Först var det bara en, sen två, sen många....

Först var det bara en förskola - Prinsessans, en förskola som ganska generöst delade med sig av små gröna monster som kletade fast på Prinsessan. Ett tag var hon bara på förskolan varannan vecka, men fram emot jul så kunde hon vara där sina tre dagar och så var hon dålig de fyra hon var hemma. Det var dock oftast som de där små smetiga gröna stannade kvar hos Prinsessan och lät oss andra vara. Kanske trivdes de bäst hos Prinsessan eller så hade hon bara fått med sig så det räckte till henne?

Sen blev det två förskolor, en till Prinsessan och en till LillMucklan och förutom alla de där små gröna monstren som givetvis fanns på LillMucklans förskola så fanns även småfolk. Småfolk yngre än 2, 5, sådana där varelser som smakar, kletar, tuggar och slemmar på saker. Två veckor klarade LillMucklan på förskolan, dock med en klart rinnande näsa. Men sedan i början av vecka tre så fick hon så mycket godsaker med sig hem att det räckte till henne själv, Prinsessan och mig.

Ögoninfektion, fy faen säger jag bara, smittar som jag vet inte vad, gult var som väller ur ögonen, rödsprängda ögon så man ser gravt påverkad ut. Förutom då att det svider och kliar. 30 + är jag fyllda och jag har aldrig, aldrig, aldrig haft en ögoninfektion tidigare. Men dessa stora barngrupper på våra förskolor utgör en fantastiskt smitthärd för våra barn som slutligen tar hem dem till oss. Sedan går det runt runt, då man av någon för mig okänd anledning inte behöver stanna hemma med barnen när de har dessa problem. Är ni intresserade på att läsa mer om vilka riktlinjer förskolan har om smitta och smittspridning kan ni läsa om det här: "Smitta i förskolan en kunskapsöversikt"

Jag kan känna att jag blir lite trött på människor som resonerar som så att ja detta ska barnen igenom, samma som med inskolningen. Men sen, ja sen då har det ett alldeles utomordentligt immunförsvar, när de blivit smittad 432 ggr per år. Visst så kanske det är, i vissa fall, men jag tror också att immunförsvaret måste få vila ibland, regruppera och hitta lugn så det orkar ta hand om nästa anfall av inkräktare. Av den anledningen vore det då inte bättre att ta hem ens barn en dag extra och kanske då hindra en smitta från att spridas istället för att utöva sin rätt att ha barnet på förskolan? Det senare med motiveringen att jaja det är väl inget att bråka om lite ögoninfektion, lite mask eller löss. Det ska ju alla barn ha förr eller senare ändå, kanske är sant det också men jag tycker väldigt illa om när andra tar dessa beslut för mig och mina barn. 

Tja för nu var det ju så att när jag tittade lite närmare på Prinsessan i torsdags visade det sig att hela ungen var prickig - vattkoppor. Jaja men det ska ju alla barn ha förr eller senare eller hur? Visst kanske är så men nej det är inget jag vill att mina barn ska ha, helst om jag hade fått välja. För saker som kliar på ett barn med waran är liksom ingen höjdarkombo. Myggbettet, det enda Prinsessan fick i somras - det kliade hon upp varannan dag så det tog en hel sommar innan det läkte och idag har hon ett ärr i pannan. Men någon annan tog det beslutet åt oss genom att lämna ett barn på förskolan och sedan hade vi inte så mycket att säga till om. 

Här blir jag också så fundersam för jag tror de flesta vet när deras barn blir smittade, många väljer ju också att se till att barnen blir smittade. MEN när man då gör det medvetna valet, då borde man också vara medveten om inkubationstid och att vattkoppor smittar som mest 1-2 dagar innan de bryter ut. Vad jag vill säga med det är att smittar man med flit eller utsätter sig intentionellt för vattkoppor då måste man också vara beredd att ta konsekvenserna - vilket i min värld inkluderar att isolera sig innan vattkopporna brutit ut. För om vi nu bortser från att det finns barn som kan bli så sjuka att de dör av vattkoppor, barn som får cellgifter eller med nedsatt immunförsvar, så finns det kanske de familjer som har planer på att åka utomlands eller annat. Det kanske inte alls är lämpligt i deras liv att då få vattkoppor och tvingas ställa in allt. "Man kan inte alltid ta hänsyn till alla andra" - givetvis inte men man måste ändå vara medveten om att de val man tar för egen del riskerar att drabba andra hårt.

Från en sjukdom till två på bara ett par dagar, sedan kan vi lägga på lite influensa som grädde på moset. Vidare är det väl bara att konstatera att ungefär samtidigt som Prinsessan kommer att vara prickfri och redo att gå tillbaka till förskolan så kommer LillMucklan att förvandlas till en prickig korv. Minst tre veckor hemma med LillMucklan betyder det - jättekul då hon är nyinskolad och allt. Ja jag vet barn blir sjuka och ja de överlever det mesta utan komplikationer, det är bara så tradigt och jag är ordentligt oroad över bakterie-/virusfloran på LillMucklans förskola. Sedan handen på hjärtat finns det egentligen någon föräldrar som inte skulle vara tacksam för lite mindre VAB-dagar? Varför ställer man då inte hårdare krav på förskola och omsorg och när det är OK för barnen att närvara i verksamheten? Örebro kommun kör ju något som de själva kallar för brukarvänligt, vilket jag tror riktar sig mot föräldrarna, för enligt dem får de inte neka barn att komma till förskolan, om de så har kräkts en kvart innan. Man kan bara rekommendera att de stannar hemma - lamt anser jag. Så kan man ju givetvis fundera på vad det är för föräldrar som lämnar barnen på förskolan när de har kräkts så nyligen och nu pratar jag inte om åksjuka eller slemkräka utan när man misstänker att magen inte mår bra.
"Det är så mycket på jobbet att göra just nu"
" Vi har inte råd att vara hemma"
Så kanske det är, men var finns tanken på alla de andra föräldrarna då som kanske inte heller har tid eller råd att stanna hemma? Ytterligare så går tanken inte längre till att OM jag tar ansvar för mitt barn och vår situation och andra gör det så kanske vi tillsammans kan minska smittspridningen.

Åh jag blir bara så arg och trött på det hela så ska sluta nu, innan detta blir alldeles för långdraget.

Men innan jag avslutar detta så titta vad jag fick i brevlådan igår. Ett fint paket från Buzzador produkter från Dove att testa med det väldigt långa och omständliga namnet: Dove Nourishing Oil Care Conditioner. Synd man inte kan använda det för att få huden kring ögonen slät och len igen, för just nu liknar den bara sårig reptilhud. Men om jag ser till att få håret riktigt glansigt och vackert och på med ett par solglasögon så kanske jag ändå är presentabel ute bland folk? Eller så tror man bara att jag har festat alldeles för hårt. Håhåjaja....

