Co-driver Trafikpolisen

Mycket emot mina principer fick jag ändå inse i mellandagarna att vi behövde vända på Prinsessan i bilen. Eller ja vi kunde ju antagligen ha flyttat på hennes bakåtvända stol, men i fram så blir inte sikten helt hundra, så det var med tunga steg jag begav mig för att hitta en framåtvänd stol.

Jodå jag vet att Prinsessan har passerat den magiska fyra års gränsen som gör att så många rusar till affären för att köpa en framåtvänd stol, eller tja många gör detta även tidigare - dessvärre. Vidare har hon även passerat 15 kg gränsen, knappt. Men hon satt så bra i den bakåtvända stolen och hade nog kunnat sitta ett år till i den, om det inte vore för att hon sparkade pappan i ansiktet och levde f@n i bilen rätt ut sagt. 

Små myror som fortplantar sig i rumpan på Prinsessan då hon ska sitta still och all energi måste ju ta vägen någonstans, dessvärre sällan något konstruktivt utan enormt destruktivt, slåss, nypas, slänga saker eller sparka pappan i ansiktet.  Kan säga att det inte har varit så vidare värst roligt att åka bil på ett bra tag med Prinsessan i bilen.

En annan hjärtismamma berättade för mig att de tvingats vända sin son för att han fick svårt att andas då han satt bakåtvänt. Här börjar givetvis min överanalytiska hjärna att gå på högvarv, kan det vara något sånt som stört Prinsessan? Att lite mer ihopknölad, bakåtvänd så kanske inte cirkulationen fungerade som den skulle? Något som torde resultera i myrkryp, irritation mm, med andra ord precis de tecken som Prinsessan uppvisat i bilen. För att då få igång kroppen så vad är då bättre än att flaxa, skrika, knöla och korva sig? Kanske är det inte alls så, kanske behövde Prinsessan istället få mer intryck genom att sitta framåt. Jag vet inte, men vi har nu en Prinsessan som knappt säger flasklock utan bara sitter och tittar.

Det råder tystnad i bilen, en underbar tystnad och jag kan faktiskt höra mina egna tankar och chansen att vi tar oss från punkt a till b, utan att mamman får ett utbrott eller bara känner för att sätta sig ned och gråta, har ökats med många procent.

Men dock har jag insett att min co-driver, dvs Prinsessan är en trafikpolis, precis som hennes storasyster var en gång i tiden. "Du får inte köra där mamma" "Det är rött mamma" "App app app nu går det lite fort mamma" ... Den senaste kommentaren var en av Storas favoriter ofta levererad med en rynka mellan ögonbrynen samtidigt som hon kollade hastighetsmätaren mot vägskylten. Prinsessan tycker bara att det går fort jämt hur lagligt jag än kör, men jag vägrar att bli en sådan där trafikant som konstant kör för långsamt. Hastighetsbegränsningarna är visserligen hur fort man maximalt får köra men det gäller ju att följa trafikpulsen.

Hur som helst sitter imorse på väg till tandläkaren med Prinsessan och den dumma tanden, det är lugnt och stilla i bilen - barnen är yrvakna och trötta. Mörkt ute och trafiken flyter på bra. Prinsessan småpratar lite fint om besöket hos tandläkaren men så plötsligt hör jag hur hon vrålar:
KRAMP

Detta samtidigt som Prinsessan frenetiskt viftar med händerna. Jag känner hur det knyter sig i bröstet på mig och paniken sprider sig, kramp, är det andnöd eller gör det ont över hjärtat. Andas in och andas ut, vad ska jag göra nudå, kan jag köra åt sidan någonstans eller ska jag trampa ner gasen i botten och ta oss till sjukhuset? Svetten lackar och de där obehagsrysningarna sprider sig ner över ryggraden. In i dimman... andas, andas, andas... men så plötsligt tränger Prinsessans röst genom mina paniktankar och jag hör vad det är hon säger: "Broooooooooooooooomsa mamma det är rött!"

Det var inte alls kramp Prinsessan vrålat i första läget utan det var trampa bromsen, med ett mycket slarvigt uttal och mammans katastrofinställda hjärna gick genast in i panik.

Skitbra, väldigt bra, finfint..

Det är tur att man inte är en ärrad krigsveteran som så fort någon smäller en smällare slänger sig bakom närmsta soptunna eller gömmer sig bakom ett hörn och drar vapen.
Jävligt nice, bra bra, mycket bra
Så andas vi lite till då - för det är väl det enda jag känner att jag faktiskt klarar av emellanåt, att andas.

Prinsessans tand då?? Ja den börjar bli grå, men efter flera röntgenbilder på tänderna så kunde tandläkaren ändå inte avgöra om det är så att tanden fått ett blåmärke eller om den håller på att dö. En tid om en månad bokades in för att följa upp tanden och med strikta order att om Prinsessan får ont, det börjar blöda eller annat så ska vi ringa in. Tur att det inte finns saker att oroa sig för, så matades alltså den där suddiga katastrofdelen i mammans hjärna lite till.