Dagens diss-lista

Äh nu har jag irriterat mig på några moment i vardagen så tänkte dela med mig av dem, trevligt eller hur, för delad glädje är ju dubbel glädje. Blir då delad irritation dubbel irritation eller möjligtvis att jag iallafall får gorma av mig.. jag vet inte..

1. Handelsbanken - seriöst jag har varit jättenöjd med banken i flera år, men med ett stort väldans MEN och det är att man aldrig egentligen vet man har på kontot. Visst egentligen ska man vara duktig och föra en liten logg över vad man köper och de pengar som kommer in. Men då det duttar in pengar på kontot så blir det väldigt oöverskådligt känner jag. Först kommer vårdbidraget, dagen efter barnbidraget, en vecka efter det föräldrapenning, de månader jag arbetat har lönen kommit dagen efter fp och sedan den sista i månaden underhållet för stora. Det är med andra ord kanonjobbigt, för ingen inkomst är stor i sig och månaden flyter bara ihop. Jodå jag vet en kassabok skulle bli jättebra för detta ändamål men jag tänkte som så att jag laddar ner Handelsbankens app istället. Skitbra för då kan man ju alltid logga in och kolla vad man har på kontot, eller? Skitfel hade jag i den frågan, för även om pengarna markeras att jag handlat för dem så har de inte dragits från kontot, utan bara reserverats, eller något annat banktugg. Jag har gått på den niten en gång förut, men nu hände det igen och det gör att hela jag bara vill gråta. För duktig som jag är står jag i affären och kollar appen, jodå alla köp har registrerats och jag har fortfarande x kronor kvar, bra då kan jag unna Stora både lite nya kläder och nya skor. Men så igår, tjopp försvinner 6000kr och mitt konto är i princip tomt och då har jag fortfarande några stora räkningar kvar att betala, räkningar som jag hade räknat med att det skulle finnas täckning för. Går in på banken och då visar det sig att köp jag gjort för över en vecka sedan helt plötsligt har dragits från kontot. GAH liksom, så nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska byta bank eller inte för om och när jag handlar då vill jag att pengarna ska dras där och då, så att JAG kan ha kontroll på min ekonomi. Hur obefintlig den än är...

2. Posten - tja förutom då hela historien om hur vår post från och med förra sommaren och sen tills att vi flyttade fick fötter alltsomoftast och bara försvann, inte roligt alls. Men om vi ska prata effektivitet, jag anser väl personligen inte att det är effektivt att köra ut paket på vinst och förlust dagtid, vilket dock även gäller DHL, Schenker, UPS mfl. Maken har ett inte alltför vanligt efternamn så två minuters sökning på hitta.se så skulle de slippa sitta och köra i onödan. Än mindre tycker jag det är smart att köra ut ett paket som man sedan har ett krav på, dvs man förväntar sig att vi har dryga 300kr i kontanter hemma. Jag ifrågasatte detta av postgubben, som redan var sur till att börja med, varmed han snäser att de inte har tid att kolla sånt innan, men snälla de har vår adress, skicka ut en avi då dagen innan att det kommer en leverans. DET måste ju vara väldigt mer effektivt än att åka 2 mil tur och retur i oförrättat ärende, ELLER varför som sagt var inte slå på maken på hitta.se. 

sist men absolut inte minst...

3. Folkpartiet - för er som inte bor i Örebro så har ni säkert inte hört att det blir omval i den kommundel vi flyttat till. Anledningen är bland annat att Sossarna ska ha delat ut broschyrer mm utanför röstlokalen, inte så smidigt kan man tycka samt att några budröster felaktigt har räknats. Det har varit en väldig pajkastning om detta, särskilt som det ena minuten var rött styre för att sedan svänga till blått och det bara var någon röst som skilde. Ok ett parti gjorde uppenbarligen fel och man har påpekat det och nu får vi en chans att rösta igen, bra helt i sann demokratisk anda. MEN så får jag då ett litet papper från Folkpartiet i brevlådan igår och då känner jag att jag bara blir så oändligt trött. Om vi nu ska göra om och göra rätt, ska man då börja om med att dra upp det som gick fel sist, vill vi verkligen ha ett parti som är på samma nivå som barn. "Men han slog först...". Jag tycker för övrigt väldigt illa om den mentaliteten då man försöker förnedra, tala illa om en annan part istället för att berätta vad man själv är duktig på. I princip skiter jag i vad alla gör för fel, för fel gör vi alla och pressen brukar ju vara snabba att haka på när fel har begåtts. Vad jag vill veta är vad just du/ni kan göra för skillnad, varför är ni så bra? Då vill jag inte höra att "Vi är så bra för X är dåliga och Y är sämre", det säger absolut ingenting om någon annans förmåga. Barnsligt var ordet, en hel kolumn ägnar folkpartiet åt ordet "o-värdighet" där varje mening börjar med: "Socialdemokraterna säger nej.." På det säger jag bara grow up och ta er ur sandlådan är ni snälla så ska jag lyssna till vad ni har att säga. Eller så kanske ni skulle titta på hur bland annat Centern utformat sin broschyr. Nu känner jag mig lite som Sverker på plus, men fyy och ner med lappen i pappersinsamligen och kanske kan den göra någon nytta i återvinningen.

Prinsessan Klätterapa

Prinsessan har hittat ett nytt intresse, att klättra och högt ska det vara. Prinsessan har alltid varit så försiktig, eller nja det där var nog inte riktigt sant heller. För hon har alltid älskat att klänga och klättra i klätterställningar, gå på repbroar. Men nu har intresset tagit sig nya dimensioner. I förrgår försvann barnen, såg dem ingenstans på lekplatsen, vi hörde inte ens LillMucklans förnöjsamhets surrande. Med lekparken precis utanför så går barnen ut när de ledsnat på att vara inne eller om vi vuxna inte är tillräckligt roliga. 

Hitintills har de varit lätta att upptäcka, antingen har de suttit på varsin cykel eller så har de satt sig att gunga. Det senare är verkligen intressant i sig, hur mycket barnen kan då mamma eller pappa inte är i närheten, tänk då kan man både klättra upp på gungan och göra fart själv. Eller så lurar man syrran att ge fart, det fungerar ju det också... 

Nå som sagt barnen var puts väck,  så skulle gå in och hämta skorna, möter maken som är på väg ut för att leta reda på barnen. När jag vänder mig om ser jag hur maken lägger i en högre växel och springer mot lekplatsen, för att två sekunder senare höra jordens vrål. Då har barnen klättrat upp i som ett litet klätterhus på gården och sedan krupit omkring däruppe och lekt.  När de sen fick syn på pappa så började de klättra ner och på vägen ner så släpper LillMucklan taget och faller handlöst i backen. 

Jag hörde dunsen och det är ett riktigt otäckt ljud när liten barnkropp möter marken. Jag såg inte fallet, kanske lika bra det, för det är så otäckt när man inte hinner fram i tid och hela världen rör sig i slow motion...