Inspiration och valmöjligheter

Var med maken igår och såg på "Ljust och fräscht" - biljetter han fick av mig i julklapp. Kan väl säga att jag själv var enormt tveksam till det hela, Schyffert tillhör inte favoriterna, Glenn Killing & Co har jag aldrig förstått. Å andra sidan trodde jag att jag inte heller gillade Rheborg tills jag såg "Solsidan" så tja, kanske växer vissa personer ändå upp eller så i konstellation med andra kan de leverera. (nåja det handlar ju väldigt mycket om tycke och smak det senare)

Så levererade de igår då? På den frågan måste jag svara ja, klockrena iakttagelser med stor igenkänningsfaktor, gjort på ett mycket snyggt sätt så tårar av skratt flödade. Men under ytan fanns ändå ett allvar, filosofiska och livsetiska frågor. Frågor både jag och maken har funderat på ett tag. 

- Blir man verkligen lyckligare sen på ett nytt ställe, kommer ett nytt hus automatiskt medföra en massa saker. Dvs kan man bara luta sig tillbaka och att man långsamt förvandlas bara genom association med ett hus, plats osv eller är det så kanske att man som människa själv måste agera? Frågan på detta är ganska självklar, men ändå hör man många drömskt prata i just dessa termer. "Om jag bara hade... så skulle" - ja visst så är det kanske ibland, men vad kan du göra här och nu med vad du har?

- Människans jakt på det perfekta, att aldrig nöja sig med det man har utan då man fått det man tror man vill ha ge sig på jakt efter nästa sak. Ett drag som nästan blir maniskt hos vissa. Här antyder Schyffert & Lindström att inspiration kanske inte alltid ska ges en positiv tolkning och inte heller den oändliga valfriheten vi idag besitter. Jag håller med och konversationerna om detta har varit oändliga här hemma. För när man står inför en oanad mängd val under en livstid så följer även ett ansvar, att välja vad som är bäst för mig och min familj. Det är inte alltid alla val faller väl ut, så är det bara och genom att göra ett val så försakar du något annat, så är det per automatik. Vilket i sin tur gör att många går och funderar på hur kunde mitt liv ha sett ut om jag hade valt annorlunda. Något som inte kan vara nyttigt överhuvudtaget, för då ifrågasätter man sig själv och onödig tankemöda läggs på det vi inte kan påverka.

Men likväl funderar man och när man står inför ett val så är det många aspekter som skall övervägas. Schyffert skämtar om hur valen av rätt yoghurt kan slå ut och jag känner igen mig, där man står i mejeridisken, med alltför många val. Barnen är oftast enormt griniga sådär på upploppet av handlingen, själv fastnar man i en inre monolog om vilken yoghurt som kommer fungera bäst av de sisådär 40 olika möjligheterna. Och POFF där försvann minst 5 minuter av mitt liv till något ganska ointressant egentligen - att välja yoghurt?? Det ska väl bara vara att ta en yoghurt?? Men nä så enkelt är det inte för har man valet så måste man göra det och för att veta att man gör rätt val så måste man göra en konsekvensanalys. Patetiskt egentligen... men med frihet och valfrihet följer ansvar.

Personligen tror jag att alla val vi ställs för hela tiden bygger på den ökade livsstressen många av oss känner, från det stora som utbildningsvägar till det lilla ett paket tuggummi på ICA. Allt finns i överflöd, men det är just överflödet som jag tror skapar stressen. Ännu en intressant poäng i showen igår, att idag är det svårt att äga lite - därför är minimalism inne. Mycket intressant inte tänkt på det som så, men ja så är det, det är svårt att äga lite, för tänk jag kanske kommer behöva den här och den där, bäst jag sparar dem.

Kanske är faktiskt inte inspiration och valfrihet alltid något som bör betraktas som positivt, för det är ju inte som att vi har blivit nöjdare nu när vi kan välja på allt och ingenting.

Ta till exempel TV, när jag var liten så tittade man på 1:an eller 2:an och man gillade det PUNKT. Idag så förekommer enorma mängder med kanal zappande. Det vore intressant att mäta mängden zappande mot den faktiska mängden TV-tittande och ständigt detta gnäll om att det inte är något på TV, detta trots att i grundutbudet så har vi säkert 12 kanaler i dagens läge. Visserligen kan man säkert här prata om kvalitet kontra kvantitet, men i ärlighetens namn var all TV vi tittade på under 80-talet kvalitet?

Följande utspelade sig i vårt kök straxt innan jul, en sådan där trött dag, en dag som gör att man bara känner för att rycka på axlarna egentligen.

Jag stod och fixade mat, LillMucklan stod och kämpade med en tröja tror jag det var som fastnat över huvudet. Prinsessan ligger under bordet och leker muräna och jag inser liksom att om LillMucklan närmar sig bordet så kommer hon obönhörligen att sugas in under bordet och åka på ordentligt med spö. Stora kommer hem efter skolan, tittar in i köket och frågar vad vi håller på med och då klickar det till i huvudet på mig, snedtänder kan man väl också kanske kalla det.

"Under havets yta finns det många små och stora fiskar. En fisk som inte är alltför välkänd för oss är den plutmutiga-tröjan-över-huvudet-fisken, en fredlig fisk som lever i svenska småsjöar. Den plutmutiga-tröjan-över-huvudet-fisken brukar kallas för havets pajas och livnär sig allra helst på gulaschsoppa med lite creme fraiche ((vidare en mycket lång utläggning som jag idag inte kommer ihåg)). Den enda egentliga fiende denna lilla fisksort har är den vildsinta muränan som brukar ligga under ett bord och trycka för att sedan snabbt och grymt kasta sig över den lilla plutmutiga-tröjan-över-huvudet-fisken... ((här följer en lång beskrivning över förloppet, med bästa kommentators röst))... men som alltid har naturen sin gång, där storlek är avgörande, den starke segrar och den svage förlorar."

Mycket nöjd och stolt med mig själv känner jag mig nästan som Arne Weise när han i sina naturprogram beskrev en strid mellan ett lejon och en antilop, nästan lite full i fniss var jag - shit vad bra jag hade fått till det. Men så där och då möter jag Storas blick, en blick jag mött så många gånger förut, då jag berättade att när vi var små hade man en telefon med petmojj eller om grammofonskivan - med andra enorm och total oförståelse.

SUCK

Stora hämtar sig lite och ställer frågan som jag inombords bävat för:
"Vad var det där för något mamma?"
Det blir liksom inget kul när man måste förklara ett skämt och inser även att det kanske bättre hade lämpat sig om jag pratat om dinosaurier.
-Jag försökte skämta lite och likna situationen vid ett naturprogram
Ännu mer oförstående ögon
"Jaha, tittar du på sååååååånt (uppenbart misstroende)"
-Nja inte så mycket nu (och funderar genast på varför egentligen jag inte gör det nu för jag älskade det som liten) men när jag var liten såg vi på det (av någon konstig anledning känner jag även att jag behöver justifiera detta) Vi hade liksom bara två kanaler när jag var liten.
"Ojdå..."

- Du vet vi har ju pratat om att "anslagstavlan" var ju en annan höjdpunkt på veckan när vi var små.

Konstig grimas i ansiktet på Stora och jag verkligen ser hur synd hon tycker om mig och om alla i min generation, som bara hade två kanaler på vår TV. 

Jag gillade det jag såg då, Varuhuset, Dallas, Anslagstavlan, naturprogrammen, sköna söndag... de där korta klippen med tecknat, ja ni vet vad jag menar. Jag tror inte jag som liten saknade någonting egentligen i TV väg, allt fanns ju där på TV. Men å andra sidan visste jag inte om något annat heller, det fanns inga valmöjligheter. Idag så är valmöjligheterna som jag konstaterat ovan nästan gränslösa och det känns som att ingen längre är riktigt nöjd, utan man saknar något hela tiden eller så funderar  man om man håller på att missa något bättre zap, zap, zappeli zap

knarr knarr ... nog var det kanske bättre förr....

I skuggan av internet

Jag funderar ibland över internet, alla dessa sociala medier som vi varje dag kommer i kontakt med. Några av oss har en mer försiktig approach än andra, andra lägger med liv och lusta ut alla detaljer om sitt liv på nätet. Några av dem som varit alltför detaljrika i sina förehavanden har senare befriats från sina arbeten. 

Handling och konsekvens.

Vad jag ibland funderar på är om vissa tror att verkligheten är skild från det som sker på internet. Att internet vore en separat del av livet, en del där du kan dela med dig av dina innersta hemligheter och porrigaste bilder. 

Utan efterföljd?

Det som sägs på internet det stannar där. För internet är ju inte på riktigt. Det är iallafall den synen många har på sociala medier, att de människor man pratar med inte är på riktigt. Många gånger kan människor som i vanliga fall är väldigt privata bli väldigt öppna, för personen är ju inte riktig, det är ju en person som vi aldrig kommer att träffa. Eller är det inte så?

Men hur vet vi att den person vi pratar med är den som den utger sig för att vara? Det finns det liksom inga garantier för. Olga, 56 från Malmö kan lika gärna vara skvallerkärringen som bor granne med oss, den där kvinnan som inte har någon som helst känsla för vad som inte bör delas med omvärlden.

Internet kan kasta långa skuggor över våra liv. En liten sten kastas i vattnet med ett litet plask till följd, när vågorna sedan når strandkanten slår de över och dränker de stackars myror som arbetar där. Samma är det med de ord som skrivs och produceras på internet, de stannar inte bara där de är, de kan få vingar, flytta vidare och sammanfogas med andra ord och plötsligt ha en annan innebörd.

Handling och konsekvens.

Just tanken om facebook och sociala medier är extra aktuellt idag. Imorse gick denna artikel att läsa i NA. En artikel om en okänd man som ska ha jagat 10-åriga pojkar, något som flitigt diskuterades på facebook. Vilket i sin tur orsakade uppjagade och vettskrämda föräldrar. Barn som inte vågade och enligt skolan inte heller borde gå hem själva, barn som grät i skolan, barn som inte vågade gå ut och leka. Det rullade liksom bara på, som en lavin, fort, fort nerför och på sin färd nerför blev snöbollen allt större och större. Mot eftermiddagen hade så vissa barn i skolan fått höra att två barn hade dött på grund av den okände mannens framfart. En jättelik höna hade byggts, av en liten del här och en liten del där. 

Lite senare idag fanns en  uppföljning att läsa i NA, en artikel som skriver att förföljelsen kan vara ett misstag och jag citerar sista meningen:"– Ibland skrämmer barn upp varandra och ser fula gubbar lite varstans, säger Mikael Nyqvist. Vad som hänt i det här fallet vet vi ännu inte."

Mycket möjligt, det är vinter och det är mörkt ute och hela situationen var läskig, kanske har pojkarna även sett något mindre lämpligt på TV. Men min fundering går nu till föräldrarna, hjälpte eller stjälpte de i situationen genom att sprida informationen på FB? Kan det kanske vara så att det egentligen var föräldrarna som såg fula gubbar överallt?

Jag kan förstå föräldrarna, för Örebro har dessvärre haft stort problem med pedofiler och våldtäktsmän under de senaste 10 åren, vilket kanske även de större svenska städerna har? Jag vet inte för har inte sett någon statistik på det, men jag vet att NA är bra på att producera artiklar vid minsta misstanke om något. Jag förstår dock inte skolan agerande, eller nja det gör jag kanske för deras uppdrag är ju att säkra eleverna - men deras reaktion var snabb och stor. Hjälpte eller stjälpte den reaktionen barnen?

Vad vill jag då åstadkomma med detta blogginlägg? Kanske vill jag prata lite om källkritik om förmågan att våga kritisera och fundera lite extra innan man sprider information vidare som just information eller hörsägen. Eller så funderar jag bara på hur långt ett ord kan nå, om det kan ta sig till Kina och tillbaka... förmodligen. Jag funderar kanske också på hur långt skuggan av internet når om just handling och konsekvens. För när ett citat eller ord väl har spritt sig, då finns det inga gränser för vart det kan ta vägen, då är ordet fritt i dubbel bemärkelse.

För den observante så är skuggan nästan alltid större än själva föremålet som reflekteras, kanske är det något vi ska ha med oss framöver och tänka på, där i den riktiga världen i skuggan av internet.

Liten uppdatering: Idag fredag går det att läsa i NA att det mesta nog bara är ett missförstånd. Jag funderar lite vidare är det så att vi människor blivit så rädda för andra människor? Att så snart en främling närmar sig så vrålar vi "Vargen kommer"? Men enligt fabeln så blir ju andra snart ganska trötta på att lyssna så när väl vargen kommer så lyssnar ingen. Vad jag funderar över lite såhär i skuggan av internet är alla de föräldrar som ohämmat släpper ut sina barn på internet, många, kanske de allra flesta av Storas kompisar har haft egna konton på FB i flera år trots den 13-års gräns man har där. Något föräldrarna glatt hjälpt barnen att fixa med hjälp av falskt födelseår. Visst med lite vett och sans kan barnen säkert klara det, men det finns också massor med information tillgängligt på internet, information som barnen inte lärt sig att sålla och hantera än. Som när de hittat en länk om hur man framkallar svimningsattacker, man filmade sina klasskompisar och dessa filmer lades upp på YouTube och FB.

Men för att sammanfatta kan det alltså vara att i den riktiga världen, där i skuggan av internet känns allt stort och farligt, kanske på grund av det vi tar till oss på internet?

Att inte ta något för givet

Mycket av vad vi har är egentligen bara till låns och det är väldigt lite vi kan för givet, vårt liv, vår hälsa, vårt jobb och vår omvärld. 

Men ibland måste man ändå våga lita på tillvaron att saker faktiskt flyter på som de ska och att kunna ta det för givet. 

Att hela tiden gå runt med en ångestklump i magen utifall man ska få en utbetalning från Försäkringskassan eller inte har tärt enormt på mig under de år jag nu varit hemma. Emellanåt har visserligen utbetalningarna rullat på hjälpligt iallafall, men inget jag vågat ta för givet. Det har istället nästan varit en suck av lättnad, att denna månaden har vi pengar så vi kan betala allt som ska betalas.

Efter ett halvår på vårdnadsbidraget för LillMucklan så fyllde hon 3 år, den där magiska gränsen som gör att man inte längre är berättigad till bidraget. Klev därför på föräldrapenning igen. Utbetalningarna rullade på i både november och december och jag slappnade av - gud så dumt - och trodde att det skulle fungera nu i januari också. 

För nu har ett större "hot" klivit in på arenan, nämligen a-kassan och jag oroar mig ständigt för saker ändå och tänkte att jag kunde släppa saker, att vi faktiskt skulle få de pengar vi var berättigade till som nu imorgon. Kanske faktiskt unna mig en hårklippning och några nya kläder, för att slippa gå på eventuell arbetsintervju i alltför slitna jeans (äger 2 par) eller någon av de tröjor jag har med hål överallt - vilket visserligen käckt kan döljas med en kofta. 

I brevlådan igår låg ett fint litet brev från Försäkringskassan, ett brev som gjorde att jag ganska snabbt insåg att nu var det fara å färde. "Du har fått det här brevet därför att du ansökt om föräldrapenning". Ja den biten i sig kanske inte var så oroande OM det inte varit för att den ansökan skickade jag in den 22:a december OCH hade på ansökan innan prydligt klickat in att jag skulle ta ut mer föräldrapenning i direkt anslutning till den perioden. DING DING DING ... 

Någonstans inuti mig vaknar då den där lilla naiva väna varelsen, den där varelsen som sakta och försiktigt klappar en över håret:"Du ska se att det ordnar sig, det är säkert bara ett misstag någon som skickat fel brev - för du pratade ju med Försäkringskassan den 16:e"

För meningen efter den första skrämmer skiten ur den lilla skrajsiga varelsen, en varelse som är mer rädd av sig än lilla Nasse:"Oh kära nån då hur ska nu detta gå". Det som skrämmer den lilla grisen är:
"Det kan ta mer än 30 dagar innan du får ett beslut om din ersättning. Först måste vi utreda vilken inkomst din ersättning ska beräknas på."

Hur menar de nu egentligen och varför kommer detta just här och nu? För så länge man skyddar sin SGI, genom att ta ut 5 dagar i veckan, eller plugga/jobba och sedan täcka upp med FP-dagar ska föräldrapenningen rulla på tills att dagarna är slut. Vilket de inte är - det finns cirka två månader kvar i potten med föräldradagar och jag har varit minutiöst noggrann med att räkna och pyssla så jag inte ska förlora min SGI. Vi har förlorat så mycket ändå och att förlora min SGI det är otänkbart.

Något som gjorde att första dagen då jag inte längre hade föräldrapenning åkte jag till arbetsförmedlingen för att anmäla mig. Precis som man ska göra för att försäkra sig om att det inte finns glapp någonstans. 

Problemet är bara att A-kassan då tog kontakt med Försäkringskassan som då av någon anledning beslutar att de måste utreda min SGI? För detta måste väl vara ett helt och fullkomligt logiskt steg!? Eller inte...

Pratade med kundtjänst igår kväll och den tjejen hade inte koll på mycket och började prata om att jag hade en gammal arbetsgivare kvar i min ansökan.
- Eh ja för det kan man ju inte ändra själv, något jag pratat med en handläggare om förut - MEN jag har ju kryssat i rutan att "NEJ" jag kommer inte arbeta under perioden?

- Ja men nu har du ju godkänt ansökan med att detta är din arbetsgivare"

(ganska irriterad) - Ja för att man inte själv kan ändra det

((Vilket man tydligen kan nu, något jag inte sett innan, men bara när man skickar in en ansökan och inte i ens personliga info, mycket rörigt och kluddigt som resten av Försäkringskassans sida))

Någon mer hjälp fick jag inte igår utan bara en hänvisning till att du får titta på dina sidor när du loggat in med BankID imorgon, för då ska utbetalningarna synas. Då kanske, eventuellt kanske har allt rättat till sig.

Har ni kommit såhär långt i inlägget och läser lite mellan raderna så kan ni ju nu gissa att NEJ det hade inte alls rättat till sig. Inte nog med att pengarna för första veckorna i januari saknades - dvs merparten av utbetalningen, jag hade även bara fått ut ersättning för ETT barn? (jag har varvat mellan barnen)

Det är alltså bara att sätta sig ner och ringa Försäkringskassan igen, kvinnan räknar och räknar och hon förstår inte vad som har hänt alls i utbetalningarna. Att någon spärrat för januari det ser hon och att detta som tjejen igår sa har att göra med ett telefonsamtal från A-kassan, men de sista pengarna för december - det kan hon inte förklara. Det blir därför en liten notering och en förfrågan om en annan handläggare kan ringa upp mig inom två arbetsdagar, underbart där har jag alltså tappat än mer tid. Så länge ingen vet vad som hänt så står jag alltså där med bara en utbetalning på 1506 kr i föräldrapenning i januari. 

Man ska inte ta saker för givet nej, jag har lärt mig det nu - men jag är så trött på detta, kräkless, kroppen är som en överkokt spagetti. Började givetvis gråta i telefonen när jag pratade med handläggaren nu på morgonen, men jag känner mig så uppgiven. Jag är så trött och slut ändå, det finns inte mycket ork kvar i kroppen och den lilla orken får spenderas till att bråka om att jag ska få pengar så att vi har möjlighet att leva, eller bråka på sjukhuset så vi får rätt till det vi ska ha.

Har flera gånger blivit erbjuden att bli sjukskriven, för det är så illa det är, jag börjar känna mig helt slut som människa. Problemet är bara att jag vågar inte gå på en sjukskrivning, jag vågar inte utelämna mig åt Försäkringskassans godtycklighet. Jag orkar inte leva som vi gjort de sista åren, med en förhoppning OM att pengarna ska komma. Jag orkar bara inte försätta oss i den situationen, så även om jag mer än säkerligen skulle behöva en sjukskrivning och en möjlighet att andas ut så skulle det innebära mer jobb än det som sker idag. För övrigt med en så lång frånvaro från arbetsmarknaden som jag ändå har haft så ser en sjukskrivning inte bra ut ovanpå detta.

Det är alltså bara att som så många gånger tidigare, bita ihop och göra det som måste göras, men jag undrar vad som händer den dagen då jag inte har någon energi kvar. Då jag känner att idag kommer jag faktiskt inte ur sängen, idag vill jag inte vara med längre.

Allt detta för att man aldrig någonsin tydligen ska kunna ta något för givet...

Varmt och kallt

Det pratas mycket om hjärtisarnas svårigheter med kyla, hur man ska skydda dem mot väder och vind om små blåa fötter, tår, händer och fingrar. Något Prinsessan också har problem med, hon blir blåfrusen alldeles för snabbt. Detta trots att hon är påpälsad med lager på lager, ullunderställ, fleeceställ, väpnarluva i ull och sedan en stor mössa utanpå. Oftast är det därför efter en blick på Prinsessans ansikte som vi går in, eller att hon förklarar att hon fryser.

Prinsessan är tjejen som under ett par veckor klagat på att hon inte får i fötterna i stövlarna, eller klagat, hon har slängt sig på golvet, vrålat och fått smärre utbrott. Lite trött och inte helt på hugget har jag inombords suckat att jaha dags för nya skor igen kanske, för detta är tjejen med de väldigt små fötterna så vore ju inte konstigt om de fick lite fart och tokväxte. 

MEN så slog det mig, att Prinsessan har en liten egenhet, nämligen den att finns det många av hennes favoritstrumpor i lådan då ska helst alla paren på. Detta tjänar två syften, det ena är att det blir väldigt skönt och varmt om fötterna, det andra är ju som i så mycket annat - att förhindra att LillMucklan använder dem. Med hjärnan åter på plats och Prinsessan i ett av sina tokbryt fann jag mig och bad Prinsessan visa hur många strumpor hon hade på sig under ullsockorna. Det visade sig vara inte mindre än tre par vanliga strumpor och ett par tjockare mjuka strumpor, jättekonstigt, verkligen hemskt konstigt att skorna då inte passade. Dessvärre blev tårna väldigt mycket fortare isbitar ute, men det är ju inte rimligt med 4 par strumpor + ullsockor.

