När solen glimrar till

Plötsligt händer det bara, som man har längtat och väntat och den där sista transportsträckan innan solen verkligen kommer är så oändligt lång. Ska det aldrig bli vår? Kommer vi att bli kvar i vargavintern? Hade forskarna faktiskt fel, vi går inte mot ett växthusklimat utan mot ett kallare klimat. Ja ni vet hur man pratar. Snön försvinner äntligen och man börjar hoppas, så faller det mer snö och man suckar trött. Sedan kommer den där dagen då vinterkläderna är undanhängda och istället är det dags att ta fram solhattar och springskor. När sedan de första vårtecknen kommer fram så blir man överraskad av att hitta dem, den där nyckelpigan, knopparna på buskarna, den lite förvirrade fjärilen och att det spirar och gror överallt. Det är nästan så att man kan höra hur det knakar, växer och gror, om man bara var tyst och lyssnade efter ett litet slag. Men man är förvånad, var det så här det var, att det fanns sådan livsglädje och livskraft i marken som så länge legat vit. Det gör en förundrad, lika förundrad som på senhösten då man ser en liten snöflinga singla ner, för att sedan vakna på morgonen och inse att hela världen har förändrats, täckt av ett lager med snö. De andra årstidsväxlingarna flyter liksom in i varandra på ett annat sätt, men snön och de första vårtecknen gör en enorm skillnad, för det ena är födelse och de andra är död. Ett förlopp som man får följa, andas in, glädjas med och njut av, precis som det övriga livet. Vissa faser i livet är stora och omvälvande, som en brusande vårälv och andra passerar bara förbi, lite försiktigt som ett blomblad i ån. 

Men det är mäktigt att få ta del av jordens uppvaknande, hur moder Natur gäspar, skakar på sig, slår på snooze - somnar om lite, vaknar till igen, slår upp ena ögat, sträcker på sig och försiktigt slänger ned ena foten över sängkanten. Hur hon försiktigt tittar ut genom fönstret för att se vem det är som knackar på dörren, för att sedan öppna dörren på vid gavel och släppa in April på förmiddagskaffe. 

Det är mäktigt att få se hur livskraften och förändringen ute även smittar av sig på barnen, hur det plötsligt spritter till i deras små ben och de förvandlas till små ystra vårkalvar och jag bara väntar på att de ska ge upp ett vårtjut. Det är nästan så att man ser hur barnen växer lite per dag, fast givetvis är det inte så utan de har växt under vintern, fast vi inte har sett det. Det är först nu när man tar fram de kläder de inte haft på över ett halvår och byxorna flaggar på halva vaden och tröjan inte riktigt täcker magen som man ser förändringen. Sedan visst det har funnits små ledtrådar till växandet, som att Prinsessan inte behöver pallen i badrummet för att nå upp och tvätta händerna eller att LillMucklan numer kan öppna och stänga dörrar utan att stå på tårna. Nu blir det bara så tydligt, lite som att det som göms i snö kommer fram i tö.