Inspiration och valmöjligheter

Var med maken igår och såg på "Ljust och fräscht" - biljetter han fick av mig i julklapp. Kan väl säga att jag själv var enormt tveksam till det hela, Schyffert tillhör inte favoriterna, Glenn Killing & Co har jag aldrig förstått. Å andra sidan trodde jag att jag inte heller gillade Rheborg tills jag såg "Solsidan" så tja, kanske växer vissa personer ändå upp eller så i konstellation med andra kan de leverera. (nåja det handlar ju väldigt mycket om tycke och smak det senare)

Så levererade de igår då? På den frågan måste jag svara ja, klockrena iakttagelser med stor igenkänningsfaktor, gjort på ett mycket snyggt sätt så tårar av skratt flödade. Men under ytan fanns ändå ett allvar, filosofiska och livsetiska frågor. Frågor både jag och maken har funderat på ett tag. 

- Blir man verkligen lyckligare sen på ett nytt ställe, kommer ett nytt hus automatiskt medföra en massa saker. Dvs kan man bara luta sig tillbaka och att man långsamt förvandlas bara genom association med ett hus, plats osv eller är det så kanske att man som människa själv måste agera? Frågan på detta är ganska självklar, men ändå hör man många drömskt prata i just dessa termer. "Om jag bara hade... så skulle" - ja visst så är det kanske ibland, men vad kan du göra här och nu med vad du har?

- Människans jakt på det perfekta, att aldrig nöja sig med det man har utan då man fått det man tror man vill ha ge sig på jakt efter nästa sak. Ett drag som nästan blir maniskt hos vissa. Här antyder Schyffert & Lindström att inspiration kanske inte alltid ska ges en positiv tolkning och inte heller den oändliga valfriheten vi idag besitter. Jag håller med och konversationerna om detta har varit oändliga här hemma. För när man står inför en oanad mängd val under en livstid så följer även ett ansvar, att välja vad som är bäst för mig och min familj. Det är inte alltid alla val faller väl ut, så är det bara och genom att göra ett val så försakar du något annat, så är det per automatik. Vilket i sin tur gör att många går och funderar på hur kunde mitt liv ha sett ut om jag hade valt annorlunda. Något som inte kan vara nyttigt överhuvudtaget, för då ifrågasätter man sig själv och onödig tankemöda läggs på det vi inte kan påverka.

Men likväl funderar man och när man står inför ett val så är det många aspekter som skall övervägas. Schyffert skämtar om hur valen av rätt yoghurt kan slå ut och jag känner igen mig, där man står i mejeridisken, med alltför många val. Barnen är oftast enormt griniga sådär på upploppet av handlingen, själv fastnar man i en inre monolog om vilken yoghurt som kommer fungera bäst av de sisådär 40 olika möjligheterna. Och POFF där försvann minst 5 minuter av mitt liv till något ganska ointressant egentligen - att välja yoghurt?? Det ska väl bara vara att ta en yoghurt?? Men nä så enkelt är det inte för har man valet så måste man göra det och för att veta att man gör rätt val så måste man göra en konsekvensanalys. Patetiskt egentligen... men med frihet och valfrihet följer ansvar.

Personligen tror jag att alla val vi ställs för hela tiden bygger på den ökade livsstressen många av oss känner, från det stora som utbildningsvägar till det lilla ett paket tuggummi på ICA. Allt finns i överflöd, men det är just överflödet som jag tror skapar stressen. Ännu en intressant poäng i showen igår, att idag är det svårt att äga lite - därför är minimalism inne. Mycket intressant inte tänkt på det som så, men ja så är det, det är svårt att äga lite, för tänk jag kanske kommer behöva den här och den där, bäst jag sparar dem.

Kanske är faktiskt inte inspiration och valfrihet alltid något som bör betraktas som positivt, för det är ju inte som att vi har blivit nöjdare nu när vi kan välja på allt och ingenting.

