egentligen. Han hade en lön som var bra mycket högre än min, vet inte hur vi kom in på detta överhuvudtaget men ändå. Jag kan då även tillägga att jag är ganska bra betald och jag tror jag har mer lön än de flesta pedagoger. Pedagoger som har en massa vidareutbildning och som vi tillåter vara runt våra barn dag ut och dag in. Enda skillnaden jag kan se är att den unga killen jobbar för ett företag som producerar något - något som ger företaget inkomster. Här slår dock tankarna lite kullerbytta i huvudet på mig igen - för alltså producerar inte pedagogerna något då? Det självklara svaret är ett rungande JA.

De producerar vår framtid, de producerar ett mervärde för våra barn, de producerar kunskap, trivsel och en massa andra fantastiska värden. Jag vet att jag skrivit om detta förut, i liknande ord - men skräp in och skräp ut - hur man ens kan tänka sig något annat är för mig väldigt konstigt. Om det nu är barnförvaring man vill ha i början av barnens liv så är det liksom ingen ide att tänka att de någonsin kommer att kunna producera något vettigt. Men som med alla andra mjuka värden, eller allt det där som inte går att mäta - ni vet det jag annars tjatar om- även det psykiska välmåendet, det är ju inte mätbart på samma sätt. Vilket gör det så mycket enklare att förbise för dem som vill förbise.

Jag tycker det är så fantastiskt sorgligt när goda, engagerade pedagoger inte längre mäktar med, kraven är för många och för stora och lönen kompenserar inte på långt när. Jag vet att många anser, eller tror att läraryrket jämte sjuksköterskans är ett kall. Vilket kanske är gällande för vissa - men även om det är eller vore så är det då okej att låta bli att betala för det? För mig är liknelsen till snatteri då inte långt borta, för mig veterligen så är det ingen som kan tänka sig att arbeta gratis.

Det ännu sorgligare i hela den här historien är att både dem som jobbar inom barnomsorg/skola såväl som inom vården har dåliga fackliga företrädare. Visst lät löften innan förhandlingarna tjusiga, upp 10.000 i lön för lärarna - kan säga att jag suckade inombords när jag hörde debatten på radion. Inte för att jag inte unnar dem mer i lön utan för att summan var så orealistisk och jag kunde redan nära sniffa att facket redan gått och lagt sig. För varför skulle man annars slå så hårt på trumman? För övrigt trummades det hårt för en kommande strejk. Jag vet att jag är naiv men jag tänkte ändå att ett fack som indirekt jobbar mot barn och unga vuxna noga borde ha tänkt igenom det här med tomma hot. Med andra ord att man måste vara beredd att göra slag i sak, men hur hade man tänkt att göra slag i sak då det inte fanns medel att hålla i en strejk?

Jag anser att frågan om pedagogernas löner egentligen är en fråga för alla, inte bara för dem som dagligen arbetar med våra barn. För vilka möjligheter är det vi vill ge våra barn?

Höj lönerna, visst det är kommunens medel, men högre löner = högre inkomstskatt och kanske mindre stöd till vissa barn. Anställ en eller ett par assistenter till klassrummen, tänk då slipper vi a-kassa och ev. försörjningsstöd och tja tänk det genererar ju inkomstskatt det också. Fler med högre inkomster = högre tryck på detaljhandeln. Jo jag vet jag har inte full koll på ekonomin och jag vet att det finns något som heter inflation. Men idag betalas det ut pengar av fel anledningar och det finns ju som bekant något som kallas för inlåsningseffekten. Grädden på moset är vad våra barn skulle få åtnjuta.

Jag har en huvudtes och den är att gör rätt från början så kostar det mindre i slutändan - jag är helt övertygad om det. Att varje barn varje dag syns och får möjligheter till feedback och stöttning och att alla barn ges möjlighet att växa utifrån egen förmåga. Ni har nog alla hört "En skola för alla" och jo visst är det alla när man inte längre har möjlighet att se individen i massan.

Jag bor ju i Närke och här är det "Det gåååår aldrig" som gäller - men visst går det. Det går att förändra, det går att göra rätt och man kan göra bättre och fokusera på det viktiga. Det gäller bara att man vill och det gäller att man sätter sig ner med ekonomin och räknar vad saker faktiskt kostar när man inte gör rätt. Att man inte kör med kreativ bokföring att man inte räknar med olika plånböcker utan att man ser till H E L H E T E N.

In med nytt ut med det gamla

Bloggen passerade 2-års dagen men har inte hunnit uppmärksamma det och bloggen fyller kanske inte samma funktion idag som den gjorde i början. Men nya header på plats och ett nytt bloggår påbörjas. Ett år med antagligen inte så många uppdateringar men bloggen kommer att få leva kvar ett litet tag till ändå.

För fem år sedan rullades denna inte allt för vackra vagn in till oss. Men för oss betydde den allt. För vagnens ankomst betydde att man fick möjligheten att lämna salen och rulla runt på avdelningen. Efter nästan 3 veckor instängda på avdelningen eller IVA utan möjlighet till att gå undan med vår Prinsessa - så var detta friheten. Sedan kanske det blev så att vi inte använde vagnen alls, för vi kunde inte med att lägga henne i den. Men som symbol fungerade vagnen perfekt - F R I H E T.

Lägga pussel med vardagen

Ja vad ska man säga, jag fick jobb började jobba och sedan skulle det där vardagspusslet börja läggas, någonstans i pusslet så tappade jag bort lösenordet till bloggen. Mycket begåvat.

Uppe runt 5, på jobbet innan 7 en bra morgon, med det menar jag en morgon då Prinsessan släpper iväg mig. För sedan ska jag hinna jobba de där 8 timmarna, lägg på lite restid och lunch för att hämta barnen i vettig tid. I våras var det hysteriskt för ingen av oss kunde påverka våra scheman, 7-17:30 på förskola för våra små. Behöver jag säga att barnen inte orkade med, ännu mindre Prinsessan. Mycket tårar och mycket ilska. Kan väl inte påstå att jag som förälder heller orkade direkt, särskilt inte med den icke existerande sömnen.

Någonstans där i somras efter ett par vändor med Försäkringskassan där de tappat bort de intyg jag skickat och mycket fler vändor, bland att man lyckades skanna in Prinsessans intyg och lägga dem i LillMucklans tfp ärende? Jajjamensan den mänskliga faktorn i sitt esse. Men där så fick vi iallafall avslag från Försäkringskassan på vårt vårdbidrag, syrligt svarade kvinnan att de besök på sjukhus mm dem fick jag ju ut tfp för, så något annat skulle inte kompenseras. Hmm vad sägs om min tid som läggs ned? Eller det underbara tillstånd som infinner sig i familjen när Prinsessan varit på sjukan. Vi är nu igång med överklagande nummer 3, för jag är helt övertygad om att hade vi bott i ett annat län hade vårt ärende bedömts väldigt annorlunda.

Summa summarum, utan vårdbidrag, maxtaxa på fsk och med en lång vinter framför oss och en Prinsessa som hostar ihärdigt och låter som hon druckit ett par flaskor whisky innan frukost så inser vi att det kommer bli mycket tfp framöver. I den ekvationen finns det inte utrymme för att gå ned i arbetstid, utan lösningen heter flex, flex som bygger på att mamman faktiskt kommer iväg till jobbet i tid så att hon hinner hämta i tid och inte tappar timmar.

Mitt i allt detta så ska mamman även byta arbetsplats, för jobbet mamman hade var bara en visstidsanställning till efter nyår. Med största sannolikhet hade det blivit en tillsvidare anställning av det, men innan regeringen sagt sitt och propositioner gåtts igenom så tja om inte annat har jag lärt mig den hårda vägen att det inte finns något som heter garantier. När jag så fick erbjudande om ett snarlikt jobb, bättre stationeringsort (halva restiden) med samma förmåner och högre lön med tillsvidare anställning, då var det bara att tacka bocka och lämna in sin uppsägning.