Kylan är dock ändå hanterbar för oss och Prinsessan då mycket av kylan kan "kläs bort", någorlunda iallafall. Eller utevistelserna anpassas.

Det som är bra mycket värre är värmen. En av orsakerna är att Prinsessan är känsligare för uttorkning och vi måste försöka se till att hon får i sig rimligt med vätska. I somras var det inte så hett och de dagar det var varmt fick vi jobba med att peta i Prinsessan isglass eller låta henne springa i vattenspridaren. En liten stund i vattenspridaren iallafall, innan hon förvandlades till en huttrande blålila Smurf med gåshud. Så värmen har inte berett oss några problem egentligen heller och varningen om uttorkning hade fallit lite i glömska. Tills vi var på kalas hos bekanta för några helger sedan, nog kände vi att de hade det varmt inne, men så har vi bara en 19-20 grader hemma - så mycket annat blir varmt i jämförelse. 

Prinsessan blev segare och segare, från att nöjt suttit och lekt med Lego i hörnet blev hon allt mer stillsam. Detta samtidigt som svetten började pärla i pannan på henne och hon blev alldeles blek. Där och då slungades jag plötsligt 3,5 år tillbaka i tiden, till då vi bodde i det gula huset. Huset där värmen pga av en sensor fick spatt hösten-07 och vi därför hade uppemot +28 inomhus. Tropisk värme med andra ord, hade vi slängt in lite sand i badrummet på ovanvåningen, burit upp två solstolar och ett parasoll hade det liksom bara känts helrätt. Ingen av oss mådde bra i värmen, men den som mådde sämst var Prinsessan, då trodde vi att det var hjärtsvikten som fick henne att må som hon gjorde. Men om man såg reaktionen på Prinsessan nu flera år och två operationer senare så kan man ju fundera. 

Upp med Prinsessan i famnen och sedan var det att se till att hon fick i sig vätska. Fyra glas vatten och saft senare började hon kvickna till något, men var fortfarande simmig på ögonen och det var först efter ett par glas vatten till som Prinsessan försiktigt började röra sig igen. Jag vet ju att man säger om spädbarn att värme är mycket mer skadligt än kyla, detta då många föräldrar gärna klär på barnen alldeles för mycket. Men Prinsessan är ju större och klär sig ofta själv och lite naivt trodde jag nog att hon skulle klara att reglera sin temperatur lite bättre, för det var visserligen varmt inne men inte så varmt. Först när vi kom ut i kylan igen så vaknade Prinsessan ordentligt till liv igen.

Jag kan förstå att hjärtisarna inte klarar kyla lika bra som andra, att cirkulationen inte fungerar så bra och att blodtillförseln till extremiteterna minskar för att spara på värmen till "viktigare" funktioner. Men värmen har jag inte riktigt fått kläm på varför den påverkar hjärtisarna så illa? Men vi har vid flertalet gånger blivit varnade för värmen, men då givetvis utan förklaring - men det är något många hjärtisar har problem med.

Vad jag nu funderar på är ifall när barnen blir nedkylda vid operation, kan det vara så illa att barnets egen termometer sätts ur spel?

Det är så många saker man inte vet något om egentligen, för forskningen hänger inte med, det enda som finns nu är hypoteser och funderingar som bara väntar på att någon ska testa dem i kliniska studier. Personligen anser jag att det är något som helst skulle behöva ske omgående, för man fortsätter att operera hjärtisarna, nästan som ett löpande band, utan att veta så mycket om konsekvenser - varken fysiska eller psykiska. 

Som jag tidigare varit inne på så räcker det inte med att hjärtat är lappat och lagat om man då istället stört många andra av människans interna system. Magproblem är ju vanligt, sömnproblem likaså, koncentrationssvårigheter, värmeväxlingar, ätproblematik osv osv. Allt hör ju ihop, men för att veta hur det hör ihop eller vad som påverkar vad så måste någon ta reda på hur det förhåller sig. Jag kan därför meddela att idag är jag mer positiv till Hjärt-& Lungfondens insamling, men fullt ut positiv blir jag inte fråns vi klivit in i februari. Då kommer jag vara 100%!

Skrammelbuljong

LillMucklan och jag skulle igår ta en lite långsam skogspromenad till Prinsessans förskola. Solen sken och jag tänkte att när jag för en gångs skull inte behöver jäkta så ska jag låta LillMucklan få gå och spankulera i lugn och ro utan att jäkta på henne. För det har varit alldeles för mycket jäkt och stress ett tag.

Fast tanken att slippa stressa krossades ganska snabbt då jag får ett samtal från förskolan, Prinsessan har ramlat och slagit i bakhuvudet och har nu en stor bula.

Tre bokstäver, det börjar på F och slutar på AN...

LillMucklan var inte alls på humör att skynda, ingenstans och absolut inte någonstans, hon skulle ju få lova kottar det hade jag lovat. Sura ansiktet fram, underläppen som plutade och sedan sätter sig ungen ner.

Bajskorv upphöjt i 3.

Får väl lite fart på LillMucklan, eller ja lite är nog det operativa ordet för det går verkligen inte fort. Till sist drar jag till med att Prinsessan gråter och har jätte, jätteont. Då äntligen blir det lite fart i de där små benen. För LillMucklan ska trösta Prinsessan, hon ska minsann klappa på pussa på henne. Det är väl bara det att LillMucklan är på väg åt fel håll - de fina plåstrena med Bamse och alla andra figurer ligger ju hemma. Det måste jag ju förstå, vi måste hem först.

Nej vi ska inte hem först anser mamman och här kommer det Sura Ansiktet nummer två fram. För nu är det inte lika roligt att gå och trösta Prinsessan längre, inte om hon inte får ta med sig plåster till henne.

Stor suck

En snigel hade varit avundsjuk på den icke fart LillMucklan använde sig av. Hur gärna jag än bara ville springa ifrån henne till Prinsessan så kan man ju inte göra så när man är en ansvarsfull vuxen och allt det där.

Fast vi kom till förskolan till slut iallafall, även om jag hade börjat tveka om det många gånger om. Prinsessan var inte längre ledsen men pedagogerna var nog mer upprörda, surrade som en liten bikupa kring Prinsessan. Så tacka den för att hon inte var ledsen längre, så mycket uppmärksamhet kring hennes lilla person på en och samma gång. Specialpedagogen satt och höll is mot bulan på Prinsessans bakhuvud. En bula lika stort som ett halvt ägg.

De hade suttit och läst efter maten, som de alltid gör, enda skillnaden var att Prinsessan idag inte suttit närmst pedagogen och haft en arm omkring sig. När det så var dags för en ny bok hade Prinsessan, som inte har något annat läge än likt en Gummibjörn -  det studsande hade farit upp och pang ner med bakhuvudet i soffan. 

"Vi som alltid brukar ha kuddar där". 

