Liten blir stor

Eller alla barn gråter under inskolningen

Har nog inte skrivit så mycket om förskola och inskolningen bara mest att det har pågått och att det inte direkt varit en humörförbättrare för Prinsessan.

Prinsessans inskolning trodde jag var nogsamt förberedd och att vi och förskolan var på samma spår, Möten, möten, planeringar och ännu fler möten, information från höger och vänster om Prinsessan och till slut var vi där, den dagen Prinsessan trippade iväg till förskolan. Med den lilla handen hårt i min, en ordentlig panikattack innan:"Du kommer väl inte att lämna mig på mitt jobb mamma"

För det är så Prinsessan och LillMucklan ser på sina förskolor, de går till jobbet, precis som mamman och pappan. Med skillnaden att barnen ska jobba på att leka och utvecklas utan egentliga krav på prestation.

Början av inskolningen gick väl OK, men sedan ville pedagogerna följa den riktiga inskolningsmallen, en mall som Prinsessan verkligen inte passade in i. Jag hade en tydlig åsikt om hur vi behövde gå tillväga för att komma rätt och de en annan. Jag kände att tiden var vår vän och de att den var en fiende. Pedagogerna hetsade och stressade, underbara kommentarer som "alla barn gråter under inskolningen" när jag förklarade att jag inte kommer lämna Prinsessan om hon gråter, eller "finns inte föräldrarna närvarande så går barnen förr eller senare till någon i personalen"... Antagligen kommentarer menade att lugna, men för mig så går det så långt ifrån den syn jag har på barn och deras person.

Ett par smärre sammanbrott senare och med både BUP och BNP i ryggen var vi på väg igen. Att göra saker i Prinsessans takt, en klassisk inskolning fanns inte på tapeten överhuvudtaget. Eller som specialpedagogen på BNP uttryckte det: "Prinsessan är så oändligt skör och behöver få sin tid att komma runt".

Efter sex veckor yttrade Prinsessan för första gången att hon ville till förskolan. Två veckor senare kunde jag börja lämna henne, detta efter att Prinsessan under ett par dagar hade fått gå ifrån mig. Inte en tår och inget utbrott, så hoppsan barn behöver visst inte gråta under inskolningen om man tar det i deras takt. Inser givetvis att inte alla har den lyxen att ta det så långsamt som vi gjorde, men så är det ju lite extra saker att ta hänsyn kring Prinsessan som de flesta barn inte har.

En höst fylld av stora oändliga ilskna utbrott här hemma, från en liten Prinsessa med alldeles för lite energi och för mycket intryck - något som visade sig än mer i sömnen, eller jag kanske bör skriva icke-sömnen. Tre dagar i veckan 9-13 är vad som är optimalt för vår lilla tjej, det är vad hon orkar med och att fortfarande komma hem och vara "trevlig. Vidare blir det tillräckligt med tid för henne att komma hem och hinna bli av med alla infektioner hon drar på sig på förskolan.

Det intressanta är att denna hösten som var i samband med Prinsessans inskolning så har LillMucklan blivit blyg, enormt blyg. Sådär blyg så man bara vill sitta med näsan inborrad i mammans halsgrop när man kommer till ett nytt ställe. Liten och ihopkrupen har hon sedan suttit så och bara andats. Min lilla tjej som annars varit så kavat och bara ångat på och tagit för sig. Funderingarna har gått om hon har försökt hjälpa Prinsessan över hennes tröskel? Men när hon fått lite tid för sig själv så har hon kunnat backa tillbaka lite?

Kan väl därför säga att jag på inget sätt och vis såg fram emot LillMucklans inskolning, mammans lilla gummisnodd som skulle släppa och stå på egna ben. Inte heller såg jag fram emot att ha barnen på olika förskolor, hade sett fram emot att ha dem på samma ställe - ett ställe som LillMucklan kände igen. Även aspekten av mindre smittor och att slippa springa som en jojo mellan förskolorna hade ju varit skönt, men nu blev det som det blev. För mycket barn in på förskolorna helt enkelt och jag ställer mig fortfarande frågande till varför man skolar in små barn när man är hemma med deras syskon.  Fast det är ju en annan diskussion egentligen så jag släpper den här och nu för tillfället.