Så 1/10 börjar jag på ett nytt jobb, med nya arbetskamrater, nya rutiner och en massa nytt och en stor möjlighet att utforma mitt arbete utifrån hur jag vill ha det. Läskigt är det och jag inser att jag lätt kan jobba ihjäl mig där, så gäller att sätta gränser och uppnåeliga mål - fast så är jag dessvärre som så många andra av den kvinnliga populationen "duktig". Då det är svårt att begränsa sig, svårt att säga nej, svårt att gå hem - det är så mycket man vill och allt det där. Men jag tror bytet av jobb ändå blir bra i förlängningen, för hur sjukt det än låter så var första känslan - "men vad skönt nu kanske jag också kan ta ut tfp om det behövs". För där jag är nu hade det inte blivit något bra och med en visstidsanställning måste man hela tiden visa framfötterna, skitbra när man ändå har storhetskomplex.

Det blir nog bra så småningom, jag måste bara andas lite först, inte hyperventilera utan andas...

Tja så har vi de där andra pusslen i tillvaron med aktiviteter och socialt liv..

Allt detta inramat av en liten ilsk tjej, som inte orkar, som inte räcker till. Lilla Fröken Vinnarskalle som inte tål att komma sist, eller att behöva avsluta före någon annan. Prinsessan som förra söndagen bara satt och stirrade framför sig ute i parken och till slut bara brast ut i gråt för hon var så trött. Detta medans LillMucklan glatt studsar omkring. Så svar på frågan om lungröntgen har avklarats - NEJ vi har inte hört ett endaste ord. Ändå är hösten redan relativt uppbokad redan med flera tandläkarbesök, PK och logoped. Sedan borde jag ta kontakt med någon som kan det här med allergi/astma och barn, för hjärtläkarna tar ju oss inte på allvar så mycket är klart. Men hur i hela helvetet ska man orka? Vissa dagar drömmer man nästan för övrigt om att stanna på jobbet och inte åka hem, visserligen är Prinsessan överlycklig att se mig när jag kommer och hon kommer springandes och slänger sig i famnen på mig. Men sen börjar det då hon kommer hem och vi inte bara kan sitta i soffan och kramas, det sparkas, det nyps, det slåss, det spottas, det skriks, det svärs och det gråts...

Och jag är så in i helvete trött på detta. Tänk för övrigt att på natten inte vakna av ett ledset litet barn utan ett barn som vrålar, som slåss, som sparkas och som ber en dra åt pepparn. Ett barn som har så svårt att komma till ro, där hela kroppen vibrerar och fortfarande springer trots att hon är så trött så hon gråter. Men jag gissar att det är precis såhär majoriteten av andra familjer har det, för det har Försäkringskassan skrivit i sitt utlåtande, att små barn har stora behov av omsorg och att detta är normalt. Det intressanta bara i kråksången är att inget i vår situation ändrats förutom att jag har börjat jobba...

Jag önskar att man kunde krypa in i de där ögonblicken av stillhet, harmoni och energi som fanns under vissa perioder i somras. Som när jag och Prinsessan blev sittandes i över en timme i kyrkan, Prinsessan andaktsfullt lyssnades på kantorns orgelspelande. Prinsessan ihopsnurrad i min famn, med huvudet mot mitt bröst, avslappnad och lugn, bara det rytmiska tickandet från hjärtat. "Åh så vackert mamma".

LillMucklan har hamnat i en filosoferande period, det är de stora frågorna som avhandlas nu, som döden. Något som tog sin avstamp i att vi var och lade blommor på makens väns grav, en vän som gick bort alldeles för tidigt. Sedan dess har det varit mycket frågor om farbror X och vad han gör därnere i jorden och varför han dödde. Förklaringen att hans hjärta inte orkade med var inte den bästa, särskilt inte då man har en storasyster med opererat hjärta. Mycket små rynkade ögonbryn och oroliga tankar har det varit kring detta ämne. För LillMucklans del kan jag så bara känna att det är skönt att dagis är igång igen och hon får gå och träffa sina dagisvänner, att hon kan ha en någorlunda normal tillvaro. En tillvaro där dessa tankar förhoppningsvis inte får allt för mycket utrymme eller plats. LillMucklan älskar sitt dagis, hon vill dit och träffa sina dagisvänner. Så för henne är det ett bra ögonblick måndag morgon då hon får krama, pussa och vinka adjö till sin mamma och önska henne en bra dag.

Avgifter, tid och prioriteringar

Ja hej hej vi lever och ja tankarna surrar fortfarande runt i 180 och jag har ett halvt dussin blogginlägg färdigskrivna i huvudet - det är ju bara det att man ska få ut allt i skrift. Önskar att det fanns en kabel att stoppa in i örat eller liknande och sedan bara tanka ner funderingarna.

Att jag skriver idag var för pga en artikel i NA idag som verkligen fick mig att gå igång på flera nivåer: "Barnläkaren föreslår avgift för akutsjukvård"

Som för det mesta är jag lite kluven jag kan verkligen se poängerna med detta, att akutvården inte överutnyttjades - för det skulle minska köer och tryck för alla. Fast sedan ser jag det ur en annan vinkel också, ponera att köerna minskade och det blev lugnare på akuten - är det då någon på allvar som tror att akuten skulle få behålla sina resurser? För det tror inte jag. Istället tror jag att man då skulle avveckla tjänster och dra ner på personal så i slutänden skulle det inte innebära någon vinst för individen.

För övrigt mannen som gjort ett medborgarförslag kring detta är samme man som gjorde undersökningen ifall man blir snäll av pepparkakor eller inte. Hur var det nu med detta om att kasta sten i glashus? För om han istället lade tid på det han egentligen är anställd att göra och inte lägga för mycket tid på trams likt detta så skulle kanske han hinna med de kroniskt sjuka barnen.

Sedan för att svänga tillbaka lite till kärnfrågan, så istället för att ta betalt för akutvård kanske man skulle ta och se över hur VC och andra mottagningar har det! För är inte bara en gång jag stött på föräldrar i olika forum på nätet som inte fått tid på VC eller barnmottagning. Forum där de sedan blivit uppmuntrade av andra föräldrar att åka in till på akuten måste de alltid ta emot alla patienter. Ett stort systemfel anser jag - för kanske borde VC och barnmottagningarna ha samma garanti som akuten?

Personligen tror jag ju inte att en avgift skulle hindra dem som överutnyttjar akutvården, de skulle nog åka ändå. De som skulle bli mest drabbade är dem som inte har pengar eller dem som har kroniskt sjuka barn - det vill säga dem som Ludvigsson säger sig måna mest om. Kanske skulle man kunna införa ett system som gjorde att man betalade bara om det visade sig att man åkt in i onödan - men hur vet man det då? Eller rättare sagt jag vet inte det och ringer vi 1177 för att rådfråga så vågar de aldrig säga annat än att åk in nu. 

Kanske skulle det även behövas en större tydlighet med vad som gäller vid virusinfektioner eller om barnen får öroninflammation. Tillstånd som man inte längre behandlar, utom vid extremfall och akutvård är just akutvård - oftast klarar sig ett friskt barn någon dag till med en infektion i kroppen. Eller så kan man ringa dagen efter till jour-VC - att åka in till akuten borde inte vara det första valet och om man inte på jour-VC anser att det är prioriterat kanske man inte ska åka till akuten heller. Ni ser jag är ambivalent ordentligt - samtidigt som jag är rädd att ett sådant system skulle slå hårt mot dem som är som mest beroende av att det fungerar. 

Så visst har herr Ludvigsson en liten poäng, men kanske skulle man börja i andra änden. Information till föräldrar, tillgänglighet inom primärvården och sedan när allt detta är gjort och man verkligen sopat framför sin egen dörr - då kan vi börja fundera på avgifter.

En artikel i tidningen

Inte nog med att jag plötsligt lyssnar på radion, jag läser numer även tidningen. Eller alltså tidningen har jag ju tagit del av även på nätet innan, för vägrar lägga de hutlösa pengarna man tar för den dåliga journalistiken på den lokala tidningen. Men hade jag idag inte haft tillgång till ett pappersexemplar hade jag säkerligen missat dagens artikel, en artikel som jag bara genom att jag visste rubriken på kunde hitta i nätupplagan.

http://na.se/nyheter/nora/1.1660012-stor-operation-ska-laga-litet-hal

Om omställningen, förväntningarna, svårigheterna och den oändliga väntan när man har en hjärtis. Och vad som får mina hjärtnerver att gå igång extra är det sista stycket:

"Nu, inför den stora hjärtoperationen, är det viktigt att hålla koll på Alicias syresättning, sjunker den för lågt måste man operera tidigare.
– Läkaren sa att den ska kollas var sjätte vecka. Men när vi äntligen får kallelsen, så får vi vänta ytterligare fyra veckor, säger Niclas.
– Tidigare kontroller visar att syresättningen börjat sjunka, men vi vet inte hur fort. Vad hinner hända på en extra månad som inte vi ser? Det här är en undersökning som tar en halv minut att göra, och som skulle lugna oss oerhört, säger Linda."

Ja vad behöver jag säga mer? Förutom att inget av det som vi tog upp i det brev som skickades förra året egentligen har åtgärdats. Den där extra läkaren som skulle anställas har varit tämligen osynlig. Hjärtebarnstomten som kom in och snodde åt sig allt och inget gav tillbaka - han verkar ha släppt ärendet han också. Fint att man kan stå i rampljuset och låtsas vara aktiv och göra saker när det passar en. Jättebra och beundransvärt anser jag, skrivet med en inte så lite spydig ton.. För jag är besviken och ledsen och jag har en orosklump i magen, inte bara för Prinsessan utan för alla andra barn. För den här artikeln visar ju på bristerna så tydligt, när man inte ens hinner med att poxa ett barn.

SKAMLIGT är vad det är!

Lyssnade på radion idag

Lite moralpanik har jag där på morgonen då jag hoppar in i vår bil för att bege mig till arbetet, för det känns inte rätt att sätta sig på vägarna och spy ut avgaser. Mer avgaser när det istället behöver bli mindre avgaser, för vår omvärld och för våra barn. Läskigt är det och jag reflekterar över det under en sekund, eller två, kanske rentutav flera. Men motar sedan snabbt bort tankarna, för till saken hör att jag liksom så många andra sätter mig själv, min familj och mina barns behov först. Här hoppar bilen plötsligt upp på listan över nödvändiga saker, från att ha stått så fint i sitt garage så är den nu ett måste för att barnen ska få någorlunda rimliga tider på förskolan. 

Så för att mota bort alla de där jobbiga tankarna och funderingarna om man inte borde sätta sig på en buss istället så drar jag igång radion. Inte de vanliga skvalkanalerna, för de fyller inte riktigt sitt syfte, för övrigt måste jag försöka hålla mig lite uppdaterad vad gäller nyheterna. Så det får bli P1, riktigt vuxet känns det, känner hur vuxenpoängen bara kommer flygandes. Debatter om Egypten, de brottsmål som fortgår och vetenskap diskuteras. Känner hur de där små undernärda cellerna bara expanderar, som små tvättsvampar. Det finns alltså ett liv utanför det blåa huset med de två små barnen som slåss, skriker och inte sover. Det finns en hel värld där utanför med tankar, ideer, problem och förhoppningar.

Men så kommer då den nyhet som egentligen är anledningen till att detta blogginlägg skrivs, nyheten som får mig att haja till lite sådär och som får min hjärna att ta flera steg åt sidan. Man presenterar nämligen forskning som säger att kvinnor oftare har psykiska problem efter intensivvård. Första tanken är bara att ja det är väl inte så konstigt, för har man behövt intensivvård så betyder det ju att personen har utsatts för ett trauma av något slag. För på intensiven hamnar ingen om det inte verkligen är akut och fara och färde och att kanske varit så nära att inte klara sig det måste sätta spår i organismen.

Den som nu följt bloggen ett tag inser ju givetvis att jag även gör ett tankeskutt till Prinsessans situation och så många andra hjärtisars situation. För denna studie, som så många andra handlar ju om vuxna individer, barn känns ju inte alltid som de är fullvärdiga individer som man behöver fundera så mycket över. Men i min hjärna så är kopplingen solklar och enkel och jag har redogjort för den många gånger, men gör en repris. OM nu vuxna människor kan få psykiska problem SÅ varför kan då inte barn få det? Barn som behöver ännu mer hjälp och vägledning för att tolka tillvaron, barn som man inte kan resonera med och förklara vad som händer. Tillvaron måste bli än mer skrämmande för dem, detta inbillar jag mig iallafall.

SÅ om nu vuxna får särskilda insatser och uppföljningar efter tid på intensivvården, var finns då dessa resurser när vi pratar om barnen? Är det någon som följer upp deras upplevelser? Någon som stöttar föräldrarna så att de kan bemöta barnen på bästa sätt? Svaret på dessa frågor är som ni antagligen misstänker ett stort nej, de resurserna finns inte. Kanske av den enkla anledning att man anser att barnen får så mycket mediciner så att de inte ska komma ihåg, eller den vanliga klyschan barn glömmer så lätt. Gissar att de då inte har mött Prinsessan, tjejen med stenkoll på allt och ett enormt minne för detaljer. Misstänker för övrigt att hon inte är ensam av det slaget utan att de flesta barn är så. Blir därför enormt provocerad då man pratar om att det är bättre att göra saker när barnen är små, så att de inte minns. Min åsikt är tvärtemot att det är lättare när de blir äldre. När man kan kommunicera med dem, när man vet hur man kan stötta osv. Visserligen ställer det större krav på en som förälder för här kommer ju även frågorna om döden mm, inte alls bekväma men det är vad barnet behöver prata om.

Den stora skillnaden ligger kanske i att vuxna ska vara en del i produktionen, de förväntas ta del av arbetsmarknaden och vara "nyttiga" individer. När de då går sönder så kostar detta samhället pengar och man måste sätta in rehabiliterande insatser. Men vad många glömmer tror jag är att dessa små barn en dag kommer att växa upp och bli producerande vuxna och har de då en tung ryggsäck med sig så kommer det då att kosta samhället. Utöver detta har dessa små barn en familj omkring sig, en familj med en mamma och en pappa som ska producera och vara nyttiga. Men om barnet inte mår bra så mår inte föräldrarna bra, en mycket enkel ekvation och tja då kostar detta ändå samhället pengar.

Varför inte arbeta förebyggande istället för att försöka laga i efterhand. Allting kräver underhåll och omsorg, saker som ska ske i rättan tid - för konsekvenserna om man inte försöker stärka upp kan vara förödande. Och idag bara några små rader från en vän som berättar om hur hennes hjärtis efter en dag som borde ha varit festlig och underbar skrikit och inte kunnat sova. Överbelastning helt enkelt..

Det är dags att börja prata om detta nu, hur våra barn faktiskt mår och vad det är som de utsätts för!

En liten arme lila korkar

I veckan marscherade det in en liten arme av små vita flaskor med lila korkar.

Hepp två, tre, fyr...

Ett långt löpande band kom de ur den bruna pappkassen som jag hade varit och hämtat på Apoteket. De sorterades sedan och ställdes upp på köksbordet. Sist ur påsen kom de stora kanonerna med energipulver, att berika och förstärka.

Framåååååt maaaaaaaaaaaaaaarsch...

En mycket skrämmande syn, en arme på intåg för att förändra, att göra om, att slå ut fiender, att reformera - men kanske främst av allt för att hjälpa Prinsessan. Men ändock en fiendearme som kommit och belägrat oss, som gjort intrång bland falukorvsskivor, knäckemackor och spagetti. En arme av konstgjorda saker, förstärkta och effektiva för att nå högsta möjliga resultat.

Var på ultraljud förra veckan och vi visste ju att vikten inte var så mycket att hänga i julgranen. Kontaktsköterskan förklarade glatt att titta vilka fina kurvor, de följer varandra perfekt. Jodå det gjorde de ju visserligen, men de följde varandra rakt nedåt. För övrigt är det inte så viktigt att de följer varandra utan det viktiga är att barnet följer sina kurvor. Sedan om det är på -2 på vikt och +2 på längd eller vice versa är mindre viktigt, men de bör följa just sina personliga kurvor. Det som var  skrämmande var att Prinsessan som alltid följt mittenkanalen för längd sedan sista operation (okt/nov -10) tappat två kanaler. En nedåtgående dalande färd nedåt, visserligen växer hon men hon växer inte alls som hon borde. Det läkare har sagt till oss är att så länge de växer på längden så betyder det iallafall att de får i sig de näringsämnen som de ska, att vikten inte hänger med beror på bristen på fett och är inte så allvarligt. Men nu har alltså längden avstannat också och det tog lite tid innan jag fick kontaktsköterskan att se detta.

Ett par blodprover togs lite halvhjärtat och läkaren förklarade att om de inte visade något skulle han inte höra av sig. Tydligen var hans ansvar i och med detta slut och intresset för varför hon inte växer. Men nåja det kunde ju kanske vara bra om jag ringde dietisten. För övrigt att Prinsessan är hungrig och vill ha mat varannan timme viftade han bort som nonsens och förklarade att det ätmönstret inte var bra i längden. Vilket jag ju givetvis inser också men vad ska man göra då Prinsessan säger att hon är hungrig och sedan äter som en häst. För här kommer kruxet i kråksången, hon äter, hon äter och hon äter - vi har ju även nyligen fått lägga på ett nattmål igen och ändå så tappar hon alltså både i vikt och längd.

Ett samtal till dietisten och 10 minuter senare så har ett recept skrivits på en hel arme med tillskott, matdagbok ska skrivas och mailas till henne och försöka se om vi har gjort något tokigt. Men utifrån det jag berättade ansåg hon det inte, men hon behövde räkna på vad Prinsessan fick i sig. Vidare blev hon skitarg då hon hört vad läkaren sagt om att äta varannan timme - för tydligen räckte ju intaget ändå inte till. Suck...

Jag är nu rädd att om Prinsessan börjar lägga på sig och växa med hjälp av detta att man från läkarnas sida släpper det. Att man inte försöker ta reda på varför hon tappat eller om det finns andra bakomliggande orsaker. Mina tankar nu snurrar mycket kring mjölkallergi eller multiallergi, allergier som tydligen inte alltid synd med de vanliga blodproven utan man behöver ta till mer - något jag är nästintill 100%-igt säker på att man inte ens tänker fundera kring. Så var vi då tillbaka till det här med att sjukvården inte arbetar preventivt utan istället bara arbetar som brandsläckare. Man lappar och lagar och försöker smeta över de ställen där glasyren på tårtan har gått sönder, gång på gång trots att tårtan rasar ihop - istället för att titta var på kakfatet tårtan rinner över.

Nu gäller det alltså för oss att försöka få i Prinsessan detta, något som hon inte är så väldigt pigg på - för det smakar tydligen inte gott. Syntetiska smaker har aldrig varit hennes melodi - men vad har vi annars att välja på? Jag tror att pappan lyckades nå Prinsessan vid frukost idag, som beskrev henne som Bamse och att detta var hennes Dunderhonung för att hjärtat skulle orka arbeta på ordentligt. Annars måste jag försöka bli kreativ hur vi ska få i henne detta, men kreativiteten är lite bristvara och jag är så trött på att slita och släpa med allt som ska göras.

Så var det ju den där kommentaren som undslapp läkaren - "Kärlet till lungorna ser trängre ut" något som han sedan snabbt korrigerade till att han inte har sett det kärlet på ett par år via ultraljud och det kommer inte att bli lättare att se det heller. Så för säkerhets skull ska en lungröntgen göras, för är det så att det kärlet börjat bli trängre tja då kanske Prinsessan i princip bara kör på en lunga vilket skulle förklara en väldig massa. Men samtidigt är han så snabb att förklara att hjärtat ser fint ut och hjärtfunktionen god, så alla de problem vi har finns tydligen då inte? Vilket är ännu en sak som gör mig trött och frustrerad för dessa är vanliga problem som hjärtisar har, ont i benen, svårt att somna, längre återhämtningstid - varför kan man inte bara lyssna på detta och ta till sig?

Till historien hör ju att denna läkare ett par gånger redan har haft fel då han sagt att allt ser OK ut, så det där förtroendet som borde finnas är minst sagt naggat i kanterna.

Och i köket har de lila korkarna marscherat in och tagit över och vi som föräldrar behöver hitta en balans så Prinsessan inte dricker sig mätt på dem och gör det som är lättast utan bara har detta som tillägg.

Hepp
Hepp
Hepp, en två, tre ... fyr

Tittut

Det händer saker här, det gnisslar och det gnäller och rör sig kanske om inte framåt så iallafall i sidled. Har inte direkt hittat inspiration att skriva, inte så att det saknas ämnen, det gör det väl aldrig men har liksom hamnat i det där tillståndet där jag känner att jag inte orkar. Gissar att det kommer mer så småningom. Måste avsluta en liten fight med FK bara, underbara FK som alltid. I mars när jag ringde upp behövdes inget nytt läkarintyg alls, för det som fanns dög. Men efter samtalet i veckan så måste nytt intyg in inom en vecka - för det andra är undermåligt. Kan visserligen hålla med om att det är det, men intressant hur fort sånt kan svänga. En påminnelse om detta skulle ha skickats till mig, något jag inte har sett. Var ett mycket jobbigt samtal med FK överhuvudtaget för människan var så förvirrad och hade läst fel papper och var inte uppdaterad. Sånt suger musten ur en maximalt.

Men nu plitar jag ner några rader, så ingen tror att jag har gått under jorden, ligger på en äng och flummar ur eller så. Fast kanske allra mest för att jag idag fick ett mail, ett mail från hjärtekatten Gertrud, den tredje katten som virkades, efter Prinsessans och Prinsessans hjärtekompis. Gertrud hade blivit adopterad och fått ett hem, sånt värmer hjärtat. Tänkte väl därför bjuda på ett collage av de katter som blivit till sedan jag sist bjöd på en bild, de allra flesta katter redan adopterade. Det har nu skickats katter upp till riksgränsen och ner till Skåneland, till Stockholm och till Gbg. På längden och på tvären. Har tänkt lägga av så många gånger, när garnet tagit slut eller inspirationen trutit eller då jag tänkt mig virka något annat. Men hela tiden kommer jag tillbaka till dessa små varelser, för de är så tacksamma att virka och fingrarna går numer av sig själva. Så ska nog inte säga att det inte blir fler, måste hitta ett annat projekt som isåfall konkurrerar ut kattvirkningen.

Den stora grodoperationen

Straxt efter 8 inkommer larmet, våld inom familjen har orsakat stort trauma på liten groda. Grodan och dess ägare är till synes mycket chockskadade över händelsen och ett trauma-team sätts ihop. 

Någon minut senare rullas grodan in tillsammans med sin ägare. Man kan ganska snabbt konstatera att det är ett direkt benbrott med raka kanter. Grodans färg är heller inget vidare då han går mot blåtoner och man misstänker att han är cyanotisk. Inget att fästa ihop benet med och kirurgerna behöver sammanträda. 

Ett litet scenario rapporteras från akuten där ägaren får ett hysteriskt sammanbrott. Problemet är att det inte finns tillgänglig personal på plats och operationen därför inte kan utföras på en gång. Personal väntas inkomma efter det stora dagliga daggmasksafarit på morgonen.

Under tiden preppas operationssalen, städas och desinficeras och verktyg kontrolleras. 

När så kirurgen och anestesiolog inkommer straxt efter 9  får de skyndsamt byta om och tvätta händer. En snabb genomgång av fallet och planering för hur benet bäst ska kunna fästas vid kroppen för att försöka rädda grodans hoppfunktioner.

9:25 Grodan sövs framgångsrikt på mask 

9:30 En färgmatchning görs med suturtråden

9:31 Man börjar sy fast benet i sårkanten 

9:35 Grodan rullas ur ur operationsrummet, operationen har varit framgångsrik, benet har sytts fast på kroppen. 

Dock är trådarna inte sådana som så småningom faller bort utan kommer framöver behövas för att stötta upp det lilla benet. 

 

Man befarar även att hoppfunktionerna inte hållits intakta och att det kommer att ske en inskränkning på rörelserna och ägaren informeras nogsamt om försiktighet med överdrivet stretchande.

 9:40 Grodan åker till uppvak för lite omvårdnad och vila. Informerar om att kontroll för infektioner och andning bör ske efter en timme, eventuellt fylla på med smärtstillande mediciner.

Kirurgerna high-fivear efter lyckat samarbete och alla kan pusta ut nu då det mest akuta är bakom dem. Nu gäller det dock att ha koll på Grodan och se till så att inget annat tillstöter de första timmarna brukar vara de mest kritiska.

Ingen kan göra allt..

... men många kan göra lite...

Jag har varit inne på det förut det här om hur bekvämt vi faktiskt har det i Sverige. Även om man i mätningar anser att välfärden sjunkit och att det finns en större andel fattiga barn i Sverige för tillfället så är ordet fattiga relativt. I Sverige har alla barn fri sjukvård, tandvård och skola och en massa andra förmåner. Inte minst ett relativt heltäckande vaccinationsprogram, sjukdomar som tack vare detta är nästan utrotade eller sällsynta här i västvärlden. Men nu är det ju så att det finns en värld utanför vårt trygga samhälle, där barnen inte har lika bra förutsättningar.

Just nu driver UNICEF tillsammans med Apotek Hjärtat en bloggkampanj, där varje bloggpost om detta skänker 95 vaccin mot stelkramp. Så om jag av min dag kan lägga max 5 minuter för att kanske förbättra ett barns tillvaro så är det inte ett svårt val.

Nedan kommer därför kampanjtexten i sin helhet:

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Har du inte en blogg och känner att du ändå vill göra något och det känns sådär att lägga 100kr/månaden så vill jag även tipsa om att titta in på UNICEF´s gåvoshop. 20 doser mässlingsvaccin för 40 kr kanske kan vara ett bra alternativ? Eller 300 doser stelkrampsvaccin för 126 kr. Ganska hemskt tycker jag det är för det handlar inte om några stora pengar, 40 kr och kanske lite till är vad hela familjen lägger på lördagsgodis. Något som mina barn nästan ser som en rättighet - men pengar som alla inte har, snacka om att ge perspektiv på livssituationer!

Rom byggdes inte på en dag

Vi slutade ju med välling och att äta på nätterna i höstas, för att Prinsessan skulle kunna klara att hålla torrt och då vi bedömde att hon åt så bra. Det stora problemet har väl istället blivit hennes nattsömn, för hon sover om möjligt sämre nu, men det har vi fått höra att vi ska ge det tid och ha lite tålamod. Samma att hon oftast vaknar redan klockan 5 och då är hon sur, otrevlig och gråtig. 

I söndags gick jag upp klockan fem med henne, hon åt då två yoghurtar, fast inte blev humöret så mycket bättre över det. Ilska, tårar och frustration. Vid 7 åt hon en smörgås, men fortfarande ordentligt arg och ingenting fungerade riktigt. Ställde mig att steka pannkakor, äggröra, bacon och annat mumsigt till en brunch och då bröt Prinsessan ihop ordentligt, för att jag inte kunde ha henne på höften samtidigt som jag gjorde allt annat. Mycket mickel, lockande och pockande fick jag henne sen till matbordet. Sex plättar, en ansenlig hög äggröra, ett par skivor bacon, grönsaker och frukt slank ner i magen på henne till slut. Hon är hungrig hela tiden känns det som och missar man tiderna så bryter hon ihop, ovanpå detta misstänker vi nu att hon vaknar så tidigt för att hon är hungrig. Så är hon inte hungrig är hon trött för att hon gått upp för tidigt. 

En inte alltför rolig situation alls för någon i familjen, kanske minst för Prinsessan som inte orkar med sig själv. Men inte för oss andra heller som får lyssna på detta gråtande 24-7, det tär så in i bomben att ha ett barn som är ledset och uppenbarligen inte mår och att inte veta vad som är fel och hur man ska kunna hjälpa henne. Så nu måste vi testa något och det helst igår, för det är egentligen det enda vi kan göra, att testa våra hypoteser och teorier för att se om det är något som stämmer. 

Det som är så knepigt är ju att ungen äter, hon äter massor och mycket och ofta, men det verkar ändå inte räcka. På sju månader har Prinsessan gått upp 500g i vikt, visserligen ska de inte öka så mycket i vikt i den här åldern men 500g är nästan försumbart och gissningsvis betyder det att hon bränner mer än vad hon får i sig. I höstas fick hon en stor smoothie efter middagen, packad med kalorier och extra vitaminer. Det kanske är dags att ta tillbaka den igen, att vi tog bort den var också för att hon åt så bra och ville då att hon skulle äta mat. Fast å andra sidan kunde hon äta en stor portion mat och ändå klämma smoothien efteråt. Problemet blev med lillMucklan, den personen i familjen som helst av allt bara skulle leva på sötsaker och glass, för hon slutade att äta mat som hon borde när det vankades efterrätt. Överhuvudtaget kändes det bara fel när barnen började en måltid med att fråga vad de skulle få till efterrätt. Med efterrätt har heller avsetts glass eller annat kanske klassiskt efterrättsaktigt, utan frukt, en knäckemacka, smoothie osv.

Men det är nog dags att införa efterrätten igen, måste bara hitta en bra balans mellan mat och efterrätt och helst något som gör att Prinsessan sover gott på den igen. Utöver detta är det nog även dags att ta tillbaka nattätandet, att försöka hitta något bra att ge henne samtidigt som jag tar upp och kissar henne innan vi ska sova. Då kanske hon har en möjlighet att få sova någon timme till och att få sova färdigt, så att hon orkar och att vi orkar. För såhär kan vi inte ha det någon av oss. 

För övrigt en småsunkig måndag med snöglopp ute, LillMucklan på förskolan, Prinsessan med ett INR på 5,8!!!!!!!! i soffan bredvid mig spelandes Lego Batman. Lär inte bli förskola för Prinsessan denna veckan om inte något drastiskt händer med henne INR. Nåja hon får en möjlighet att vila ifred iallafall under ett par timmar. Sedan skulle jag helst rulla in henne i bubbelplast, ett lager bomull å sen wellpapp och hockeyhjälm på. Måste försöka hålla isär barnen idag sedan också så att det inte blir slagsmål för det är inte bra för Prinsessan alls. 