Lite naivt trodde jag kanske att äventyrslustan och klättrandet skulle avta lite efter denna händelse, men oj vad fel jag hade. Det klängs om än inte mer och allt vad Bill gör det gör givetvis lilla Bull, samtidigt som storasyster ivrigt hejjar på:" Släpp händerna när du är uppe nu", "Kan du stå på ett ben", "Klättra till mig nu..." Prinsessan har inte ramlat än, men jag fasar för det, för ramla kommer hon att göra så är det bra, frågan är bara när och hur. 

 

Jag inser även att hur nära jag än är så kommer chanserna vara små att hinna fånga henne, men sen då?

Ska jag göra iordning någon akut- och förbandsväska att ha hemma, kanske programmera in numret till akuten direkt eller vad?

Se till att bilen går att sladda ut med hur fort som helst...

För jag tycker det är otäckt när waran-barnet nu har bestämt sig för att leka Tarzan. Det var väl bara det att Tarzan växt upp i djungeln och var bra mycket smidigare än vad Prinsessan är. För att inte nämna det största av allt, han gick inte på blodförtunnande medicin.

I sådana här situationer är det inte alls kul att vara förälder. För Prinsessan är ett barn och som sådant måste hon få upptäcka världen, utvecklas, leka, klättra, klänga och upptäcka sina möjligheter, förmågor och balans. Kanske kan man även se klättringen som en bit frihet och frigörelse. Fast då hade jag nog kanske hellre sett den frigörelsen som sker markbundet, stilla och försiktigt, eller att Prinsessan och cykeln begav sig på upptäcktsfärd. Ja det är så mamman tycker iallafall.....

Jag kan säga att jag tyckte att det var lite otäckt när min Stora började klättra också, men där var jag ändå ganska lugn - nå då får hon väl ramla då så lär hon sig något. Med Prinsessan är det inte riktigt så - hon har ett hjärtfel, hon har en mekanisk klaff - hur kan den tänkas reagera om hon får ett hårt slag mot buk/hjärta? För att inte tala om hur mycket kan hon tänkas blöda och hur lång tid kommer det att innebära på akuten. Å om det blir akuten hur många veckor kommer det att ta innan Prinsessan repat sig psykiskt efter den pärsen.

Så står man därute i parken med barnen med hjärtat i halsgropen, försöker le, även om det känns lite som att leendet fastnat i en grimas. 

Kommer med uppmuntrande tillrop:"Åh vad bra du klättrar Prinsessan", "Men vad högt du kan klättra", "Nu har du väl roligt älskling". 

Inom sig upprepas mantrat:"Du är väl försiktig älskling, klättra inte för högt nu, kan du inte hålla dig på marken istället". Meningar som aldrig uttalas högt, men som ekar i mammans huvud.

Skräp in och skräp ut

Nej oroa er inte nu, det ska inte bli ännu ett, aj vad synd det är om oss och att vi packat alldeles för många skräpkartonger. För hur väl man än packar och när man än börjar så blir det ju ändå de där nesliga kartongerna kvar på slutet, eller egentligen blir inte kartongerna kvar utan de där sakerna som man inte vet hur, när eller var man ska packa. Så slutar det som alltid med att man panikartat bara vräker ner dem osorterat i de kartonger som finns kvar. Kartonger som egentligen ingen vill packa upp sen, kartonger som egentligen borde köras till tippen osorterade. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, faktiskt....

Flytten har tagit på krafterna och jag vet inte hur ni andra gör när allt går som för runt och ni känner er stressade, men jag vet iallafall hur jag gör. Jag återupptar mitt sockermissbruk, egentligen är det hela en paradox, jag behöver sockret för att hålla mig uppe samtidigt som sockret ofta dämpar och bedövar och man blir segar. Men under hela påskveckan så har kolhydraterna duggat tätt här, jag har till och med druckit en massa läsk, något jag inte gjort på ett år ungefär. Vilket givetvis medfört att jag fått baksmälla av coca-colan, riktigt, riktigt obehagligt kan jag bara sammanfatta den upplevelsen, nåja med några små vita piller så var även huvudvärken botad. Så var jag fri att moffa ännu mer godis, sötsaker, snabbmat och läsk. Det syns på kroppen och det syns framförallt i huden att jag misshandlat den under förra veckan, då tänker jag inte på de synliga blåmärkena, utan det där extra fluffet jag lagt på mig och utslag och blemmor i ansiktet. 

Var det värt det? På ett sätt ja, för jag fick en direkt bekräftelse på vad maten gör med mig. 

Var det gott? Det måste jag nog också svara ja på, det smakar ju bra, men det finns så mycket annat som smakar bättre som inte gör sådan åverkan på kroppen. 

Vi började faktiskt lagom till sportlovet att nosa lite på det här med råsmart kost. Köpte boken som finns här bredvid för att komma igång ganska så enkelt, vi hann väl ungefär till steg 5 och det kändes i kroppen, för även om vi var trötta så var vi trötta på ett annat sätt. Kroppen fick vettigt bränsle att arbeta med, även om det fortfarande känns som jag har grötmos i huvudet så gick det någorlunda lättare att börja tänka. Det jag fann mest intressant var att efter bara några få veckor hade jag faktiskt inget som helst godissug att tala om. Jag kunde hur enkelt som helst bara gå förbi godishyllorna, med alla chokladkakor utan att jag kände att de talade till mig. Förut har det krävts viljestyrka att ignorera dem eller att helt enkelt att gå omvägar, hur enkelt det nu är när det finns godis överallt och ingenstans i affärerna. 

Nå vi får helt enkelt börja om med steg 1 och ta det därifrån, hyllor, skåp och kylskåp är nu laddade med fräscha grönsaker, färgglad frukt och andra nyttigheter. Det är bara att börja om och ta nya tag. Det känns inte alls som en uppoffring utan som ett naturligt steg, det handlar inte om att späka sig eller att förneka sig något gott. För det finns massor med gott att äta och njuta av. Barnen anser att de får godis nästan varje dag till mellis, fruktsallad, LillMucklans favorit - müslibars, Prinsessan älskar hallonremmar, Stora gillar chokladbollarna på lördag. Så det finns gott om godis, för mig som har oändligt svårt att äta frukost är det väldigt skönt att bara kunna mixa en smoothie. Visst kan säga att jag nästan höll för näsan första gången jag drack hallonsmoothien med spenat i, nå jag är ju som jag är, grönsaker har varit läskiga i nästan hela mitt liv. Kan berätta att det smakar inte spenat, utan det smakar bara väldigt mycket gott, till och med Stora blev förvånad då hon fick veta vad den innehöll. 

Inte heller är jag någon sockernazist, det är gott med godis emellanåt och barnen äter någon bulle, kaka eller ganska så mycket glass. Men jag försöker göra medvetna val där, för vad gäller fika så är det mycket av det som gränsar till godis, får man chokladdoppade kakor varför får man då inte äta godis? Det blir en jättestor gråzon helt enkelt, kanelbullar, munkar och bokstavskex är ok och det är vad jag försöker styra över barnen till att välja de gånger vi handlar. Egentligen är det inte fikabrödet eller godis som är det värsta sockret, för där är vi ju medvetna om att vi får i oss socker. Men det gömmer sig oändligt mycket socker i det mest livsmedel, jag upptäckte så sent som förra året att det faktiskt finns socker i blodpudding. Detta av den enkla anledningen att jag råkade köpa hem blodpudding utan tillsatt socker, det smakade pyton kan jag berätta. Då inser man ganska snabbt hur fort det går när man vänjer sig vid att allt ska vara sött eller sötat, mycket livsmedel finns det egentligen ingen orsak att söta heller. Förutom allt tillsatt socker har vi ju alla dessa underbara tillsatser, e-ämnen, konserveringsmedel mm. Jag har börjat läsa innehållsförteckningen på mat och det är ju så att man mår illa när man läser vad allt innehåller. Ergo - vi har börjat laga väldigt mycket mer mat från grunden hemma, så det är ju en positiv utveckling faktiskt. Det tar ju inte så mycket längre tid, det är bara det att man låter sig luras när man står i affären, åker förbi pizzerian mm.

Sedan vet jag att det förs en debatt om hur nyttigt/onyttigt sockerämnet i frukt är, men just nu struntar jag i det för jag anser helt enkelt att man får i sig så mycket andra positiva saker från att äta frukt. Vidare är frukt naturligt, visserligen "sötat" men det är fanken inga E-ämnen eller annan skit i den, så det känns ändå som man kan äta den med gott samvete. Nya tag från och med idag med andra ord, veckans mål upp på kylen och likaså checklistan och utvärderingen, det ska bli spännande att följa och se om vi känner skillnad om 10 veckor eller inte. Men jag hoppas på att få lite mer energi i kroppen.

Kycklingar, kärringar och så en påskhare

Jag tror att Prinsessan har haft lite svårt att greppa det här med påsken, det är så mycket som händer ikring den. Jul är enkelt, då kommer tomten PUNKT liksom - en person och en högtid. Påsken är så mycket mer och det är ju egentligen flera högtider och traditioner som trängs och kläms under loppet av en vecka. Att kycklingar har med påsken att göra det har Prinsessan köpt rätt av, för det fungerar tydligen och jag funderar om det även varit så att hon ansett att kycklingen är ekvivalent jultomten. I god tid inför påsk köpte vi även påskägg, barnen fick syn på dem och inte för att de visste vad de skulle ha dem till så visste de att de bara måste få äga dem. Det var mycket viktigt att hitta rätt ägg i högen, ni vet sådär att man som förälder till slut ser väldigt kissnödig ut för det kliar i hela kroppen av att behöva stå stilla. Hursomhelst efter en sisådär femtielva år lyckades barnen slutligen hitta varsitt ägg och då kommer de på att storasyster måste ju ha ett ägg också, så startade proceduren om igen. Nå dessa ägg har legat på bänken i vårt gamla kök och främst Prinsessan har tjatat om att det borde bli påsk snart för hon ville ha sitt påskägg. Lite försynt har vi frågat vad som händer på påsk och vad ägget ska vara bra för, då har Prinsessan suckat, tittat på oss och förklarat att hon faktiskt vill ha ägget. 

Sedan förflöt lite tid och vi flyttade ju och i början av veckan var vi och handlade och då promenerade en stor kyckling omkring och bjöd på godis i affären. Prinsessan som inte äter godis och som ju inte gillar att någon kommer för nära blev stående blickstilla, som en stenstod medans kycklingen skakade korgen framför ansiktet på Prinsessan. Lyckades rädda en mållös Prinsessa ur den situationen och en tyst Prinsessa tillhör ovanligheten, pratar hon inte så kan hon alltid skrika eller vara arg på något. Fast sen började nog Prinsessan koppla, aha en stor höna pöna med godis och ägg överallt - det måste ju innebära att det var påsk snart. Så började tjatet om att Prinsessan ville ha sitt påskägg, allrahelst igår och påskpyssel måste vi också göra. So far so good... Men nu kommer det kluriga för då jag vet hur Prinsessan reagerar på saker så tyckte vi väl att det var bäst att i god tid innan torsdagen börja förvarna om att det kanske skulle dyka upp små påskkärringar och knacka på dörren. Vilket det inte gjorde, stor besvikelse, vi fick nytt hopp då man tydligen går på lördagen i Örebro, fast inte heller igår kom några påskkärringar, så nu har vi massor med godis hemma. Nicht gut... 

Men i Prinsesshuvudet blev det nu himla knöligt, för varför skulle det komma små påskärringar och häxor? Lite trötta och inte alltför pedagogiska förklarade vi att barnen nog mest tyckte att det var kul att klä ut sig. Nå det kunde Prinsessan köpa, att klä ut sig det är ju alltid roligt så det kan man göra både nu och då och hon återgick till att prata om kycklingen som den stora påsktomten. Sedan gjorde mamman en fadäs igår när Prinsessan äntligen fick sitt påskägg:-"Titta här gumman vad påskharen kom med". Jaha så nu var det alltså inte bara kärringar, kycklingar utan även harar, detta började ju bli en enda soppa. Vem gör vad och varför? Tja och ska man vara petig så har vi ändå låtit bli att berätta hela historien om varför pappan är ledig så många dagar och om Jesus lidande på korset och allt det där.

Prinsessan behöver ju ordning och struktur och påsken är minst sagt splittrad - kanske dags att införa en påsktomte? Påskkärringarna får bli som luciaspel, men vad ska vi då göra av alla kycklingar? Om vi antar att påskharen blir påsktomten istället...

Kaptenen här bakom spakarna

Vi kom ju aldrig iväg på vår resa, vi blev kvar, fastnade i tullen, fastnade i säkerhetskontrollen och planet vägrade lyfta. Vi har varit jordbundna så länge, dessvärre har vi heller inte riktigt fått hjälp med att få vind under vingarna utan allt har gått sirapssegt. Så efter att ha väntat och väntat på vår terminal så har vi nu satt flera bollar i rullning. Vi provade ett tag att flyga likt Ikaros, det blev inte så bra och vi kraschade rätt så hårt, utan skyddsnät och med svedda vingar. Vi har även försökt åka snålskjuts och hittat billigare alternativ, ni vet ungefär den där varianten som man skulle kunna tänka sig i Indiana Jones, en orakad inte alltför nykter kapten och med ett flygplan som gnekar och tappar diverse skruvar. Till slut kom vi väl fram till att om tillvaron ska ändras och vi ska få luft under vingarna så måste vi ordna det själva, för det är tydligen upp till oss att få detta att fungera. Egentligen skulle jag väl vilja inflika ett litet stycke om positiv egoism här, men får försöka utveckla det en annan dag. Men summa summarum, vill vi ha något så får vi se till att förse oss, se till att vi är pålästa och själva med stadig hand kan styra vårt flygplan. Få upp flygplanet i luften och sedan behålla kontrollen och när det blir dags att landa - göra det med stadig hand och i god tid fälla ut landningsstället.

Ett steg i denna process var att flytta och det har vi gjort nu, därav min långa frånvaro. I en vecka har vi haft nycklarna till vårt hus och i lördags föra veckan gick flyttlasset. Det har varit tungt och jobbigt, ingen mening att sticka under stolen med det, vi har slitit och det känns i kroppen. Eller snarare jag känner delar av min kropp som jag i normala fall inte gör. För övrigt funderar jag på om min kropp leker kamelont eller imitatör, för mina ben är minst lika vackra och blåprickiga som Prinsessans. Ovanpå det lyckades jag spräcka en tånagel, skulle skaka loss en gardinstång, ni vet de där skjutbara så hade den tunnare stången fastnat. Klurig som jag är så skakade jag stången upp och ned ovanför tån, inte många centimeter, en sisådär 20-30 bara, men det räckte. Nageln sprack och blodet stod som en fontän ur tån, suck liksom. Prinsessan blev väldigt orolig och sprang och hämtade papper. LillMucklan som är inne i någon period där blod är väldigt fascinerande satte sig bredvid och lade huvudet på sned för att studera. Så det är ganska så mycket synd om mig och plåstret har jag inte riktigt vågat lätta på, är lite orolig för att nageln ska följa med plåstret och vad jag ska hitta därunder. 

Så hur har det då gått för Prinsessan som har svårt med separationer och förändringar som det är? Tja inte sådär jättebra kanske. Eller jo hon älskar sitt blåa hus och hon kallar det för hemma, hon älskar att kunna cykla runt, runt på lekplatsen eller att stoja runt på vår gräsmatta. Men det är mycket funderingar på vad som är hennes hem och var hennes hem är framförallt. De sista turerna till det gula huset var inte bra alls dessvärre, med en Prinsessa som fick panikattacker och mådde dåligt. Det har varit många pauser där jag bara fått sitta och hålla om henne nära. Fast det visste vi ju egentligen innan att det skulle bli knöligt, men vi räknade att fördelarna skulle uppväga nackdelarna. Sen för er som följt bloggen ett tag så vet ni ju även vad som händer när Prinsessan är upprörd och vad det gör med hennes lilla mage. Så just nu är det jättejobbigt bara med omställningen att byta från pyjamas till dagkläder. Men en dag i taget... och givetvis har napparna invaderat vår tillvaro igen, men det är i dem som Prinsessan finner trygghet, om de så bara ligger i hennes ficka. Sen tycker mamman att det är groteskt äckligt när Prinsessan försöker prata med resten av familjen med nappen i munnen. Förhoppningsvis kan vi försöka fasa ut detta ganska snabbt. Var inne på IKEA en snabbis igår och köpte en stor mjukishund till Prinsessan - "Nalle", med kläder och hundbur och hoppas att hon kommer att välja att släpa på denna hund och släppa napparna ett tag. 

Fick för övrigt vårdnadsbidraget godkänt för LillMucklan så nu kan vi vara hemma ett halvår till och långsamt skola in Prinsessan under hösten. Det vill säga om jag inte får min "pedagogiska omsorg" godkänd, var en nisse som skulle ringt upp förra veckan och pratat om detta, men det samtalet lyser verkligen med sin frånvaro. Något som även lyser med sin frånvaro är intyget från BNP som jag hade velat ha med till vår vårdbidragsansökan, men vågade inte vänta längre då den skulle vara inne nästa vecka så skickade in och hoppas jag får intyget så jag iallafall kan komplettera med den senare.

Hade även ett givande samtal med vår kurator på sjukhuset, skrev ett ganska bittert mail till henne då vi fick diagnosen på BNP. Var ganska arg och besviken på att man inte lyssnat på oss tidigare, speciellt på psykologen som bara fördröjde saker. Visar sig att han - TACK OCH LOV - har slutat på barnkliniken så de håller som bäst på att rekrytera en ny psykolog. Vidare har kuratorn snart forskat färdigt, så hon hoppades på att kunna styra upp saker lite bättre. Det är väl det som är det viktigaste för mig just nu, vår tillvaro är som den är och det går inte att göras ogjort, men det viktiga arbetet anser jag är att se till att ingen annan hamnar i samma soppa som vi gjorde. Jag vill och önskar att man lyssnar på föräldrarna, stöttar och hjälper dem att bemöta barnet tidigare. Jag vill att man informerar om att barnen kan få sömnsvårigheter, ätovilja, PTSD, separationsångest och mycket mer. Att man inte känner sig så förbannat ensam i detta, att de som ska hjälpa inte tittar på en med stora ögon och förklarar att detta har man inte stött på innan. Kuratorn tog till sig detta och på vårt sjukhus får man en liten folder med kontaktuppgifter, i vilken hon funderade på att kortfattat skriva om detta. Det tror jag vore jättebra, för då inbjuder de till en annan sorts kontakt. Det är iallafall en öppning.

Ett mindre givande samtal hade jag med PK-mottagningen som ansåg att vi borde komma in och ta ett jämförande prov nu. Nå det är ju som det är det vet vi..... Men nu är det jag som är kapten, iallafall ibland, för ibland är det maken bakom spakarna och jag är flygvärdinnan, pysslar om, styr upp och organiserar. Poängen är dock den att nu är det vi som flyger planet, vi bestämmer över det, nå så gott det går, men vi är inte beroende av att andra ska styra vårt flygplan, inte just nu iallafall. Den kontrollen vill vi behålla för kontroll medför även frihet, något som vi länge famlat efter, därför kommer vi stå på oss i högre grad, kräva vår autonomitet och att andra erkänner oss som ett självständigt organ. Vilket rimmar illa då vi är i behov av bidrag, men det får väl bli nästa stora projekt.

När solen glimrar till

Plötsligt händer det bara, som man har längtat och väntat och den där sista transportsträckan innan solen verkligen kommer är så oändligt lång. Ska det aldrig bli vår? Kommer vi att bli kvar i vargavintern? Hade forskarna faktiskt fel, vi går inte mot ett växthusklimat utan mot ett kallare klimat. Ja ni vet hur man pratar. Snön försvinner äntligen och man börjar hoppas, så faller det mer snö och man suckar trött. Sedan kommer den där dagen då vinterkläderna är undanhängda och istället är det dags att ta fram solhattar och springskor. När sedan de första vårtecknen kommer fram så blir man överraskad av att hitta dem, den där nyckelpigan, knopparna på buskarna, den lite förvirrade fjärilen och att det spirar och gror överallt. Det är nästan så att man kan höra hur det knakar, växer och gror, om man bara var tyst och lyssnade efter ett litet slag. Men man är förvånad, var det så här det var, att det fanns sådan livsglädje och livskraft i marken som så länge legat vit. Det gör en förundrad, lika förundrad som på senhösten då man ser en liten snöflinga singla ner, för att sedan vakna på morgonen och inse att hela världen har förändrats, täckt av ett lager med snö. De andra årstidsväxlingarna flyter liksom in i varandra på ett annat sätt, men snön och de första vårtecknen gör en enorm skillnad, för det ena är födelse och de andra är död. Ett förlopp som man får följa, andas in, glädjas med och njut av, precis som det övriga livet. Vissa faser i livet är stora och omvälvande, som en brusande vårälv och andra passerar bara förbi, lite försiktigt som ett blomblad i ån. 