Ja men samtidigt vore det ju bra om Prinsessan inte hoppade och studsade hela tiden och detta lär inte vara den sista gången hon slår sig. För Prinsessan är 4 år och med alldeles för många myror i rumpan och barn slår sig så är det bara. Olyckan är framme alldeles för fort ibland....

Sedan att Prinsessan helst inte ska slå sig alls och allraminst i huvud eller mage det är en helt annan historia. För här går ju intressena isär, det friska barnets behov av att få vara barn och fara ikring och det medicinerande barnet som egentligen skulle lindas in i bomull.

Prinsessan var dock pigg och alert så tog hem henne för att ta ett PK och passade även på så att pupillerna reflekterade med ficklampan. PK visade på 2,5 och då kände jag att vi avvaktar hemma och tar det som det är. Visst vi ska alltid, alltid, alltid åka in när hon slår sig i huvudet, men vi har suttit så många gånger på akuten för just detta och det är inte så mycket de kan göra ändå just i det läget.

Pedagogerna tyckte fortfarande idag när vi lämnade Prinsessan att det var skitjobbigt att hon hade ramlat och slagit sig och jag förstår dem - det är enormt otäckt när barnen äter waran. För det är en av de otäckare mediciner som finns. Särskilt när det handlar om små barn som rör sig, eller som i Prinsessans fall har alldeles för mycket myror i rumpan. Jag ser liksom inte vad pedagogerna kunde ha gjort annorlunda, man kan inte förebygga allt och någonstans känner jag att om Prinsessan inte gavs några möjligheter till att falla och göra sig illa så skulle pedagogerna göra jättefel. Hur avigt det än låter. Men hellre att Prinsessan slår sig för att hon gör som alla andra barn än att hon lindas in bomull.

Sedan kan konsekvenserna bli väldigt annorlunda för Prinsessan mot de andra barnen - vilket är enormt orättvist om man tänker efter. Men så är det just nu och då är det bara att gilla läget. Fick en försynt fråga först från specialpedagogen men sedan även från den andra pedagogen om vi hade kontaktat sjukvården igår. Svaret på frågan var nej, vilket fick dem att höja lite på ögonbrynen då de vet vad som gäller. Visst har de rätt, Prinsessan skulle ha åkt in och hade vi ringt så är det svaret vi hade fått. Därför det är så jobbigt för vi har ingen att ringa och rådfråga då något händer, för det enda svaret är åk in. Något som vi dock inte tror skulle gynna Prinsessan och det är där vi föräldrar måste tolka hur allt ska tillämpas. Pedagogerna på förskolan kan, ska eller bör inte göra det. 

Vi föräldrar har varit med så många gånger och då är det på vårt ansvar. Fast helst skulle jag inte vilja ha det ansvaret alls, men att inte ta ansvaret skulle betyda att coagucheck och andra förmåner i form av frihet skulle dras in. Förmåner vi har kämpat hårt för och möjligheten att kunna ge Prinsessan en så sjukhusfri tillvaro som möjligt.

Denna gången gick det bra och vi andas nu allihop och hoppas att det dröjer lite längre till nästa gång!

Liten blir stor

Eller alla barn gråter under inskolningen

Har nog inte skrivit så mycket om förskola och inskolningen bara mest att det har pågått och att det inte direkt varit en humörförbättrare för Prinsessan.

Prinsessans inskolning trodde jag var nogsamt förberedd och att vi och förskolan var på samma spår, Möten, möten, planeringar och ännu fler möten, information från höger och vänster om Prinsessan och till slut var vi där, den dagen Prinsessan trippade iväg till förskolan. Med den lilla handen hårt i min, en ordentlig panikattack innan:"Du kommer väl inte att lämna mig på mitt jobb mamma"

För det är så Prinsessan och LillMucklan ser på sina förskolor, de går till jobbet, precis som mamman och pappan. Med skillnaden att barnen ska jobba på att leka och utvecklas utan egentliga krav på prestation.

Början av inskolningen gick väl OK, men sedan ville pedagogerna följa den riktiga inskolningsmallen, en mall som Prinsessan verkligen inte passade in i. Jag hade en tydlig åsikt om hur vi behövde gå tillväga för att komma rätt och de en annan. Jag kände att tiden var vår vän och de att den var en fiende. Pedagogerna hetsade och stressade, underbara kommentarer som "alla barn gråter under inskolningen" när jag förklarade att jag inte kommer lämna Prinsessan om hon gråter, eller "finns inte föräldrarna närvarande så går barnen förr eller senare till någon i personalen"... Antagligen kommentarer menade att lugna, men för mig så går det så långt ifrån den syn jag har på barn och deras person.

Ett par smärre sammanbrott senare och med både BUP och BNP i ryggen var vi på väg igen. Att göra saker i Prinsessans takt, en klassisk inskolning fanns inte på tapeten överhuvudtaget. Eller som specialpedagogen på BNP uttryckte det: "Prinsessan är så oändligt skör och behöver få sin tid att komma runt".

Efter sex veckor yttrade Prinsessan för första gången att hon ville till förskolan. Två veckor senare kunde jag börja lämna henne, detta efter att Prinsessan under ett par dagar hade fått gå ifrån mig. Inte en tår och inget utbrott, så hoppsan barn behöver visst inte gråta under inskolningen om man tar det i deras takt. Inser givetvis att inte alla har den lyxen att ta det så långsamt som vi gjorde, men så är det ju lite extra saker att ta hänsyn kring Prinsessan som de flesta barn inte har.

En höst fylld av stora oändliga ilskna utbrott här hemma, från en liten Prinsessa med alldeles för lite energi och för mycket intryck - något som visade sig än mer i sömnen, eller jag kanske bör skriva icke-sömnen. Tre dagar i veckan 9-13 är vad som är optimalt för vår lilla tjej, det är vad hon orkar med och att fortfarande komma hem och vara "trevlig. Vidare blir det tillräckligt med tid för henne att komma hem och hinna bli av med alla infektioner hon drar på sig på förskolan.

Det intressanta är att denna hösten som var i samband med Prinsessans inskolning så har LillMucklan blivit blyg, enormt blyg. Sådär blyg så man bara vill sitta med näsan inborrad i mammans halsgrop när man kommer till ett nytt ställe. Liten och ihopkrupen har hon sedan suttit så och bara andats. Min lilla tjej som annars varit så kavat och bara ångat på och tagit för sig. Funderingarna har gått om hon har försökt hjälpa Prinsessan över hennes tröskel? Men när hon fått lite tid för sig själv så har hon kunnat backa tillbaka lite?

Kan väl därför säga att jag på inget sätt och vis såg fram emot LillMucklans inskolning, mammans lilla gummisnodd som skulle släppa och stå på egna ben. Inte heller såg jag fram emot att ha barnen på olika förskolor, hade sett fram emot att ha dem på samma ställe - ett ställe som LillMucklan kände igen. Även aspekten av mindre smittor och att slippa springa som en jojo mellan förskolorna hade ju varit skönt, men nu blev det som det blev. För mycket barn in på förskolorna helt enkelt och jag ställer mig fortfarande frågande till varför man skolar in små barn när man är hemma med deras syskon.  Fast det är ju en annan diskussion egentligen så jag släpper den här och nu för tillfället.

