Jag börjar fundera lite, för några år sedan innan jag gick Prinsessan var mina ägodelar och kläder ganska viktiga, man kan väl egentligen säga att jag samlade lite på vissa saker. Min stora varierade garderob var en stolthet och även om jag kanske inte anser att jag hade för mycket saker, så hade jag och storasyster ändå ett förråd fullt med saker. Saker som vi inte ville slänga, saker som skulle sparas men likväl saker som vi inte ville ha uppe i lägenheten, de kanske skulle kunna vara bra, en annan dag, men inte idag, inte imorgon och säkert inte på en lång tid framöver. Så träffade jag maken, vi flyttade ihop och plötsligt stod vi med dubbla uppsättningar av det mesta, inklusive allt det där som hade sparats i förråd, kartonger med kurslitteratur mm. Vi jämkade, kompromissade, rensade, sålde av, gav eller skänkte bort. Men det fanns fortfarande mycket saker kvar.
Sen flyttade vi till huset, ett hus som till att börja med blev väldigt övermöblerat, men där vi någonstans efter Prinsessans födelse insåg att sakerna omkring oss var ganska förgängliga, det var bara ägodelar. Ibland ägodelar med ett monetärt värde, vilket gjorde det lite enklare i början att motivera sig att sälja av dem. Men sen har det försvunnit än mer saker hos oss, har en ny sak kommit in i huset så har ambitionen varit att minst en eller två andra saker måste försvinna ut för att kompensera. Det mest förvånande för mig var när vi började sälja av möbler, förvaringsmöbler som blev tomma när det vi förvarade i dem försvann bort.
Intressant...
Helt plötsligt började känslan för att taket skulle ramla ner och kväva oss vara riktigt så överhängande. Ju mer vi rensade, ju mer befrielse kände vi, samma tillfredsställelse som tidigare infunnit sig då vi burit in saker över tröskeln.
Intressant...
Förra sommaren bestämde vi så att vi behövde flytta, vi kom hem från en semester där vi suttit och fantiserat om att flytta ut på landet, få rimligare månadskostnader, hitta ut till skogen och så vidare. Så vi satte fart och då vi är som vi är så började vi redan då att packa lite lådor, lådor med saker som inte skulle användas på ett tag. Sedan drog husförsäljningen ut enormt på tiden, nya regler hos banken, fel tidpunkt att sälja hus och tja det blev mycket. Vilket resulterat i att vi har haft saker nedpackade i över ett halvår nu, saker vi inte saknat nämnvärt, saker som stått i sina kartonger, vad innebär det egentligen? Att vi accepterat att de ligger nedpackade och därför inte brytt oss eller för att det kanske inte finns ett reellt bruksvärde för dem? Sen i julas har hemmet sakta men säkert monterats ned bit för bit, i kartong efter kartong. Idag tror jag vi har en 50 kartonger packade, det känns som att det är först nu med våra ägodelar i kartonger som man inser hur mycket man verkligen äger. Då har vi ändå säkert rensat bort 2/3-delar av det vi en gång ägde, är det inte lite ruskigt egentligen? Det finns ingen anledning att äga så mycket saker, någonstans i slutänden hamnar dessa förgängliga saker på våra sopberg, som sakta men säkert växer till sig och blir monstruösa i storlek.
Ibland skulle jag vilja få börja om helt och hållet, välja ett antal saker att ta med mig, antingen en specificerad mängd saker eller att de saker jag skulle vilja ha kvar skulle få plats i en resväska eller kartong. Det skulle vara intressant att se hur man prioriterade då och frågan är då om man inte skulle kunna räkna allt det andra som fluff, utfyllnad och icke livsnödvändigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar