Att inte ta något för givet

Mycket av vad vi har är egentligen bara till låns och det är väldigt lite vi kan för givet, vårt liv, vår hälsa, vårt jobb och vår omvärld. 

Men ibland måste man ändå våga lita på tillvaron att saker faktiskt flyter på som de ska och att kunna ta det för givet. 

Att hela tiden gå runt med en ångestklump i magen utifall man ska få en utbetalning från Försäkringskassan eller inte har tärt enormt på mig under de år jag nu varit hemma. Emellanåt har visserligen utbetalningarna rullat på hjälpligt iallafall, men inget jag vågat ta för givet. Det har istället nästan varit en suck av lättnad, att denna månaden har vi pengar så vi kan betala allt som ska betalas.

Efter ett halvår på vårdnadsbidraget för LillMucklan så fyllde hon 3 år, den där magiska gränsen som gör att man inte längre är berättigad till bidraget. Klev därför på föräldrapenning igen. Utbetalningarna rullade på i både november och december och jag slappnade av - gud så dumt - och trodde att det skulle fungera nu i januari också. 

För nu har ett större "hot" klivit in på arenan, nämligen a-kassan och jag oroar mig ständigt för saker ändå och tänkte att jag kunde släppa saker, att vi faktiskt skulle få de pengar vi var berättigade till som nu imorgon. Kanske faktiskt unna mig en hårklippning och några nya kläder, för att slippa gå på eventuell arbetsintervju i alltför slitna jeans (äger 2 par) eller någon av de tröjor jag har med hål överallt - vilket visserligen käckt kan döljas med en kofta. 

I brevlådan igår låg ett fint litet brev från Försäkringskassan, ett brev som gjorde att jag ganska snabbt insåg att nu var det fara å färde. "Du har fått det här brevet därför att du ansökt om föräldrapenning". Ja den biten i sig kanske inte var så oroande OM det inte varit för att den ansökan skickade jag in den 22:a december OCH hade på ansökan innan prydligt klickat in att jag skulle ta ut mer föräldrapenning i direkt anslutning till den perioden. DING DING DING ... 

Någonstans inuti mig vaknar då den där lilla naiva väna varelsen, den där varelsen som sakta och försiktigt klappar en över håret:"Du ska se att det ordnar sig, det är säkert bara ett misstag någon som skickat fel brev - för du pratade ju med Försäkringskassan den 16:e"

För meningen efter den första skrämmer skiten ur den lilla skrajsiga varelsen, en varelse som är mer rädd av sig än lilla Nasse:"Oh kära nån då hur ska nu detta gå". Det som skrämmer den lilla grisen är:
"Det kan ta mer än 30 dagar innan du får ett beslut om din ersättning. Först måste vi utreda vilken inkomst din ersättning ska beräknas på."

Hur menar de nu egentligen och varför kommer detta just här och nu? För så länge man skyddar sin SGI, genom att ta ut 5 dagar i veckan, eller plugga/jobba och sedan täcka upp med FP-dagar ska föräldrapenningen rulla på tills att dagarna är slut. Vilket de inte är - det finns cirka två månader kvar i potten med föräldradagar och jag har varit minutiöst noggrann med att räkna och pyssla så jag inte ska förlora min SGI. Vi har förlorat så mycket ändå och att förlora min SGI det är otänkbart.

Något som gjorde att första dagen då jag inte längre hade föräldrapenning åkte jag till arbetsförmedlingen för att anmäla mig. Precis som man ska göra för att försäkra sig om att det inte finns glapp någonstans. 

Problemet är bara att A-kassan då tog kontakt med Försäkringskassan som då av någon anledning beslutar att de måste utreda min SGI? För detta måste väl vara ett helt och fullkomligt logiskt steg!? Eller inte...

Pratade med kundtjänst igår kväll och den tjejen hade inte koll på mycket och började prata om att jag hade en gammal arbetsgivare kvar i min ansökan.
- Eh ja för det kan man ju inte ändra själv, något jag pratat med en handläggare om förut - MEN jag har ju kryssat i rutan att "NEJ" jag kommer inte arbeta under perioden?

- Ja men nu har du ju godkänt ansökan med att detta är din arbetsgivare"

(ganska irriterad) - Ja för att man inte själv kan ändra det

((Vilket man tydligen kan nu, något jag inte sett innan, men bara när man skickar in en ansökan och inte i ens personliga info, mycket rörigt och kluddigt som resten av Försäkringskassans sida))

Någon mer hjälp fick jag inte igår utan bara en hänvisning till att du får titta på dina sidor när du loggat in med BankID imorgon, för då ska utbetalningarna synas. Då kanske, eventuellt kanske har allt rättat till sig.

Har ni kommit såhär långt i inlägget och läser lite mellan raderna så kan ni ju nu gissa att NEJ det hade inte alls rättat till sig. Inte nog med att pengarna för första veckorna i januari saknades - dvs merparten av utbetalningen, jag hade även bara fått ut ersättning för ETT barn? (jag har varvat mellan barnen)

Det är alltså bara att sätta sig ner och ringa Försäkringskassan igen, kvinnan räknar och räknar och hon förstår inte vad som har hänt alls i utbetalningarna. Att någon spärrat för januari det ser hon och att detta som tjejen igår sa har att göra med ett telefonsamtal från A-kassan, men de sista pengarna för december - det kan hon inte förklara. Det blir därför en liten notering och en förfrågan om en annan handläggare kan ringa upp mig inom två arbetsdagar, underbart där har jag alltså tappat än mer tid. Så länge ingen vet vad som hänt så står jag alltså där med bara en utbetalning på 1506 kr i föräldrapenning i januari. 

Man ska inte ta saker för givet nej, jag har lärt mig det nu - men jag är så trött på detta, kräkless, kroppen är som en överkokt spagetti. Började givetvis gråta i telefonen när jag pratade med handläggaren nu på morgonen, men jag känner mig så uppgiven. Jag är så trött och slut ändå, det finns inte mycket ork kvar i kroppen och den lilla orken får spenderas till att bråka om att jag ska få pengar så att vi har möjlighet att leva, eller bråka på sjukhuset så vi får rätt till det vi ska ha.

Har flera gånger blivit erbjuden att bli sjukskriven, för det är så illa det är, jag börjar känna mig helt slut som människa. Problemet är bara att jag vågar inte gå på en sjukskrivning, jag vågar inte utelämna mig åt Försäkringskassans godtycklighet. Jag orkar inte leva som vi gjort de sista åren, med en förhoppning OM att pengarna ska komma. Jag orkar bara inte försätta oss i den situationen, så även om jag mer än säkerligen skulle behöva en sjukskrivning och en möjlighet att andas ut så skulle det innebära mer jobb än det som sker idag. För övrigt med en så lång frånvaro från arbetsmarknaden som jag ändå har haft så ser en sjukskrivning inte bra ut ovanpå detta.

Det är alltså bara att som så många gånger tidigare, bita ihop och göra det som måste göras, men jag undrar vad som händer den dagen då jag inte har någon energi kvar. Då jag känner att idag kommer jag faktiskt inte ur sängen, idag vill jag inte vara med längre.

Allt detta för att man aldrig någonsin tydligen ska kunna ta något för givet...