Men det är mäktigt att få ta del av jordens uppvaknande, hur moder Natur gäspar, skakar på sig, slår på snooze - somnar om lite, vaknar till igen, slår upp ena ögat, sträcker på sig och försiktigt slänger ned ena foten över sängkanten. Hur hon försiktigt tittar ut genom fönstret för att se vem det är som knackar på dörren, för att sedan öppna dörren på vid gavel och släppa in April på förmiddagskaffe. 

Det är mäktigt att få se hur livskraften och förändringen ute även smittar av sig på barnen, hur det plötsligt spritter till i deras små ben och de förvandlas till små ystra vårkalvar och jag bara väntar på att de ska ge upp ett vårtjut. Det är nästan så att man ser hur barnen växer lite per dag, fast givetvis är det inte så utan de har växt under vintern, fast vi inte har sett det. Det är först nu när man tar fram de kläder de inte haft på över ett halvår och byxorna flaggar på halva vaden och tröjan inte riktigt täcker magen som man ser förändringen. Sedan visst det har funnits små ledtrådar till växandet, som att Prinsessan inte behöver pallen i badrummet för att nå upp och tvätta händerna eller att LillMucklan numer kan öppna och stänga dörrar utan att stå på tårna. Nu blir det bara så tydligt, lite som att det som göms i snö kommer fram i tö.

Ursäkta jag hörde inte vad du sa.....

 

... eller varför jag föredrar att maila...

Hur mycket saker räcker, egentligen?

Seriöst jag undrar lite hur mycket saker behöver man - egentligen - hur många av de saker vi äger använder vi -egentligen - såpass ofta att det faktiskt är befogat att äga dem?

Jag börjar fundera lite, för några år sedan innan jag gick Prinsessan var mina ägodelar och kläder ganska viktiga, man kan väl egentligen säga att jag samlade lite på vissa saker. Min stora varierade garderob var en stolthet och även om jag kanske inte anser att jag hade för mycket saker, så hade jag och storasyster ändå ett förråd fullt med saker. Saker som vi inte ville slänga, saker som skulle sparas men likväl saker som vi inte ville ha uppe i lägenheten, de kanske skulle kunna vara bra, en annan dag, men inte idag, inte imorgon och säkert inte på en lång tid framöver. Så träffade jag maken, vi flyttade ihop och plötsligt stod vi med dubbla uppsättningar av det mesta, inklusive allt det där som hade sparats i förråd, kartonger med kurslitteratur mm. Vi jämkade, kompromissade, rensade, sålde av, gav eller skänkte bort. Men det fanns fortfarande mycket saker kvar.

Sen flyttade vi till huset, ett hus som till att börja med blev väldigt övermöblerat, men där vi någonstans efter Prinsessans födelse insåg att sakerna omkring oss var ganska förgängliga, det var bara ägodelar. Ibland ägodelar med ett monetärt värde, vilket gjorde det lite enklare i början att motivera sig att sälja av dem. Men sen har det försvunnit än mer saker hos oss, har en ny sak kommit in i huset så har ambitionen varit att minst en eller två andra saker måste försvinna ut för att kompensera. Det mest förvånande för mig var när vi började sälja av möbler, förvaringsmöbler som blev tomma när det vi förvarade i dem försvann bort. 

Intressant...

Helt plötsligt började känslan för att taket skulle ramla ner och kväva oss vara riktigt så överhängande. Ju mer vi rensade, ju mer befrielse kände vi, samma tillfredsställelse som tidigare infunnit sig då vi burit in saker över tröskeln. 

Intressant...

Förra sommaren bestämde vi så att vi behövde flytta, vi kom hem från en semester där vi suttit och fantiserat om att flytta ut på landet, få rimligare månadskostnader, hitta ut till skogen och så vidare. Så vi satte fart och då vi är som vi är så började vi redan då att packa lite lådor, lådor med saker som inte skulle användas på ett tag. Sedan drog husförsäljningen ut enormt på tiden, nya regler hos banken, fel tidpunkt att sälja hus och tja det blev mycket. Vilket resulterat i att vi har haft saker nedpackade i över ett halvår nu, saker vi inte saknat nämnvärt, saker som stått i sina kartonger, vad innebär det egentligen? Att vi accepterat att de ligger nedpackade och därför inte brytt oss eller för att det kanske inte finns ett reellt bruksvärde för dem? Sen i julas har hemmet sakta men säkert monterats ned bit för bit, i kartong efter kartong. Idag tror jag vi har en 50 kartonger packade, det känns som att det är först nu med våra ägodelar i kartonger som man inser hur mycket man verkligen äger. Då har vi ändå säkert rensat bort 2/3-delar av det vi en gång ägde, är det inte lite ruskigt egentligen? Det finns ingen anledning att äga så mycket saker, någonstans i slutänden hamnar dessa förgängliga saker på våra sopberg, som sakta men säkert växer till sig och blir monstruösa i storlek. 

Ibland skulle jag vilja få börja om helt och hållet, välja ett antal saker att ta med mig, antingen en specificerad mängd saker eller att de saker jag skulle vilja ha kvar skulle få plats i en resväska eller kartong. Det skulle vara intressant att se hur man prioriterade då och frågan är då om man inte skulle kunna räkna allt det andra som fluff, utfyllnad och icke livsnödvändigt?

Lite roar småbarn

Funderar på om vi inte skulle försöka ta och installera något liknande när vi flyttat. Något som man kan slå på och motionera barnen litegranna med när det blir för mycket spring i benen....

Jaha så var det fredag igen

Jaha idag är jag lite trött, det är väl det vanliga egentligen, två barn som inte sover. Prinsessan är det ju som vanligt med, fast med tillägget att hon inte vill gå och lägga sig längre utan somnar på soffan nere hos oss. Inte sådär jättekul alla gånger då det betyder att vi får censurera det vi tittar på ganska ordentligt, våld, sjukhus mm. En liten Prinsessa som egentligen inte är så glad att vara vaken heller utan som efter en timme helst vill att mamman ska gå och lägga sig med henne. Fast mamman är grinig på den biten, hon tycker liksom att det räcker med att tvingas i säng vid 21-tiden, att lägga sig klockan 20 där går gränsen. Så Prinsessan blir uppe med mamman och pappan i soffan. Sedan har det varit mycket drömmar, mardrömmar och panikskrik. Häromnatten tog priset. Vaknade en timme efter att jag hade somnat av att Prinsessan försiktigt knackade på mig:

"Vassego, jag bjuder dig på välling"

- Eh OK? (lite lätt yrvaken) mamma vill inte ha välling skruttan, du kan ta med dig den tillbaka till din säng

"Vassego, jag bjuder dig på välling, du behöver den"

Varpå Prinsessan snurrade tillbaka till sin säng. Mamman däremot lite trött och vimmelkantig började fundera på varför hon behövde välling, kanske märks hela det där kilot mamman har tappat så mycket? Nah bara önsketänkande antagligen. Någon timme senare var det dags igen, vaknar av hur Prinsessan fort reser sig till stående och nästan hoppar ur sängen:

"Jag vill haaaaaaaaaaaa smörgåsglass"

-Men det är ju mörkt nu man äter inte glass på natten gumman

"Fast jag vill ha smörgåsglass, det vill jag"

- Jag förstår att du vill det gumman, men det är natt nu.

zznark, Prinsessan har lagt sig på andra sidan och somnat om. 