Håhåjaja - Rom byggdes inte på en dag, men jag misstänker att de iallafall hade tydliga detaljplaner, mål och tankar på hur det skulle byggas, vi famlar mest runt i mörkret på känsla och försöker orientera oss.

Snillen spekulerar

Många gånger har jag senaste tiden hamnat i funderingar, funderingar som kretsat kring hur tänkte dem när de tog detta beslut. Vad låg bakom? Många beslut kanske har varit välgrundade och välgenomtänkta och med allra bästa intentioner men att de ändå slår så fel. Ibland, eller kanske ofta handlar det bara om en grupp individer som har makt att bestämma och då bestämmer vad som passar deras kategori bäst. Jag vet inte men det är så mycket som är svajj känner jag.

Ta det här bara med barnomsorgstaxan. Maxtaxan infördes och jag vet att många kände en lättnadens suck för det är kostnad som var ganska stor för många. Men samtidigt som maxtaxan infördes innebar det många försämringar, större barngrupper, mindre pengar till pedagogiskt material mm. Sedan något år tillbaka beslutade man även att sänka åldern för allmän förskola från 4 år till 3 år. Personligen frågar jag mig om man "vann" så mycket på detta? Personligen känner jag att barnen och samhället i stort förlorat på den reformen, även om individen med andra ord den vuxne med ansträngd ekonomi vunnit på det. Barnomsorgen behöver mer pengar och resurser och samtidigt är det få som vill betala lite mer - jag vill det inte, för jag har inte råd, det är den kalla sanningen. Även om jag skulle vilja så har jag inte råd med barnomsorg just nu, inte fråns jag har ett jobb. 

Det krassa är nämligen som så att så länge barnen bara går 15 timmar så har vi gratis förskola, men så snart vi går utanför det så får vi betala. Inte för de extra timmar vi använder utan pang, bom vi betalar för full tid på en gång. Vilket betyder en stor utgift för oss att räkna in i alla ekvationer. Det står så vackert på kommunens sida att platsen är som ett abonnemang och att det är platsen man betalar för. Ja jag kan förstå det, men i förlängningen betyder det att dem som maxar tiden på förskolan för barnet är dem som får ut högst mervärde ur avgiften till förskolan. Jag kan även här känna att den formen av avgift motverkar barnets möjligheter för att vara hemma mer och umgås med sina föräldrar. För om jag betalar en lika stor avgift oavsett hur många timmar mitt barn går och att jobba färre timmar ger mindre inkomst så går det inte på ett ut, eller hur? Sedan vet jag att det ändå är många som prioriterar sina barn och deras tid med dem och där pengar inte är "så viktigt". Men det är långt ifrån alla som har de ekonomiska möjligheterna att tänka på det sättet.

Något annat som är väldigt intressant med barnomsorgsavgiften är att det är hushållets totala inkomst som räknas, oavsett om det gäller biologiska föräldrar eller bonusar. Vilket medför att det är ekonomiskt smart att folkbokföra barnet hos den förälder som bor ensam, oavsett om man har gemensam vårdnad eller varannan veckas boende eller inte. En väldigt konstig tanke att någon som inte kan eller ska räknas som juridisk person för barnet. En som inte har något att säga till om annars - eller generellt har rätt att delta på utvecklingssamtal mm ändå ska bidra till barnets försörjning och betala barnomsorg.

Jo jag inser att det är svårt att få till ett rättvist system och att det finns så många avvikelser och speciella situationer att ta hänsyn till. Men ibland så slår det väldigt hårt, som att man kanske inte kan flytta ihop med någon för det innebär att barnomsorgsavgifterna skenar iväg. Eller att man inte kan ta en praktikplats eller gå en utbildning hur som helst av samma anledning som ovan.

Samtidigt återigen vi bor i trygga Sverige där kostnaderna egentligen inte är något att bråka om, i USA kom jag upp i 4000kr/månad på 25 timmar i veckan för Stora. Vilket egentligen inte heller är någon kostnad om man räknar till pedagogtimmar, mat och mycket, mycket annat. Jämför med att när man har barnvakt så betalar man 80-100kr/timme + att man då håller med mat och lokaler. Så egentligen är vår maxtaxa inget att bråka om, den är generös och den ger oss möjligheter. Jag önskar bara att den gav våra barn de möjligheter, rättigheter och allt det som de behöver. Jag önskar också av hela mitt hjärta att jag inte såg den som en stor jobbig avgift och slutade räkna på vad jag måste dra in på om vi skulle ha råd med den just nu. Men dessvärre är det så tillvaron ser ut just nu och förhoppningen är att jag snart inte behöver bry mig om den avgiften utan gladeligen betalar den.

Vi tar hand om henne

Låg i sängen hela söndagen för jag mådde så dåligt, yrsel, öronvärk och tja orkeslös helt enkelt. Var till VC idag och en ordentligt höjd sänka så gissningsvis lunginflammation in the making. Varför ska man gör halvmesyrer när man kan slå på stort på en gång? Antingen så är det så att vi kört på för hårt för länge och att detta är vad som händer när man går igenom väggen, eller så kan det vara så att nu börjar vi slappna av och då utan tillstymmelser till stresshormoner hittar bakterierna in? Eller så kanske är det en kombination av de båda, ärligt talat vet jag inte och ärligt talat kanske man inte ska fundera närmare på det heller. 

Fast när jag låg i sängen i söndags så hade jag en Grey´s anatomy maraton. En serie jag en gång i tiden i princip var beroende av, men en serie liksom alla sjukhusserier jag slutade titta på efter att Prinsessan hade fötts. De fungerade liksom inte i vår tillvaro, med undantag av House för det är så extremt på något sätt. Grey´s fungerade ganska ok så länge jag snabbspolade vissa passager, ni vet passager som involverade väldigt sjuka barn på sjukhus. Det fungerar inte alls, men så kom klippet där jag inte hann med. En scen där kvinnan efter en förlossning måste låta barnet åka med i en ambulans till ett annat sjukhus. Barnet är redan lagt i transportkuvösen och mamman rullar ut i rullstol. Sedan kommer den där kommentaren, den där kommentaren som fick mig att gå i tusen bitar. "Vi kommer att ta hand om henne åt dig, hon är hos oss hela tiden" - eller något liknande. 

Plötsligt slungades jag tillbaka till augusti-07, ståendes på neo och Prinsessan packas försiktigt in i transportkuvösen, de gul-och grönklädda ambulanspersonalen gör sig redo för att åka iväg. Jag håller fullständigt på att bryta ihop och sjuksköterskan vänder sig till mig och säger:"Vi tar hand om henne". Fyra och ett halv år sedan är detta nu, men färgerna på kläderna, den lilla glaslådan med den lilla flickan i som försvinner bort i korridoren kommer nog alltid kännas som igår. 

Det här är ingen saga likt Snövit där hon får ligga i sin glaslåda i väntan på att prinsen ska komma och kyssa henne och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Utan glaslådan behövs för att hålla henne vid liv och den ska föra henne dit där de kan ge henne liv. En ond saga om trasiga hjärtan, slangar, väntan, blod, oförståelse och en familj som införlivas i sjukhusbubblan. Bubblan där tiden står stilla och ingenting sker fråns allting sker på en gång och då går det fort. Och när man väl sluppit ur bubblan, frustration, ensamhet - att växa in i rollen som föräldrar till ett sjukt barn. Att inte bara kunna vara mamma och pappa utan även barnets vårdare, för det är vad vi har varit alldeles för mycket under stundom. 