Förra måndagen var det premiär för LillMucklan på förskolan och givetvis förvandlades hon till en mutist, inte ett ord över hennes läppar. Detta för att så snart vi gick ut i hallen, långt från pedagogernas öron prata, prata, prata och prata lite till.

Måndagen satt LillMucklan mest i mitt knä och inombords suckade jag att ja det här blir ju kul.

Tisdag började likadant och att sitta och läsa med LillMucklan i knäet samtidigt som man hör hur olyckliga barnen på småbarns var, ja det var ingen höjdare för mammanerverna. Men plötsligt så hoppade LillMucklan ner och sprang iväg för att åka rutschkana, bara sådär ingen förvarning eller förklaring. Lika bra att sitta kvar tänkte jag och låta LillMucklan själv utforska, något hon gjorde, åkte rutschkana och gungande på hästen och hann börja på en pärlplatta.

Onsdag och torsdag såg LillMucklan nogsamt till att jag var parkerad i soffan innan hon gick en sväng för att inspektera sina domäner.

Fredag så går inte Prinsessan på dagis så var bara att ta med henne till förskolan en stund och tänk då pratade LillMucklan. Långa, långa meningar så pedagogerna blev så förtjusta så Prinsessan fick stanna en stund längre än planerat. Men sedan skulle man gå ut och då tänkte jag att det var bäst att jag och Prinsessan gick hem en stund så LillMucklan fick leka ifred. Inga problem, en puss och en kram och sedan vinkade vi av LillMucklan. Värre var det då med Prinsessan som fick ett utbrott, för hon ville inte lämna LillMucklan själv, stora tårar, oro och en väldans massa känslor. En rabarbertårta senare i ugnen så hade dock Prinsessan lugnat ner sig, men det var tusen frågor om LillMucklan verkligen skulle klara av att vara ensam. Fast det hade LillMucklan klarat galant, när det var dags att gå ut hade hon fått på sig kläderna med en farlig fart och pipit ut på gården innan pedagogerna var klara. Sedan hade hon spankulerat omkring därute mycket nöjd och belåten. Men så är det ju en liten tjej som älskar att vara ute och undersöka naturen.

Måndag hade barnen gymnastik, men först hade LillMucklan en fruktstund något hon kände igen från fredagen, så hon hoppade glatt upp på en stol och vinkade hejdå till mig och Prinsessan. Hämtade hem en mycket glad tjej, för hon hade lekt med sina kompisar. Vad heter kompisarna då frågade jag:"Någonting såklart...." ja såklart..

Tisdag, lämnar den här lilla tjejen på förskolan, nu ska hon bara börja prata där också.

 

Och kan ni tänka er, inget av mina barn har gråtit under inskolningen? Mycket konstigt om alla barn nu förväntas göra det. Något som verkligen gör att hela jag krullar ihop mig när föräldrar så självklart hävdar:"Ja h*n gråter under inskolningen men jag är då duktig och lämnar ändå" eller "Jaja det är något vi måste genomleva". Visst alla känner sina barn bäst och vissa barn har olika gråt för olika saker, men de där barnen jag lyssnat till nu under veckan, hjärtskärande ledsen gråt som pedagogerna liksom inte får slut på - det känns inte rätt någonstans.

Jag tror på att man kan skola in utan att barnet gråter och även fått bekräftat av andra föräldrar att alla barn inte alls behöver gråta. Det gäller bara att vara lyhörda och hitta en metod som passar det egna barnet bäst. Något som är på stark frammarsch är ju den föräldraaktiva inskolningen - med föräldern närvarande under längre perioder ett par dagar. Tror jag är kanon för barn som mina småfjantar, där det tar tid att acklimatisera sig och ta del av nya rutiner.

För visst är det väl så att alla barn är individer, med alldeles egna behov, idéer och att man måste möta dem så att de känner sig trygga i situationen. Inte stoppa in alla i samma hål och forma dem så de ser likadana ut när de kommer ut på andra sidan!