Kaptenen här bakom spakarna

Vi kom ju aldrig iväg på vår resa, vi blev kvar, fastnade i tullen, fastnade i säkerhetskontrollen och planet vägrade lyfta. Vi har varit jordbundna så länge, dessvärre har vi heller inte riktigt fått hjälp med att få vind under vingarna utan allt har gått sirapssegt. Så efter att ha väntat och väntat på vår terminal så har vi nu satt flera bollar i rullning. Vi provade ett tag att flyga likt Ikaros, det blev inte så bra och vi kraschade rätt så hårt, utan skyddsnät och med svedda vingar. Vi har även försökt åka snålskjuts och hittat billigare alternativ, ni vet ungefär den där varianten som man skulle kunna tänka sig i Indiana Jones, en orakad inte alltför nykter kapten och med ett flygplan som gnekar och tappar diverse skruvar. Till slut kom vi väl fram till att om tillvaron ska ändras och vi ska få luft under vingarna så måste vi ordna det själva, för det är tydligen upp till oss att få detta att fungera. Egentligen skulle jag väl vilja inflika ett litet stycke om positiv egoism här, men får försöka utveckla det en annan dag. Men summa summarum, vill vi ha något så får vi se till att förse oss, se till att vi är pålästa och själva med stadig hand kan styra vårt flygplan. Få upp flygplanet i luften och sedan behålla kontrollen och när det blir dags att landa - göra det med stadig hand och i god tid fälla ut landningsstället.

Ett steg i denna process var att flytta och det har vi gjort nu, därav min långa frånvaro. I en vecka har vi haft nycklarna till vårt hus och i lördags föra veckan gick flyttlasset. Det har varit tungt och jobbigt, ingen mening att sticka under stolen med det, vi har slitit och det känns i kroppen. Eller snarare jag känner delar av min kropp som jag i normala fall inte gör. För övrigt funderar jag på om min kropp leker kamelont eller imitatör, för mina ben är minst lika vackra och blåprickiga som Prinsessans. Ovanpå det lyckades jag spräcka en tånagel, skulle skaka loss en gardinstång, ni vet de där skjutbara så hade den tunnare stången fastnat. Klurig som jag är så skakade jag stången upp och ned ovanför tån, inte många centimeter, en sisådär 20-30 bara, men det räckte. Nageln sprack och blodet stod som en fontän ur tån, suck liksom. Prinsessan blev väldigt orolig och sprang och hämtade papper. LillMucklan som är inne i någon period där blod är väldigt fascinerande satte sig bredvid och lade huvudet på sned för att studera. Så det är ganska så mycket synd om mig och plåstret har jag inte riktigt vågat lätta på, är lite orolig för att nageln ska följa med plåstret och vad jag ska hitta därunder. 

Så hur har det då gått för Prinsessan som har svårt med separationer och förändringar som det är? Tja inte sådär jättebra kanske. Eller jo hon älskar sitt blåa hus och hon kallar det för hemma, hon älskar att kunna cykla runt, runt på lekplatsen eller att stoja runt på vår gräsmatta. Men det är mycket funderingar på vad som är hennes hem och var hennes hem är framförallt. De sista turerna till det gula huset var inte bra alls dessvärre, med en Prinsessa som fick panikattacker och mådde dåligt. Det har varit många pauser där jag bara fått sitta och hålla om henne nära. Fast det visste vi ju egentligen innan att det skulle bli knöligt, men vi räknade att fördelarna skulle uppväga nackdelarna. Sen för er som följt bloggen ett tag så vet ni ju även vad som händer när Prinsessan är upprörd och vad det gör med hennes lilla mage. Så just nu är det jättejobbigt bara med omställningen att byta från pyjamas till dagkläder. Men en dag i taget... och givetvis har napparna invaderat vår tillvaro igen, men det är i dem som Prinsessan finner trygghet, om de så bara ligger i hennes ficka. Sen tycker mamman att det är groteskt äckligt när Prinsessan försöker prata med resten av familjen med nappen i munnen. Förhoppningsvis kan vi försöka fasa ut detta ganska snabbt. Var inne på IKEA en snabbis igår och köpte en stor mjukishund till Prinsessan - "Nalle", med kläder och hundbur och hoppas att hon kommer att välja att släpa på denna hund och släppa napparna ett tag. 

Fick för övrigt vårdnadsbidraget godkänt för LillMucklan så nu kan vi vara hemma ett halvår till och långsamt skola in Prinsessan under hösten. Det vill säga om jag inte får min "pedagogiska omsorg" godkänd, var en nisse som skulle ringt upp förra veckan och pratat om detta, men det samtalet lyser verkligen med sin frånvaro. Något som även lyser med sin frånvaro är intyget från BNP som jag hade velat ha med till vår vårdbidragsansökan, men vågade inte vänta längre då den skulle vara inne nästa vecka så skickade in och hoppas jag får intyget så jag iallafall kan komplettera med den senare.

Hade även ett givande samtal med vår kurator på sjukhuset, skrev ett ganska bittert mail till henne då vi fick diagnosen på BNP. Var ganska arg och besviken på att man inte lyssnat på oss tidigare, speciellt på psykologen som bara fördröjde saker. Visar sig att han - TACK OCH LOV - har slutat på barnkliniken så de håller som bäst på att rekrytera en ny psykolog. Vidare har kuratorn snart forskat färdigt, så hon hoppades på att kunna styra upp saker lite bättre. Det är väl det som är det viktigaste för mig just nu, vår tillvaro är som den är och det går inte att göras ogjort, men det viktiga arbetet anser jag är att se till att ingen annan hamnar i samma soppa som vi gjorde. Jag vill och önskar att man lyssnar på föräldrarna, stöttar och hjälper dem att bemöta barnet tidigare. Jag vill att man informerar om att barnen kan få sömnsvårigheter, ätovilja, PTSD, separationsångest och mycket mer. Att man inte känner sig så förbannat ensam i detta, att de som ska hjälpa inte tittar på en med stora ögon och förklarar att detta har man inte stött på innan. Kuratorn tog till sig detta och på vårt sjukhus får man en liten folder med kontaktuppgifter, i vilken hon funderade på att kortfattat skriva om detta. Det tror jag vore jättebra, för då inbjuder de till en annan sorts kontakt. Det är iallafall en öppning.

Ett mindre givande samtal hade jag med PK-mottagningen som ansåg att vi borde komma in och ta ett jämförande prov nu. Nå det är ju som det är det vet vi..... Men nu är det jag som är kapten, iallafall ibland, för ibland är det maken bakom spakarna och jag är flygvärdinnan, pysslar om, styr upp och organiserar. Poängen är dock den att nu är det vi som flyger planet, vi bestämmer över det, nå så gott det går, men vi är inte beroende av att andra ska styra vårt flygplan, inte just nu iallafall. Den kontrollen vill vi behålla för kontroll medför även frihet, något som vi länge famlat efter, därför kommer vi stå på oss i högre grad, kräva vår autonomitet och att andra erkänner oss som ett självständigt organ. Vilket rimmar illa då vi är i behov av bidrag, men det får väl bli nästa stora projekt.