Prinsessan Klätterapa

Prinsessan har hittat ett nytt intresse, att klättra och högt ska det vara. Prinsessan har alltid varit så försiktig, eller nja det där var nog inte riktigt sant heller. För hon har alltid älskat att klänga och klättra i klätterställningar, gå på repbroar. Men nu har intresset tagit sig nya dimensioner. I förrgår försvann barnen, såg dem ingenstans på lekplatsen, vi hörde inte ens LillMucklans förnöjsamhets surrande. Med lekparken precis utanför så går barnen ut när de ledsnat på att vara inne eller om vi vuxna inte är tillräckligt roliga. 

Hitintills har de varit lätta att upptäcka, antingen har de suttit på varsin cykel eller så har de satt sig att gunga. Det senare är verkligen intressant i sig, hur mycket barnen kan då mamma eller pappa inte är i närheten, tänk då kan man både klättra upp på gungan och göra fart själv. Eller så lurar man syrran att ge fart, det fungerar ju det också... 

Nå som sagt barnen var puts väck,  så skulle gå in och hämta skorna, möter maken som är på väg ut för att leta reda på barnen. När jag vänder mig om ser jag hur maken lägger i en högre växel och springer mot lekplatsen, för att två sekunder senare höra jordens vrål. Då har barnen klättrat upp i som ett litet klätterhus på gården och sedan krupit omkring däruppe och lekt.  När de sen fick syn på pappa så började de klättra ner och på vägen ner så släpper LillMucklan taget och faller handlöst i backen. 

Jag hörde dunsen och det är ett riktigt otäckt ljud när liten barnkropp möter marken. Jag såg inte fallet, kanske lika bra det, för det är så otäckt när man inte hinner fram i tid och hela världen rör sig i slow motion...

Lite naivt trodde jag kanske att äventyrslustan och klättrandet skulle avta lite efter denna händelse, men oj vad fel jag hade. Det klängs om än inte mer och allt vad Bill gör det gör givetvis lilla Bull, samtidigt som storasyster ivrigt hejjar på:" Släpp händerna när du är uppe nu", "Kan du stå på ett ben", "Klättra till mig nu..." Prinsessan har inte ramlat än, men jag fasar för det, för ramla kommer hon att göra så är det bra, frågan är bara när och hur. 

 

Jag inser även att hur nära jag än är så kommer chanserna vara små att hinna fånga henne, men sen då?

Ska jag göra iordning någon akut- och förbandsväska att ha hemma, kanske programmera in numret till akuten direkt eller vad?

Se till att bilen går att sladda ut med hur fort som helst...

För jag tycker det är otäckt när waran-barnet nu har bestämt sig för att leka Tarzan. Det var väl bara det att Tarzan växt upp i djungeln och var bra mycket smidigare än vad Prinsessan är. För att inte nämna det största av allt, han gick inte på blodförtunnande medicin.

I sådana här situationer är det inte alls kul att vara förälder. För Prinsessan är ett barn och som sådant måste hon få upptäcka världen, utvecklas, leka, klättra, klänga och upptäcka sina möjligheter, förmågor och balans. Kanske kan man även se klättringen som en bit frihet och frigörelse. Fast då hade jag nog kanske hellre sett den frigörelsen som sker markbundet, stilla och försiktigt, eller att Prinsessan och cykeln begav sig på upptäcktsfärd. Ja det är så mamman tycker iallafall.....

Jag kan säga att jag tyckte att det var lite otäckt när min Stora började klättra också, men där var jag ändå ganska lugn - nå då får hon väl ramla då så lär hon sig något. Med Prinsessan är det inte riktigt så - hon har ett hjärtfel, hon har en mekanisk klaff - hur kan den tänkas reagera om hon får ett hårt slag mot buk/hjärta? För att inte tala om hur mycket kan hon tänkas blöda och hur lång tid kommer det att innebära på akuten. Å om det blir akuten hur många veckor kommer det att ta innan Prinsessan repat sig psykiskt efter den pärsen.

Så står man därute i parken med barnen med hjärtat i halsgropen, försöker le, även om det känns lite som att leendet fastnat i en grimas. 

Kommer med uppmuntrande tillrop:"Åh vad bra du klättrar Prinsessan", "Men vad högt du kan klättra", "Nu har du väl roligt älskling". 

Inom sig upprepas mantrat:"Du är väl försiktig älskling, klättra inte för högt nu, kan du inte hålla dig på marken istället". Meningar som aldrig uttalas högt, men som ekar i mammans huvud.