Ta till exempel TV, när jag var liten så tittade man på 1:an eller 2:an och man gillade det PUNKT. Idag så förekommer enorma mängder med kanal zappande. Det vore intressant att mäta mängden zappande mot den faktiska mängden TV-tittande och ständigt detta gnäll om att det inte är något på TV, detta trots att i grundutbudet så har vi säkert 12 kanaler i dagens läge. Visserligen kan man säkert här prata om kvalitet kontra kvantitet, men i ärlighetens namn var all TV vi tittade på under 80-talet kvalitet?

Följande utspelade sig i vårt kök straxt innan jul, en sådan där trött dag, en dag som gör att man bara känner för att rycka på axlarna egentligen.

Jag stod och fixade mat, LillMucklan stod och kämpade med en tröja tror jag det var som fastnat över huvudet. Prinsessan ligger under bordet och leker muräna och jag inser liksom att om LillMucklan närmar sig bordet så kommer hon obönhörligen att sugas in under bordet och åka på ordentligt med spö. Stora kommer hem efter skolan, tittar in i köket och frågar vad vi håller på med och då klickar det till i huvudet på mig, snedtänder kan man väl också kanske kalla det.

"Under havets yta finns det många små och stora fiskar. En fisk som inte är alltför välkänd för oss är den plutmutiga-tröjan-över-huvudet-fisken, en fredlig fisk som lever i svenska småsjöar. Den plutmutiga-tröjan-över-huvudet-fisken brukar kallas för havets pajas och livnär sig allra helst på gulaschsoppa med lite creme fraiche ((vidare en mycket lång utläggning som jag idag inte kommer ihåg)). Den enda egentliga fiende denna lilla fisksort har är den vildsinta muränan som brukar ligga under ett bord och trycka för att sedan snabbt och grymt kasta sig över den lilla plutmutiga-tröjan-över-huvudet-fisken... ((här följer en lång beskrivning över förloppet, med bästa kommentators röst))... men som alltid har naturen sin gång, där storlek är avgörande, den starke segrar och den svage förlorar."

Mycket nöjd och stolt med mig själv känner jag mig nästan som Arne Weise när han i sina naturprogram beskrev en strid mellan ett lejon och en antilop, nästan lite full i fniss var jag - shit vad bra jag hade fått till det. Men så där och då möter jag Storas blick, en blick jag mött så många gånger förut, då jag berättade att när vi var små hade man en telefon med petmojj eller om grammofonskivan - med andra enorm och total oförståelse.

SUCK

Stora hämtar sig lite och ställer frågan som jag inombords bävat för:
"Vad var det där för något mamma?"
Det blir liksom inget kul när man måste förklara ett skämt och inser även att det kanske bättre hade lämpat sig om jag pratat om dinosaurier.
-Jag försökte skämta lite och likna situationen vid ett naturprogram
Ännu mer oförstående ögon
"Jaha, tittar du på sååååååånt (uppenbart misstroende)"
-Nja inte så mycket nu (och funderar genast på varför egentligen jag inte gör det nu för jag älskade det som liten) men när jag var liten såg vi på det (av någon konstig anledning känner jag även att jag behöver justifiera detta) Vi hade liksom bara två kanaler när jag var liten.
"Ojdå..."

- Du vet vi har ju pratat om att "anslagstavlan" var ju en annan höjdpunkt på veckan när vi var små.

Konstig grimas i ansiktet på Stora och jag verkligen ser hur synd hon tycker om mig och om alla i min generation, som bara hade två kanaler på vår TV. 

Jag gillade det jag såg då, Varuhuset, Dallas, Anslagstavlan, naturprogrammen, sköna söndag... de där korta klippen med tecknat, ja ni vet vad jag menar. Jag tror inte jag som liten saknade någonting egentligen i TV väg, allt fanns ju där på TV. Men å andra sidan visste jag inte om något annat heller, det fanns inga valmöjligheter. Idag så är valmöjligheterna som jag konstaterat ovan nästan gränslösa och det känns som att ingen längre är riktigt nöjd, utan man saknar något hela tiden eller så funderar  man om man håller på att missa något bättre zap, zap, zappeli zap

knarr knarr ... nog var det kanske bättre förr....