Letat svar och förklaringar på beteendet, kontrollerat, medicinerat och stuckit. I sjukhusserier kommer patienter in och man felsöker patienten från topp till tå, något vi aldrig har varit med om på riktigt. Vi trodde att det skulle vara så - för så är det ju på TV, kanske är det så i USA men inte i Sverige.

Som när vi funderade på var Prinsessans röst hade tagit vägen, den bollen var ingen villig att hjälpa till att bolla vidare och hålla i rullning. Eller när Prinsessan hade sorkfeber, den diagnosen hittade vi själva, det enda sjukhuset gjorde var att sticka hål på vårt barn - men när det gjorts slutade deras ansvar. Kanske allra störst, Prinsessans mående, ångest och panikattackerna, som ingen hade hört talas om och därför inte hjälpte oss med, man erkände inte ens att det kunde ha ett samband med trauma och det hon varit igenom. Fråns vi slog oss blodiga för att komma vidare och man på BUP kallt konstaterar att jo så är det. 

Kanske är det så att man i USA har mer resurser då man på ett annat sätt betalar för sin sjukvård, för vi i Sverige betalar ju också även om det inte är synligt på samma sätt. Sedan skulle jag för allt smör i Småland inte vilja ha samma system som de har där, ett system som tillåter att människor dör för de inte har råd med sjukvård, eller att alla inte har rätt till samma vård och omsorg. Hade vi bott där hade vi aldrig haft råd med den vård som Prinsessan fått. Vi hade inte haft råd att sitta vid hennes säng i alla veckor det krävdes, vi hade inte heller kunnat vara hemma med henne när hon behövde oss som bäst. Någon kompensation likt tillfällig föräldrapenning hade heller inte varit aktuell. Frågan är om vi ens hade haft råd med enalaprilen som hon hade i början. Det finns mycket att vara tacksam för i det svenska systemet och det gäller att inte spara mer på det, för vi har inte råd att hamna i det läge många amerikaner idag befinner sig i. Men det finns även många utvecklingsmöjligheter

En liten mening sätter igång ett minne, som en lavin bara flödar det över mig. Hade hon inte sagt den meningen. Hade hon inte vänt sig om kanske det hade gått bra, men nu gör hon det, för kvinnan i serien vänder sig om och det ger effekt. Fullständigt förödande effekt. Det kommer nog att ta mycket tid känner jag innan jag vågar mig på att titta på en sjukhusserie igen. 

Tacka vet jag deckare med ordentligt blodiga mord, GCB eller sci-fi. Allt mycket långt ifrån mina minnen, verklighet och vardag. De triggar inte igång alltför mycket tänkande, kännande eller "tänk-om", "utifall att" osv, de är det tidsfördriv de ska vara, varken mer eller mindre. Enkelt, snyggt hopplockat i en liten ask med en tjusig rosett.

Kull ni har den - igen och söta hönor

Jag börjar starkt misstänka att vi leker en lek, typ kull eller annan jagalek men att vi hela tiden hamnar i bakvattnet och att det därför blir vi som "har den". Och där när man "har den" så orkar man ingenting och kommer inte fatt att lämna över stafettpinnen. Vidare efter en omgång med "har den" så tar det ett tag att komma på benen, man ligger efter, hinner inte riktigt upp i hastighet och tjoffsan hejsan så "har man den" igen. 

Så med det sagt, fyra av fyra hemmavarande har legat sjuka under påsklovet, olika stadier av ögoninflammation, influensa och stackars mamman med öroninflammation och misstänkt spräckt trumhinna. Känner nästan för att jag fasar för att lämna barnen på förskolan på onsdag, med tanke på vad de kan ha med sig hem. Sjukt tradigt är det och jag är bara tacksam för att vi inte hade beställt en liten minisemester till påsklovet för det hade känts surt om vi inte kommit iväg.

Tycker för övrigt påsk är en intressant högtid och som jag bloggade förra året, så är det en period av förvirring och många kolliderande traditioner. I år har det mest varit godisöverlämningen som varit den stora förvirringen. Eller förvirring och förvirring - jag kan ju bara kallt konstatera att traditionerna skiljer sig åt. Vem som kommer med godiset, när, var och hur. 

När jag var liten så fick vi bara ett påskägg punkt, det var inget snack om att någon kom med det. Sedan gick vi och påskade på Skärtorsdagen för det är den dag då Häxorna flyger till Blåkulla. Enkelt och okomplicerat. 

Men så hade vi de år då vi firade med moster och kusin, för hem till dem kom tranan med påskgodiset. En trana som gömde godisbitar överallt och ingenstans och sedan fick man plocka ner dem i sitt ägg. 

När jag bott i USA så är det väldigt tydligt att det är påskharen som kommer med äggen. Små färgglada plastägg, i storlek med ett vanligt ägg, fylls med ett par godisar och läggs sedan i trädgården så barnen får plocka upp dem. Tror jag såg en liknande sekvens i Lotta på Bråkmakargatan där hon gömde godis i stanniolpapper i hela trädgården. De enda som verkar oskyldiga till påskgodisleveransen är hönorna - men de kanske ska stå för den reella äggproduktionen?

Kan för övrigt berätta att jag sökt små plastägg hela våren utan lycka så om någon vet var jag ska få fatt på dem till nästa år får ni gärna höra av er! Det blev en kompromiss i år och påskäggen gömdes ute i skogen och sedan fick barnen en lapp under tallriken med en fisk eller fågel, med andra ord i vilken höjd de skulle leta efter äggen. Om något år gissar jag att man kanske kan rita ett skattkarta, men jag gillar ändå ideen bättre med en massa små ägg att plocka upp - för då blir det en aktivitet av det också och det sekundära blir att moffa godis.

I förrgår gick så barnen påskkärring för att maximera påskförvirringen så går man påskkärring på påskafton i Örebro och omnejd, vilket förvirrat vår familj maximalt. Jag kan förstå de praktiska aspekterna av det hela, att alla då är lediga och att det faktiskt är lördag = tillåtet för godis. Men funderar på om det kanske har en annan historisk förklaring, men det är inget jag hittar när jag letar efter det. Det blev en hel del pyssel men så till slut var sex stycken påskiga påskabrev skapade, tre var för ansåg att det räckte mer än väl för barnen. 

Hade inte berättat innan att de kanske skulle få godis, för var ju inte säkert att alla grannar hade hemma och själva poängen med att påska anser jag inte är att tigga godis. LillMucklan var mycket glad då hon kom hem, av flera skäl för tydligen hade hon gömt sig bakom pappans ben hela tiden, men även för att hon hade en hink med G O D I S i!! Wow liksom, man fick godis om man ritade teckningar, så gällde snabbt att förklara för henne att detta bara gällde på påsk så hon inte fick några ideer om att göra flera besök hos grannarna. Lite förtrytsam var hon allt också för tänk de hade ju faktiskt kallat henne för tant och hon var ju ingen tant heller.

Två mycket nöjda barn kröp sedan upp i soffan och åt sitt godis medans de tittade på Hopp och har ni inte sett den filmen kan jag rekommendera den varmt. Verkligen helt rätt för Prinsessan som är fascinerad av de där figurerna som är så ihopknippade med vissa högtider, Tomten och Påskharen.

Sedan kan jag dock inte låta bli att fundera hur det kommer sig att de större helgerna så starkt har kommit att förknippas med godis, socker och sötsaker? Får fundera mer på det en annan gång för snart kommer barnen in som varit ute och lekt en stund och då ska vi baka pepparkakor. Hur avigt det än låter, men har haft en deg som legat sen i julas och tja man sjunger ju att "julen varar ända fram till påska" - nu är ju påska snart slut så då kanske julen och pepparkakorna bör försvinna de också!?

Glad Påsk

Mental note till nästa år är att skippa Panduro Hobbys pysselsatser och försöka hitta egna pyssel, för deras var onödigt pyssliga och knöliga moment. Nåja det blev till slut lite kycklingar, ägg och annat, men tror barnen hade störst behållning av att dekorera påskriset!

Mhm, mums - AJ

Det är så många hjärtisar som har ätproblematik och funderingarna på varför är många, givetvis finns det skillnader barnen emellan men dessvärre alltför många likheter. Det här är ju en fråga jag vänt och vridit på många gånger tidigare och jag har många teorier. Kanske är det en samverkan av alla hypoteserna sammanlagt som ger hjärtisarna det dåliga utgångsläget, för det är verkligen ett dåligt utgångsläge i en värld där vikten är a och o och läkarna ställer krav på hur mycket barnen måste gå upp. Alltför många hjärtisar hamnar i situationer med näringsdrycker och/ eller knapp på magen. För de måste få i sig tillräckligt med näring och energi. En del för att de inte orkar gå upp i vikt på det som de får i sig och en del andra för att de inte äter tillräckligt mycket.

Maten är en stor frustrationskälla för många och det är många liksom vi som kände oss helt värdelösa, för det är ju inte mycket man kan göra för sitt barn, men mata det - det kan man göra. Om nu bara barnet tillät det. Vi kämpade ju tills i somras med små eller obefintligt intag av mat och det var förödande för hela familjen. Så givetvis går ju tankarna till om det är något som man gör fel inom sjukvården som ger ätoviljan och kan man då göra något för att förhindra detta? Att vissa barn bränner mer energi än de får i sig, det är ju som det är. Men de barn som borde kunna äta och där kroppen borde kunna ta till sig den näring som den får i sig - vad kan göras för dem?

För många tror jag dessvärre att sondmatningen ställer till det, för de får inte jobba munmotoriskt och så länge de går på fasta matscheman hinner de aldrig heller lära sig att känna efter om de är hungriga eller inte. 

Men när jag i en konversation med andra mammor osökt kom in på detta med glukosen som petas till våra barn vid undersökningar så trillade några polletter till ned. Glukosen ska fungera smärtlindrande på spädbarn vid undersökningar och provtagningar och många var de gånger då Prinsessan fick så mycket glukos att hon var kräkfärdig, irritabel och illamående. Något som jag tror orsakade en aversion för söta saker hos Prinsessan. Men förutom detta, vad är det egentligen som händer när de får glukos? Först får barnet något sött och gott, något som är trevligt och kanske ger en mysig känsla i magen, välbefinnande. Mums, mums och sedan aj, något händer, något som inte är lika trevligt och som verkligen inte späder på känslan av välbefinnande. Det gör ont, det sticks och barnet hålls fast och tvingas utstå både det ena och det andra. Nu undrar jag hur många gånger barnet först får glukos och sedan utsätt för smärta och obehag som det tar innan barnet börjar para ihop dessa händelser? Och kanske framförallt hur lång tid efteråt tar det för barnet att få bort ihopparningen? För enligt behavioristisk teori så är det enkelt att betinga men svårare att få bort en betingning och det krävs bara att man förstärker varannan, var tredje gång eller än mer sällan för att betingningen ska hålla. 

Så tänk då om det lilla barnet som lärt sig att gott och sött är likställt med smärta och obehag ska sätta sig ned vid matbordet och äta. Jag tror ju ärligt talat att jag hade nog knipit ihop munnen ordentligt då. Detta är det första av två problem som jag ser, förutom en massa fysiologiska förklaringar.

Det andra svaret fick vi lite sådär i förbifarten när vi besökte BUP förra veckan och träffade en psykiatriker. För psykiatrikern, i motsats till läkare och annan personal på barnmottagningen så var det självklart att hjärtisar genomgått en massa stress och trauman och att man därför inte kan räkna med annat att de inte mår helt hundra. Enligt henne så skulle det finnas mer anledning till oro om barnen inte protesterar, inte uppvisar stress och ångest utan bara finner sig i situationen. För barn är reaktiva små varelser som svarar på situationen kring dem. Psykiatrikern diskuterade i termer av reaktiv depression, ett tillstånd som uppkommer efter stressade situationer, trauman och kanske längre perioder av orkeslöshet och en känsla av att kroppen sviker en. 

Så jag slår då upp tecknen på depression på 1177.se:

Symtom

Vanliga symtom på depression är

• nedstämdhet
• brist på glädje och minskat intresse för det man brukar tycka om att göra
• minskad aptit och vikt
• sömnstörningar
• aggressivitet och lättretlighet
• koncentrationssvårigheter och oförmåga att ta itu med vardagliga sysslor
• svårighet att känna känslor och avtagande sexuell lust
• hämmat tal, stel mimik och långsamma rörelser
• känslor av misslyckande och otillräcklighet
• minskad livslust och självmordstankar.

Man kan också få olika kroppsliga besvär som till exempel

• värk i lederna, musklerna och magen
• trötthet
• andnöd
• hjärtklappning.

 Tittar man på de kroppsliga besvären kan man ju även då fundera vad är hönan och vad är ägget ibland? Är det hjärtat som inte mår bra eller är det hjärtat som inte mår bra som ger depression som ger fysiska uttryck? Men om vi ser till de vanligaste symtomen, nedstämdhet, sömnstörningar, lättretlighet och minskad aptit. Hoppsan Kerstin känner jag - kan depression alltså vara en bidragande orsak till ätoviljan? Att vuxna kan bli deprimerade är ju ingen som ifrågasätter men om vi kan bli påverkade och deprimerade av situationen hur känns det då för våra barn? Barn som inte kan kommunicera ordentligt, barn som håller på att lära sig vad de gillar att göra och inte göra. Barn som utsatts för alldeles för mycket.

Här känner jag att jag blir arg för detta är något vi har pratat om och ifrågasatt sedan Prinsessan var liten, det skulle alltså ta fyra år innan någon erkände att vi hade rätt. Visst kan det kännas bra att få ett erkännande, men jag är bitter, bitter över de år som gick förlorade, bitter över barnmottagningens okunskap och att de även är den okunskapen de vidareförmedlar. Tänk om vi då för fyra år sedan hade bemötts med att detta är problem som kan uppkomma och det är inte ovanligt att barnen känner såhär och att vi samtidigt coachats och vägletts genom detta. Att folk runtomkring oss dessutom fått höra samma, att hjärtisarna är små barn som redan utsatts för väldigt mycket och att man därför behöver ha lite mer tålamod med dem. Kanske finns det i depressions hypotesen även ett svar till varför Prinsessan bara utan anledning började äta förra sommaren, för att hon äntligen såg en mening med livet? Att hon kommit över det värsta i sitt mående? Jag vet inte men det är en förklaring och den knyter i viss mån ihop det jag trott tidigare att hon fick smaksinnet tillbaka.

Kanske behöver rutiner funderas över och kanske måste vi börja bemöta barn som fullvärdiga individer med samma möjligheter att må dåligt och reagera över situationen som vuxna. För just nu är den förhärskande tanken att de glömmer så fort, de kommer över det eller barn har en sådan förmåga att läka. Kanske är svaret ja till allt, men med min lilla elefant som har ett enormt minne så är jag inte benägen att hålla med om detta och även om så vore så behöver barn och föräldrar då få redskap så att det verkligen blir så.

Mycket tankar och funderingar som snurrar, som vanligt och jag önskar att så mycket mer gjordes. För min Prinsessa är det för sent för vi har gjort lejonparten av arbetet, men alla små hjärtisar och deras föräldrar som föds varje dag så blöder mitt hjärta. Jag önskar att jag hade pengar, resurser, kontakter och möjligheter att lägga på att forska och upplysa mer om detta, för det behövs och det saknas som det ser ut just nu.