Förra måndagen var det premiär för LillMucklan på förskolan och givetvis förvandlades hon till en mutist, inte ett ord över hennes läppar. Detta för att så snart vi gick ut i hallen, långt från pedagogernas öron prata, prata, prata och prata lite till.

Måndagen satt LillMucklan mest i mitt knä och inombords suckade jag att ja det här blir ju kul.

Tisdag började likadant och att sitta och läsa med LillMucklan i knäet samtidigt som man hör hur olyckliga barnen på småbarns var, ja det var ingen höjdare för mammanerverna. Men plötsligt så hoppade LillMucklan ner och sprang iväg för att åka rutschkana, bara sådär ingen förvarning eller förklaring. Lika bra att sitta kvar tänkte jag och låta LillMucklan själv utforska, något hon gjorde, åkte rutschkana och gungande på hästen och hann börja på en pärlplatta.

Onsdag och torsdag såg LillMucklan nogsamt till att jag var parkerad i soffan innan hon gick en sväng för att inspektera sina domäner.

Fredag så går inte Prinsessan på dagis så var bara att ta med henne till förskolan en stund och tänk då pratade LillMucklan. Långa, långa meningar så pedagogerna blev så förtjusta så Prinsessan fick stanna en stund längre än planerat. Men sedan skulle man gå ut och då tänkte jag att det var bäst att jag och Prinsessan gick hem en stund så LillMucklan fick leka ifred. Inga problem, en puss och en kram och sedan vinkade vi av LillMucklan. Värre var det då med Prinsessan som fick ett utbrott, för hon ville inte lämna LillMucklan själv, stora tårar, oro och en väldans massa känslor. En rabarbertårta senare i ugnen så hade dock Prinsessan lugnat ner sig, men det var tusen frågor om LillMucklan verkligen skulle klara av att vara ensam. Fast det hade LillMucklan klarat galant, när det var dags att gå ut hade hon fått på sig kläderna med en farlig fart och pipit ut på gården innan pedagogerna var klara. Sedan hade hon spankulerat omkring därute mycket nöjd och belåten. Men så är det ju en liten tjej som älskar att vara ute och undersöka naturen.

Måndag hade barnen gymnastik, men först hade LillMucklan en fruktstund något hon kände igen från fredagen, så hon hoppade glatt upp på en stol och vinkade hejdå till mig och Prinsessan. Hämtade hem en mycket glad tjej, för hon hade lekt med sina kompisar. Vad heter kompisarna då frågade jag:"Någonting såklart...." ja såklart..

Tisdag, lämnar den här lilla tjejen på förskolan, nu ska hon bara börja prata där också.

 

Och kan ni tänka er, inget av mina barn har gråtit under inskolningen? Mycket konstigt om alla barn nu förväntas göra det. Något som verkligen gör att hela jag krullar ihop mig när föräldrar så självklart hävdar:"Ja h*n gråter under inskolningen men jag är då duktig och lämnar ändå" eller "Jaja det är något vi måste genomleva". Visst alla känner sina barn bäst och vissa barn har olika gråt för olika saker, men de där barnen jag lyssnat till nu under veckan, hjärtskärande ledsen gråt som pedagogerna liksom inte får slut på - det känns inte rätt någonstans.

Jag tror på att man kan skola in utan att barnet gråter och även fått bekräftat av andra föräldrar att alla barn inte alls behöver gråta. Det gäller bara att vara lyhörda och hitta en metod som passar det egna barnet bäst. Något som är på stark frammarsch är ju den föräldraaktiva inskolningen - med föräldern närvarande under längre perioder ett par dagar. Tror jag är kanon för barn som mina småfjantar, där det tar tid att acklimatisera sig och ta del av nya rutiner.

För visst är det väl så att alla barn är individer, med alldeles egna behov, idéer och att man måste möta dem så att de känner sig trygga i situationen. Inte stoppa in alla i samma hål och forma dem så de ser likadana ut när de kommer ut på andra sidan!

Hjärtebarnsmånad, eller?

För den observante så har jag lagt upp ett insamlingshjärta till Hjärt-& Lungfondens insamling i högerkolumnen. För nu är det snart hjärtebarnsmånaden, februari, den månad då man försöker uppmärksamma hjärtebarnen och samla in pengar till forskning och utveckling.

Det är bara det att i år funderar jag om jag verkligen vill vara med på det tåget, inte för att forskning och utveckling inte behövs och inte heller för att jag inte tycker att man gjort bra saker för pengarna. För det HAR man, som Gertrud, det datanätverk ( i brist på bättre förklaring) som finns på många sjukhus idag - som gör det möjligt att koppla ihop sjukhusen med varandra. Något som hoppas spara en del hjärtisar onödiga resor till de stora hjärtcentran Göteborg eller Lund. Ett nätverk som man under hösten provkört med föreläsningar och annan information, jättebra, kanon verkligen att alla kan få samma information samtidigt. Även en stor möjlighet att dela information och frågor via och det måste vara tidsbesparande för läkarna.

Så varför står jag då på perrongen och funderar över mitt eget engagemang?

Av den enkla, eller kanske komplicerade?, anledningen att jag inte gillar att hjärtebarnsmånaden började redan som nu i veckan. Nu är det ju inte februari eller hur? Det är januari och visst vill jag att man ska få upp ögonen för hjärtebarnens situation och behov, men det känns inte alls bra om vi plötsligt bara flyter upp och blir suddiga i kanterna. Att plötsligt har man roffat åt sig två hela månader på ett år och stilla funderar jag på om detta verkligen gynnar hjärtebarnens sak eller istället stjälper den. Vet hur många diskussioner det varit där människor varit irriterade på att Barncancerfonden förekommer överallt, men ska kriget föras mellan Barncancerfonden och Hjärt-& Lungfonden?

För visst alla har vi saker som ligger oss närmast om hjärtat men jag funderar på hur snabbt opinionen kan ändras, för nu är det insamlingar hit och dit, det är rosa band, det är vita band, det är mustascher, det är hjärtebarnspins. Det finns liksom ingen möjlighet att stödja dem alla och när man handlat på lindex och inte velat runda av beloppet till en jämn summa (för någon behjärtansvärd fråga) så har man nästan mötts av ett litet fnys. Visst handlar det inte om många kronor, men man kan inte stötta allt och till slut blir det nästan absurt att i varje affär du kliver in förväntas du skänka någon krona hit eller dit. 

Det gör att jag nästan blir kräkless på allt vad insamlingar och välgörenhet heter. Samtidigt som det dåliga samvetet gnager för det finns så många organisationer att stötta och vem säger att en cancersjuk har mer behov av mina 50kr än ett svältande barn i Afrika? Moraliska dilemman är bara förnamnet. Personligen känner jag därför att jag skulle vilja ha en paus från alla dessa insamlingar emellanåt, så man får andas och slippa det dåliga samvetet. Av den anledningen gillar jag inte alls att Hjärt-& lungfonden snor åt sig mer tid och utrymme, för det betyder att andra hamnar i kläm och skymundan och kommer de då att trappa upp sina insatser också?

För mig och vår familj är givevis hjärt-& lungforskningen det viktigaste men för andra familjer är det inte lika självklart.