Vaknar sedan vid 4-tiden av att Prinsessan står och tittar på mig nära:

"Mamma är det morgon nu?"

-NEJ!

"Jaja -suckar lite- , jag får väl sova igen då" pust och stön hela vägen tillbaka till sin säng och inom två sekunder sover Prinsessan igen.

Visst sådana nätter är liksom OK, det tillhör väl det vanliga och man kan fnissa lite åt Prinsessan och gissa vad hon drömmer om. Men när de varvas av nätter med panikskrik, nätter där hon formligen kastar sig ur sängen och sedan får hållas nära i famnen, skakar och darrar och man hör hur upprörd hon är, för klaffen pickar på i 120. Då är det inte roligt alls. Än mindre roligt är det när LillMucklan verkar ha hamnat i ett utvecklingssprång, eller om det är de förbaskade tänderna som spökar igen. Vaknar runt midnatt och bara skriker, är arg och ledsen, får hon bara skrika av sig en stund så kan hon sedan lägga sig och somna om gott. Svårigheten blir bara emellanåt när Prinsessan också anser att hon ska sova hos mamman, för en mamma och två barn på 90cm går liksom inte ihop sig. Tur att LillMucklan är kreativ iallafall när hon kommer sist till sängen, då ser hon till att bädda åt sig själv på golvet, tar sitt täcke och kudde och somnar om. Ja för det är ju väldigt långt mellan LillMucklans säng och mammans säng, flera meter är det ju, så det känns ju som att hon vinner mycket när hon bäddar där på golvet.

Men det är ju inte så svårt att tänka sig hur våra dagar ser ut med två små som inte sover på nätterna. LillMucklan är trött, gnällig, retlig och retsam, Prinsessan ledsen, argsint och hagalen. Mamman hon är bara trött. Pappan är nog också bara trött. Mitt i allt detta håller vi då på att packar, se vad vackert vårt hem är just nu. På bilden bredvid är det ändå ganska städat. Ska bli så skönt att få komma till nya huset och börja packa upp stuva undan och sedan ha ett lekrum till tjejerna så vi slipper snubbla på deras leksaker överallt. Nåja en vecka kvar och några timmar innan vi får nycklarna nu och barnen har ju faktiskt kul i röran, så mycket skatter som de hittar.

Fast har ändå lyckats med bedriften att få ihop vårt personliga brev som ska iväg med vårdbidragsansökan, visserligen många formuleringar och moment med från de förra åren. Men den måste ändå läsas igenom, kompletteras, redigeras och ses över. Det är inget kul jobb, för det går inte att beskriva vår vardag rättvist i bara ett par papper, det är heller inte kul att få det svart på vitt hur vi har det och hur mycket tid som vi lägger på vissa moment. Men det är ju dessvärre nödvändigt just nu. Hurra även för vår hjärtläkare, 2½ vecka tog han på sig för att skriva ut ett intyg till oss också, fantastiskt fort, effektivt och med rätt formuleringar. Dock väntar vi fortfarande på intyg från BNP, var ju där för en månad sedan så får se om de slår bottenrekord, ett bottenrekord som ägs av en annan hjärtläkare, 4 månader tog det för honom innan vi fick intyget. 

Tja pizzadegen är satt till fredagspizzan, solen skiner ute och egentligen skulle vi behövt åkt till IKEA och införskaffat fler flyttkartonger, men orkar inte riktigt idag med Trött och Sur i släptåg. Kvällen innebär desto mer spännande planer, vi lyckades knipa ett par platser till Mia Skäringer på Conventum ikväll, ska bli kul. Inte för att jag har något vidare hum om vem hon är men vi gillar henne iallafall i Solsidan. Får hoppas att barnvakterna överlever ett par timmar med ett par barn som kanske inte alls sover utan istället är mindre trevliga. Nåja mutor är inhandlade, det brukar iallafall fungera på den mindre varianten...

För övrigt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta då LillMucklan blir arg på mig eller tillvaron och därför vrålar: "Dumma unge" åt mig eller åt den leksak hon för tillfället är arg på...

Funktionshinder och det ekonomiska

Ibland så känns det som man är fångad i en djungel av bidrag, paragrafer och praxis. Jag är mycket tacksam att jag lever i Sverige som har detta skyddsnät, men det gör inte att jag blir desto mindre trött och ledsen på systemet ibland. Ett system som är till för att hjälpa sina medborgare när de inte kan hjälpa sig själva alla gånger. Problemet är bara att man måste vara på banan, läskunnig och kunna hantera all  information, det gäller även att veta vilka möjligheter och rättigheter du har, för det är sällan någon som kommer att upplysa dem om dessa. Vad du blir upplyst om är istället dina skyldigheter och vad man inte kan hjälpa till med. 

Jag vet hur många gånger vi har ställt en fråga och fått ett nekande svar på den, för att vi har frågat på fel sätt eller med fel ord. Men ställer du frågan korrekt så öppnas det plötsligt dörrar. Detta gör mig trött, för under denna period med Prinsessan med för lite sömn, oro och allt annat så är man inte sig själv. Jag är inte längre personen som faktiskt har ett antal poäng från universitetet, som kan tänka källkritiskt eller har möjlighet att ens sätta sig in i alla paragrafer. Allting bara snurrar framför mig, jag får inte till det och man känner sig hjälplös, förbannat hjälplös och liten och som att man är i klorna på systemet. Ett system som är skapat för att hjälpa dig, för att fördela resurser så att du har möjlighet att komma på fötter igen. Men jag har känt mig jagad, än mer stressad har jag blivit då jag sett att jag på min blogg har haft besök av CSN, FK, arbetsförmedlingen, kommunen med flera. För i min värld handlar detta bara om kontroll, att kontrollera att jag inte fuskar, ligger på en beach utomlands och sippar på en margarita för de stora pengar jag får. Jag får ont i magen då jag får ett kuvert från någon av dessa myndigheter för jag funderar på vad som blivit fel och vilka pengar de ska ha tillbaka eller vilja kontrolluppgifter de nu vill ha av mig. 

Det har blivit så skevt och någonstans vet jag att det inte är så alla gånger och det kan inte vara kul att arbeta som handläggare på dessa myndigheter alla gånger. För misstänksamheten och avogheten till dem som hanterar våra bidrag är stor. Men pressade människor som inte har andra möjligheter, där dessa pengar gör skillnad - där man inte överlever från en månad till en annan utan dem, är i beroendeställning. Och om pengarna då inte kommer som de ska, då tas all ilska, besvikelse och frustration ut på någon, oftast första bästa man kommer över. Vilket då är en handläggare på myndigheten. Nu måste jag bara komplettera och skriva att de sista samtalen jag haft med försäkringskassan har varit väldigt positiva, hjälpsamma personer, som inte skyllt ifrån sig utan verkligen försökt förklara och reda ut begreppen. Den senaste handläggaren till vårt vårdbidrag likaså, det var många samtal förra året för hon ville verkligen förstå och få alla uppgifter rätt. Men ändå kände jag mig pressad och hade ångest när jag öppnade kuvertet med beslutet från FK. 

Om jag fick välja så skulle vi försörja oss själva, då skulle jag glatt avstå alla bidrag och de kontroller som kommer i samband med dem, men nu klarar vi inte det, som det är just nu. Jag gillar inte att känna mig som en parasit, jag är en arbetsför kvinna med alltför många högskolepoäng som jag inte får använda någonstans. Men just nu och en tid framöver så är det Prinsessans behov som styr och dikterar vår tillvaro och då får man lägga stoltheten åt sidan, rätta in sig i leden och försöka få de bidrag som erbjuds. Samtidigt som jag drömmer om att komma på en bra affärside eller hittar ett jobb som jag kan utföra hemifrån. Jag kan själv, jag vill själv och jag vill vara oberoende. PUNKT.

Ekonomi - ny flik

Jag har skapat en ny flik - om ekonomi och funktionshinder. Titta gärna in och är det något som behöver fixas till eller kompletteras så snälla hör av er. Men jag vet att dessa frågor ofta är väldigt vanliga på olika forum och det är ofta något som man oroar sig över.

Hur mamman blev gråhårig

Jag gissar att de flesta av er som är föräldrar någon gång har haft med barnen till en affär för att lite snabbt handla mat, eller kanske lite mer vågat - s t o r h a n d l a, plötsligt inser man vad just det där lilla tillägget innan handla betyder. Stor = mer omfattande, inte bara i tid utan även vad saker som smyger sig ned i vagnarna när man får så mycket hjälp. Nu finns det flera strategier hur man ska gå till väga, men innan man väljer är det lika bra att inse att det kommer inte att bli en snabb tur, om du inte knökar ner båda barnen i en kundvagn och sedan satsar på en sprint genom affären. Vilket gissningsvis kommer att leda till att du inte fick med dig hälften av alla varor du hade planerat att få med dig hem, men det kanske är smällar man får ta? Då gäller det ju bara att vara lite mer kreativ i köket. Mjölk kan ju kanske med lite god vilja ersättas med vatten eller matlagningsgrädde blandat med vatten, bregott kanske kan ersättas med lite philadelphia eller margarin, det blir svårare med kaffe och andra specifika varor dock.

Sedan bör man ta beslut om man ska fokusera på en enda affär eller när man ändå roar sig släpa med sig barnen i flera affärer, så att man slipper ha så roligt på många dagar framöver. Det gäller att rusta sig med tålamod, göra sina meditationsövningar ordentligt. Andas in och andas ut - "jag är lugn som en filbunke, jag kan åka till affären med de små, jag är inte rädd" om och om igen behöver man nog arbeta med denna affirmation innan man ens tänker tanken på att klä på gulliganerna. Det finns fördelar med att ta flera affärer på samma dag, för efter en affär har man gett upp ganska många tankar på att försöka få barnen att göra som man själv vill. Ambitionsnivån är ordentligt sänkt och man systemet arbetar endast med de basala funktionerna som att andas och röra sig framåt, höger fot, vänster fot, stopp, vänta på barnen, springa tillbaka, hämta barnen, höger fot fram, vänster fot...

Nu gissar jag att den bild ni ser är hur jag tvingar runt två små barn som inte gillar att handla, som emellanåt sätter sig ner och vägrar gå. Fast det kunde inte vara längre ifrån sanningen, barnen älskar att handla, de tycker det är jätteroligt att springa runt med sina små vagnar och att få påverka inköpen. Det är väl bara det att man hela tiden måste arbeta på att rikta den där positiva energin åt rätt håll, när vi kommer in i en affär förvandlas nämligen mina små till yra höns. Yra höns med en målbeskrivning att försöka röra  vid och upptäcka så många saker som möjligt, att utforska hur snabbt man egentligen kan springa med en vagn. Om affären inte innehåller några bra pet eller röra vid objekt kan man alltid hitta på egna lekar, som att försvinna för mamma och leka kurragömma. Vilket Prinsessan gjorde då vi var på K-rauta i höstas, hon älskar dörrar så hon öppnade en dörr och ställde sig emellan ett dörrpar i en utställning och där stod hon och tryckte. För det var ju jättekul att mamma sprang runt och letade efter henne, för Prinsessan visste ju var hon var. Men inte mamman som till slut nästan var gråtfärdig tills hon hörde hur det fnissade inne bland dörrarna.

Vi var på IKEA igår och jag kände mig som en ankmamma som vaggade framåt genom affären med mina små gässlingar efteråt i rad utrustade med varsin kundvagn. Jag var faktiskt riktigt imponerad på hur himla bra det gick, ja ni vet ju vad som händer när man blir alltför självsäker och kaxig. Jajjamen barnen doftar sig till det och löper amok, för IKEA är ju ett magiskt ställe och igår var det väldigt lite människor där så barnen hade chans att verkligen ta plats. Mammans små gässlingar förvandlades till fullfjädrade rallyförare.

vrooom, vroom

Jag har bara två barn, men det kändes som det var ett dussin när man jagade efter dem för att fånga in dem och vända vagnen åt rätt håll. När man vänt ett barn så var givetvis det andra barnet på väg åt fel håll.
vroom, vroom
I och med barnens förvandling så förvandlades mamman till en fotbollsmålvakt, som endera kastade sig åt ena hållet för att rädda det ena barnet och endera åt andra hållet för att stoppa det andra barnet i dess framfart.
vroom, vroom
En stunds andhämtning på barnens IKEA innan vi gav oss på den svårare delen av barnens hinderbana, att guida rallyförarna oskadda genom porslinsavdelningen, eller kanske snarare att försöka hålla porslinsavdelningen intakt? Framför mig ser jag hursomhelst hur dominoeffekten skulle kunna slå till snabbt, fort och precist i barnens kölvatten. Svetten pärlar lite i ansiktet och jag börjar känna mig lite nervös, arbetar vidare på mina affirmationer:"jag är lugn som en filbunke, vi kommer att klara det här". På darrande ben sänker mamman flaggan som uppmanar rallyförarna till start och där var de iväg:

"Prinsessan börjar med att preja LillMucklan åt sidan med en riktigt fin vagnföring, med en snygg 

placering på vägbanan tar hon första kurvan i en snäv sladd. Hindret till vänster är fortfarande

intakt. Efter kommer LillMucklan som nu har fått upp lite fart och försöker knuffa Prinsessan åt sidan.... 

TUT, TUT

Där tar de sig runt mitthindret, varsin sida tar de och nu går det fort, det går väldigt fort.

De ligger sida vid sida, de tittar på varandra och nu lägger Prinsessan i en högre växel. 

LillMucklan fastnar på ett levande hinder och får finna sig att lyftas av banan ett tag, 

förtvivlat springer LillMucklan i luften tills hon åter släpps ned på banan."

Där går de i mål, porslinsavdelning och barn oskadade och vi har ni tagit oss in i det lite mer ofarliga tyglandet. Nu är det bara ett stort hinder kvar innan de äntligen kan ta sig igenom det stora sista hindret, ljusshowen straxt utanför "lukta-äckel-avdelningen" (dvs doftljusen). Här blir barnen lätt distraherade och utan en tanke på att de faktiskt är väldigt mycket i vägen så ska de jaga ljuset som far runt på golvet, de hoppar och studsar och mamman jagar, lyfter, flyttar och försöker få barnen att röra sig vidare. Andas in och andas ut, försöker påminna barnen om att målet är i sikte, det är bara några få meter kvar till kassan, kom igen nu. Mamman peppar, hejar på och när det inte lyckas sätter hon sig ner på huk och kallar på sina små kycklingar."Kom alla mina små kycklingar". Då lystrar barnen, det är något magiskt med den meningen, de avbryter leken med ljuset tvärt och fladdrar mot mamman. Nu kommer det trixiga, att försöka backa bakåt, sittandes på huk samtidigt som man inte backar in i någon, med fast ögonkontakt på båda barnen och samtidigt kalla på kycklingarna. Långsamt går det och i mammans huvud snurrar tankar omkring, vad ska folk tänka egentligen? Där sitter hon och rör sig sakta som en krabba bakåt med armarna utsträckta, håhåjaja....

Sedan får Prinsessan syn på kassan och då går det fort igen, för scanna, det gillar Prinsessan och när man scannat då finns det korv. Korv är gott konstaterar LillMucklan och så är även hon med i matchen igen. Mamman kan borsta av byxorna litegranna, lite generat titta sig omkring och resa sig upp och låtsas som att hon minsann gått upprätt hela tiden.

Efter att ha chillat en stund i soffan med lite korv och äpplejuice så är det nu bara att navigera sig ut till bilen och sedan åka och handla lite mat. Som sagt det finns två alternativ, allt kul på en dag eller sprida på glädjen.

Nya möjligheter

Vi håller ju på och flyttar, idag är det elva dagar kvar innan vi får nycklarna till nya huset. Så vi packar, slänger, sorterar, säljer av och gör oss redo för flytt. Prinsessan och LillMucklan är ständigt närvarande i flytten, vilket innebär att jag ibland hittar väldigt spännande saker i kartongerna. För Prinsessan har nu insett att det bara är saker som ligger i kartongerna som får följa med till nya huset. Fast jag tror nog att kartongen på bilden med två små blonda odjur skulle bli lite klumpig, för att inte säga tung att flytta med sig. Även om de tillsammans lätt går under 30kg gränsen för vad kartongen tar. Men jag undrar lite hur tidigt man skulle kunna packa en sådan kartong och om Prinsessan och LillMucklan skulle behöva någon färdkost på vägen, behöver de kanske andningshål också? Nja jag tror nog det är bäst att vi inte packar ned dem, för tänk om vi skulle glömma bort i vilken kartong de låg i och ställa in dem i förrådet, det skulle ju inte bli bra alls. Det resonemanget köpte iallafall Prinsessan och såg snabbt till att fiska upp LillMucklan ur kartongen. 

Fast det är ju fortfarande jättemysigt att sitta i varsin kartong och låtsas att man åker båt, tåg eller bara vika upp kanterna så har man ett slott och får vara ifred en stund. Tänk att vi inte hade kommit på det tidigare, att ge barnen varsin kartong - så försvinner barnen och blir alldeles tysta. Annars är det så spännande att röja i allting, titta mamma vad är det här? Prinsessan kommer springande med en hel hög servetter, servetter med kycklingar och tomtar och det är lätt att följa Prinsessans spår ut i köket. Servetter som hon byggt små hus av, eller som förvandlats till presentpapper, för presentpappret har dumma mamman gömt undan. Tejpen är för övrigt numera slut efter Prinsessans stora inslagningsprojekt. Några spelkulor och tomma matlådor blir en jätterolig tävling och Prinsessan och LillMucklan studsar runt, tjoar och mamman passar på att packa allt det där som hon inte vill ha hjälp med. Samtidigt funderar mamman på den eviga frågan, behövs verkligen leksaker till barnen? Allt det här vardagliga verkar ju vara så mycket mer spännande och tilltala barnens fantasi, det var länge sedan barnen lekte lika fint med sina leksaker.

Vår knäckemacka med grova inslag, eller det som kallas livet, har ju på sistone inte direkt svischat fram genom tillvaron utan den har hakat sig fast, fastnat och blivit stående på repeat istället för att ta sig vidare. Tillvaron har gått trögt och det har inte känts som vi har kontroll över vår tillvaro. Nu tar vi den kontroll vi kan över situationen, vi flyttar, vi börjar om. Inte för att jag tror att tillvaron magiskt kommer att förvandlas till en räkmacka men det vore ju trevligt om vår knäckemacka iallafall vändes upp och ned och smörsidan hamnade nedåt igen. Men det känns ändå vemodigt att lämna det hus vi bor i nu, i 4 år har vi snart bott här, det längsta jag bott på en plats sedan jag flyttade hemifrån för bra många år sedan. Så många drömmar vi hade, en underbar varm och glad sommar med stora löften innan Prinsessan föddes och vår tillvaro vändes på ända. Sedan dess har vi inte fått tillvaron på rätt köl igen. 

 

Vi har väl även insett att någon hjälp eller stöd det kommer vi varken få eller erbjudas utan ska något hända så gäller det att vi tar kontroll över tillvaron, för det är bara vi som kan göra förändringar. Skapa nya möjligheter och försöka sätta upp en ny tillvaro för oss alla fem, vi är ansvariga för vårt liv och nu gör vi en förändring för att försöka ta oss vidare. Att inte sätta oss ner på vår knäckemacka med grova inslag och bara godta att den inte rör sig framåt, om vi hoppar tillräckligt mycket på den så kanske den vänder sig åt rätt håll? Jag vet inte, men jag hoppas, för vår tillvaro i detta hus de senaste åren har inte varit lycklig, ibland känner jag nästan hur besvikelsen läcker ur väggarna. Så mot nya möjligheter, en nystart, att få börja om, om aldrig så litet, det är inte ofta man ges de chanserna, eller snarare jag tror inte längre på att man ges något utan man måste se till att ta för sig när ett tillfälle uppenbarar sig.