Skrammelbuljong

LillMucklan och jag skulle igår ta en lite långsam skogspromenad till Prinsessans förskola. Solen sken och jag tänkte att när jag för en gångs skull inte behöver jäkta så ska jag låta LillMucklan få gå och spankulera i lugn och ro utan att jäkta på henne. För det har varit alldeles för mycket jäkt och stress ett tag.

Fast tanken att slippa stressa krossades ganska snabbt då jag får ett samtal från förskolan, Prinsessan har ramlat och slagit i bakhuvudet och har nu en stor bula.

Tre bokstäver, det börjar på F och slutar på AN...

LillMucklan var inte alls på humör att skynda, ingenstans och absolut inte någonstans, hon skulle ju få lova kottar det hade jag lovat. Sura ansiktet fram, underläppen som plutade och sedan sätter sig ungen ner.

Bajskorv upphöjt i 3.

Får väl lite fart på LillMucklan, eller ja lite är nog det operativa ordet för det går verkligen inte fort. Till sist drar jag till med att Prinsessan gråter och har jätte, jätteont. Då äntligen blir det lite fart i de där små benen. För LillMucklan ska trösta Prinsessan, hon ska minsann klappa på pussa på henne. Det är väl bara det att LillMucklan är på väg åt fel håll - de fina plåstrena med Bamse och alla andra figurer ligger ju hemma. Det måste jag ju förstå, vi måste hem först.

Nej vi ska inte hem först anser mamman och här kommer det Sura Ansiktet nummer två fram. För nu är det inte lika roligt att gå och trösta Prinsessan längre, inte om hon inte får ta med sig plåster till henne.

Stor suck

En snigel hade varit avundsjuk på den icke fart LillMucklan använde sig av. Hur gärna jag än bara ville springa ifrån henne till Prinsessan så kan man ju inte göra så när man är en ansvarsfull vuxen och allt det där.

Fast vi kom till förskolan till slut iallafall, även om jag hade börjat tveka om det många gånger om. Prinsessan var inte längre ledsen men pedagogerna var nog mer upprörda, surrade som en liten bikupa kring Prinsessan. Så tacka den för att hon inte var ledsen längre, så mycket uppmärksamhet kring hennes lilla person på en och samma gång. Specialpedagogen satt och höll is mot bulan på Prinsessans bakhuvud. En bula lika stort som ett halvt ägg.

De hade suttit och läst efter maten, som de alltid gör, enda skillnaden var att Prinsessan idag inte suttit närmst pedagogen och haft en arm omkring sig. När det så var dags för en ny bok hade Prinsessan, som inte har något annat läge än likt en Gummibjörn -  det studsande hade farit upp och pang ner med bakhuvudet i soffan. 

"Vi som alltid brukar ha kuddar där". 

Ja men samtidigt vore det ju bra om Prinsessan inte hoppade och studsade hela tiden och detta lär inte vara den sista gången hon slår sig. För Prinsessan är 4 år och med alldeles för många myror i rumpan och barn slår sig så är det bara. Olyckan är framme alldeles för fort ibland....

Sedan att Prinsessan helst inte ska slå sig alls och allraminst i huvud eller mage det är en helt annan historia. För här går ju intressena isär, det friska barnets behov av att få vara barn och fara ikring och det medicinerande barnet som egentligen skulle lindas in i bomull.

Prinsessan var dock pigg och alert så tog hem henne för att ta ett PK och passade även på så att pupillerna reflekterade med ficklampan. PK visade på 2,5 och då kände jag att vi avvaktar hemma och tar det som det är. Visst vi ska alltid, alltid, alltid åka in när hon slår sig i huvudet, men vi har suttit så många gånger på akuten för just detta och det är inte så mycket de kan göra ändå just i det läget.

Pedagogerna tyckte fortfarande idag när vi lämnade Prinsessan att det var skitjobbigt att hon hade ramlat och slagit sig och jag förstår dem - det är enormt otäckt när barnen äter waran. För det är en av de otäckare mediciner som finns. Särskilt när det handlar om små barn som rör sig, eller som i Prinsessans fall har alldeles för mycket myror i rumpan. Jag ser liksom inte vad pedagogerna kunde ha gjort annorlunda, man kan inte förebygga allt och någonstans känner jag att om Prinsessan inte gavs några möjligheter till att falla och göra sig illa så skulle pedagogerna göra jättefel. Hur avigt det än låter. Men hellre att Prinsessan slår sig för att hon gör som alla andra barn än att hon lindas in bomull.

Sedan kan konsekvenserna bli väldigt annorlunda för Prinsessan mot de andra barnen - vilket är enormt orättvist om man tänker efter. Men så är det just nu och då är det bara att gilla läget. Fick en försynt fråga först från specialpedagogen men sedan även från den andra pedagogen om vi hade kontaktat sjukvården igår. Svaret på frågan var nej, vilket fick dem att höja lite på ögonbrynen då de vet vad som gäller. Visst har de rätt, Prinsessan skulle ha åkt in och hade vi ringt så är det svaret vi hade fått. Därför det är så jobbigt för vi har ingen att ringa och rådfråga då något händer, för det enda svaret är åk in. Något som vi dock inte tror skulle gynna Prinsessan och det är där vi föräldrar måste tolka hur allt ska tillämpas. Pedagogerna på förskolan kan, ska eller bör inte göra det. 

Vi föräldrar har varit med så många gånger och då är det på vårt ansvar. Fast helst skulle jag inte vilja ha det ansvaret alls, men att inte ta ansvaret skulle betyda att coagucheck och andra förmåner i form av frihet skulle dras in. Förmåner vi har kämpat hårt för och möjligheten att kunna ge Prinsessan en så sjukhusfri tillvaro som möjligt.

Denna gången gick det bra och vi andas nu allihop och hoppas att det dröjer lite längre till nästa gång!