En annan aspekt jag inte gillar i årets kampanj är att pinsen har blivit avsevärt mycket dyrare och det minsta belopp du kan skänka via insamlingshjärtat är 50kr. 50kr är stora pengar för mig och många fler, det är inget som man bara lättvindigt slänger iväg sådär - hur godhjärtat orsaken än är. Det är en summa jag inte är bekväm att fråga mina vänner om och be dem skänka till insamlingen, väljer de att själva skänka så är jag enormt tacksam. Men jag tänker inte aktivt uppmuntra till det. Förra året var det 30kr som var minsta belopp och det är en mycket mer lätthanterlig summa.

Någonstans i detta känner jag också att man har glömt att många bäckar små kan göra en stor å och att alla borde kunna få delta utifrån egen förmåga. Men med minimibelopp på 50kr så tror jag många ställs utanför. Plötsligt blir det en klassfråga om man har råd att skänka eller inte och alla pengar är inte lika mycket värda, det känns sunkigt ordentligt och jag får faktiskt en dålig smak i munnen. Personligen tror jag att det är lättare att övertala flera att skänka lite än några få att skänka mycket. Men jag kan ju ha fel för jag hoppas att ansvariga på Hjärt-& lungfonden kalkylerat och räknat fram vilka resultat man vill nå.

Att jag alltså är ambivalent till insamlingen är bara förnamnet, men pengarna behövs i forskningen och utan den forskning som bedrivits hade Prinsessan och så många andra hjärtisar inte funnits. För övrigt är det många av hjärtebarnen som skulle behöva en mycket drägligare tillvaro, så ja visst finns det stora hål att stoppa pengarna i. Hur ska man då göra? Det behövs mer pengar men hur långt får man breda ut sig, begränsa och öka summorna för att nå det målet? En fråga jag gissar att jag inte kommer att få svar på och en fråga som antagligen har lika många svar som det finns personer som svarar på den.

Man måste alltså gå efter eget hjärta och göra det som känns rätt och av den anledningen kommer jag inte att be nära, kära och bekanta att skänka pengar - det är en fråga de själva måste ta ställning till. För de känner Prinsessan och de vet vad pengarna använts till så de har bakgrunden och kan själva besluta och pengarna bäst behövs i denna insamlingen eller någon annan.

Ett stort tack dock till alla som beslutat sig för att skänka pengar till insamlingen eller köpa hjärtepin i år - ni gör skillnad och det hoppas jag att ni vet med er!

Co-driver Trafikpolisen

Mycket emot mina principer fick jag ändå inse i mellandagarna att vi behövde vända på Prinsessan i bilen. Eller ja vi kunde ju antagligen ha flyttat på hennes bakåtvända stol, men i fram så blir inte sikten helt hundra, så det var med tunga steg jag begav mig för att hitta en framåtvänd stol.

Jodå jag vet att Prinsessan har passerat den magiska fyra års gränsen som gör att så många rusar till affären för att köpa en framåtvänd stol, eller tja många gör detta även tidigare - dessvärre. Vidare har hon även passerat 15 kg gränsen, knappt. Men hon satt så bra i den bakåtvända stolen och hade nog kunnat sitta ett år till i den, om det inte vore för att hon sparkade pappan i ansiktet och levde f@n i bilen rätt ut sagt. 

Små myror som fortplantar sig i rumpan på Prinsessan då hon ska sitta still och all energi måste ju ta vägen någonstans, dessvärre sällan något konstruktivt utan enormt destruktivt, slåss, nypas, slänga saker eller sparka pappan i ansiktet.  Kan säga att det inte har varit så vidare värst roligt att åka bil på ett bra tag med Prinsessan i bilen.

En annan hjärtismamma berättade för mig att de tvingats vända sin son för att han fick svårt att andas då han satt bakåtvänt. Här börjar givetvis min överanalytiska hjärna att gå på högvarv, kan det vara något sånt som stört Prinsessan? Att lite mer ihopknölad, bakåtvänd så kanske inte cirkulationen fungerade som den skulle? Något som torde resultera i myrkryp, irritation mm, med andra ord precis de tecken som Prinsessan uppvisat i bilen. För att då få igång kroppen så vad är då bättre än att flaxa, skrika, knöla och korva sig? Kanske är det inte alls så, kanske behövde Prinsessan istället få mer intryck genom att sitta framåt. Jag vet inte, men vi har nu en Prinsessan som knappt säger flasklock utan bara sitter och tittar.

Det råder tystnad i bilen, en underbar tystnad och jag kan faktiskt höra mina egna tankar och chansen att vi tar oss från punkt a till b, utan att mamman får ett utbrott eller bara känner för att sätta sig ned och gråta, har ökats med många procent.

Men dock har jag insett att min co-driver, dvs Prinsessan är en trafikpolis, precis som hennes storasyster var en gång i tiden. "Du får inte köra där mamma" "Det är rött mamma" "App app app nu går det lite fort mamma" ... Den senaste kommentaren var en av Storas favoriter ofta levererad med en rynka mellan ögonbrynen samtidigt som hon kollade hastighetsmätaren mot vägskylten. Prinsessan tycker bara att det går fort jämt hur lagligt jag än kör, men jag vägrar att bli en sådan där trafikant som konstant kör för långsamt. Hastighetsbegränsningarna är visserligen hur fort man maximalt får köra men det gäller ju att följa trafikpulsen.

Hur som helst sitter imorse på väg till tandläkaren med Prinsessan och den dumma tanden, det är lugnt och stilla i bilen - barnen är yrvakna och trötta. Mörkt ute och trafiken flyter på bra. Prinsessan småpratar lite fint om besöket hos tandläkaren men så plötsligt hör jag hur hon vrålar:
KRAMP

Detta samtidigt som Prinsessan frenetiskt viftar med händerna. Jag känner hur det knyter sig i bröstet på mig och paniken sprider sig, kramp, är det andnöd eller gör det ont över hjärtat. Andas in och andas ut, vad ska jag göra nudå, kan jag köra åt sidan någonstans eller ska jag trampa ner gasen i botten och ta oss till sjukhuset? Svetten lackar och de där obehagsrysningarna sprider sig ner över ryggraden. In i dimman... andas, andas, andas... men så plötsligt tränger Prinsessans röst genom mina paniktankar och jag hör vad det är hon säger: "Broooooooooooooooomsa mamma det är rött!"

Det var inte alls kramp Prinsessan vrålat i första läget utan det var trampa bromsen, med ett mycket slarvigt uttal och mammans katastrofinställda hjärna gick genast in i panik.

Skitbra, väldigt bra, finfint..

Det är tur att man inte är en ärrad krigsveteran som så fort någon smäller en smällare slänger sig bakom närmsta soptunna eller gömmer sig bakom ett hörn och drar vapen.
Jävligt nice, bra bra, mycket bra
Så andas vi lite till då - för det är väl det enda jag känner att jag faktiskt klarar av emellanåt, att andas.

Prinsessans tand då?? Ja den börjar bli grå, men efter flera röntgenbilder på tänderna så kunde tandläkaren ändå inte avgöra om det är så att tanden fått ett blåmärke eller om den håller på att dö. En tid om en månad bokades in för att följa upp tanden och med strikta order att om Prinsessan får ont, det börjar blöda eller annat så ska vi ringa in. Tur att det inte finns saker att oroa sig för, så matades alltså den där suddiga katastrofdelen i mammans hjärna lite till.